Dem senaste dagarna har allt bara gått nedför. Allt jag någonsin velat ha, har jag haft, och bara kastat iväg. Sängen hemma hos mormor och morfar börjar bli väl använd just nu, jag gör inget annat än ligger i den, mobilen är avstängd och dörren är låst. Ibland kommer mormor upp och knackar på för att se om jag lever, men jag bara svarar med ett enkelt ”Mmm.” Jag orkar inte med folk just nu, jag måste få smälta allt jag har ställt till med. Varje gång jag blundar ser jag Clarissas ansikte framför mig, då vi stod tillsammans i hotellrummet då jag hade fyllt det med rosor för henne. Jag gör allt för att inte blunda, men jag är för trött för att hålla dem öppna.

När Ryan ringde och skällde på mig fick jag mig en tankeställare, det var då jag förstod vad det var jag hade gjort, ljuset gick upp. Jag förstår inte varför jag inte har lyssnat på Clar innan, det är ju hon som borde ha fått mig att förstå, men det vart Ryan, och då var det redan försent. När jag hörde hur hon skrek på honom genom luren, hörde jag hur arg och ledsen hon lät, hur liten hon egentligen kände sig. Allt hon ville var att ha ett fungerande förhållande tillsammans med någon som älskade henne, och det gör jag, jag älskar henne något så fruktansvärt. Men istället för att visa henne det ligger jag i min säng och tycker synd om mig själv. Jag är inte bra för henne.

Pappa kom förbi tidigare idag och då fick jag mig en rejäl utskällning, det kan jag lova. Det var nästan som att jag hade blivit tagen med handen i kakburken. ”Hur tänker du?” Hans ton i rösten visade bara hur besviken han var på mig, hur fel jag hade gjort. ”Jag tänkte inte.” Mumlade jag fram, i hopp om att han inte skulle höra mig. Men eftersom att det var tyst runt oss, så var det självklart att han gjorde det. ”Nej, jag märker det. Tar inte du dig i kragen snart och visar tjejen med det största men olyckligtvis mest krossade hjärta vad du egentligen känner för henne så har du nog sumpat den bästa tjejen du någonsin kommer kunna få.” Pappas ord var hårda, men så fruktansvärt sanna att jag fick ont i magen. Hur kan han ha så rätt, han lämnade min mamma när hon behövde honom som mest, det kanske är det han vill att jag inte ska göra. Samma misstag som honom. ”Vad ska jag göra? Allt är redan försent, hon vill inte se mig mer. Hon älskar mig inte mer, och det har jag full förståelse för. Jag har vart ett sådant svin mot henne. Den som får henne kommer bli fruktansvärt lycklig, det vet jag, för jag har haft henne.” Pappa tittade bara på mig, skakade på huvudet och suckade. Han reste sig upp men stanna i dörren. ”Vad är det du inte förstår? Hon älskar dig precis lika mycket som hon alltid har gjort.” Med dem orden lämnade pappa rummet och stängde dörren efter sig.

En vecka senare och fortfarande liggandes i sängen, men nu har jag satt på mobilen och låst upp dörren. Mamma är här och hon försöker få mig att kliva upp, men jag vill inte. Jag orkar inte, jag har inte ätit speciellt mycket dem senaste dagarna, så det kan bero på det. Ryan har varit förbi och berättat att han och Alessa ska ha barn. Jag är uppriktigt sagt glad för hans skull. Han frågade mig om jag ville bli gudfader och det är jag mer än gärna, det är väl det närmsta barn jag kommer så som jag beter mig. ”Du har magrat Justin. Du måste äta.” Ryan lät skärrad när han sa det, men jag bara skakade på huvudet och vände mig om. ”Jag måste ingenting.” Dörren till rummet slogs igen, och jag förstod att Ryan hade gått. Alla som kommer i min närhet sårar jag, så det är lika bra alla låter mig vara.

”Justin?” Nu börjar mitt huvud spela mig ett spratt också, inte nog med att jag ser Clar, nu hör jag henne också. Jag låg med ansiktet mot väggen och blundade, i hopp om att jag skulle höra henne igen, men allt var tyst. ”Snälla, titta på mig.” Där kom det igen, den där rösten. Men skulle jag vända mig om och kolla efter skulle allt bara bekräftas om att jag var galen. ”Sluta ignorera mig innan jag blir hysterisk. Jag ger dig en chans till att prata med mig, och du ligger och trycker i sängen.” Hon var inte en inbillning, hon stod faktiskt i rummet, och såg inte speciellt glad ut. ”Vad gör du här?” Hon satte sig ned med ryggen mot den stängda dörren, och tittade på mig. ”Ryan skickade hit mig, och vet du, han behövde inte ens övertala mig.” Hennes röst, den underbara stämman som flöt in i mina öron. Hennes vackra ansikte som kollade mot mig, hennes markerande kindben, och hennes fylliga läppar. Alla perfekta drag ett ansikte behöver. ”Du kan gå igen, jag kommer garanterat såra dig ännu mer, och det vill jag inte.” Hon kastade en bok på mig och ställde sig upp. ”GE DIG NU, kan du gå in i duschen i alla fall?”

