Efter ett tag fick mamma ett samtal så hon ursäktade sig och gick ut, men bara några få minuter efter kom hon tillbaka in.

- Rose har ramlat i trappen hemma. Hon är på väg till sjukhuset i ambulans. Vi måste åka dit, det är allvarligt!

Klumpen jag fick i magen och halsen var så stora att jag inte kunde andas. Jag kunde inte sätta ord på alla tankar som snurrade i mitt huvud just dom få sekunderna mellan mammas meningar.

- Hörde du vad jag sa? Vi måste åka.


Justins perspektiv – fortsättning

Jag och mamma stack ifrån mötet, dom andra förstod att det var illa då dom hade sett min mammas blick när hon kom tillbaka. Medans jag inte hade förstått något, jag gick bara med henne. Det fick inte vara sant. Om hon eller Lemony kom till skada kommer jag aldrig förlåta mig själv. Jag skulle ha varit med henne, och inte på något korkat möte som jag egentligen inte behövdes på.

När vi kom fram till sjukhuset mötte Stephanie upp oss vid dörren och visade oss upp till väntrummet för avdelningen som Rose skulle komma till.

- Du vet om att hon opereras nu va? Frågade Stephanie
- Varför det? Frågade jag chockat
- För att hon slog sig så mycket att dom var tvungna att få ut bebisen, för att Rose ska ha en chans att överleva.
- Men VA? Lilltösen då? Kommer hon att överleva?
- Det vet dom inte än. Dom kommer och meddelar oss så snart dom kan, och har stabiliserat Rose.

Jag vart helt stum, tänk om jag förlorar dom båda två. Jag hörde flera gånger att mamma försökte prata med mig, men jag orkade inte svara. Jag orkade inte med någon just nu, men jag satt kvar på stolen helt tyst och bara stirrade rakt fram.

Folk som gick förbi oss där vi satt viskade och pratade med varandra om mig, inte ens då orkade jag reagera. Dom var snälla nog att inte komma fram, även om jag älskar mina fans så var det där det sämsta tillfället att komma fram och fråga om en autograf eller något. Jag drog luvan över huvudet och tittade neråt, så att inga fler skulle känna igen mig.

Mamma kom fram till mig med en flaska vatten och sa åt mig att dricka den, så jag gjorde snällt som hon sa. Men jag sa inget, jag bara stirrade. Det kändes som att vi hade setat där i bara några minuter, men det hade vist gått en timme.

Jag plockade fram min mobil även fast jag vet att man inte ska ha den på, på ett sjukhus. Men jag loggade in på twitter och skrev en snabb tweet.

”pray for my girls. ♥”

Jag viste att det skulle bli en trend så fort någon hade sett den, och med hjälp av alla mina fans kanske dom skulle få nog av böner. Jag hoppas det om inte annat.

Mamma och Stephanie satt och pratade med varandra. Om allt mellan himmel och jord. Men jag orkade inte lyssna på deras kall prat bara för att få tiden att gå, så jag gick iväg på toa. När jag hade tvättat mina händer kollade jag mig själv i spegeln och insåg att jag såg ut som ett vrak, så jag spolade kallt vatten och sköljde sedan ansiktet riktigt ordentligt.

När jag kom tillbaka kom det en läkare gåendes, mot oss. Jag kunde inte tyda hans blick, men det var något inom mig som sa att allt hade gått bra. Eller var det bara vad jag hoppades? Det kanske inte alls var så, han kanske skulle meddela att ingen hade klarat sig. Jag satte mig i alla fall ned och väntade på att han skulle säga något.

- Hej, jag är Dr. Winston. Antar att du är Justin. Sa han och sträckte fram sin hand
- Ja, det är jag! Svarade jag och skakade den
- Jag har både bra och dåliga nyheter.
- Ge mig dom dåliga först.
- Melrose ligger i koma, men läget är stabilt.

