Justin stod redo på scenen för att göra sina fans glada, och jag kunde inte vara mer glad över att det var sista gången på ett tag. Han såg fortfarande arg ut, men jag hoppades att det skulle försvinna under tiden. ”Idag hände det en sak, en tjej tog sig in i min privata buss, och skadade min flickvän. Jag gör det här för att jag älskar det, och för att jag har dem bästa fansen ever. Men när en av dem gör något sådant, så sjunker mitt mod till att ge resten det dem vill ha. Är det så ni vill ha det?” Jag stod med hakan i golvet och lyssnade på vad han hade att säga. Jag kunde inte tro mina egna öron, varför var han tvungen att ta upp det. ”Nej, det vill vi inte.” Hörde jag alla skrika tillbaka, och jag förstår dem. Visst hade jag fortfarande ont i ryggen, men det var inget jag inte kunde leva med. Pattie stod bredvid mig, precis likadan, hakan i golvet. Jag hade ingen aning om att Justin skulle ta upp detta på soundchecken, men det gjorde han, och överraskade oss alla. Liam stod bredvid mig, men senare under konserten skulle han få sitta på Kennys axlar.

Mellan soundchecken och konserten valde jag att gå ut och ta lite luft, jag stod på baksidan av arenan helt själv och det gick förbi massa tjejer som kollade elakt på mig, visst jag har något dem vill ha. Men jag tänker inte lämna över det, aldrig. En tjej som fångade min uppmärksamhet, hon hade rosa skrikande hår och en gul tröja, så hon synder verkligen bland alla svarta och gråa trista människor. När hon vände sig om och tittade på mig såg jag även att det var min bästa vän från Los Angeles. ”Jen?” Jag sa det så pass högt att hon skulle höra mig, och hon reagerade och kollade mot mitt håll. ”Clarissa.” Jag sprang fram och kramade om henne. ”Gud vad jag har saknat dig. Förlåt att jag inte har hört av mig, jag skäms.” Våra blickar möttes och hon log. ”Det är ingen fara, jag har inte heller hört av mig. Men fan så kul att se dig. Hur länge stannar du?” Hennes blick gick förbi mig och på någonting som fanns bakom mig. ”Clar, varför gick du bara ut?” Justin kom upp vid min sida, och jag log generat. ”Detta är min pojkvän Justin, och det här är min bästa vän från LA, Jen.” Jag presenterade dem för varandra. ”Jag åker hem inatt, efter konserten. Men du får jätte gärna göra mig sällskap, vill du?” hon såg skeptisk ut, men ett leende kom fram till slut. ”Okej, det kan jag göra.”

När vi kom in i samlingsrummet där alla satt, vändes alla blickar mot oss. Jag presenterade alla för Jen och hon gillade nog inte situationen, fram tills att hon fick syn på Liam. ”Liam, vad stor du har blivit.” Jen var med när Liam föddes, men bara någon månad, så det finns inte en chans att Liam kommer ihåg henne. ”Vem är hon mamma?” Han pekade med hela armen på Jen. ”Det är min bästa vän från stället vi bodde på innan vi flyttade till Kanada.” Jen lyfte upp honom och gav han en kram, och han verkade trivas i hennes famn. ”Vilket coolt hår du har.” Vi alla började skratta och Liam tittade på mig. ”Vad? Tycker inte du det mamma?”

Vi stod på sidan av scenen på den vanliga platsen och tittade när Justin gjorde sin sista show på flera månader. Han ska nu efter detta spendera hela sommaren med mig, men det är oklart om vi kommer befinna oss i Stratford eller inte. Jen stod vid min sida och skådade min underbara pojkvän. ”Hur gick det till när du hittade honom?” Frågade hon och nickade mor Justins håll. ”På en fest hemma hos hans bästa kompis.” Sen berättade jag hela historien kort. ”Wow, låter som att ni har åkt en hel del berg och dalbana. Hur är det mellan er nu då?” ”Allt är perfekt.”



