Liam hade sin första skolavslutning igår, och jag kan inte bli mer stolt. Hans fröken säger att han ligger bra till i alla ämnen och att han utvecklas för varje dag, vilket är någon varje mamma vill höra. Det har nu gått flera månader sedan jag och Justin hade vårt första riktiga samtal, utan massa bråk inblandat. Vi har försökt hålla kontakten så mycket som möjligt, utan att Selena ska ha fått reda på något, men vi lyckades inte speciellt bra då hon snokade igenom Justins mobil. Jag fick mig en utskällning och Justin klev tillbaka över på hennes sida. Nu var det ett tag sedan vi pratade med varandra, händer någon gång då Adriana vill prata med honom.

”Ska vi åka till stranden idag?” Både Liam och Adriana satt framför tv:n med frukosten, och nickade på huvudet istället för att svara mig med munnen. Jag gick till tvättstugan för att packa ned handdukar och ta fram deras badkläder. Liam hade ett par shorts han hade fått från Justin, efter en resa han gjorde till Hawaii, så ni kan ju lista ut att shortsen är av Hawaii stuket. När allt var nerpackat och vi alla var ombytta gick vi ut i bilen, och jag hjälpte Adriana in, och spände fast henne. På stranden var det inte så mycket folk som jag trodde att det skulle vara, med tanke på att skolorna hade slutat och det var varmt ute.

”Har inte du varit tillsammans med Justin Bieber?” En liten tjej kom fram till mig då jag låg på handduken och kollade på Adriana som lekte i sanden vid vattenbrynet. ”Jo, det har jag.” Hon var jätte söt den där lilla tjejen. ”Kan jag få din autograf?” Att fortfarande folk känner igen mig, och faktiskt vill ha min autograf är otroligt. ”Självklart.” Hon sträckte över ett papper och en penna till mig, som jag snabbt skrev ned mitt namn på. När hon fick tillbaka det, hände det en kamera på hennes ena arm. ”Vill du ha en bild också?” Hon log, med hela ansiktet, och nickade med huvudet. Jag knäppte en bild på oss båda, och den lilla flickan sprang tillbaka till sin mamma.

Liam träffade på Tom på stranden, sin klasskamrat, och dem två lekte i vattnet tillsammans. Jag vände bort blicken i två sekunder, vilket man inte ska göra, men jag trodde att det var okej. När jag kollade ned mot sandslottet som Adriana hade byggt var inte hon där. Paniken växte i mig och jag rusade ned till vattnet. ”Har du sett den lilla flickan som var här nyss?” Det var en äldre dam som hade sin solstol alldelens bredvid platsen där Adriana hade setat. ”Hon gick med en svartklädd man här ifrån för kanske två minuter sedan.” Eftersom att Justin inte befinner sig i Atlanta kunde det inte ha varit han.

Klockan tickade och paniken växte. Jag pratade med Toms mamma och pappa, jag berättade vad det var som hade hänt, så dem lovade att dem skulle ta med sig Liam hem. Jag sprang omkring på stranden och såg inte en enda liten ledtråd om vart hon kunde vara någonstans. Jag ringde polisen och förklarade vem jag var, samt vem som var hennes pappa, så dem skulle komma så fort som möjligt. Jag kände mig misslyckad som mamma, riktigt misslyckad. Jag plockade upp min mobil och skrev ett meddelande till Justin. Vi hade en speciell kod vi använde vid akuta fall, och detta var akut, så han ringde upp mig på en gång.

”Jag är mitt i en konsert, vad är det?” Han lät sur, irriterad, och arg. Vilket fick mig att börja gråta, hysteriskt. ”Adriana är borta.” Var det enda jag fick fram. ”Vadå borta? Vad menar du?” ”HON ÄR KIDNAPPAD.” Skrek jag rakt ut. Polisen dök upp, så jag sprang och mötte dem. ”Hur ser den lilla flickan ut?” Justin var fortfarande med i telefonen, och jag hörde hur hans panik steg, då han pratade med sin mamma och Scooter. ”Hon är tre år gammal, svarar till namnet Adriana, långt mörkt hår, klarblåa ögon. Hon hade en blå och vit randig baddräckt på sig.” Polisen skrev upp allt jag sa. ”Clar, hör du mig?” Justin var tillbaka och pratade med mig. ”Ja.” ”Jag kommer hem så fort jag kan. Jag är i Tyskland just nu, men jag kommer.” Polisen kom tillbaka från sin bil, då han hade ropat ut till alla andra bilar i området. ”Vem var det du pratade med?” ”Adrianas pappa.”

