Det är 3 dagar kvar tills jag ska åka till Toronto och träffa Justin, samt hela hans crew. Jag mår illa av bara tanken, dem är hur många som helst, och värsta familjen, så kommer jag. Nej, den tanken mår inte bra i min mage. Men jag får göra det bästa av situationen, försöka gilla läget och smälta in. Dem kanske inte ens gillar mig, och jag vet inte om Justin har berättat någonting om mig. Antagligen inte, varför skulle han?

Skolavslutning idag, och det känns hur bra som helst. Äntligen, jag klarade mig igenom ännu ett år av hur mycket plugg som helst. Men äntligen är det över, eller ja, om några timmar. Klänningen som jag och min mamma hade varit iväg och köpt är vit med ett bälte i silver i midjan. Till det köpte jag ett par gråa kilklackar. Jag trivs i höga klackar jämt, förutom då man är ute och leker med Liam. På tal om honom, han är hos Emma, vår underbara granne. Men idag blir det bara några timmar, för skolavslutningen ska väl gå fort. Jag skulle hämta upp Celia och Alessa på väg till skolan, så vi kunde snacka lite skit innan. Celia ska resa med sina föräldrar under sommaren, så jag vet inte hur mycket jag får se av henne. Men Alessa blir hemma, men hon har väl slagit rot med Ryan, så man kanske inte får se så mycket av henne heller. Det är sådant som visar sig.

”Är ni redo för sommarlov nu då?” frågade Celia när hon satte sig i bilen, då hon var den jag hämtade sist. ”Absolut, det ska bli skönt att få spendera all min lediga tid med Liam.” svarade jag och kollade på Alessa. ”Hörde att du skulle åka till Toronto om tre dagar. Hur är det mellan er?” min blick la jag på vägen, och funderade på vad jag skulle svara. ”Det är bra, tror jag. Vi blev osams här för några dagar sedan, men sedan dess är det lugnt.” Celia naaw:ade i baksätet. Vilket fick oss alla att börja skratta. När vi kom fram till skolan, så parkerade jag bilen på min vanliga plats och vi alla började röra oss upp på skolgården.

När rektorn hade dragit igenom hela sitt tal, och fått i stort sett alla eleverna att somna, gav han oss äntligen startskottet för sommarlovet. Skönt att äntligen få sova ut på morgonen utan att vakna och behöva stressa, eller massa skolarbeten som ska vara inne dagen efter, och det värsta, alla prov. Inget mer sådant på flera månader, utan bara sol och massa bad. Alessa, Celia och jag drog iväg till vårt favorit café för att ta oss en sommar fika. Vi gjorde likadant förra året. ”Vart åker ni först?” frågade jag Celia. Hon tog en bit av sin bulle. ”Först blir det Thailand i 2 veckor, sedan har jag ingen aning.” svarade hon och skrattade. Jag vart riktigt avundsjuk, jag vill också kunna åka till Thailand, men det är lite för lång flygtid för Liam. Så det får bli då han blir lite större. ”När åker du till Paris då?” Nu var det Alessa som frågade mig. ”Hmm, om nästan en månad, tror jag. Minns inte riktigt.” jag skrattade åt min egen dumhet.

När jag kom hem sen efter att vi hade fikat och gått lite i affärer, och som vanligt kommit ut med hundra påsar, så var mamma inte hemma, och hon hade redan hämtat Liam, så jag hade ingen aning om vart dem var. Jag tog mina kassar och gick upp på mitt rum, på sängen låg det en liten ask, och ett brev bredvid. Jag valde att hänga in alla mina nya kläder innan jag tog mig an det där, vem det nu var ifrån. Jag kan erkänna att jag var fruktansvärt nyfiken, men jag vill ha ordning och reda runt mig, så länge jag kan. Så det är lika bra att hänga in allt på en gång. Men det gick ganska fort. Tillslut slog jag mig ned i sängen och tittade på det, och det var handskrivet.

”Hej Clarissa! Du funderar säkert vem det är som har skickat dig detta. Och jag ska inte undanhålla det särskilt länge, men först vill jag att du öppnar den lilla asken, bara genom det kommer du förstå vem det är. Jag saknar dig, och vi ses snart.”

