Skrivet:
Kategori: √ 2. HITRISA - Part 1

Chapter one hundred-two.


 

Mamma och Liam har kommit hem, och jag har försökt städat upp i rummet så mycket det gick, och köpt nya saker. Allt som jag slog sönder har jag ersatt, och mamma har inte märkt någon skillnad, vilket är skönt. Däremot har hon frågat efter Justin några gånger, precis som Liam, och det är något jag kommer få leva med. ”Ska vi åka till lekparken?” Jag och Liam satt i min säng och myste. ”Ja, kan vi ringa Jazmyn?” Jag plockade upp min mobil och slog Jeremys nummer, ja jag kan det utantill av någon konstig anledning. ”Hej Clar, hur mår du?” Det är alltid trevligt när han svarar och frågar hur det är innan man hinner fråga det man ska, när man ringer. ”Jodå, jag har mått bättre. Men jag tänkte höra om du hade tid att komma till lekparken med Jazzy?” Liam satt bredvid mig, och bad att dem skulle kunna komma. ”Klart vi kommer, men det finns ett problem.” Det var precis det jag inte ville höra. ”Justin måste följa med, jag har nämligen gett honom utegångsförbud.” Han skrattade när han sa det sista, och jag kunde inte göra annat själv. ”Det är okej, jag lär väl möta honom någon gång.” ”Bra, då syns vi om 20 minuter.”

 

”Gud vad längesedan man såg dig. Och vad stor du har blivit.” Jeremy kramade om mig, och när Jazzy fick syn på mig i Justins famn ville hon hoppa ned på en gång. Hon sprang fram till mig och kastade sig i min famn. ”Akta hennes mage Jazzy.” Justin fick ur sig ett par ord, men jag spände ögonen i honom, då gav han upp och gick och satte sig på en bänk. ”Spring och lek ni två nu.” Jeremy hade tagit med sig fika, så vi satte oss vid bänken som Justin satt på. ”Hur mår du?” Jeremy kollade medlidande på mig och tog en kaka. ”Som jag förtjänar antar jag.”Planen var att reta upp Justin till max, och jag visste att jag skulle lyckas. Jag såg hur han vände och vred på sig, jag antar att han ville säga något. ”Varför skulle du förtjäna att må såhär?” Han kollade fundersamt på mig. ”För att den jag älskar.. aldrig älskade mig tillbaka, och jag var dum nog att gå på hans lögner.” Justin reste på sig och skulle precis gå, men Jeremy ryckte ned honom på bänken igen. ”Du går ingenstans, och du vet mycket väl varför.”

 

Liam och Jazmyn gungade och hade det hur kul tillsammans som helst. ”Jag önskar att jag var liten igen, då kärlek var en puss av pappa och det största bekymret man hade var när man ramlade och skrapade upp knä.”Mina tårar började bildas i mina ögon och jag kunde inte hejda dem, utan lät dem bara rinna. Jag snyftade inte, men försökte undvika så att Jeremy och Justin skulle se. Justin gjorde ett nytt försök till att gå. ”Vart tror du att du ska?” Justin stannade upp och tittade på Jeremy samt pekade på mig. ”Tror du att jag tänker sitta här och se på när personen jag älskar mest i hela världen gråter. Jag vet att det är mitt fel, så hon ska inte behöva se mig. Du kan ju hälsa tjejen mitt emot dig att jag älskar henne, och jag är villig att göra vad fan som helst för att hon överhuvudtaget ska prata med mig igen.” Jeremy bara kollade på Justin, som vände och gick därifrån. Jag sprang efter honom och drog tag i honom så han vände sig om, och innan han hann säga något så kysste jag han. ”Jag ville bara se lågan tändas i dina ögon, och slockna efteråt. Nu kanske du kan förstå hur jag känner mig.”