Boken hon kastade på mig tillsammans med hennes ord var precis som en order, så det var lika bra jag gjorde det. När jag kom ut ur duschen kände jag mig faktiskt mycket bättre. Handduken hade jag runt höften och gick in i mitt rum igen, hon satt på min säng och stirrade på mig. ”Äter du ingenting?” Hon kollade alltså inte på det sättet på mig. Jag kollade på mig själv i spegeln och insåg nog att jag hade magrat lite. ”Nej, har inte blivit så mycket av det.” Hon rotade runt i min väska, och kastade massa kläder på mig. Allting hon säger åt mig, gör jag. Jag har aldrig varit så förut, att jag gjort som en tjej sagt åt mig. Jag klädde på mig, och satte mig bredvid henne. Vi satt lutade mot väggen och bara stirrade rakt fram, det var skönt att ha henne bredvid mig. Men jag vill inte vara självgod, jag vill veta att hon inte tycker det är jobbigt att vara med mig.

”Tycker du det är jobbigt att vara här, så tvivla inte att gå.” Hon tittade på mig och tog min hand i sin, att äntligen få känna fjärilarna i magen igen efter alla dessa dagar gjorde mig glad, riktigt glad, men ett leende bekom inte på mina läppar. "Jag tycker inte att det är jobbigt, jag älskar dig och kommer troligtvis aldrig att komma över dig. Vi kan inte ändra på det förflutna, men på framtiden. Tillsammans kan vi bygga något från början som ingen har haft tidigare, vi är unga och har hela livet framför oss." Hon gjorde mig förvirrad, jag förstod ingenting av det hon sa. "Vad menar du?" Jag tittade på henne för att se om hon mötte min blick. Hennes perfekta ögon mötte mina, dem var så sårbara. "Det jag menar är att jag aldrig har gett upp oss, är bara fruktansvärt trött på att du hela tiden krossar mitt hjärta. Det finns snart inga bitar kvar. Men jag vill vara med dig, jag vill föda dina barn, bo med dig, leva ditt liv, älska dig som du aldrig blivit älskad." Mitt huvud spelade nog ett spratt med mig, hon kunde inte sitta och säga sådana saker, jag kände det på mig. Jag har sårat henne för mycket, för att hon ens ska sitta här och prata med mig, än mindre älska mig, men skulle jag fråga henne en gång till vad hon sa, så skulle hon troligtvis bara bli irriterad. Hon satte sig framför mig i sängen, och flätade samman våra fingrar. ”Jag älskar dig, hör du det?” Jag nickade och tittade på henne. ”Ja, det gör jag, och jag älskar dig också.”

”Snälla kan du äta något.” Hon reste sig upp från sängen och sträckte sin hand mot mig. ”Om jag får en puss.” Jag gjorde ett försök till att le, men jag vet inte om jag lyckades. Hon drog upp mig från sängen och släpade mig ned för trappen. Så jag antar att jag misslyckades med leendet, annars hade hon gett mig en. Mormor stod i köket och höll på med maten när vi kom ned. ”Nämen, har du hittat ut ur råttboet?” Hon skrattade åt mig, och jag kan förstå det. ”Ja, jag har ju det. Clar vill att jag äter, så det är lika bra jag gör som hon säger, annars kastar hon väl en hel bokhylla på mig.” Både mormor och Clar skrattade, och att få höra hennes skratt igen, betyder allt.

När tallriken var tom framför mig, var jag proppmätt. Jag skulle inte ens få ner en klunk vätska. ”Är du nöjd nu?” Clar satt mitt emot mig, och hade mat kvar på tallriken, men hon sa att hon inte orkade mer. ”Ja, det är jag. Du gör framsteg.” Jag tackade för maten och var på väg upp på mitt rum när Clar stoppade mig. ”Vart tror du att du ska? Går du upp och lägger dig igen, då går jag och du ser mig inte igen.” Jag tvär vände i trappen och gick ned igen. Hur fan kan hon styra mig som hon gör. ”Vad ska vi göra då?” Hon satte på sig sina skor och gick mot dörren. ”Jag ska ta dig till mitt favorit ställe, dit jag inte tagit någon innan.”

Vi kom fram till en skog, och det enda man såg var en stig som gick rakt in i den, varför har jag inte sett detta förut? Clar klev ur bilen och började gå på den stigen, så det var lika bra att jag följde efter henne. Hon snubblade till när vi hade kommit in en bit, hon skrapade upp knä, men vägrade vända. Jag lyfte upp henne i min famn och började gå mot det hållet hon pekade. ”Är det långt kvar?” Vi hade gått en bra bit, så jag började bli rädd att vi gått vilse. ”Är jag tung? Du kan släppa ned mig i så fall.” Jag skakade på huvudet och fortsatte gå. När vi kom fram till hennes speciella ställe så släppte jag ned henne och hon gick ut på en bergsklippa. ”Visst är det vackert här?” Hon stod där och såg ut över vattnet. ”Du är vackrare.” Hon vände sig om mot mig och la sina armar om min nacke och kysste mig, fjärilarna i magen levde sitt eget liv, och det kändes som att hon kysste mig för första gången. Jag lyfte upp henne så att hennes ben var fria, till att göra vad dem ville.

Ett inlägg under detta hittar ni svaren till frågestunden, och två kapitel under hittar ni en fråga jag vill att ni svarar på, det har med novellens framtid att göra.