När han sa dom 4 bokstäverna tog jag ett djupt andetag. Koma, vadå? Hur har hon kunna hamnat där. Hon slog väl sig inte så mycket. Eller hade jag missat en hel förklaring. Jag tittade upp på Stephanie som såg ganska oberörd ut för att just ha fått reda på att hennes dotter låg i koma.

- Och den bra? Frågade jag
- Det är att du min vän har precis blivit pappa åt en söt liten tös. Hon är dock inte så stor, och ligger i kuvös. Men hon lever och mår bra.

Jag tittade på mamma när han sa det, och hon log med hela ansiktet. Hade jag blivit pappa, en månad tidigare? Nu var det bara för Rose att vakna, så vi kunde bli en hel familj. Hon kunde inte lämna mig nu i alla fall. Jag klarar mig inte utan henne.

- Får jag träffa henne? Frågade jag nervöst
- Så klart du får. Följ med här. Sa han och började gå

Han hade långa ben, så jag var tvungen att ta många fler steg än han, och han gick fort. Så det var nästan så att jag sprang bakom honom. När vi kom fram till ett rum öppnade han dörren och sa åt mig att gå in. När jag väl kom in och såg kuvösen gick jag sakta fram till den och såg en liten tjej ligga där och sova. Hon hade lite slangar runt sig, men det hjälpte henne bara. Men det var hemskt att se.

Jag kunde inte riktigt ta in att det var mitt barn. På sidan av den fanns det två stora hål, som man kunde stoppa in händerna i om man ville känna. Så jag tvättade mina händer och satte mig på en stol precis bredvid henne. Jag tvekade en sekund innan jag stoppade in mina händer. Hon var så len, och så gosig. Egentligen ville jag ta upp och hålla henne mot bröstet. Men jag fick allt vänta med det ett tag.

Det rann massa tårar efter mina kinder, den ena sidan var nog för att Rose inte var med mig just nu, och den andra var för att jag hade världens sötaste dotter. Det knackade till på dörren och mamma och Stephanie kom in.

- Är det okej om vi kommer in en sväng? Frågade mamma
- Självklart, farmor och mormor. Svarade jag med ett leende
- Du vet vad vi har sagt om det där. Svarade mamma

Vi började skratta, och dom smög fram till mig. Jag såg på mamma att hon var stolt. Men hon kunde inte bli stoltare än mig, så var det vara.

- Grattis pappa! Sa Stephanie och tog mig på axeln
- Tack mormor. Svarade jag och log

Vi satt där inne ett tag, och om jag inte mins helt fel så var det första gången dom fick veta vad hon skulle heta. När jag berättade det för dom, såg jag att Stephanie började gråta. Och jag förstod varför, men det gjorde nog inte mamma.

- Anledningen till att hon gråter är för att Lemony var Mel´s mellannamn. Sa jag

Mamma tittade bara på mig och nickade, samt strök Stephanie över ryggen.

När vi hade setat där inne en timme kom läkaren tillbaka och sa att vi var tvungna att lämna rummet för att dom skulle ta lite prover och sånt, så jag frågade om jag fick besöka Rose undertiden, han talade om vilket rum hon låg i, och jag gick dit. Men själv, mamma och Stephanie skulle gå till caféet. Hon är nog mycket väl medveten om att jag tar hans om hennes dotter.

Väl framme vid rummet tvekade jag lite, jag vart nervös över hur jag skulle reagera när jag såg henne. Anledningen till att hon låg så här var tydligen för att hon hade förlorat mycket blod under operationen, och att hon hade slagit i huvudet rejält i fallet.

Jag tryckte ned handtaget och sköt upp dörren. Det såg ut som att hon sov, bortsett från alla slangar och skit hon hade på sig. Hon var lika vacker som vanligt. Läkaren hade även sagt att hon kunde vakna när som helst, hon kanske behövde höra något som hjärnan reagerade på.

