Skrivet:
Kategori: √ 2. HITRISA - Part 1

Chapter seventy-eight.





Det var skönt att få prata med Liam, gud vad jag har saknat honom, och anledningen till att jag inte har ringt har vart för att han inte ska bli att sakna mig mer. Jag kan leva med min saknad efter honom, men jag skulle inte klara av att höra han ledsen för ofta, en gång går bra, men nästa gång han kanske ringer, kanske jag rent av sätter mig på ett plan hem, och det vill jag verkligen inte. På morgonen när jag vaknade spydde jag, och alla vet vi ju vad det beror på. Frågan är bara om vi verkligen är redo, och jag ska inte dra några förhastade slutsatser, för det kan lika gärna vara magsjuka. Justin vaknade som tur var inte när jag rusade iväg till toaletten, så jag kunde lugnt och stilla gå tillbaka och lägga mig ned igen, utan att han får reda på detta, men jag måste prata med Pattie, hon måste hjälpa mig. Andra gången jag vaknade var det av att Justin stirrade på mig. ”Sluta psyka mig så här tidigt på morgonen, knäppis.” Vi skrattade lite tyst åt situationen och han böjde sig ned och pussade mig på näsan. ”Hey, får man ingen riktig kyss eller?” Jag lät mer besviken än jag skulle låta, men han köpte det, för han pressade sina läppar hårt och passionerat mot mina, och jag njöt av varje sekund.

”Jag går till din mamma, måste prata med henne om en sak.”
Justin tittade konstigt på mig, precis som att jag dolde någonting för honom, och jag fick fruktansvärt ont i magen. Jag vill inte göra så här mot honom. ”Varför då?” Han lät bestämd, och orolig på samma gång. ”Jag bara måste, vi ses sen.” Jag pussade honom snabbt innan han hann reagera att jag var ute ur rummet. När jag hade knackat på hos Pattie och Carin, Scooters fru så öppnade Carin. ”Hej Clar. Vad har du på hjärtat då?” Det kändes som att hon kunde se rakt igenom mig, men jag vet att det är helt omöjligt. ”Är Pattie här, skulle vilja prata med henne.” Carin släppte in mig och Pattie mötte upp mig i vardagsrummet. ”Hej gumman, vad är det?” Jag tittade mot Carin, precis som att jag inte ville att hon skulle vara med. ”Hon säger inget.” Pattie förstod vad jag ville. ”Jag ska hjälpa dig, kom tillbaka hit om en timme.” Jag kramade om henne, och det kändes hur bra som helst att slippa fråga henne om hon kunde köpa ett graviditetstest, och speciellt framför Carin.

”Vad är det du inte kan säga till mig?”
Justin satt tyst i soffan när jag kom tillbaka, men tillslut sa han något. ”Jag kan säga allt till dig, men inte detta. Du får reda på det tids nog, lita på mig.” Han tittade skeptiskt på mig, och jag kunde inte läsa vad han ville säga bara genom blicken han gav mig. ”Lita på mig Justin, du måste.” Han nickade och fortsatte hålla på med sin mobil. Det kändes verkligen som att jag hade svikit honom, och det kändes förjävligt. Jag skrek inombords, slet mig i håret och grät, men fick inte fram ett enda ljud eller en enda rörelse där jag stod. Han var besviken, på mig, och jag blev att må sämre. Jag gick in och la mig i sängen, med mobilen framme. Jag ville ringa till Alessa, men jag kunde inte. Jag ville inte att Justin skulle höra mig. Så jag bestämde mig till sist att skicka ett sms till henne och fråga om hon var själv, och hon svarade med ett enkelt ja.

”Bra, detta sms raderar du efter att du har läst det. Det jag säger till dig nu vet inte Justin om, och ska inget veta fören jag är helt säker heller. Jag kan vara gravis, och fråga mig inte hur, för det vet jag inte med tanke på att jag har spiral. Men Pattie ska hjälpa mig. Jag vet inte hur Justin kommer reagera på detta om det blir ett faktum att han ska bli pappa, jag vet att han vill ha barn, men jag vet inte. Jag vet ingenting just nu. =/ Hur mår du föresten, och bäbisen? Jag saknar dig, men vi ses snart.”

Jag låg med mobilen i handen ifall att jag skulle somna så att Justin inte kunde ta den, även om jag raderade sms:et jag skickade till Alessa. Men för att vara på den säkra sidan. Det tog ett tag innan hon svarade, och när hon väl gjorde det så var jag snabb med att läsa vad jag fick för svar.

