Idag är dagen äntligen här, jag ska flyga upp till Justin, och han har ingen aning. Den enda som vet om det är Scooter och vi ska gå tillsammans på MVA, och det är två dagar kvar tills han fyller år. Liams födelsedag har vi redan firat eftersom att jag ska göra detta, men han vet att mamma alltid kommer att älska honom mest i hela världen, och jag tror att han blev riktigt flad över sina presenter, så han har nog ändå ingen tid att sakna mig. Han fick massa nya leksaker och en ny säng, formad som blixten McQueen. Han skrek rakt ut när han fick den, och det kan man väl kanske förstå med tanke på att han alltid har velat ha en sådan.

Flygresan gick hur bra som helst och Scooter hämtade upp mig på flygplatsen och körde mig till ett hotell i närheten av där galan skulle hållas. ”Hur mår Justin?” Jag ville verkligen veta så att han inte hade brutit ihop, för då gör jag också det. ”Han mår bra, det var värre i början, men jag tror att han insåg att ju mer han tänker ju saktare går det.” Han hade rätt, det var precis så jag hade gjort. När vi kom fram till hotellet visade han mig upp till ett rum där min stylist väntade. ”Detta är Sophie, och hon ska hjälpa dig med både klänning och smink. En limousine kommer och hämtar upp dig om 4 timmar, och sedan åker den och hämtar Justin, så du sitter i bilen när han sätter sig i den.” Han log när han sa det sista. Han ville nog vara med och se Justins min, men det fick han inte, för det var bara jag och Justin som skulle gå.

När Sophie hade sminkat mig och fixat mitt hår fick jag äntligen se mig i spegeln, och jag fick en chock, jag visste inte att det gick att göra mig så vacker, för det var precis det jag var, vacker. ”Gillar du det?” Hon stod bakom mig då jag kollade på mig i spegeln och skådade varje liten fläck i ansiktet. ”Du har gjort ett fantastiskt jobb.” Hon hade sotat mina ögon med både brunt och svart, men samtidigt blev det inte för mörkt, läpparna var av en ljusrosa nyans, och jag såg genast mycket äldre ut. Jag gillade verkligen det jag såg. Klänningarna hon hade med sig var en svart kort, och den sa jag nej till på en gång, för det är något jag använder i vanliga fall, så hon förstod mig, det var absolut inte för att den inte var fin, för det var den verkligen. Jag fastnade för en mörkrosa ganska enkel klänning, så den fick det bli.

Dem få minuterarna i limousinen utanför Justin var som flera timmar, jag ville bara se honom, krama honom och framförallt kyssa honom. När jag hörde att Harold slog igen sin dörr för att sedan öppna den dörren som ledde in till mig stannade mitt hjärta, det var precis som att jag skulle möta Justin för första gången. Jag hörde hur han kom gåendes och hur han pratade med Harold, han lät riktigt glad faktiskt och det glädje mig, att veta att han kan le och skratta utan att jag är i närheten. Jag satt längst in i bilen så att han inte skulle kunna se mig på en gång. Han satte sig på sätet närmast dörren och kollade ut genom fönstret, det fanns väl ingen anledning för honom att kolla runt i limousinen, så jag plockade fram min mobil och skrev ett enkelt sms till honom. ”Kolla framför dig.”

”Du kommer aldrig förstå hur mycket jag har saknat dig, det finns inte ett enda ord som kan beskriva det.” Efter flera intensiva kyssar släppte vi varandra och han öppnade munnen. Att få höra hans röst vanligt, och inte genom en mobil var underbart. ”Vad fin du är. Inte för att du inte brukar vara det, men jag har aldrig sett dig såhär innan, men du är riktigt vacker.” Han kysste mig igen, och vi bytte plats till den bredvid dörren då det var han som hade kastat sig fram i bilen och på mig. ”Tack, du ser inte heller så dum ut.” Vi höll handen under resten av resan och kysstes ibland. Att få tillbringa denna kväll med Justin kommer bli oslagbar.

Harold började sakta ned farten så jag insåg att vi snart skulle vara framme då det säkert var en liten kö för att släppa av alla kända människor. Jag fick ont i magen, men insåg att det bara händer en gång i livet, så jag tog mig i kragen och tog ett djupt andetag. Justin märkte nog av min nervositet. ”Det kommer gå bra gumman, glöm inte bort att andas bara.” Jag smetade på lite mer läppglans som jag hade fått av Sophie, och tittade ut genom rutan. Ju närmare vi kom röda mattan ju mer skrik hörde jag. När Harold stannade bilen och vår dörr öppnades klev Justin ut först, men han stannade och sträckte sin hand efter min, och jag fattade den på en gång och klev ur. Blixtrarna som nådde mina ögon var inte en, två eller tre, dem var många fler och folket skrek ännu högre.”Justin och Clarissa, kolla hitåt.” ”Kolla åt andra hållet.” Och vad jag förstod så kunde man inte göra alla fotografer nöjda, så man fick leta efter en punk och låtsas kolla in i alla åt ena håller och göra samma åt det andra. Jag höll mig så nära Justin jag bara kunde, utan att se nervös eller rädd ut.