Efter mitt första klädbyte fick jag extra energi i kroppen, och det behöver jag verkligen. Att få gå ut på scenen och veta att det är sista gången på flera månader är hårt, men det känns samtidigt skönt, för då kan jag fokusera på min familj och mina vänner, samt skriva nya låtar. Egentligen vill jag kunna gå ned och gå bland alla mina fans, men dem skulle mosa mig på mindre än två sekunder. Det är lite synd, för jag vet att dem aldrig skulle göra det med flit, men olyckor händer så fort. Jag satte mig i hjärtat och spände fast mig, Dan gav mig min gitarr och jag kände hur det lyfte från golvet, och jag började föras ut och över publiken. Varje gång jag fick chansen kollade jag mot Clar, för att se om hon kollade mot mig, eller om hon gjorde annat. Och denna gång då jag förde min blick mot platsen hon alltid brukar stå på, så var den tom. Hon fanns inte bland mamma och pappa, eller någon annan. Inte Jen heller, hennes hår kan man ju inte missa.

”Jag vill tacka alla mina underbara fans som har följt mig sedan dag ett, ni vet inte hur mycket ni betyder för mig, och det finns inga ord som kan förklara det heller. Detta är sista låten på sista konserten, och jag kommer verkligen sakna detta. Men jag är tillbaka snarare än ni tror med nytt material, och nya konserter.” Jublet i arenan steg, och det kändes som att hela golvet skakade, jag vet inte hur dem lyckas, men dem gör det. ”Who wants to be my baby?” Alla förstod på en gång vilken låt det var som skulle komma, och jublet ökade. Under den sista refrängen öppnades dörrarna och hela mitt crew kom ut på scenen med massa skyltar och ståhej. Clar kom ut först, och jag försökte hindra mig från att gå fram till henne, men min kropp skrek efter kontakt med hennes. Jag fortsatte sjunga fast jag gick fram och gav henne en kram. Hon pussade mig på kinden och vände tillbaka till resten av gänget som stod på scenen.

Alla väskor var redan packade och vi satt i bilarna på väg till flygplatsen, alla skulle åt olika håll nästa, min familj, Clar och Liam skulle hem till Stratford, medan alla andra skulle till Atlanta. Så det var bara för oss att säga hejdå till alla på flygplatsen. Det kom lite tårar på oss alla, men vi skulle snart ses igen. Jag måste till Atlanta på massa möten inom en snar framtid, så då skulle vi ses igen. Vi flög privat, för jag orkade inte med massa hysteriska människor, och med tanke på Liam och Jazmyn så är det lättast för dem att inte försvinna då. Clar slog sig ned i ett säte och pustade ut. ”Du kommer aldrig förstå hur skönt det ska bli att komma hem och kasta sig i sin säng.” Hon tittade på mig och lutade sitt huvud på min axel när jag satte mig ned. ”Jo, din säng är rätt skön, så jag förstår dig.” Hon somnade på en gång, och hon var inte ensam om det, Liam och Jazmyn sov redan, så vi fick bära in dem i flygplanet.

”HEM LJUVA HEM!!!!!!” Skrek Clar när hon släppte ned sina väskor på golvet, hemma i hennes hall. Erica var inte hemma, utan befann sig i Toronto, så Clar kunde skrika hur högt hon ville. Klockan var bara 4 på morgonen och hon gick direkt upp och la sig. ”Jag åker till mormor och sover där.” Jag hann knappt säga klart meningen innan hon kastade sig upp och över mig. ”Det kan du glömma unge man.” Hon puttade ned mig i hennes säng och satte sig gränsle över mina ben. ”Du ska sova med mig inatt.” Att hon inte har fått nog av mig på två månader tillsammans är sjukt, men jag tackade inte nej till att stanna. ”Okej.” Svarade jag och la ned henne på rygg, så jag kunde klä av mig kläderna. Hennes sängkläder var kalla och helt underbara, jag la mig ned på rygg och hon la sitt huvud på mitt bröst. Vi låg där ett tag och bara lyssnade på varandras andetag och hjärtslag.