Kendall satt och skissade, och jag lovade både henne och mig att jag inte skulle kolla fören hon var klar. Vi satt i varsin del av sängen, jag satt fortfarande med massa tidningar, och det spelade ingen roll hur många gånger jag bytte, Justin fanns med i dem alla. Jag kunde inte se hans ansikte, han såg så lycklig ut. Visst finns det bilder med på oss två i dem lite nyare tidningarna, men jag har lovat mig själv att inte köpa dem. Jag vill inte läsa om alla spekulationer som finns om oss. Kendalls mobil började vibrera, den låg i mitten av sängen, så jag hann se att det stod Alfredo på displayen, innan hon svarade. Hon mm:ade lite och räckte den sedan till mig. ”Becki?” Jag kunde höra hur någon andades tungt. ”Rebecka, lägg inte på nu. Prata med mig, jag saknar dig.” En ledsam röst, en röst som tillhörde Justin.

Jag började gråta när jag hörde hans röst, jag visste att det skulle komma en dag då jag verkligen var tvungen att prata med honom. Han sa inget när jag började gråta, han var nog bara glad att jag inte la på luren. Jag ville inget annat än prata med honom, men jag visste inte vad jag skulle säga. Fanns det något som jag kunde säga för att ta bort den oändliga smärtan jag hade i bröstet, eller som gjorde att allt jag hade gjort mot honom försvann, och vi var lyckliga tillsammans. ”Rebecka.” Bara genom att han sa mitt fullständiga namn gjorde mig svag, svag överallt, men framför allt i mina knän. Han grät, precis som jag. Det var första gången som jag grät utan att må dåligt över det, alla andra gånger har jag tyckt att jag har varit löjlig, men inte nu. Justin fick mig på något konstigt sätt att känna mig trygg, även om han hatade mig, och grät på grund av mig, på andra sidan luren. ”Justin.”

Efter återigen en liten tystnad slutade vi båda två att gråta och tog oss i kragen. ”Finns det någon chans att du vill träffa mig?” Han lät så sårad, precis som när man var liten och någon tog ens nalle eller bästa leksam. ”Du befinner dig väl på andra sidan jorden?” Förvånad över hans fråga, egentligen hade jag ingen koll på vart han var. Han hade nog till och med kunnat stå utanför mitt hus, utan att jag vetat om det. Jag hade nästan glömt bort hur han såg ut, det enda minnet jag egentligen hade kvar med honom var hans läppar. När jag ville minnas honom tänkte jag tillbaka på alla gånger han kysste mig. Sättet han gjorde det på, tog andan ur mig. ”Faktiskt inte, jag är i San Francisco, tillsammans med Alfredo. Bara för att kanske få träffa dig.” Han var i min stad, för att träffa mig. Kan man som tjej säga nej till honom? ”Vill du träffas nu?” Det lät som att han var orolig över mitt svar. ”Ja, det vill jag. Jag vill inget annat än att få se dig.”

Kendall satt fortfarande bredvid mig och skissade. När jag hade lagt på luren och vi hade kommit överens om att jag skulle komma till honom, vilket var lättast så. Hon tittade på mig, och log, ett leende som nådde hennes vackra blåa ögon. ”Jag är stolt över dig.” Hon gav mig en riktigt kram, och strök mig över ryggen. ”Jag måste sminka mig.” Vrålade jag och hoppade upp ur sängen, men Kendall drog ned mig igen. ”Nej, han har sett dig utan smink förut. Och känner jag dig rätt kommer du gråta en och en annan skvätt, vilket kommer resultera i att du ser ut som en tvättbjörn.” Hon hade rätt, jag sket i det, men jag drog en borsta genom håret i alla fall. Hon stannade kvar hemma hos mig, och skissade klar teckningen. Det skulle bli kul att få se den imorgon.

När jag parkerade bilen utanför hotellet, samma hotell som Selena bodde på då hon besökte San Francisco, kände jag en nervös känsla som kom krypandes. Det var löjligt egentligen, det var ju inte direkt första gången jag träffade honom, och det var han som ville träffa mig. Han skulle sitta i foajén när jag kom, så jag letade efter hans underbara ansikte, som strax därefter stod framför mig. Han log milt, han ville nog inte gå ut för hårt mot mig. Jag ville ge honom en kram, men jag visste inte om han skulle tillåta det, så jag lät det vara, men det var precis som att han läste mina tankar. Han drog in mig i sin famn, och jag vilade mitt huvud mot hans bröstkorg, och kände hur hårt hans hjärta slog. Han strök mig över ryggen, och direkt kände jag hur tårarna kom.

Vi gick tillsammans mot hissen. Han höll ett lika stadigt tag om mig, som jag höll om honom. Jag var livrädd att han skulle försvinna, och att jag skulle vakna upp ur drömmen. Det kändes som att det var en dröm, det kunde inte gå såhär lätt, jag väntade mig absolut inte att han skulle ringa mig. Frågan var bara varför han ringde från Alfredos telefon, till Kendalls, men det var inget jag tänkte ta upp, i fall att vi skulle börja bråka över det. När vi kom upp på rummet satte han igång vattenkokaren och gjorde i ordning te till oss båda. Vi satte oss ned mitt emot varandra i soffan och bara tittade. ”Hur mår du?” Han var den första som över huvud taget sa något sedan jag kom in på hotellet. ”Helt okej. Tack vare Kendall och Steffi. Du då?” Han tog en klunk, vilket han inte skulle ha gjort, för han brände sig på läppen. ”Nu mår jag inge bra.” Han hade ett leende på läpparna när han sa det, så jag förstod att det inte var så farligt. ”Nej, men jag mår väl sådär. Saknaden är värst.” Jag förstod att han menade mig, annars skulle han inte dra upp det här.

