Jag tog med mig Erica bort till sofforna som vi suttit i hela natten. Pappa gick iväg och hämtade vatten åt henne, så att hon skulle kunna prata. Tillslut lugnade hon ned sig. ”Clar lever, men är svag.” Lever hon, måste hon bli bättre, så är det bara. ”Du har en dotter Justin, din son klarade sig tyvärr inte.” Tankarna for runt i mitt huvud, och jag kunde inte få in allt hon sa. Men hon fortsatte. ”Anledningen till att hon fått kramperna är för att hon har burit på ett dött barn. Jag är så ledsen Justin.” Liam vaknade till i mammas knä, så jag gick och satte mig bredvid honom. ”Har mamma vaknat? Hur mår hon?” Han satte sig ned i mitt knä. ”Hon har inte vaknat, men hon lever.”

När Dr. Cooper kom ut och sa att det var okej om man ville besöka Clar så valde jag att besöka min dotter istället. Han sa att Clar skulle ha lugn och ro runt sig, och det skulle det aldrig bli om jag kom in där, så jag valde att göra det som var bäst för henne. Även om jag ville träffa henne, så ville jag även träffa vår dotter. Alla gick in till Clar och Dr. Cooper visade mig till min dotter, som tyvärr inte har något namn än, eller i alla fall inget som jag vet om. Honlåg i en kuvös, och var fruktansvärt liten. Innan Cooper gick ut ur rummet så stoppade jag honom.”Kan jag få se min son?” Han tittade skeptiskt på mig. ”Klarar du verkligen av det.” Jag nickade och lät min blick gå vidare till den sötaste tjejen i världen. ”Okej, följ med mig.”

Han visade in mig i ett kylrum, och han öppnade ett skåp med numret 19 på, och ut rullade han som en bår, med ett skynke över. Under där låg min son. ”Du får själv ta bort skynket när du känner dig redo.” Även om jag egentligen inte var det, så ville jag ta ett avsked. Det var hårt, men jag gjorde det. Jag sa hejdå till honom, och sedan gick jag därifrån, tillbaka upp till min dotter, som ska få all min uppmärksamhet från och med nu. Jag satt bredvid och såg hur en maskin hjälpte henne att andas, och det förstår jag, med tanke på att hon är en månad för tidigt född. Hon behöver all hjälp och kärlek hon kan få.

”Min älskade lilla dotter, hur kunde det bli så här? Liam behöver sin mamma.” Jag hörde hur mamma satt bredvid mig och pratade, jag var precis på väg att vakna. Kroppen kändes helt utmattad och jag hade ont i huvudet. Den första jag fick syn på var Liam när jag slog upp mina ögon, han tittade storögt på mig. ”MAMMA..” När han sa det kollade både mamma, Pattie och Jeremy på mig. Jag kollade runt i rummet efter Justin, men hittade honom inte. Mamma såg på mig att jag letade efter något. ”Gumman, du är på sjukhuset. Allt har gått bra.” Liam kröp upp bredvid mig. ”Skulle jag kunna få lite vatten?” Min mun var som igenmurad, det dammade nästan ur den. Mamma kom med ett vattenglas med ett sugrör i, så jag skrattade till lite, då insåg jag att jag hade fruktansvärt ont i magen.

Allt började klarna upp lite bättre ju mer klockan tickade. ”Är inte Justin här?” Jag viskade mest för mig själv, så jag tror ingen annan hörde mig. Min röst bar mig inte så länge, men jag försökte. Jag kom allt ihåg allt han hade gjort mot mig, men så mycket han har sagt att han älskar mig borde han väl finnas vid min sida, eller? ”Varför har jag så ont i magen mamma?” Hon satt och pratade med Pattie i en soffa som stod mot väggen på andra sidan. Jeremy och Liam hade gått ut en vända. ”För att Justin räddade ditt liv. Dem har gjort ett kejsarsnitt på dig. Och jag har något väldigt tråkigt att berätta.” Det kändes som att någon la en sten på mitt bröst, för jag kunde inte andas, och det såg mamma. ”Ta det lugnt, du får inte brusa upp.” Hon tog mig i handen och strök mig över kinden. Hon berättade allt vad som hade hänt efter att jag hade svimmat, och jag kan inte tacka Justin nog. Hade inte han gjort det snabba valet kanske jag inte hade legat här nu.

