Ni vet den där känslan man får i magen varje gång man ser personen man är kär i, den känslan lever jag med varje dag. Även om jag inte ser Justin varje dag så vet jag att han älskar mig, och bara det ger mig den känslan. Fjärilarna lever ett eget liv i min mage, och det får dem mer än gärna göra, jag gillar känslan, och jag vill alltid ha den inom mig. Mitt hjärta slår dubbla slag varje gång han tittar på mig, och vi ska inte ens prata om hur många slag det slår när han rör mig. Justin satt lutad mot väggen i sängen och hade mig i sitt knä, han drog fingrarna genom mitt hår flera gånger, ingen sa något och det var skönt. Inga plikter och ingen som kunde döma mig för mitt omdöme. Jag berättade allt för honom om vad som hade hänt med min mamma tidigare idag, och jag började gråta igen. Han fanns där, lyssnade och förstod. Jag kan inte tacka honom nog. Jag förstår inte hur han orkar med mig ibland, men jag är glad att han gör det.

Vi tillbringade stora delen i sängen den dagen, Liam var med ibland och bara myste. Jag älskar att se honom glad, och det är han när han får vara med Justins familj. Liam låg mellan oss i sängen som absolut inte är stor nog för oss tre, men vi gjorde ett gott försök. ”Jag tycker om att ni är tillsammans.” Liam var den som bröt tystnaden, och han gjorde både mig och Justin mållös. Vi tittade bara på varandra, men ingen sa något. ”När kommer mitt syskon, tjej eller kille?” Jag böjde mig över Liams huvud och pussade Justin snabbt. ”Vi vet inte vad det blir, och jag vet inte riktigt när den kommer.” Helt utan förvarning skuttade han upp ur sängen och ut ur rummet. Både jag och Justin tittade efter honom. ”Vad flög det i honom?” Jag blev så förvånad att jag började skratta. Justin vände blicken mot mig, och jag såg på honom att han tänkte flyga på mig.

”Snälla, kliv av mig.” Han skrattade bara åt mig där han satt över mig och stirrade på mig. ”Jag får inte göra såhär snart, så jag måste ta tillfällen i akt.” Han tryckte in sina fingertoppar i sidan på mig så att jag bröt ut i skratt, och har jag en gång gjort det är det svårt att sluta och det vet han, därför gör han det. ”Jag älskar ditt skratt.” ”Kliv av mig, och det är nu.” Jag försökte låta arg, men det gick inte, för han stirrade fortfarande på mig och det irriterade. Jag fick lös mina händer tillslut så jag kunde knuffa ned honom på rygg och sätta mig över honom. ”Du gillar inte att jag gång på gång får ned dig på rygg va?” Hans händer höll jag i ett fast grepp över hans huvud så gott jag kunde med tanke på att det är lite muskelskillnad på oss, och kysste honom på halsen samtidigt som jag viskade i hans öra. Jag märkte på honom direkt att hans andning gick över till panik, han hatar att vara i underläge.

När jag hade plågat han nog och gjort mig själv upphetsad på kuppen klev jag av honom och sprang ut ur rummet. Jag hörde på långa vägar hur han suckade och hade sig. Jag satte mig ned i soffan mellan Diane och Bruce bara för att han inte skulle få tag på mig, trodde jag. Han ställde sig bakom soffan och drog upp mig ur den. Han bokstavligen släpade mig tillbaka till hans rum och stängde dörren med ett sjukt leende på läpparna, jag har aldrig sett honom le så mycket. ”Vad gör du?” Min röst bar mig inte, för jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Hans blick var precis som att han såg rakt igenom mig, och han kom emot mig. ”Vad vill du att jag ska göra?” Han gav igen, genom att plåga mig. Kyssarna på halsen och sättet att prata till mig, gjorde mig galen. Jag ville slita av honom alla kläderna men jag hejdade mig. Hans kyssar ledde från halsen vidare till kinden och slutligen nådde dem mina läppar där dem sitter som bäst. Jag backade tills jag hade väggen bakom mig, och han tryckte hela sin kropp mot mig. Hans händer var mer innanför mina kläder än utanpå. Min hjärna sa att jag skulle få han att sluta medan min kropp skrek efter mer, och det var ett under att han inte hörde det.