Jag blev rädd av det där, men jag var tvungen att ta reda på det, så jag öppnade asken. Men direkt när jag såg vad det låg där i ångrade jag mig. Det låg ett halsband, inte vilket som helst utan ett jag fått en gång i tiden av Alex, han hade ett liknande. Det halsbandet som låg i asken hade ett A ingraverat, och det som han hade, hade ett C ingraverat. Hur han har hittat mig, vet jag inte, och hur han har fått in detta i mitt hus har jag inte heller någon aning om. Min första tanke var att ringa min mamma, och det gjorde jag. När jag hade berättat vad jag hade hittat så lovade hon mig att komma hem på en gång, och det gjorde hon. Fem minuter senare var hon hemma, och det kändes skönt. ”Får jag se på halsbandet?” frågade hon när jag hade lugnat ned mig lite. Jag gick upp och hämtade det, och gav det till henne. Hon granskade det länge. ”Gav du tillbaka detta till honom?” Jag funderade ett tag. ”Nej, tror han tog det av mig den där natten, av någon anledning.” Alla minnen från den hemska natten kom tillbaka, och jag bröt ihop. ”Mamma, varför gråter du?” Liam kröp upp i min famn, och lutade sitt huvud mot mitt bröst. Jag pussade honom på huvudet och gav honom en stor kram. ”Det har hänt lite saker bara, du behöver inte oroa dig.” Han kramade mig tillbaka, och det var riktigt mysigt att bara sitta där med honom.

Mobilen började ringa efter ett litet tag, så mamma sprang och hämtade den åt mig. ”Svara mamma, det slutar snart ringa.” Ropade jag, då jag hörde vart ringsignalen spelade. Jag hörde hur hon började prata, och jag kunde inte höra vem det var. Men tillslut kom det, ”Åh, hej Justin, ja, hon är här. Vänta lite.” Mamma räckte mig mobilen och lyfte upp Liam och gick in i köket. ”Hej” svarade jag och ett litet leende trängde sig fram på mina läppar. ”Hej, är du ledsen?” Hur kunde han höra det av ett ord, tänkte jag för mig själv. ”Ja, har inte vart bästa dagen idag.” ”Vill du prata om det?” Han kanske kunde få mig på andra tankar, så jag berättade vad det var som hade hänt. Jag började gråta ännu mer när jag hade berättat det. ”Jag kommer aldrig erkänna att jag har sagt detta jag kommer säga, men jag är livrädd att han ska komma hit.” Han suckade högt. ”Du får vara rädd, det är inget du behöver skämmas över. Jag önska jag kunde vara där och hålla om dig.” Han fick mig att må bättre, utan att egentligen göra något speciellt. Han sa bara det jag verkligen behövde höra.

På kvällen skulle jag och Alessa hem till Ryan och kolla på film, vi skulle ha Pirate of the Caribbean kväll. Mamma gillade inte taken av det efter det jag hade fått av Alex, speciellt inte efter att han skrev ”vi ses snart”. Men jag kan inte sitta inne tills han kommer och knackar på dörren. Mamma fick inte som hon ville, utan jag drog iväg till Ryan, Alessa var redan där. Så det var bara mig dem väntade på. Vi slog oss ned i soffan, eller ja, dem två la sig där och höll om varandra medan jag satt i en av fåtöljerna. När vi hade sett första filmen, eller ska jag säga jag hade sett den. Startade vi den andra på en gång. ”Snälla ni två, kan ni titta på filmen nu istället.” jag blev lite irriterad av att dem hela tiden smaskade med varandra. ”Oh, någon som behöver lite ompyssling?” Ryan försökte vara rolig, men jag gav han bara fingret. När vi hade sett två av filmerna valde jag att lämna dem två. Jag blev fruktansvärt trött. När jag kom hem, parkerade jag bilen på uppfarten, och skulle precis låsa den då jag hörde någon bakom mig.

”Hej Clar. Länge sedan. Hur mår du?” rösten skar i mina öron, mitt hjärta började slå snabbare stag, och jag fick en puls på säkert 500. Jag blev livrädd, ”vad gör du här?” frågade jag försiktigt, samtidigt som jag vände mig om. Där stod han, livslevande framför mig, Alexander Jackson. ”Jag har saknat dig, och min son.” Han började närma sig mig. ”Du har ingen son, och du kommer aldrig att få en, i alla fall inte av mig, så du kan lika gärna gå. Jag vill inte se dig igen.” Jag vände mig och för att gå, men precis innan jag tog första steget fick jag en duk med något medel för både munnen och näsan.