En månad. En månad har gått och jag har inte fått känna Justins perfekta och fylliga läppar. Jag mår illa av bara tanken, tanken av att han spenderar mer och mer tid med Selena för varje dag. Jag har förbjudit mig själv att gå in på internet, för jag vet själv att jag bara blir sårad, men jag kan inte hjälpa det. Liam frågar varje dag efter honom, och nu vet jag inte längre vad jag ska svara, för jag vet inte om vi fortfarande är tillsammans. Ett sms dyker upp då och då från honom, men det är inget jag svarar på, för jag tycker inte att han visar det han skriver. ”Clar, vad tänker du på?” Alessa slog till mig på axeln, det var inte första gången den senaste månaden jag hade stängt av inne i klassrummet för att sjunka in i mina tankar. Jag tittade bara på henne, utan att svara, så jag tror hon förstod för hon frågade inget mer.

I matsalen satt vi tillsammans, Celia, Alessa och sen en ny kille i klassen, Troy. Han är nyinflyttad från Toronto, och hamnade i vår klass. Det är jag mycket glad över, han är jätte snäll och jag kan prata med honom. Vi spenderar mycket tid utanför skolan, vi fikar tillsammans och han brukar vara med mig och Liam i lekparken dem få gångerna vi är där. ”Du måste sluta tänka på honom nu, du kommer bli helt galen snart.” Nu var det Troy´s tur att väcka mig ur mitt dagdrömmande. ”Jag vet inte vad jag har gjort för fel. Varför vill han inte ha mig mer?” Dem tittade alla på mig som att jag vore dum i huvudet. ”Det är han som missar något, kom ihåg det. Det är han som borde tråna efter dig.” Dem hade ju rätt egentligen, men det är så svårt för mig att förstå det. Jag älskar honom, samtidigt som jag bara vill att han ska försvinna ur alla tidningar och allt annat han är med i.

När jag kom hem efter skolan så var Liam och mamma hemma, dem stod i köket tillsammans och gjorde mat. På köksbordet stod det en stor, och då menar jag stor, bukett med stora röda rosor. ”Mamma, vad är det där?” Jag pekade på blommorna och kollade frågandes på henne. ”Läs.” Då var dem ju inte till henne i alla fall, så jag gick fram mot bordet, och det var inte ett vanligt litet kort som brukar sitta på en blomma, utan ett brev, där mitt namn stod på kuvertet. Jag tog det och gick upp på mitt rum, efter att jag räknat rosorna. Åtta stycket, och så vitt jag vet betyder det, ”Jag är din tills döden skiljer oss åt.” När jag kom upp på mitt rum la jag mig ned i sängen och öppnade sakta kuvertet, och i där låg det ett A4:a papper, handskrivet och jag såg direkt att det var från Justin. Man kan inte ta fel på den handstilen.

Hej Clar. Jag ska försöka förklara för dig hur jag känner och varför jag skickar dig detta. Jag saknar dig, det gör ondare och ondare för varje dag som går utan dig. Egentligen har jag ingen aning om vad du tänker, men jag kan föreställa mig, du funderar säkert om jag har något på gång med Selena, och det svaret är blankt nej. Vi är bara vänner. Det är dig jag vill leva med, men jag vet inte hur det ska gå till. Vi lever två helt olika liv, och det är sorgligt för jag vill inte släppa dig. Men jag kanske inte har något annat val? Alla sms jag har skickat till dig har vart så jag känner, men inte ett enda har du svarat på. Så jag vet inte hur du vill ha det. Allt är jobbigt, riktigt jobbigt, för jag kan inte dölja mina känslor längre, allt fler människor frågar mig hur jag mår och vad jag tänker på, jag dagdrömmer allt oftare och det irriterar folk. Jag drömmer om dig, att ha dig i mina armar, att få möta dina perfekta läppar. Det är dig jag älskar, åtta rosor Jag är din tills döden skiljer oss åt. Du får mig att känna något jag aldrig känt förut, din harmoni som du utstrålar får mig lugn, du är ärlig, även om du vet att det sårar mig. Jag skulle kunna fortsätta skriva hela dagen om hur du får mig att må, men jag vet inte ens om du har läst hit. Snälla Clar, en gång för allt. Vill du inte ha mig mer, säg det, spelar ingen roll hur du gör det, bara du gör det, för jag orkar inte gå omkring och fundera mer. Jag älskar dig så fruktansvärt mycket, och jag vill att du ska älska mig minst lika mycket tillbaka. // Din föralltid. <3

