Två veckor har gått sedan jag förklarade allt för Justin, och han blev chockad, men han förstod mig. Vi har inte haft tid att bygga på vårt förhållande under dessa två veckor då vi har varit fullt upptagna med att planera begravning, och det har vart allt annat än lätt. Att välja kista till någon som inte ens fått se solens ljus är det värsta, och jag vill aldrig mer gå igenom det igen. Det känns rent ut sagt förjävligt, även om jag aldrig se eller lära känna honom så var det ändå en del av mig. Samtidigt kan jag se det ljusa i det hela, och det är att jag lever, och att Adriana överlevde. Hade hon också dött då har jag nog inte klarat mig igenom dagarna, på samma sätt som jag gjort nu.

Om en vecka ska vi döpa Adriana, så det känns väl kanske skönt att få ett avslut på detta med kyrka hit och dit. Även om det kan vara för en bra anledning man befinner sig i en, så är det ändå inte helt fridfullt. Jag tycker inte om sådana ställen. ”Är du klar gumman?” Mamma stod klar i hallen med Adriana i famnen, och var redo på att stoppa ned henne i barnstolen. ”Kan man bli redo för något sådant?” Hon tittade upp på mig, och man kunde skymta en helt annan mamma i hennes ansikte. För första gången såg hon medlidande ut, begravningen är inte det enda som gör mig ledsen, Justin finns med i mina tankar också, jag vill verkligen ha honom.

Justin, hans familj och vänner stod utanför kyrkan och väntade på mig. Mamma tog med sig Adriana ur bilen, och jag tog Liam i handen, tillsammans gick vi upp mot kyrkan. Han stod med öppna armar och tog emot mig, Liam sprang iväg till Kenny som faktiskt var kvar i Stratford. Jag tror att Kenny försökte göra allt för att Liam inte skulle förstå vad vi egentligen gjorde där, jag såg på honom att hans leende inte nådde ändå till ögonen, men han gjorde ett gott försök. Justins kram var inte som den brukade vara, han kändes stel, precis som att han var obekväm i situationen, men jag kanske har förståelse för det. Man ska inte behöva begrava sitt eget barn.

”Vad fin du är.” Han hade på sig en skjorta med en väst över, samt ett par svarta jeans, och såklart sina nördbrillor. Jag älskar när han har dem på sig. Alla gästerna gick in först i kyrkan, jag och Justin gick in sist hand i hand. ”Du är vacker idag.” Viskade han när vi nästan var framme vid våra platser, och att återigen få se kistan, den där lilla kistan, gjorde ont. Prästen började prata och jag bröt ihop, Justin kramade min hand hårdare och drog in mig i hans famn. Jag klarade inte av att vara kvar där inne något mer, så jag gick ut. Jag kunde känna allas blickar i ryggen, speciellt Justins.

Jag gick aldrig från kyrkogården, utan satte mig vid ett träd och bara tittade ut på alla gravar som ingen skött om. Så ska inte min sons grav se ut, han ska ha ljus tända varje dag. Han är lika mycket älskad som mina andra två barn. Det är en konstig känsla, jag är 18 år och mamma till två i livet och en inte. Hur gick allt detta till? Jag fick mycket tid att tänka på det då jag satt där. Efter 40 minuter hörde jag hur någon kom emot mig. Jag vände mig om och fick se Justin komma med händerna i byxfickorna. Jag reste mig bara upp och kastade mina armar om honom, och han tog emot mig. ”Gumman, gråt inte. Jag hatar att se dig ledsen.” Han strök mig över ryggen och pussade mig på hjässan flera gånger. Jag kunde inte sluta gråta, allt bara släppte när jag såg honom komma.