”Jag kan sätta en miljon på att din MAMMA, mormor och morfar har hört oss.” Jag sjönk ned i sängen så att jag hamnade med hela kroppen under täcket som dolde min nakna kropp. Justin bara skrattade och drog bort täcket. ”Det är du som låter så mycket.” Varje gång jag diskuterar detta så är det alltid mitt fel, men det kan han glömma. ”Hade inte du plågat mig mot väggen hade detta aldrig hänt, så det är tekniskt sett ditt fel.” Hans hand vandrade på min mage och upp mot mina bröst, där dem konstigt nog stannade. Han kysste mig passionerat, och la sig halv över mig. ”Jag älskar dig.” Han kan verkligen det där med att byta ämne, men jag känner fortfarande inte för att gå ned till dem andra. Dessutom har hans mamma kommit nu också, hon var upp och knackade på men Justin skickade iväg henne illa kvickt och fortsatte sitt plågande. Justin klev upp ur sängen och klädde på sig. ”Kommer du eller?” Han var precis på väg att öppna dörren. ”Nej, det gör jag inte. Jag tänker smyga ut genom fönstret inatt när alla sover.” Jag lät verkligen allvarlig, men saken var väl kanske inte så illa. ”Haha, sluta nu. Klä på dig och kom ned.”

Efter mycket tänkande klädde jag på mig, och kammade igenom håret som stod åt alla håll och kanter. När jag kom ned fick jag mig blickar av dem alla, Justin gillade det för han flinade bara mot mig. ”Jag ska döda dig.” Viskade jag i hans öra när jag gick förbi honom mot Liam. Han skrattade bara åt mig, och slog till mig på rumpan. Killar, det är det enda jag tänker säga. ”När ska ni på ultraljud?” Pattie kom och satte sig bredvid mig i soffan. Det kändes som att hon kastade en pik på mig att vi kanske skulle sluta upp med det vi höll på med, men sedan kom jag på att jag faktiskt har en liten mini i magen, så jag började skratta, dock inte hysteriskt. ”Om en månad.” Hon nickade och drack sitt kaffe hon hade i handen. ”Justin, du vet att det är min födelsedag om två dagar va?” Jag såg hur paniken växte i hans ögon, och jag kunde inget annat än njuta av det. ”Klart jag vet.” Hackade han fram under tiden han funderade och såg helt virrig ut. ”Och du vet även att jag inte vill ha något, och du ska absolut INTE fixa något åt mig, det är en order.” Han log lite sött mot mig, men gick ut ur vardagsrummet. ”Förstår du att jag är allvarlig. Jag vill inte.” Han nickade bara och mm:ade.



Var hon tvungen att säga sådär, det får mig att framstå som världens sämsta pojkvän. Kan man inte ens komma ihåg när ens flickvän fyller år, då är det illa. Jag sprang upp på mitt rum på en gång jag försvann inom synhåll för Clar och plockade fram min mobil. Jag måste ha hjälp av Ryan och Alessa. Vi pratade i telefonen ett bra tag, och Ryan kom på att han inte hade planerat något åt Alessa på alla hjärtans dag, så vi sa att vi skulle göra något tillsammans, och vi fick en strålande idé. När jag hade pratat klart med Ryan knackade det på dörren, och jag kunde lätt räkna ut vem det var. ”Nyfiken?” Clar stod utanför dörren och såg inte speciellt glad ut. ”Jag har sagt ifrån mig allt vad uppvaktning heter. Kom ihåg det.” ”Ja, jag lovar” En vit lögn skadar väl aldrig?

”Ska vi åka hem till Ryan en vända? Det var ju ett tag sedan vi träffade dem.” Clar var ute ur rummet före mig. ”Mamma, kan du ta Liam? Eller orkar du inte?” Hon tittade på honom där han satt framför TV helt lugn. ”Ha, orkar? Han gör ju inget väsen.” Både jag och Clar kramade om mamma. ”Får jag köra?” Jag kastade nycklarna till Clar, ibland kan det vara skönt att sitta bredvid, så hon får mer än gärna köra, men enda anledningen att hon vill göra är för att min bil är mycket större och har mer kraft i sig, hon gasar verkligen ur den när hon kör, det kan jag lova. Jag har sagt åt henne många gånger att hon ska sakta ned, men det är inte alla gånger hon lyssnar på mig. Typ som denna. ”CLAAR, AKTA.”

Jag hittade mitt mobilabredband, och dammade av det bara för er. :) Jag vill inte göra er besvikna, men detta kapitel kom lite senare än planerat, jag fick inte igång på internet hemma. Men ja, nu har ni fått det iaf. :)

Kom igen nu, minst 35 kommentarer :)