”Bli inte arg på mig nu, jag vill bara veta.” Det bara lyste rädsla om honom när jag såg på honom. Var han verkligen så rädd att jag skulle bli arg? Jag skakade bara på huvudet och lät han fortsätta. ”Den där dagen då du och Kendall var ute, när Kenny gick bakom er. Det måste ha funnits en anledning till varför du blev så fruktansvärt arg på mig. Vad var det?” Soffan blev plötsligt mindre, för han flyttade sig närmare mig hela tiden, jag märkte det. Egentligen hade jag ingen plikt till att berätta för honom varför jag inte gillade att bli förföljd. Eller rättare sagt, hatade det. Men skulle vi klara av detta, var han väl tvungen att veta mina svagheter. Tror inte han vet någon. Den där klumpen jag hade i magen var hemsk, den var stor och gjorde ont. Jag har aldrig upplevt att den har varit så stor tidigare. Visst har vi väl alla upplevt att man haft en klump i magen, men detta var mer en sten, en stor sten.

Historien om pedofilen som våldtog barn, var inget jag gärna drog upp, men jag berättade den för honom. Han hade ändå en stor del i mitt hjärta, så jag kände mig skyldig att berätta den för honom. När jag sedan kom till delen då jag sprang hem allt vad jag kunde rann tårarna på min kind. Jag gjorde inget för att hejda dem, för att jag visste att dem bara skulle bli fler ju mer jag tog bort. Justins blick var skräckslagen, precis som att han hade gjort mig illa, och sedan insett vad han egentligen gjort. Han satt på helspänn, troligtvis för att han inte visste vad han skulle säga, eller göra. Jag tog tag om hans hand för att visa att det var okej, att jag var okej. ”Förlåt. Hade jag vetat allt detta…” ”Ge dig, det är inte ditt fel. Du visste inte, och kunde därefter inte förstå mitt sätt att reagera på.” Han kollade ned i soffan och flyttade återigen ett steg närmare mig.

Han lutade sin panna mot min panna, samtidigt som vi tittade varandra i ögonen. Känslan av att han befann sig så nära mig, utan att jag fick, eller kunde göra något var frustrerande. Han placerade sin hand på mitt knä och flyttade sin kropp närmare min, hela tiden med ett fast tag om mina ögon. Han förtrollade mig, bara genom att se på mig. Känslan i kroppen när hans lätta andetag nuddade min hud var obeskrivlig, hans mint andedräkt gjorde inte saken bättre. Det var precis som i en film, när kärleksparet inte visste om dem skulle kyssa varandra eller inte. Vi närmade varandras läppar, båda två, men ingen ville tydligen gå den sista millimeten som var kvar mellan oss. Jag kunde nästan känna fuktigheten i luften av våra häftiga andetag. Han var den som raderade mellanrummet som fanns mellan oss och pressade sina läppar mot mina i en lugn och passionerad kyss. Den var laddad till tusen, men ingen annan av mina kroppsdelar rörde vid honom, förutom mitt knä, där han fortfarande hade sin hand placerad.

När vi tillslut släppte taget om varandra kollade jag ned i soffan, jag ville inte möta hans känslomässiga blick. Det skulle göra för ont, och jag insåg direkt att vi hade gjort ett misstag. Varken han eller jag kommer någonsin förlåta mig för vad jag gjorde mot honom med Nate. Han satt fortfarande med sin panna lutad mot min, och var fortfarande lika nära. Jag ville egentligen inget annat än springa ut från rummet och lämna honom bakom mig. Jag ville inte leva med honom, ville inte se den smärta i hans ögon som jag lyckats ge honom, för det är så jag tror att det kommer bli, varje gång han ser mig eller tar i mig kommer han jämföra det med Nate. Jag vill inte ge honom mer smärta, jag vill att han ska vara lycklig, tillsammans med någon som förtjänar honom. Jag gör inte det. Jag är inte bra för honom.

”Jag kan inte, Justin. Det var fel av mig att komma hit.” Precis när jag skulle resa mig upp och ta mina saker för att sedan gå, stoppade han mig. ”Jag älskar dig. Jag vill inte att du går, jag vill vara med dig. Varför kan du inte förstå det?” ”Jag förtjänar inte dig. Det finns miljoner tjejer som skulle behandla dig med respekt..” Han tystade mig, genom att återigen pressa sina läppar mot mina. ”Kan du titta mig i ögonen och säga ärligt att du inte älskar mig mer, gör du det, lovar jag dig att aldrig mer prata med dig.” Jag kollade ned på mina händer som nästan skakade, jag vet inte varför, men dem gjorde det. Blicken drogs upp mot Justins igen, och jag tittade honom i ögonen. Tårarna rann på oss båda, och jag visste redan långt inom mig att jag inte skulle kunna säga det, hur mycket jag än ville. Sanningen var den att jag aldrig i hela mitt liv har känt så här för någon innan. ”Nej, det kan jag inte.” Han slöt sina ögon och en suck kom ur hans mun. ”Varför kan du då inte se att jag vill vara med dig? Jag älskar dig, det vi har haft har varken varit teater eller ytligt. Jag kan med handen på hjärtat säga att du betyder allt för mig.”

Kunde jag förmedla känslorna som hon kände, eller blev allt bara kaos? Jag gillade verkligen hur jag skrev detta, men det är ni som ska tycka om det, min åsikt spelar ingen roll i detta. Hoppas iallafall att ni gillar det. Om inte, kommentera varför. :)

Tidsinställt inlägg är det också. Bara för att ni skulle få det så fort som möjligt på morgonen. ^ Aja, hoppas ni gillar det.