- Snälla Rose, du får inte ligga såhär speciellt länge till. Lemony behöver sin mamma, precis som jag behöver min tjej. Vi ska bli en familj, vi tre. Glöm inte bort att vi ska flytta ihop. Lemony är föresten fruktansvärt lik dig, hon har tydligen min näsa. Men resten var en kopia av dig enligt våra mammor. Jag vill höra din röst, mer än någonsin.

Jag tog hennes hand och kramade om den, pussade på den. På något sätt inom mig hoppades jag verkligen på att hon hörde mig. Den kemin som fanns mellan oss då hon andades själv kunde inte bara rinna ut i sanden, vi hörde ihop. Så var det bara.

1 vecka senare
Lemony mådde tydligen konstigt nog hur bra som helst och fick komma ur kuvösen, och följa med mig hem. Fast vi åkte aldrig hem, dom hade ställt in en extra säng till mig hos Rose. Så jag sov hos henne, tillsammans med vår dotter. Jag pratade hela dagarna med Rose, och berättade vad Lemony gjorde. Hur hon var, om hon sov eller åt.

Jag satt och pratade med Rose då det plötsligt knackade på dörren.

- Kom in.
- Hej Justin. Hur mår ni? Det var en kvinnlig sköterska som kom in
- Vi mår hur bra som helst, men Rose vet jag inte.
- Okej, ska höra med doktorn om han kan svara på det. Jag tänkte låna Lemony en vända så jag får ta lite prover på henne. Och se om hon gör några framsteg. Går det bra?
- Det går hur bra som helst.

När hon tog med sig henne ut, blev det genast mycket tänkande från min sida. Jag har inte haft tid med det då jag haft henne i knä hela tiden. Jag gick och satte mig bredvid Rose igen, och började prata.

- Vart var vi? Jo, jag berättade för dig hur mycket jag älskar dig. Fast det vet du ju redan. Men jag får aldrig nog av att berätta det för dig. Du betyder allt för mig, så jag tycker att du kan vakna nu. Om inte annat gör det för Lemony, hon behöver dig mer.


Melrose perspektiv

Även om Justin inte trodde det vissa gånger så kunde jag faktiskt höra honom. Allt han berättade om vår dotter, hur söt hon var och hur lik hon var mig. Jag förstår inte varför jag inte vaknar upp. Jag hör ju allt som händer runt omkring, men jag känner inte mina kroppsdelar. Jag har försökt flera gånger att koncentrera mig på en viss del för att få den att röra på sig, men det funkar inte.

Jag hörde att det kom in någon i rummet och jag hörde även att Justin sa att han skulle komma tillbaka senare. Undra vem det var som kom nu då.

- Gumman, snälla.

Jag hörde att det var mammas röst innan hon bröt ihop. Jag ville så gärna torka hennes tårar och säga att allt skulle bli bra igen, men min kropp och hjärna ville inte samarbeta som jag ville. Så det blev inte så.

- Kom tillbaka till mig. Snälla, jag vill inte förlora den enda och sista dottern jag har kvar i livet. Tänk på att du har blivit mamma, det du gick och släpade på i 8 månader har äntligen kommit till världen. Och vi ska inte prata om hur Justin mår. Han ser ut som ett vrak, rent ut sagt. Han har inte vart hem en enda gång denna vecka. Han sitter med Lemony i knä hela dagarna, om han inte pratar med dig.

Nu fick jag reda på hur länge jag hade legat här, en vecka. Min dotter är en vecka och jag har inte fått hållit eller sett henne. Hädanefter tänker jag lägga ner all kraft jag har på att bevisa att jag lever, och att jag hör dom.

- Jag ska kila hem nu gumman. Men jag älskar dig och väntar på er där hemma. Justin kommer tillbaka om några minuter.

Jag hörde bara hur dörren slogs igen efter det.