 

Justin gick från lekparken utan att säga ett enda ord, han vart nog troligtvis stum efter det jag gjorde och sa till honom. Jeremy och jag satt kvar på bänken och kollade på Liam och Jazzy som lekte. Dem två är så fruktansvärt söta tillsammans, och jag hoppas verkligen att deras vänskap kommer växa och bli större. Jazmyn kan behöva en vän som är med henne för att personen gillar henne, och inte hennes idiot till bror. ”Hur mår mina barnbarn?”Jeremy tog min uppmärksamhet från Liam. ”Dem mår bra. Jag vill se och hålla dem nu. Tiden går för sakta.” Han log mot mig och fyllde på saft i mitt glas. ”Liam och Jazmyn, ska ni ha fika?” För barn behöver man bara nämna ordet fika, så kommer dem springandes.

 

”När kommer mina syskon?” Det lät som att Liam hade väntat nog, och jag kan väl hålla med om det. ”Dem kommer om fyra månader.” Liam suckade, och Jazmyn kollade på mig. ”Du kommer bli den bästa fastern någonsin, glöm inte det.” Jag rufsade till henne i håret och hon log mot mig. ”Kommer du och Justin bli tillsammans igen?” Jag hörde på rösten hur hon led, om hon ändå kunde förstå hur mycket jag lider. Jeremy räddade mig från den grejen. ”Det visar sig gumman.” Hon tog det som ett svar, och jag var glad över det. Vi fikade ett tag till och sedan sprang dem iväg igen och började leka. ”Hur ska jag kunna förklara för dem där två att jag och Justin aldrig kommer bli tillsammans igen?” Jeremy tittade på mig, och lät blicken vandra vidare till Liam och Jazzy. ”Jag vet inte. Jag kan inte heller sluta hoppas på att ni blir ett par igen. Men det är helt upp till dig. Jag kan inte hjälpa dig där.”

 


 

Den stickande känslan som vandrar i min kropp, från den ena armen till den andra går inte att beskriva. När jag gick från lekplatsen, gick jag bara, hade ingen speciell plats jag gick mot, men det slutade med att jag satt mot ett träd på berget där jag för några dagar sedan hade hämtat Clar. Jag satt där och fingrade på mobilen ett tag, tills jag valde att kasta den över berget, Clarissa skulle ändå aldrig ringa mig igen, så vad skulle jag med den till? Kvällen kom och det började bli mörkare ute. Jag kunde höra att det var en fest nere på stranden, och alla var högljudda och glada. Inte ett enda leende fanns på mina läppar, även om jag var glad över deras lycka. Jag har ingen sådan kvar, allt försvann då jag besvarade Selenas kyss, allt jag någonsin har önskat mig.

 

På natten när jag kom hem satt pappa uppe i köket. ”Förlåt, jag vet att jag har utegångsförbud.” Jag var på väg upp på mitt rum men pappa stoppade mig. ”Kom hit en stund.” Jag satte mig ned mittemot honom, och la ned mitt huvud i mina händer. Jag visste att pappa var besviken på mig, precis som alla andra gånger jag har sårat Clar, men jag tror att besvikelsen på mig själv är störst. ”Varför?” Det var det enda pappa sa till mig. ”Jag älskar Clar, men direkt Selena kommer inte i bilden kan jag inte säga nej.” Han nickade bara. ”Okej, hoppas du tyckte att det var värt det. Gå upp och lägg dig nu, och du har fortfarande utegångsförbud.” Jag orkade inte ens argumentera med pappa så jag gjorde som han sa.

 

Eftersom att jag inte äger en mobil så kunde jag inte slösurfa heller, alla mina andra elektronik saker är hos mormor och morfar, men mamma såg till så att jag inte fick dem. Enda anledningen till att hon lät mig ha mobilen var ifall att Clar skulle höra av sig, men den gjorde jag ju som sagt mig av med. När jag låg i min säng och tittade i taket och för första gången på två dagar slappnade av kom tårarna, det var nog först då som jag verkligen insåg vad det var jag hade förlorat. Tanken om att aldrig mer få krama Clar åt upp mig inifrån, men att aldrig få se mina barn, den tanken dödade mig.


Jag älskar era kommentarer, och hur jag påverkar er! :) Även om det kanske inte är på ett bra sätt, men jag gör det, och det är huvudsaken. Hoppas bara att ni gillar det som komma skall... (A)
Trackback