”Hej Sel. Vi kan inte sms:a med varandra mer, om det inte är jobbrelaterat. Jag älskar Clar, och det är henne jag vill vara med. Jag vill inte såra dig, men det blir bäst så här. Hoppas du inte hatar mig.”

Jag låg där bredvid Clar och kollade på henne när hon sov, så vacker. Jag strök henne på kinden, där hennes tårar hade torkat in, tårar som jag har orsakat. Jag hatar att se henne gråta, och jag hatar att tårarna beror på mig. Mamma och alla hade sedan länge lämnat bussen, men hon lovade att hon skulle fixa med något till både mig och Clar. Jag ville inte lämna henne när hon behövde mig som mest, så jag låg kvar där och stirrade i taket, när mobilen plingade till.

”Justin, du behöver inte förklara dig. Jag förstår inte varför du skrev till mig från första början. Jag vet att du älskar henne, och jag har aldrig sett dig lyckligare. Du ska ta vara på henne, hon är allt du någonsin önskat dig. Jag hoppas verkligen att ni kommer leva tillsammans resten av era liv. Jag är glad för din skull. Ta hand om dig grabben, och jag hoppas verkligen att jag får träffa henne en vacker dag.”

Jag trodde faktiskt att hon skulle bli ledsen, men hon verkade uppriktigt sagt glad för min skull, och det glädjer verkligen mig. ”Är du kvar?” Clar´s röst fick mig att vakna upp ur mina tankar. ”Ja, det är jag. Jag ville inte lämna dig.” Hon vände sig om och tryckte ned mig på rygg, så hon kunde lägga sitt huvud på mitt bröst, och precis då kurrade min mage till. ”Du är ju hungrig, varför gick du inte med dem?” Hon tittade på mig med en besviken blick. ”Du ska inte behöva se mig så här.” Hon la ned sitt huvud igen, men jag såg till så att våra blickar möttes. ”Hur?” ”Svartsjuk, och ledsen.” Jag reste mig upp, och utan att göra något satte hon sig gränsle över mitt ben och la sina händer runt min nacke. ”Jag är glad att jag får se dig så, för det visar att du bryr dig. Och jag var dum som sms:ade med Selena, men det är fixat nu. Kolla.” Sa jag och plockade upp min mobil för att visa henne dem två sms:en vi hade skickat. Clar läste dem båda och såg ut att bli lite gladare. ”Jag älskar dig, förlåt.”

Mamma, Kenny och Alfredo hade kommit tillbaka när vi kom ut ur sovrummet, och alla kollade på oss, precis som att vi hade gjort något man inte ska. ”Gumman, har du gråtit?” Mamma är expert på att se sådana saker, så det förvånade mig inte att hon gjorde det även denna gång. Clar svarade inte men gjorde en liten ansats till nickning, troligtvis för att inte Kenny eller Alfredo skulle se det. Alfredo fick btw en rejäl utskällning av mamma när Clar hade låst in sig i sovrummet, så jag tror inte att han kommer skoja till det något mer. Jag har aldrig sett min mamma så arg, inte ens på mig, eller för min skull. Så det kändes faktiskt ganska skönt att hon stod upp för min tjej, vilket jag egentligen skulle ha gjort. Men jag trodde faktiskt inte att det var så allvarligt, som det egentligen var, men nu vet jag.

Jag och Clar satte oss ned för att äta det mamma hade tagit med sig, chinamat bland det godaste jag vet, och det verkade lika för Clar. Vi åt under total tystnad, trodde jag. Hon satt och försökte äta med pinnarna som man fick med, men det gick inte så bra för henne så hon började skratta, och det var skönt att se henne glad igen, även om det hon skrattade åt gjorde henne frustrerad egentligen. ”Hur går det för dig?” Jag försökte att inte skratta, men det var svårt. ”Skrattar du, kommer jag peta ut dina ögon med dem här.” Hon började vifta med pinnarna hon inte kunde äta med, så jag började skratta. Jag tog min gaffel och tryckte ned den i hennes mat, och förde den till hennes mun. ”Gapa.” Hon log sitt söta leende och gjorde som jag sa. Efter massa mat och massa skratt orkade ingen av oss något mer. ”Åhh, inte en grej till får plats i min mage. Jag sprängs snart.” Hon kan verkligen det där med att överdriva, men jag älskar henne lika mycket i alla fall.