- Älskling, Lemony mår bra. Dom tog nyss prover på henne, och det var snabba resultat. Så hon är fullt frisk, även om hon är för tidigt född. Tänk om jag hade vart hemma när allt detta hände, då kanske du inte hade legat här. Vi kanske hade legat hemma nu och kollat på en film, eller något annat. Allt detta är mitt fel, det är jag som borde ligga här och inte du.

Där fick jag nog på att höra honom säga sådana saker, han ska inte ligga någonstans förutom i mina armar när jag vaknar. Hur kan han ens säga så? Känseln i kroppen började komma tillbaka, och jag kände att Justin låg på min arm, i alla fall med sitt huvud. När jag tillslut fick upp mina ögon såg jag att Justin blundade. Så jag skulle spela honom ett litet spratt.

- Kyss mig så törnrosa vaknar! Harklade jag fram

Justin tittade upp på mig men gjorde ingen reaktion i ansiktet utan kastade sig över något och gick där ifrån. Efter bara några sekunder kom det in massa läkare och kollade till en maskin bredvid mig.

- Hur mår du? Jag är Dr. Winston. Frågade en läkare
- Torr i halsen bara, annars mår jag nog ganska bra.

Han gav mig ett vattenglas med ett sugrör i, och jag tog 3 rejäla klunkar. Sen gav jag honom det.

- Vart tog Justin vägen? Frågade jag
- Jag tror att han gick ut för att ringa din mamma. Jag är inte säker, men jag tror det.
- Okej, hur länge blir jag kvar här nu då?

Han tittade konstigt på mig, precis som att jag hade glömt något. Det var då jag kom på det.

- Men herregud, får jag träffa min dotter?
- Jag trodde faktiskt att du skulle fråga tidigare. Jag vet inte om det är så smart att du håller i henne, eftersom att dina muskler inte har kommit tillbaka ordentligt, men jag hämtar henne.
- Behövs inte, jag har henne med mig. Sa Justin när han kom in i rummet

Han kom fram till mig och hade hon i sitt famn, han pussade mig en snabbis, och satte sig bredvid mig. Jag hissade upp ryggstödet på sängen så att jag satt halvt. Hon var så fruktansvärt liten, och så söt. Var hon verkligen min?

Jag lyfte min arm försiktigt och märkte på en gång att den inte var lika stark som den brukade vara, men jag försökte i alla fall. Jag förde fram den så att jag nådde Lemony´s huvud, och strök henne försiktigt över pannan. Hon såg så skör ut, så jag vågare inte röra henne mer. Jag tror att Justin märkte det.

- Vad är det? Frågade han och kollade på mig
- Är det där verkligen vår dotter?
- Klart det är, vems skulle det annars vara? Svarade han chockat
- Hon ser så liten och så skör ut, hur ska jag klara av att ta hand om henne?
- Du kommer bli den bästa mamman någonsin. Och jag finns vid din sida hela tiden. Jag trodde inte heller att jag skulle klara av det, men jag har haft henne i 3 dagar, och det har gått hur bra som helst. Hon är en ängel, precis som sin mamma.

Han gav mig ett leende, just det leendet jag alltid har älskat. Jag sträckte fram mitt huvud så att våra läppar nuddade varandra, samtidigt som jag viskade, jag älskar dig. Han log och tryckte sina läppar mot mina, gav mig en kyss jag sent kommer glömma.

- Jag har aldrig i hela mitt liv varit så rädd som denna vecka, jag vet helt ärligt inte vad jag hade gjort om du inte hade vaknat igen. sa han och höll om mig
- Jag lämnar dig aldrig, promies!

Den natten såg jag när den underbaraste låg och sov i sängen bredvid mig, han hade tagit sig en dusch innan han gick och la sig. Hans mamma tvingade honom till det, då han tydligen hade vägrat hela veckan, lortunge! Lemony låg i en sån barnsäng, som dom hamnar i efter födseln, bredvid mig. Jag fick dock inte gör något om hon vaknade, för att mina muskler inte hade vant sig än. Så jag skulle väcka Justin om det var något.