När jag såg tårarna på Clarissas kinder fick jag en smärta i magen jag inte kan förklara. I två månader ska jag vara utan henne, och det är bara ett prov på vår kärlek. När jag satt i bilen och såg hur hennes hus försvann i backspegeln så kunde jag bara tänka mig om hur hon mådde, hur hon grät. Liam skulle vakna dagen efter och fråga efter mig, bara det kändes jobbigt. Orden jag viskade till honom när jag la ned honom i sängen var "Ta hand om din mamma nu när jag är borta." Han förstår nog inte allt detta, och det är lite jobbigt för jag vill ta med mig dem två, jag vill visa dem mitt liv. Nu har jag fått vara med henne och se hur hon lever med en son och fortfarande går i skolan. Jag vill kunna visa henne alla mina underbara fans som förhoppningsvis stöttar mig i detta, man vet aldrig med dem när det kommer till mina tjejer. Men dem får acceptera detta så är det bara. Allt jag kunde tänka på under bilresan till Toronto var Clarissa, jag saknar henne redan, men det är lika bra man vänjer sig, om jag någonsin kommer göra det. Precis innan jag var framme fick jag ett samtal från Scooter som försäkrade sig om att jag verkligen var på väg. Han blev lättad när jag sa att jag var framme snart och skulle kliva på planet om mindre än en timme.

Mamma hade redan flugit hem så hon, Scooter och Kenny stod och väntade på mig i ankomsthallen. Det var fruktansvärt längesedan jag träffade både Kenny och Scooter så det var kul att se dem igen. "Hej lillgrabben. Gick flygresan bra?" Scooter var först fram och vi kramades. "Jodå, helt okej. Men vakterna fick hjälpa mig i Toronto, det var packat med tjejer." Kenny skrattade. "Jag sa ju att jag skulle följa med. Men du vägrar ju lyssna." Mamma började skratta och höll med honom, dem två går alltid ihop mot mig. "Jo, men jag ville ha semester, känna mig normal för en gångs skull." Vi alla gick mot bilen dem hade och utanför stod det mer tjejer än i Toronto. Jag förstår inte hur dem hittar mig, och hur dem kan veta vart jag är. Behöver jag någon gång en detektiv ska jag helt klart anställa mina Belibers. "Vart är Clarissa någonstans? Jag gillar henne." Det var en liten tjej på kanske 7 år som stod vid ett stängsel och ville ha min autograf. Hon var riktigt söt, och bara tanken av att hon gillade min tjej gjorde mig ännu gladare. "Hon är hemma i Stratford. Vi kommer spendera lite tid på olika håll nu." Flera av tjejerna skrek opassande saker om Clar, men jag stängde mina öron, sådant vill man inte höra om tjejen man älskar.

Väl hemma i mitt hus kastade jag alla väskor på golvet och gick upp till mitt rum för att kasta mig själv i sängen. Allt kändes så tomt utan Clar bredvid mig. Men jag somnade nog fortare ändå, flygning tar knäcken på mig. När jag vaknade på morgonen var det av att mamma väckte mig. "Gubben, dags att gå upp, du har en fotografering idag. Nu är det slut på friden och tillbaka till arbetet." Hon kan vara riktigt jobbig ibland men utan henne hade jag inte legat här nu, utan troligtvis suttit i en skolbänk med mina två bästa vänner som aldrig kan vara kvar på en hel lektion utan att bli utkastade. "Ja, jag ska gå upp." Jag kravlade mig bokstavligen upp ur sängen och gick som en zombie in i badrummet för att ta mig en dusch.  När jag kom ut och hade klätt på mig tog jag min mobil och gick ned till köket. Frukosten stod framme så det var bara att hugga in. Klockan var nästan 11 på förmiddagen, och min mobil plingade till.

"Hej baby! Värsta natten i mitt liv har jag utstått, Liam vaknade och vägrade somna om. Plus att när han väl gjorde det så kunde inte jag somna, jag saknade dig allt för mycket, dina armar som håller ett stadigt grepp om mig på nätterna. Men vet du en sak? Det är bara en månad och 29 dagar kvar tills vi ses, och jag kan inte längta mer. Jag älskar dig, hela mitt hjärta dunkar så hårt att det nästan gör ont när jag ser något som har med dig att göra."