”Gumman, var inte rädd. Allt kommer att gå bra. Som du själv säger, Justin vill ha barn. Men berätta inget för honom fören det är säkert, åt båda hållen. Du kan alltid komma till mig, det vet du. Jag har redan raderat sms:et, jag vill inte att Ryan ska se det, och förstöra allt. Jag saknar dig också, grymt mycket. Vi alla mår bra, den växer och står i.”

Vi fortsatte sms:a ett tag, men inget märkvärdigt vart sagt så jag kollade på klockan och såg att det hade gått över en timme sedan jag var till Pattie, så det var lika bra att gå tillbaka. Justin låg och sov i soffan, så jag smög ut, och jag tror att jag lyckades utan att väcka honom, vilket kändes hemskt att göra, men nödvändigt. Pattie öppnade dörren och släppte in mig. ”Carin var iväg, jag kunde inte gå själv. Folk känner igen mig för väl.” Hon gav mig påsen med testet i, och känslan jag fick i magen var hemsk. Hur ska jag kunna berätta detta för Justin? ”Jag lämnar dig själv en stund, ta den tiden du behöver, och jag finns på mobilen om du vill mig något.” Han gav mig en varm kram, och jag kunde inte krama henne tillbaka, för jag var som förstenad. Jag nickade bara henne som svar, och gick sedan in på toan. Jag hörde hur dörren slogs igen, så jag förstod att hon hade gått.

På testet stod det att man skulle vänta 15 minuter innan resultatet var framme, så jag lät det ligga på toan och gick ut och satte mig i soffan. Jag läste igenom instruktionerna, bara för att ha något att göra, för jag kan dem redan då jag har gjort några sådana då jag väntade Liam. På tal om han, undra vad han kommer säga om ett syskon, det känns som att jag knappt har haft tid med honom sedan jag träffade Justin. När det hade gått en kvart gick jag tillbaka, och kollade på det. Allt slog mig i ansiktet när det visade positivt. Jag var tvungen att berätta för Justin, jag kan inte undanhålla något så stort för honom, det går inte.

När jag kom tillbaka till vårt rum hade han vaknat och stod nu i duschen, men dörren var upplåst, så jag gick in till honom med testet i handen helt synligt. Han varken såg eller hörde mig, så jag satte mig på bänken runt handfatet och väntade på att han skulle vara klar. När han tog sin handduk såg han mig. ”Shit vad rädd jag blev. Vart har du varit?” Han torkade sig och satte handduken runt höften och kom emot mig, samtidigt la jag testet i knä så han såg det. Hans ögon vidgades och jag kunde se att han var nervös. ”Jag var till din mamma.” Han kollade på testet och blev ståendes med huvudet nedåt, så att jag inte kunde se hans ansikte. ”Jag vill inte sätta dig i en konstig situation inför kvällens show, men jag vill att du ska veta att oavsett hur du vill ha det så älskar jag dig. Hör du det?” Han tittade upp på mig med tårar i ögonen, han nickade lite löst och gick sedan ut. Jag lät honom vara, för jag förstår själv hur det känns att få reda på att man ska bli förälder, det är väldigt mycket att ta in. Det kanske var dumt av mig att säga det innan en kväll som denna, men jag ville inte lämna honom utanför. När jag kom ut hade han klätt på sig, och kom fram till mig. ”Jag älskar dig också, glöm aldrig det.” Jag kunde inte bli mer glad, att höra honom säga dem orden gör mig lycklig.

Kvällens konsert hade gått hur bra som helst och Pattie hade frågat mig hur allt annat hade gått vilket jag förstod vad hon menade, och det enda jag hade svarat var ”positivt.” Hon reagerade inte ens, jag vet inte vad det berodde på, men jag trodde jag skulle få mig en uppläxning, men hon kanske har menat allt hon har sagt hittills. På kvällen när vi låg i sängen, så hände något som aldrig hänt tidigare, och då menar jag aldrig. Vi låg under varsitt täcke och med ryggarna mot varandra, fråga mig inte varför, men det var han som la sig sist, så han gjorde valet. Jag kände att mina tårar var på väg att börja rinna, men jag gjorde allt för att hålla undan dem, och jag tror att jag lyckades. För jag hade inget minne av några när jag vaknade på morgonen. Justin hade redan lämnat rummet, utan ett ord eller lapp, och jag fattade ingenting. Han har tjatat om barn, och så beter han sig såhär när jag har ett i magen. Jag är inte så säker på att jag vill behålla det, för tänker inte han vara närvarande så kommer jag aldrig klara mig med två.



NEJ, novellen är inte på väg att ta slut. Så ni behöver inte oroa er.
Trackback