På morgonen när jag vaknade var det för tyst för att Liam skulle kunna vara kvar på rummet, och mycket riktigt. Mamma hade kidnappat honom, jag vet inte varför eller vad som fick henne att tro att jag behövde barnvakt. Ibland kan hon vara lite envis, om man frågar, och ibland gör hon så här. Jag vet inte vad som är värst, vad ska jag hitta på alldelens själv idag då? Justin är i arenan och fixar inför soundchecken. Så honom vill jag inte störa, även om jag vet att han vill ha mig där, men han är nog inte lika koncentrerad om han vet att jag finns där någonstans.

För en gångs skull gick jag ned till restaurangen för att äta frukost, då jag vaknade så pass tidigt att dem fortfarande serverade den. När jag kom ned satt Alfredo där, tillsammans med tre andra killar som jag absolut inte kommer ihåg namnen på. När jag hade plockat på lite frukt, det fick bli min frukost, på min tallrik så såg jag att Alfredo vinkade på mig, så jag gick dit. ”God morgon på dig. Vad gör du uppe nu?” Han trodde väl säkert att Justin vart kvar hos mig igår när vi kom tillbaka, men där hade han fel. ”Jag är väl pigg.” Svarade jag flirtigt tillbaka. ”Du kan slå dig ned med oss, Justin har ju redan åkt. Men det kanske du redan visste?” Okej, han verkade inte veta hur det var mellan mig och Justin. ”Du vet väl om att vi inte är tillsammans, och sitter inte ihop, så nej, det visste jag faktiskt inte.” Han kollade chockat på mig, men lät det vara.

När jag kom tillbaka upp på rummet lyste min mobil till. ”Hallo.” Svarade jag utan att orka kolla vem det var som ringde. ”Hej Babe!” Den rösten tar man inte fel på, det är en sak som är säkert. ”Väckte jag dig?” fortsatte han med. ”Nej nej, kom precis upp från frukosten jag delade med Alfredo.” Mitt tonfall fick han nog att fundera. ”Jasså, trevligt?” Han lät sur, men det fick han bli. Det var bara ett bevis på att vi inte passade ihop. ”Jodå, det var det. Vad hade du på hjärtat då?” Han var tyst en stund. ”Tänkte bara höra vad du gjorde, saknar dig. Men uppenbarligen saknar inte du mig lika mycket.” HA, nu får han ta och ge sig. ”Ge dig nu, vad käkade du till frukost?” ”Inget” Jag var tvungen att sätta mig ned, om jag skulle orka med detta samtal. ”Nej, kanske är det som är felet då. Sluta vara så sur. Jag åt frukost med honom och tre andra av dina vänner. Dem satt där när jag kom ned, jag hade fått äta själv annars. Det är just sådant här som jag inte vill vara med om, vi funkar inte om du ska vandra omkring och vara svartsjuk. Så antingen ger du dig, eller så lägger vi ned detta på en gång. Fattar du det? Jag är fullt allvarlig. Jag kan vandra härifrån och se tillbaka på den perfekta tiden vi har haft, men det är allt. Jag tänker inte sitta hemma och gråta över dig, om det är det du tror.” Jag var tvungen att ta luft där emellan. ”Förlåt så jävla mycket då.” Med dem orden kastade han luren i örat på mig, och det gör man inte ostraffat.

Jag hoppade in i duschen och hoppade ut lika fort. Kläderna som jag hade handlat igår fick det bli, en vit luftig tröja, och en cerise kjol plus att mina nya armband också åkte på. När jag hade packat ned både mobilen och plånboken i väskan gick jag ut och ropade in en taxi. Den tog mig direkt till arenan, och eftersom att Justin själv hade lämnat VIP-pass till mig så fick han räkna med att jag dök upp efter det där samtalet. Vakten som stod i dörren hade jag inte sett förut, så han skulle säkert tro att jag var ett galet fan och försöka stoppa mig. ”Får se på ditt backstage-pass.” Han lät inte direkt trevlig i sin ton så jag visade honom bara det utan att säga något. Han tittade på mig flera gånger, men släppte sedan in mig.