Vi åkte hem till oss innan alla andra hade lämnat kyrkan och begravningen var klar. Det fanns så mycket hemma som var tvunget att vara klart innan alla gästerna kom. Vi skulle bjuda på fika, så jag började plocka fram allt. Justin satt bara på köksstolen och tittade på mig, han iakttog varje rörelse jag gjorde. ”Kan du sätta dig ned i två sekunder.” Han stod helt plötsligt bakom, och höll om mig. ”Nej, jag har inte tid med det.” Han lyfte bort mig från diskbänken och bar ut mig i vardagsrummet. ”Snälla, sitt. Jag hjälper dig sedan, men sitt här med mig nu.” Han satt bakom mig i soffan och höll om mig, när jag tillslut slappnade av kom tårarna och all min maskara började rinna. Just då, i det tillfället orkade jag inte bry mig, det finns inget hos mig han inte redan har sett.

”Gumman, hur mår du?” Alla gästerna hade kommit och Pattie kom fram till mig. Jag satt själv i ett hörn på golvet, jag ville egentligen bara att alla skulle gå, så att jag fick spendera tid med min dotter och Liam, men jag kunde inte vara så elak. ”Jag försöker hålla huvudet högt, speciellt för Liam.” Hon satte sig ned bredvid mig på golvet, och räckte mig ett glas med Cola. ”Du är stark, fruktansvärt stark.” Hon kramade om mig så gott hon kunde. Scooter kom emot oss med Adriana i famnen, och han kollade faktiskt på henne, precis som att han vore stolt. Ett litet leende växte på mina läppar, det var så skönt att alla älskade henne, jag menar, vem kunde inte göra det?”Vad söt hon är, även fast hon är lik Justin.” Inget faderskapstest där inte, det behövdes inte. Alla drag kom från honom, men hon fick min ögonfärg.

”Tack för att ni kunde komma.” Det var sista personen jag sa det till, och när dörren gick igen var det precis som att någon tog bort en sten ifrån mitt bröst. Alessa och Ryan kunde tyvärr inte medverka då dem var och hälsade på någon släkting till Alessa i USA. Justin kom från köket med Adriana i famnen. ”Gå upp och lägg dig. Jag fixar här med din mamma, och så lägger jag Adriana sedan.” Jag fick nog inte ens protestera, så det var ingen idé jag gjorde ett försök till det. ”Varför är du så söt mot mig, vad har jag gjort för att förtjäna dig i mitt liv.” Han la ett finger över mina läppar. ”Det är jag som ska ställa dig den frågan.” Jag kramade om både honom och henne innan jag pussade henne i pannan och gick upp för trappen.

Min kropp var som sten, så innan jag kom i säng släpade jag mina ben efter mig. Väl på kudden slocknade ögonen på en gång, men jag vaknade till när Justin la ned Adriana. ”Du och din mamma är det bästa som finns i mitt liv. Jag önska bara att din mamma kunde se genom alla mina brister och fel.” Jag förstod att det var Adriana han pratade med, och han trodde säkert att jag sov, så jag fortsatte med det. Dörren gick igen, och jag var åter igen ensam med min dotter. När klockan var 3 på natten vaknade hon till, och hade massa ljud för sig. Så jag tog upp henne och gav henne lite mat, efter det somnade hon igen, och jag orkade inte lägga ned henne i sin säng, så hon fick sova bredvid mig.

På morgonen hörde jag hur Liam kom in, för han smyger på ett speciellt sätt, så jag tittade upp med ena ögat och möttes av honom. ”Vad gör du vaken nu?” Jag försökte viska så att han skulle förstå att han också skulle göra det, och det gick bättre än jag trott. ”Tänkte fråga varför Justin sover på soffan nere.” Jag reste mig lite för hastigt upp, så jag la mig ned igen. ”Jag vet inte, sover han än, eller är han vaken?” ”Han är vaken.” Precis innan han skulle gå ut så pussade han Adriana i pannan, ”Jag älskar dig lillasyster.” Jag har inte sett eller hört honom säga eller göra så innan, så jag blev verkligen rörd. ”Kan du säga åt honom att komma upp då?” Liam nickade och gick ut.

Jag ger er ett kapitel till, även om jag inte mår bra. Men jag ska börja skriva på 112 nu. :)