Även om det gjorde ont att läsa om att hon inte sovit något inatt så vart jag ändå glad på slutet. Jag älskar den tjejen nå så fruktansvärt. Jag svarade på hennes sms, när jag var klar kom mamma in. "Nu åker vi, Scooter möter upp oss och Kenny är utanför." Fortfarande trött hasade jag mig fram till mina skor och ut i bilen. "Godmorgon, redo för arbete?" Kenny lät riktigt pigg och det störde mig lite. "Jag är väl så illa tvungen." Svarade jag med ett halvt leende. När vi kom fram till studion så var det fler bekanta ansikten än dem mamma sagt, Usher kom fram och gav mig en riktig kram. "Det var inte igår grabben. Hur är det med dig, och med Clarissa?" Jag satte mig ned i sminkstolen och kollade på Usher i spegeln. "Helt okej med mig, och hon mår bra. Saknaden är svår bara.” Han kollade medlidande på mig genom spegeln. ”Ni klarar av det. Du är Justin Bieber, du ger inte upp om du vill nå något. Glöm inte det.” Han la sin hand på min axel och gick ut ur rummet. När jag var klar i sminket kom Ryan in med min klädsel för fotograferingen.

2 veckor senare och slut i hela kroppen efter dagligt arbete, massa intervjuer och andra sysslor. Clarissa och jag har inte pratat på en vecka, jag vet inte varför, men det känns som att vi glider mer och mer ifrån varandra. Jag vill inte att det ska vara sant, men allt går inte som man vill. Dem första dagarna pratade vi i telefon minst en gång om dagen, och gjorde vi inte det så skickade vi massvis med sms till varandra. Jag älskar henne nå så fruktansvärt mycket, och jag vet inte hur jag ska göra för att få det här att fungera, vi bor inte ens i samma land. Jag vet inte om allt detta beror på att jag har spenderat mycket tid med Selena, eller om det beror på att Clarissa inte klarar av att jag har ett annat liv än henne. Hon vet nog kanske inte om att jag och Selena umgås med varandra igen, eller så beror allt detta på massa bilder på nätet. Jag vet inte, och jag vill nog egentligen inte veta heller.

Idag är det dags för VMA, och röda mattan går jag på själv, men ska sitta bredvid Selena. Jag vet inte om Clar kommer kolla på det eller inte, och jag vet inte vad jag hoppas på. Mina ögon hade jag precis slagit upp så det var bara att vandra in i duschen och vidare ned till mamma som satt vid frukost bordet. ”Hur mår du gubben? Du ser alldelens blek ut.” Jag hade ingen aning om att jag hade ändrat hudfärg, men tydligen. Jag känner mig inte på något speciellt sätt, men det kanske är hjärtat som spelar mig ett spratt. ”Jag mår bra.” Mitt korta svar skulle få henne att ställa en följdfråga, jag bara vet det. ”Hur är det mellan dig och Clar?” Där kom den, den enda frågan jag inte ville svara på. ”Jag vet inte, har inte pratat med henne på en vecka, det skrämmer mig mamma.” Hon tittade upp och mötte min blick, samt kom fram och gav mig en kram. ”Älskade lilla vännen, vad är det som händer?” Mamma ord värmer mig alltid, spelar ingen roll vad det handlar om, bara hon finns där är jag glad. ”Jag älskar henne, och vet inte hur jag ska kunna behålla henne.”

Scooter kom och hämtade mig på kvällen och vi åkte tillsammans till VMA. Ingen sa något i bilen dit, och det var skönt. Jag hade ingen lust att prata, eller ens öppna munnen. Att gå på röda mattan är något jag är van vid nu, men att ha en orm slingrandes runt min handled är inget jag brukar vara med om. Det finns en första gång för allt, och det uppmärksammandes. Selena stod och intervjuade folk efter vägen och jag hamnade hos henne. ”Så vad har du på dig?” Hon kollade på mig från topp till tå, så jag skojade till det lite. ”Kläder.” Vi skrattade tillsammans och pratade vidare lite, tills jag gick. Hela showen var underbar, så trevligt att träffa alla ansikten man oftast bara träffar på sådana tillställningar. Allt var så perfekt framtaget, och jag hoppas att tv tittarna också fick uppleva det. När jag kom hem på kvällen och med ett pris mer i bakfickan så kände jag att mitt hjärta sprack ännu mer. Jag plockade fram min mobil och skrev. ”Jag älskar dig.” Jag skickade det till Clarissa, i hopp om att hon fortfarande älskar mig.