När jag hade snurrat omkring inne på arenan ett tag stötte jag på Pattie. ”Hej Gumman, vad gör du här?” Hon var däremot trevlig, och då är jag det tillbaka. ”Jag tänkte hälsa på Justin, är han upptagen eller?” Hon log lite smått mot mig. ”Nejdå, han sitter i sin loge. Om du går rakt fram sen tar du höger, och tredje dörren på höger sida.” Jag gav henne en kram och sa att vi skulle ses senare, för det skulle vi nog göra. När jag kom fram till hans dörr, stod det till och med, med stora bokstäver, JUSTIN BIEBER. Jag knackade löst en gång, och han hörde konstigt nog det. När jag öppnade dörren så låg han i soffan med en kudde över huvudet. Så jag fick chansen att dra bort kudden och slå den i huvudet på honom. ”Varför kastade du luren i örat på mig?” Jag var inte glad, och han blev riktigt chockad. ”Vad gör du här?” Han satte sig upp i soffan. ”Svara på min fråga istället.” Han kliade sig i huvudet, och jag stod fortfarande med kudden i handen. Eftersom att han inte svarade så slog jag han igen. ”Ge dig nu. Jag la på för att jag inte ville bråka med dig, okej?” Nu var det hans röst som höjdes och han ställde sig upp framför mig. ”Man ska ge fan i att lägga på när man pratar med mig, för det är då man får bråk.” Han avbröt mig, och gick för att öppna dörren. ”Jaja, du kan gå nu.” Jag höll på att tappa andan, han som hela tiden har sagt att han vill vara med mig, och så kastar han ut mig. ”Din förlust grabben, glöm inte det.”

Precis när jag var på väg och skulle lämna arenan i tårar, som jag hela tiden försökte få att sluta rinna hörde jag någon ropa på mig. Jag stannade upp och torkade hela tiden under mina ögon, men det gick nog inte att dölja att jag grät. Mitt smink jag hade på mig var nog ganska ut smetat just nu. Så vad spelar det för roll om personen ser mig såhär, jag hade ingen aning om vem det var, för han ropade så långt bortifrån så jag kände inte igen rösten. ”Men lilla gumman, gråter du?” Jeremy kom emot mig, och slog armarna om mig. ”Nej, det gör jag inte, du ser i syne.” Svarade jag och skrattade ett glädjelöst skratt. ”Vad är det som har hänt?” Han strök mig över ryggen. ”Ja, du kan ju fråga din superstjärna till son.” Han suckade högt och la sina händer på mina axlar för att kunna titta på mig. ”Jag ska prata med honom. Han ska behandla tjejer med respekt.” Jag skakade hysteriskt på huvudet. ”Nej, snälla gör inte det. Jag tar det med honom själv någon dag. Just nu vill jag bara ut härifrån, så om du ursäktar, så ska jag åka tillbaka till hotellet.” Han släppte mig, och lät mig gå.

När jag kom tillbaka till hotellet bäddade jag ned mig i sängen, och somnade med tårar rinnandes efter mina kinder. Varför skulle veckan bli så här? Vi skulle ju ha det hur kul som helst. Jag vaknade upp av att Liam satt och tittade på mig. ”Vad har hänt mamma?” Hur ska jag kunna förklara detta för honom nu då? ”Har nog bara drömt en mardröm, inget att oroa sig över.” Han kröp ned under täcket tillsammans med mig. Vi låg där och bara stirrade i taket. Tillslut kom mamma in och gjorde oss sällskap, vi sa ingenting till varandra, utan det var helt tyst.

Det knackade på dörren, men jag hade absolut ingen lust att prata med varken den ena eller den andra, så jag låg kvar i sängen och lät mamma gå och öppna. Direkt jag hörde hennes röst kunde jag förstå vem det var. Han var det sista jag ville se just nu, eller höra rösten på. Så jag la mig ned och drog täcket över huvudet. Liam låg fortfarande bredvid mig, men han var tyst han också. Dörren till sovrummet åkte upp en bit, ”Gumman, det är till dig.” Mammas vänliga röst ville jag bara spy på just nu. ”Jag vill inte prata med någon.” Jag kollade upp och mötte hennes blick, hon såg faktiskt ganska förvånad ut. ”Men det är Justin.” Jag drog tillbaka täcket över huvudet. ”Han är den sista jag vill se, be han fara och flyga.”

Kom igen nu, ge mig massor av kommentarer! :)