Mina tårar dem rann, och jag kunde inte hejda dem. Varför skulle han få mig att må så här? Han av alla människor, han som befann sig i ett helt annat land, han som hade flera miljoner tjejer efter sig, varför valde han mig? Tankarna drog iväg till en helt annan dimension och jag kunde inte hejda dem. ”Mamma, varför gråter du?” Liam har sett mig gråta allt fler gånger nu än under hela hans livstid, det är inte bra för honom. Jag vill inte att han ska minna sin barndom genom mina tårar, jag vill att han ska må bra och självklart vill jag också må bra, men det kommer inte gå om jag ska fortsätta förhållandet med Justin. Min svartsjuka över att han har andra tjejer runt sig driver mig till vansinne. ”Jag vet inte, älskling. Men vi glömmer det nu, vi går ned till mormor.” Jag lyfte upp Liam och gick ned till mamma som fortfarande stod i köket. Hon mötte min lidande blick när vi kom in och hon såg riktigt orolig ut. Liam satte sig på golvet bland alla hans leksaker och jag tog vasen med rosorna i och vek ihop dem för att sedan kasta dem i soporna. Mamma kollade förskräckt på mig. ”Fråga inte.” Hon slutade titta på mig, och koncentrerade sig återigen på maten.

Dagen efter i skolan så var Celia sjuk och Alessa hade tid hos tandläkare på morgonen så hon skulle komma lagom till lunch. Troy mötte upp mig i kapphallen med sina engelska böcker i handen. ”God morgon, hur är det med dig?” Hans lugna röst på morgonen var alltid behaglig, tillskillnad från massa andra som skrek och hade sig i kapphallen. ”Har mått bättre.” Jag orkade inte föra en konversation och han förstod mig, så han var tyst. Man behöver aldrig säga någonting till honom, han förstår ändå, och det är fruktansvärt skönt. Vi gick tillsammans till klassrummet och jag kände att han tittade på mig, men det var inget jag orkade lägga någon energi på. Vi satt bredvid varandra och hjälpte den andra om den behövde hjälp, och det verkade som att Troy inte förstod någonting, för han frågade mig hela tiden. Efter engelskan skulle vi ha haft matte, men det visade sig att vår lärare var tvungen att göra något annat, så vi fick håltimme.

Vi satt tillsammans i en gammal soffgrupp, det var jag, Troy, Chaz och lyckligtvis Ryan. Han har äntligen kommit tillbaka till skolan, och har absolut inte missat speciellt mycket. Han kan gå helt utan problem och kan nog till och med spela hockey när den säsongen börjar, vilket är hur bra som helst, för han är den samma Ryan igen, lika glad och sprallig. ”Så, hur går det med Justin?” Chaz kan vara en riktig idiot ibland, men jag förstår honom, han vet ju inget, så antagligen därför han fråga. ”Jag vet inte vad jag känner längre.” Ryan höll på att sätta sin Cola i halsen, för han började hosta. Dem tittade på varandra precis som att jag hade sagt att jorden skulle gå under imorgon. ”Vad nu då?” Äntligen hade Ryan slutat hosta, men hängde på Chaz spår istället. ”Vi bor i två olika länder, och jag vill inte gå omkring och oroa mig över att han kanske har en annan tjej bakom ryggen på mig.” Dem tittade åter igen på varandra. ”Sluta nu, han skulle aldrig.” Båda två tänkte lika och sa det samtidigt. ”Han har gjort det förut. Selena, minns ni?” Troy hängde inte med i samtalet, men han lyssnade. Det såg jag på honom, och varje gång jag sa något, så log han.

Hittade inga passande bilder, så ni får bli utan. Fast jag egentligen tror att ni hellre läser än kollar på bilder, eller?