När vi väl var framme i London var det skönt att komma ut och få frisk luft. Att vara instängd på det där viset var inte så underbart som jag trodde, jag är verkligen imponerad på Justin som står ut med det. Jag hade aldrig klarat det, eftersom att vi bara skulle vara här en natt så skulle vi sova i bussarna. Det bästa med det här livet är att dela varje natt tillsammans med Justin, och alla fina stunder han delar med sig av när han står på scenen. Jag älskar hans mamma, hon är en riktig klippa trotts att Alfredo har kastat ur sig både det ena och det andra. När både jag och Justin klev ur bussen var det mörkt ute, men ändå så pass ljust så att vi såg alla tjejer som stod utanför staketet som skiljde oss från dem. "Ska vi gå och hälsa?" Justin tog min hand när jag hade fått tillräckligt med frisk luft i lungorna. "Det kan vi väl." Vi började gå mot alla tjejer och dem höll ljudnivån ganska högt. "Hej tjejer, hur mår ni?" Flera av tjejerna började gråta och andra blev helt tysta då dem troligtvis trodde dem drömde. En liten tjej längst fram sträckte fram en tröja och en penna. "Vill du ha Justins autograf?" Hon nickade, "och din." jag kommer aldrig vänja mig vid detta, varför folk vill ha min, det är ju Justin som är stjärnan av oss två. "Älskling, skriv här." Jag sträckte över tröjan till honom och pennan. Han skrev ned sitt namn och böjde sig ned till hennes nivå. "Vad kan en söt tjej som du heta då?" Den lilla tjejen rodnade och blev riktigt blyg. "Serena." svarade hon. Justin gav henne en kram. "Vi ses någon dag, vi ska röra oss tillbaka till bussarna nu."

Jag och Justin gick tillbaka till bussen hand i hand, och Kenny mötte upp oss på halva vägen. ”Vart har ni vart? Ni får inte gå utan mig.” Han såg riktigt orolig ut. ”Vi var till stängslet och hälsade på alla mina fans. Ge dig nu. Dem skulle aldrig skada mig.” Justin var kvick med att svara, så Kenny gav sig på en gång. ”Du kommer ju aldrig kunna sova inatt, du har ju gjort det hela dagen.” Han pussade min baksida på handen samtidigt som våra fingrar var flätade tillsammans. ”Jag kommer sova hur bra som helst med dig bredvid mig.” Han log mot mig, som han alltid gör. När vi kom in i bussen satt alla och spelade kort med varandra, Pattie utklassade Alfredo på poker, och det var det bästa som kunde hända. ”Nu skiter jag i det här.” Vrålade Alfredo och kastade iväg sina kort, och troligtvis gick och la sig.

Justin stod inne på badrummet som knappt rymde två personer, och borstade sina tänder när jag kom. Jag började borsta mina, och fick genast tillbaka minnen från den gången jag spottade ned hela min spegel i badrummet. Jag log för mig själv och tänkte på allt annat kul vi har gjort tillsammans. Jag är glad att jag har honom, han ger mig ett leende på läpparna det var länge sedan jag hade. Han stod och tittade på mig när han var klar, iklädd enbart ett par mjukisar. Han vet att jag blir helt till mig när han går klädd sådär, så jag förstår inte varför han gör det. ”Sluta dregla nu, och borsta klart dina tänder.” Han väckte mig ur mina tankar genom att knäppa med fingrarna. ”Inte mitt fel att min pojkvän vägrar klä på sig.” Vi bäddade ned oss i sängen när klockan visade halv 11, det kan vara skönt att bara ligga och vara bredvid varandra, utan att göra eller säga något. Han lät sin hand vandra på min mage fram och tillbaka samtidigt som han oskyldigt pussade mig i nacken. ”Jag älskar dig J.B.” Han hörde mig, trots att jag viskade. ”Och jag älskar dig, C.J”

Vad tycker ni om att Selena är snäll?

Jag vet inte om ni kommer få något imorgon, för jag ska ta guldbojen-märket inom simning. Jag kanske hinner skriva lite på kvällen. Vi får helt enkelt se, jag har ett halvt klart. Ni kanske få det. :)