När jag vaknade på morgonen gick jag direkt över till mamma, som jag tror antagligen sov, men jag behövde henne verkligen, och jag vet att hon alltid ställer upp oavsett vad klockan är på dygnet. "Gubben, vad för dig hit nu?" Hon såg verkligen nyvaken ut, men hon släppte ändå in mig. Vi satte oss i soffan och började prata, jag behövde inte ens säga vad det handlade om, hon fattade på en gång, kanske på grund av min osäkerhet. "Jag vet inte vad jag ska göra." Både jag och mamma hade en varsin kopp te i handen, men jag tog inte för mig att dricka. Ingen sa något, men jag tror att hon såg på mig att jag hade flera frågor, men jag visste inte hur jag skulle fråga dem. "Hur känner du för det här?" Jag pillade på koppens öra, och funderade ett tag. "Jag vet inte. Jag vill inte vara boven i det här och säga att jag inte är redo." "Hon kommer förstå dig. Hon gör det som är bäst för dig, glöm inte det." Jag nickade, och började förstå allvaret i det hela. Frågan är bara om Clar förstår varför jag reagerar som jag gör. Jag vill inte förlora henne. "Prata med henne, hon kommer förstå." Jag lämnade mamma och gick tillbaka till Clar, som troligtvis fortfarande sov, men jag hade fel. Hon satt i soffan inlindad i täcket när jag kom, med en kopp te i handen. Hon tittade inte ens på mig, men jag vet att hon hörde mig, för dörren smälldes igen. "Gumman, förlåt." Hon tittade upp och mötte min blick, och jag såg på en gång att hon var på bristningsgränsen till att börja gråta.

”Jag älskar dig, men jag tror inte att jag är redo.” Jag visste att oavsett hur jag sa det, så kommer hon bli sårad, och jag hade rätt, hennes kinder blev våta av tårarna som rann. ”Jag förstår dig, jag bokar en tid för abort, så behöver vi inte tänka på det här mer.” Hon reste sig ur soffan och gick in i sovrummet, men hon kom inte tillbaka. Det kändes precis som att jag hade krossat hennes hjärta, precis som att jag hade gjort slut med henne. Jag hörde från sovrummet hur hon grät, så jag gick och ställde mig i dörröppningen och tittade på henne. Hon märkte att jag stod där, för ljuset från vardagsrummet försvann just i hennes ansikte. ”Snälla, gå.” Jag fick en klump i magen när hon sa det, men jag gjorde som hon sa. Jag gick bort till Kennys rum, även om han jobbar för mig, så är han den närmsta vännen jag har här, jag berättar allt för honom, och jag behöver verkligen honom nu.

”Gravid?” Kenny lät verkligen överraskad, och han var inte den. Jag nickade bara lite smått. ”Men.. Jaha.. Hur ska ni göra då?” När han ställde frågan kändes det som att han skulle döma mig om jag berättade vad jag hade sagt till Clar, men han är min bästa vän här, så jag kan inte ljuga. ”Jag sa till henne att jag inte var redo, och hon kastade ut mig ur rummet.” Jag skrattade till ett glädjelöst skratt, och tänkte tillbaka på nyår. Vilken jävla nolla jag är egentligen. ”Vad är det som är kul?” Jag tittade upp och mötte hans genomträngliga blick. ”Jag tänkte tillbaka på nyår, jag drack och sa till henne att jag ville ha en familj med henne, och så gör jag så här.” Kenny slog till mig i bakhuvudet och tittade strängt på mig. ”Vad håller du på med? Den Justin jag känner ger aldrig upp, han kämpar även om det är svårt, och framför allt han beter sig inte som ett as. Ta dig i kragen nu. Det låter på dig som att du ångrar ditt beslut, och du tog det för vadå, 2 timmar sedan? Förstår du då hur resten av ditt liv kommer se ut?”

Jag gick tillbaka in till vårt rum, men hon var inte där. En lapp låg på bordet bredvid sin mobil. ”Jag är ute, leta inte efter mig, jag kommer när jag har rensat skallen.” Hur kan hon vara så dum, varför går hon ut själv? Jag rusade bort till mammas rum och knackade på. ”Vad är det som har hänt?” Jag gav henne lappen och kollade efter hennes reaktion. ”Men lugna ned dig, hon har väl mobilen med sig?” ”Den här?” Frågade jag och höll upp hennes mobil. Mamma suckade bara. ”Har ni bråkat?” Hon kunde läsa mina tankar, mamma är omänsklig. ”Nej, men jag sa som jag kände, och hon kastade ut mig ur rummet, sen när jag gick tillbaka var hon borta.” Hon fortsatte med sitt suckande. ”Hon kommer tillbaka, hon behöver väl bara tänka igenom allt.” Vilken mamma man har, antingen står hon så nära framför mig att jag inte ens ser vägen jag går på, eller så står hon framför min flickvän, mot mig. Helt sjukt, men det är väl något jag får leva med. Jag har egentligen inte tid med detta. Ikväll är det ännu en show i Globen. Igår var trycket underbart, så det kan inte bli bättre.