”Hur mår min lilla tjej då?” Pattie kom fram och satte sig på sängkanten. ”Hon mår bra, hon ligger i kuvös, och lär nog göra det ett tag, men du kommer få träffa henne tids nog.” Jag vände mig om så att mamma inte skulle se mina tårar, men självklart förstår hon sådant ändå. Hon behöver inte ens se. Hur säger man till sin mamma att man vill träffa pojken man älskar mest i hela världen, men som även sårat en mest. ”Vart är Justin, jag trodde han skulle vara här.” Innan mamma hann svara så gjorde Pattie det. ”Åh gumman. Han är den som vart här längst, han har vart den som tagit hand om Liam och den som har hållit sig samman. Han sitter nog inne vid er dotter.” Jag satte mig upp lite försiktigt i sängen. ”Kan du hämta honom?” Det kom som en viskning ur min mun, men hon hörde mig nog för hon gick ut ur rummet.

Jag var nervös, jag visste inte hur jag skulle reagera när jag såg honom igen. Även om det inte var första gången jag skulle möta hans underbara ögon, och jag visste inte heller hur dem skulle tala. Säger han inget brukar han alltid prata genom sina ögon, som jag ganska lätt läser av, men nu vet jag inte. Dörren öppnades och mitt hjärta stannade, men det var bara Pattie som kom in. ”Han skulle bara dricka vatten, så kommer han.” Hon gick fram till mamma och la en hand på hennes axel. ”Ska vi lämna dem ifred?” Mamma reste på sig, pussade mig i pannan och gick mot dörren. ”Jag älskar dig.” Sedan vände hon och gick ut. När dörren slog igen var det som att det bara var jag kvar på hela jorden, allt var så tyst. En liten fläkt i mitt rum var det enda som surrade.

Jag satt fortfarande i upp i sängen när det knackade på dörren. Jag ropade kom in, så mycket jag kunde med tanke på att min röst inte var tillbaka helt. Justin kom in, och jag kände faktiskt en lättnad. Även om han har sårat mig sjukt mycket så är det ändå han som har stulit mitt hjärta. ”Hej.” Han gick ut löst, även fast det var jag som ville att han skulle komma. Han satte sig ned i soffan. ”Kom och sätt dig här.” Sa jag och slog med min hand på platsen bredvid mig, jag ville ha honom så nära mig utan att det gjorde ont. Han tvekade ett tag innan han gjorde det, men när han satte sig ned la jag armarna om honom. ”Du fattar inte vad jag har saknat dig. Du kommer aldrig förstå hur ont det gör.” Jag grät, han grät, men vi höll om varandra. Hans underbara lukt, jag drog in så mycket jag kunde för jag visste inte när jag skulle få chansen igen.

Han låg bredvid mig i sängen och jag låg på hans bröst, jag kände hur hans hjärta slog och kände hur han andades, regelbundet. Ibland drog han sina fingrar genom mitt hår, och ibland lät han sin hand smeka mig över ryggen. Det var precis som att jag hade glömt allt han gjort mot mig. Det var en skön känsla, det var något magiskt över det. ”Varför gjorde du det?” Jag var tvungen att få veta, det kanske inte var rätt tillfälle, men jag ville så gärna veta vad det var jag inte hade, som Selena hade. Hans hjärta ändrade rytm, och han andades oregelbundet. Jag kollade upp på honom och han grät, han sa inget men mötte min blick, samtidigt som jag såg ett fåtal tårar lämna hans ögon. ”Helt ärligt… Jag vet inte. Men det är något jag kommer få leva med resten av mitt liv.” Han lät verkligen ledsen, precis som att han skulle kunna hugga av sin ena arm för att få det ogjort. ”Vad har hon som jag inte har?” Återigen märkte jag hur han ville krypa ur skinnet. Han tyckte inte om situationen jag satte honom i. ”Inget, du har så mycket mer än hon.”

”Jag älskar dig, och kommer alltid göra det, Alltid.” Han reste sig upp ur sängen och gick ut, jag vet inte varför eller vad det var som hände, men han lämnade mig själv där. Jag la mig ned med ryggen mot dörren och försökte sova en stund, jag hade fortfarande fruktansvärt ont i kroppen, speciellt magen. Jag vill inte ens se hur den ser ut, jag är inte så säker på att jag vill se min dotter heller. ”Jag älskar dig också.” viskade jag för mig själv medan jag drog in doften som Justin hade lämnat efter sig. Jag låg och blunda samtidigt som jag lyssnade på fläktens surrande och mina egna andetag, det lät som att jag ansträngde mig när jag andades, men det gjorde jag inte.