Liam hade nästan 39 graders feber, vilket fick honom helt utslagen. Det var inte bara en eller två Disneyfilmer som gick på tv:n utan jag bytte varje gång den ena var slut. Adriana och Liam låg skavfötters i soffan och kollade på alla. Själv la jag min tid i tvättstugan då det hade blivit en hel del tvätt. Adriana behöver nya kläder då hon har växt ur nästan allt hon äger, speciellt byxor. Jag vek ihop den torra tvätten och hängde upp det blöta. När jag var klar med det började klockan närma sig middagsdags. ”Vill ni ha hamnburgare till middag?” Både Adriana och Liam kollade upp på mig och nickade.

När vi hade ätit, valde Liam att gå upp på sitt rum och lägga sig i sängen. Jag hade bäddat ren den, vilket man alltid ska göra så att man inte lägger sig i samma baciller som en gång fick en sjuk. Adriana satte sig åter igen framför tv:n, så jag gjorde henne sällskap. ”Varför åkte pappa?” Hon satte sig i mitt knä och jag drog filten över oss båda. ”Jag vet inte gumman.” Om jag ändå kunde förstå vad som rörde sig i hennes huvud, hur hon tänkte och vad hon ville. Saker som hon inte berättar. ”Kommer ni någon gång gifta er? Så att vi blir en riktig familj?” Jag blev riktigt stum av hennes fråga, jag vill inte krossa hennes drömmar om en riktig familj, jag vill inte vara boven i det hela. ”Det visar sig i framtiden.” Vilken lögn, han låg säkert i sängen med Selena och myste, undertiden jag satt och besvarade massa frågor, från en frågande treåring.

Precis när Adriana skulle gå och lägga sig ringde min mobil, och displayen visade Justin. ”Gumman, det är till dig.” Jag räckte henne telefonen och plockade fram hennes pyjamas, och laddade hennes tandborste. Hon satt i sin säng och pratade med Justin, hon såg faktiskt riktigt glad ut, vilket förvånade mig, med tanke på att han inte var med henne. ”Mamma, pappa vill prata med dig.” Hon sa hejdå till honom och gav mig telefonen. Samtidigt som vi inledde vårt samtal bytte jag kläder på henne, och följde med in på toaletten, så att hon kunde borsta sina tänder.

”Vad är det som har hänt? Du låter inte som vanligt.” Han hade en konstig röst, och ett konstigt sätt att prata på, jag kände absolut inte igen honom. ”Det är inget. Jag saknar er bara. Ja, inklusive dig.” Jag kunde nästan se hur han log, om inte annat kunde jag höra det på honom. ”Jag saknar dig också, mer än du tror.” När jag hade släckt lampan i Adrianas rum gick jag in till mitt, för att inte störa henne. Jag placerade mig i sängen och lutade mig mot sänggaveln. ”Hur mycket?” Han lät självgod, precis som att jag skulle böna och be honom komma tillbaka. ”Tillräckligt. Det räcker för mig.”

”När kommer du hem?” Vi hade pratat i över en timme, och det samtalet var inget för en flickvän att höra, vilket fick mig att fundera på om han ens var hos Selena, eller inte. ”Imorgon, och tro mig. Jag kommer aldrig åka igen.” En tår rann ned för min kind. Den senaste tiden har mina känslor tagit över min hjärna, vilket inte kommer sluta bra. ”Säg inte så.” Jag viskade fram, för att han inte skulle höra att jag grät, men det gick inte så bra, som vanligt. ”Gumman, gråt inte. Jag kommer imorgon.” Jag önskade verkligen att han kunde vara hos mig, just då, i den tidpunkten. ”Jag väntar på dig.”

Vi avslutade samtalet och jag bäddade ned mig i sängen. Liam hade sovit hela tiden sedan han valde att gå upp och lägga sig istället för att ligga framför tv:n och slöa. Jag måste ha slumrat in rätt fort, jag hann inte tänka så mycket på sakerna som händer runt mig. Vilket annars brukar bli en hel del tankar. Jag vaknade till när sängen sjönk ned, men jag orkade inte göra något för att kolla vem det var, både Liam och Adriana brukar komma över på nätterna. Denna gång, tillskillnad från alla andra var att personen var tyngre, och placerade sin arm runt mig.

”Fortsätt sov. Vi pratar imorgon.” Det var Justins röst, så jag sneglade på klockan som visade strax efter 6 på morgonen. Jag blundade igen, och kröp närmare honom. Andra gången jag vaknade var det för att jag var kissnödig, och klockan visade 9. Det är inte ofta jag får sova så länge, men när jag väl får det är jag utvilad och klarar av en hel dag med jobb. Jag sprang in på toan och kissade. Liam låg fortfarande i sitt rum och sov, vilket absolut inte brukar hända, även om han är sjuk. Jag lät honom sova i alla fall, så att han kunde bli frisk fortare. Adriana låg däremot inte i sin säng så hon var i alla fall uppe.

På köksbordet stod det en stor rosbukett i en vas, och det stod ett kort bredvid med en nalle på, och texten ”i love you” under. Jag öppnade kortet för att se vem det var ifrån, och bara genom att läsa första ordet såg jag att det var från Justin. ”Jag älskar dig, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Anledningen till mina val i livet var för att jag inte tyckte att jag förtjänade dig. Jag kan inte leva utan dig, och jag vet att jag är tvungen att bevisa min kärlek för dig, och tro mig, det tänker jag göra också. Puss Justin.” Precis när jag hade läst klart kortet insåg jag att jag inte var själv i köket. Någon iakttog mig.

”Selena?” En besvärad blick var allt jag fick som svar av Justin, det var någonting han dolde för mig, men jag ville inte verka för på, så jag lät honom berätta det för mig när han själv ville. ”Vi är över, och tro mig. Jag vill aldrig mer se den häxan.” Kaffet som stod framför honom hade för längesedan slutat ryka, han drack inte en enda klunk av det, utan lekte bara med koppen. ”Vad får dig att tro att jag vill ha tillbaka dig?” Båda två visste att jag ville det, men jag ville höra hans teori. På något vis lär jag ju ha visat honom det, för att få honom att tro det. ”Jag vet inte, jag hoppas. För jag vill inte leva utan dig. Jag vill inte gå på denna jord, veta att jag har sumpat den enda tjejen som faktiskt älskat mig för den jag är innerstinne.” Sättet han pratade på fick mig lugn, riktigt lugn. Jag visste inte ens vad jag skulle svara honom.

”Kan inte vi hitta på något idag, bara du och jag? Snälla!” Det var nästan som att han bad på sina bara knän. ”Mamma är i New York, så hon kan inte ta Liam och Adriana, plus att Liam är sjuk. Jag vet inte.” Adriana kom springandes, med en smörgås i munnen. ”Du får inte springa omkring när du äter. Det vet du, gå och sätt dig igen.” Hon lunkade varsamt tillbaka till vardagsrummet, med ansiktet nedsänkt mot golvet. ”Mamma kan komma hit, hon har nog inget emot att spendera lite tid med sina barnbarn.” Att han fortfarande anser att Liam är som hans egen gör honom bara mer värd i mina ögon, jag vet inte varför, men det känns bra. ”Fråga henne, så frågar jag barnen.”

Sista för idag. Kommer nya imorgon. :) Jag älskar era kommentarer, ni gör min dag. Jag kan skratta i timmar åt hur ni går in i folk, slår halvt ihjäl er och så vidare för att läsa ett ynka kapitel från mig ^^ haha