Vi satt i restaurangen på hotellet och åt lunch, Clar hade fortfarande inte kommit tillbaka, 3 timmar har hon vart borta. Jag börjar faktiskt bli orolig, samtidigt som jag vet att hon kan ta vara på sig själv, men samtidigt är hon ute i ett främmande land, och jag har ingen aning om vart hon har tagit vägen, så det finns ju inte en chans att jag hittar henne heller. ”Justin, är det något du vill dela med dig till resten av gänget?” Scooter satt mitt emot mig, och han såg nog på mig att jag egentligen inte mådde sådär jätte bra, eller var lika pigg på saker som jag alltid vart annars. ”Nej, helst inte.” Svarade jag och reste mig för att gå upp på rummet igen. Scooter höll på att stoppa mig, men mamma hejdade honom. ”Låt honom gå, tro mig, han mår inte bra.” Det var ingen som reagerade att Clar var borta, och det var ingen som verkade bry sig heller. Mamma visste såklart, men hon låtsades som inget, och det stör mig lite, min egen mamma.



Jag gick runt på gatorna i Stockholm, utan att veta vart jag befann mig någonstans. Klockan började närma sig 2, och vi skulle åka från hotellet vid 4, så det var väl lika bra att börja gå tillbaka. Men jag hade ingen aning om vart jag var, så jag var tvungen att fråga mig fram, och jag såg till att jag frågade äldre människor, så att personen inte skulle kunna känna igen mig. Jag vet att det var en stor risk för mig att gå ut, men jag var tvungen, det kändes som att jag skulle kvävas när jag var på rummet. Precis som att någon hade låst in mig, och kastat bort nyckeln. När jag äntligen såg hotellet kände jag en lättnad, och jag började gå lite fortare. När jag klev in innanför dörrarna såg jag att Justin satt i en av fåtöljerna i foajén. ”Baby, snälla gör inte såhär mot mig.” Han kom fram och la armarna om mig, och jag kände direkt att jag ville gråta. Vad är det jag inte ska göra mot honom? Jag krånglade mig ur hans grepp och gick mot hissen, utan att säga ett ord. Han följde såklart efter mig.

”Vi måste prata om det.” Jag vände mig hastigt mot honom när vi stod innanför dörren. ”Prata om vad? Det finns inget att prata om, du har sagt att du vill ha barn, men nu vill du inte. Jag vet inte om det är mig du inte vill ha det med. Men som sagt så finns det inget att prata om, problemet är snart ur världen.” Min mobil låg inte på bordet där jag lämnade den, så jag antog att Justin hade den, och han stod fortfarande helt still efter mitt lilla utlåtande. ”Kan jag få min mobil?” Jag sträckte ut handen åt honom, så han skulle fatta. Och han grävde i fickan efter den. ”Jag vill visst ha barn med dig, sluta nu. Jag trodde du skulle förstå mig..” ”Oh, jag förstår dig allt. Sluta prata om det nu.” Han suckade bara, men gav sig inte. ”Men låt min prata då. Jag blev chockad, okej. Jag älskar dig, och skulle göra allt för dig, det vet du. Jag vill att vi behåller det. Jag vill ha familjen jag alltid ha drömt om, du, jag och en liten mini. Jag vill.” Han kom emot mig och la sina händer på min mage, och drog dem sakta upp och ned. ”Jag älskar dig, dig, dig.” Jag blev helt stum, jag visste inte vad jag skulle svara. Jag kollade upp på honom och kände tårarna hur dem rann på min kind, men dem var inte sorgliga, dem var av glädje. ”Jag älskar dig också.”

Pattie knackade på precis innan vi skulle åka, men hon tog sig tid att prata lite med oss före. Hon vet inte att hon ska bli farmor, hon tror fortfarande att jag ska göra abort. ”Jag vill bara att ni ska vara helt säkra på hur ni vill ha det. Jag är bara rädd om er.” Jag tittade på Justin som satt bakom mig i soffan, och jag tror att han förstod min blick. ”Mamma, kan du vara tyst i 2 minuter?” Pattie kollade skräckslaget på Justin, jag tror aldrig han har sagt så till sin mamma innan, och jag var tvungen att hålla mig för skratt. ”Du ska bli farmor.”

Jag älskar er alla så jävla mycket, så ni får ett till kapitel idag, vet inte hur många det är som hinner läsa det, men ni får ett iaf. :) 24 kommentarer på kapitlet under, ni lär er. Och jag älskar er alla, glöm aldrig bort det. Det är för er jag gör detta. (",)