Jag kunde inte sitta still längre. Polisen hade bett mig åka hem, och stanna inne. Efter en timme hemma själv kom det en polis och en psykolog som höll mig sällskap. Mr. Brastman, polisen som var med mig vandrade omkring hemma hos mig. ”Har du ett kort på henne som jag kan få?” På väggen i vardagsrummet satt det ett nytaget kort på henne, så jag plockade ned det och tog ut det ur ramen. Han skickade ut en efterlysning på henne. Jag trodde aldrig att saker och ting gick så fort för dem, men det kanske berodde på att hon inte var vem som helst. Hon var dotter till världens mest eftertraktade man.

Mamma kom hem till mig så fort jag fick ringa henne. ”Lilla gumman, vad är det som har hänt?” Hon kramade om mig och strök mig över ryggen. Samtidigt som jag grät, tårarna bara sprutade på mig. Jag visste inte vad jag skulle göra, eller vad jag kunde göra för att hjälpa till. Det enda jag egentligen ville var att ha hem min lilla flicka, hel och oskadd. Mamma gick med mig ut på altanen, och för första gången på länge fick jag sitta i hennes knä. Hon försökte lugna ned mig hela tiden, och jag förstå inte hur min mamma kunde hålla tårarna inne, eller hur hon kunde vara så lugn.

Liam skulle sova kvar hemma hos Tom. Han visste vad det var som hade hänt, och han kunde, även om han var liten, förstå att jag verkligen inte var speciellt bra sällskap, och jag skulle bara göra honom orolig. Han skulle ha det bättre hemma hos Tom. Min mobil plingade till. ”Jag är hemma om några timmar, kliver på planet nu. Jag älskar dig, ses snart.” Justin vet exakt vad det är jag behöver höra, och när han behöver säga det. Jag älskar honom, och jag älskar honom för att han älskar vår dotter. ”Justin är på väg hem från Tyskland.” Jag satt fortfarande i mammas knä, men stirrade bara ut i tomma intet. Jag måste ha somnat i mammas famn för jag vaknade i min egen säng, och det var mycket mörkare ute än vad det var förra gången jag kollade ut.

När jag gick ned för trappen hörde jag tre röster jag kände igen från köket, Mr. Brastman, mamma och Justin. Alla tre vände sig om när dem hörde hur sista trappsteget knarrade till, ett av dem få felen som finns i detta hus. Justin reste sig från stolen och sprang fram till mig, samtidigt som han placerade sina händer runt min nacke och trycka min kropp mot hans. ”Gumman, jag är här nu. Vi ska hitta vår ängel.” Han pussade mig överallt, utom där jag verkligen ville ha hans läppar, men att bara få känna hans närhet gjorde mig lite lugnare än vad jag var. Hans strykningar över min rygg, och hur han tryckte mig närmare sig.

Vi satt alla i köket och vi hörde hur Mr. Brastman’s walki-talki gav ifrån sig massa meningslösa ord, från folk som var ute och försökte leta reda på Adriana. ”Hon hade bara baddräckt på sig, hon kommer frysa ihjäl.” Jag satt med benen över Justins ben och han strök mina lår hela tiden. ”Hon kommer klara sig, hon är snart hemma.” Pattie stormade in i huset då hon åkte med Scooter och alla andra, Justin hade tagit sin bil och körde själv, som en dåre. ”Hur går det?” Det lät som att hon hade sprungit ett maraton. ”Åt helvete.” Vad skulle jag annars svara? Mr. Brastman kom tillbaka in i köket och fyllde på sin mugg med kaffe då hans kollega ropade på honom i walki-talkin. ”Vi har hittat henne.”

Hur tror ni att det går? Lever hon, är hon skadad? Vad tror ni??
Ge mig massor av kommentarer, så kanske det kommer ett till kapitel ikväll. :)
Man vet ju aldrig med mig. ^^