Galan var helt underbar och jag var hur glad som helst att jag hade tagit detta beslut. Det var faktiskt jag som hade kommit med idén till Pattie, som också verkade gilla den då hon ringde upp Scooter på en gång och bad honom fixa allt. Jag är glad att Justin har så underbara människor runt om sig. Att få träffa alla underbara människor inom musikindustrin var också en upplevelse för sig, man får en bild genom att läsa allt skit om dem i tidningarna, men den förändrades illa kvickt för mig då jag träffade dem öga mot öga. ”Baby, kan du hjälpa mig med dragkedjan?” Jag stod i Justins badrum och kollade mig en sista gång i spegeln, eller ja på mitt utseende jag hade för kvällen. Han slöt upp bakom ryggen på mig och log mot mig i spegeln. Jag släppte ut mitt hår och lät det falla, men han la det på ena sidan och kysste mig på halsen.

”Jag är så glad att du är här.” Han höll mig i sin famn, vi satt i sängen med täcket om oss och det var ingen som ville sova bort tiden vi hade med varandra. ”Du vet inte hur glad jag är att jag tog detta beslut. Jag ville verkligen spendera denna dag med dig, och speciellt din födelsedag, man fyller bara 18 en gång i livet.” Han kysste mig på huvudet och drog mig om det ens gick närmare honom. Vi låg i sängen säkert till klockan var 5 på morgonen då vi beslutade oss för att sova. Det enda han hade dagen efter var en intervju, och den fick han sköta själv, för jag hade tänkt fixa det sista inför hans födelsedag. Jag hade meddelat Scooter att ingen fick störa oss under den dagen, och att jag skulle ta Justins mobil ifrån honom, vilket Scooter gick med på. Justin ville precis som jag, inte ha något speciellt så jag hade redan strykigt fest från listan.

På eftermiddagen när jag vaknade så låg det en lapp bredvid mig som sa att han skulle vara tillbaka vid 6, och att han älskade mig över allt. Sådana lappar gör min dag, jag älskar när han säger att han älskar mig, han får mig att känna mig levande och det är det bästa med honom. Han hade lämnat sina bilnycklar hemma och efter incidenten som skedde när vi åkte till Ryan hade jag lovat mig själv att vara försiktigt, det fanns för många i mitt liv som skulle sakna mig om något hände. Jag hade 3 timmar på mig att fixa allt jag skulle ha gjort, och det skulle jag hinna gått och väl på.

Maten stod på bordet när han kom hem och han var helt färdig, vilket jag kan förstå. Först att han inte fick sova så länge som han ville och sedan åka iväg på en intervju där folk ville veta alla smaskiga detaljer om kvällen innan. Det kan inte vara lätt att vara honom i sådana situationer, vilket jag tycker är synd, för det han gör, gör han så jävla bra. Han älskar sitt arbete och att få tillbringa sina små stunder med alla sina fans. Han har sagt till mig flera gånger att han skulle kunna göra vad som helst för att få träffa dem alla, men att det aldrig kommer gå, det kommer alltid finnas någon som står där och inte får uppleva sin dröm. ”Vad gott det luktar. Vad har du gjort?”Han smög in i köket och fick se hela min utsmyckning, med levande ljus och en fin dukning, jag hade till och med vikt servetterna till svanar. ”Känner du inte det, då är du elak.” Han skrattade till och drog in ett andetag genom näsan. ”Spagetti och köttfärssås.”

---

Jag har absolut inte kommit tillbaka, men någonstans inom mig tycker jag att ni förtjänar ett avslut, det svajar lite. Jag vet att många bara slutar skriva, men jag kommer inte bli en av dem. Jag lovar att ge er slutet, men jag vet inte när det kommer. Det kan ta lång tid, eller så kommer det redan om en vecka.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag inte har tänkt på bloggen dem här två dagarna, för det har jag. Jag har till och med skrivit några kapitel. Men jag vet inte om jag är redo riktigt än.

 

Jag hoppas att jag inte behöver tjata om kommentarer!