”Jag saknar dig, varje minut!” Det var det enda han hade uppdaterat på flera dagar. Det kändes lite som att han hade lagt sina fans åt sidan, vilket absolut inte får hända. Han brukar alltid flirta med dem på twitter, och det är något jag vet att dem uppskattar till hundra procent. Dem älskar när han gör det. Jag twittrade lite snabbt. ”Hemma efter tvåveckor i LA, saker och ting hade kunnat sluta annorlunda. Nu är det som det är. Man kan inte få allt i världen, men det lilla jag hade, förtjänade jag inte ens.” Jag slog ihop datorn och la ned den på golvet. Att ligga raklång i sängen är något jag kan, då jag gör det allt för ofta. Jag tänker på Justin hela tiden, går inte en enda minut utan att han finns i mina tankar. Vad ska jag göra?

Styrkan jag har inom mig är snart slut, jag har hållit emot i en månad nu. Det är en månad sedan jag kom hem från LA, och jag har inte skickat ett enda sms till Justin, jag har inte ringt honom heller, även om jag har suttit med hans nummer framme på mobilen ett x antal gånger. Skolan har väl kanske inte gått som jag hoppats på, dem första veckorna jobbade jag ikapp det jag hade missat, men sedan halkade jag efter igen. Det får inte plats något mer i min skalle, allt jag tänker på är honom. Kendall har gjort allt för att muntra upp mig, men inget har funkat. Jullovet har kommit, och jag har legat i sängen sedan dess, jag har inte orkat göra något. Ibland undrar jag om Justin känner sig lika som jag. Jag har verkligen krossat hans hjärta.

”Becki, snälla kliv upp nu.” Steffi hade kommit för att dra upp mig ur sängen. Jag skakade bara motvilligt på huvudet och drog täcket över mig igen. Kendall klev in i rummet och gick bort till min stereo. Det lät som att hon stoppade i en skiva i den, och jag hade rätt. För strax efter hörde jag Justins underbara röst. ”Stäng av.” ”Du kan inte ligga här inne mer. Lyssna på hans nya skiva, så kanske du förstår vad jag menar.” Dem lämnade mig i rummet igen, och skivan spelade låt efter låt. Detta var alltså det han hade jobbat med under tiden han var i LA. Det lät riktigt bra, men säg något som inte gör det som han har skapat. Ljudet från hans klingande stämma fick mig att börja gråta.

Jag reste mig faktiskt upp och kollade på fodralet till hans skiva som låg på bordet. Bilden var helt underbar, och hans ögon fångade mig. Han hade en sådan lycka i rösten på vissa låtar, och jag älskade att höra det. Det var första gången jag hörde hans röst på en månad, och det var som att nytt liv väcktes i mig. Jag gick in i duschen och skrubbade min kropp, det behövdes verkligen då jag legat i sängen i några dagar. Man blir ganska äcklig under en så kort tid. När jag klev ur duschen satte jag på mig mina limegröna matchande underkläder och mjukiskläder. Jag kände mig fräsch, riktigt fräsch. I köket satt min familj tillsammans med Kendall och Steffi.

”Så trollet har hittat ut ur grottan?” Pappa försökte vara rolig, vilket fick dem flesta att skratta runt bordet, alla utom Michael. Han blängde bara på pappa. Kendall satt med ett brett leende på läpparna. ”Tack.” Mimade jag till henne, och hon log mjukt mot mig. Hon visste att skulle jag höra hans röst skulle jag ta mig i kragen, så det är väl skivan jag får leva med. Det är bättre än inget alls. Jag behövde friskluft, så jag tog med mig en burk Cola ut på trappen, och satte mig ned. Att få känna på den underbara luften var som när dem släpper ut kossor på grönbete. Det kändes som att jag blev en ny människa. Jag satt där själv ett tag och bara tittade ut över våra grannars hus.

Steffi och Kendall kom ut och satte sig på varsin sida om mig. ”Vad skulle jag göra utan er?” Jag la mina armar om dem båda och blickade mellan dem. ”Antagligen ligga en våning upp och tycka synd om dig själv.” Steffi sa det som att det vore självklart, och jag tror att hon hade rätt. ”Troligtvis.” Det vibrerade till på min högra sida, där Kendall satt och hon fiskade upp sin mobil, det lyste Alfredo på displayen så hon ursäktade sig och gick iväg en bit. ”Pratar du och Mario med varandra fortfarande?” Hon tittade ut mot grannen som höll på att dekorera huset med massa olika ljusslingor, lägligt till jul. ”Det gör vi, och han ska komma hit efter nyår någon gång.” Leendet hon hade på sina läppar var längesedan jag såg.

Kendall kom tillbaka efter ett väldigt långt samtal, Alfredo och hon brukar aldrig prata så länge. ”Värst vad ni pratade länge då.” Hon kollade anklagande på mig, och runkade näsan. ”Han saknade mig.” Svaret kom för fort för att hon skulle säga sanningen. Onda aningar fångade mitt intresse, och jag insåg att dem hade kokat ihop något. ”Jag säger detta bara en gång. Kokar du och Alfredo ihop något som har med mig och Justin att göra, tänker jag ALDRIG mer prata med dig.” Hon spärrade upp sina ögon och kollade på mig. ”Varför skulle vi göra det?” Jag skakade bara på huvudet och vände tillbaka blicken mot vår granne, som nu stod på et stege och krånglade. ”Jag vet inte. Hade det på känn bara.”

Det såg ut som att Mr. Peer, som vår granne heter, hade lite problem, så jag sprang över vägen. ”Hej Mr. Peer, behöver du hjälp?” Han tittade ned på mig från stegen han stod på. Ljusslingan hade trasslat in sig i buskarna som stod intill huset. ”Hej Rebecka. Det vore väldigt snällt av dig.” Jag trasslade ut allt så att han kunde få upp det efter taket, och det blev riktigt snyggt när det var klart. Synd bara att det var första slingan av typ 15. Kendall och Steffi tog en varsin och snurrade in dem i träden som stod på tomten, medan jag ställde ut alla hans renar och tomtar som lyser. Två timmar senare var vi klara, och det lyste riktigt bra, och fint. ”Tack så hemskt mycket för hjälpen flickor. Utan er hade jag inte ens varit klar med den första nu.” Vi tackade för oss och gick tillbaka in till mig.

På kvällen åt vi middag tillsammans i familjen, även Steffi och Kendall var kvar. Dem vågade inte lämna mig ensam, rädda för att jag skulle gå tillbaka till sängen och inte kliva ur. Mamma hade gjort sin berömda fläskfilé gryta, som inte bara jag, utan även Steffi och Kendall skulle kunna äta hur mycket som helst av. ”Ellen, vilken god mat.” Kendall lutade sig tillbaka i stolen och slog sig för magen, lika så Steffi, men hon sträckte på sig istället. ”Det glädjer mig att höra.” Svarade mamma. När vi hade ätit upp allt utom själva grytan dukade vi undan och gick upp på mitt rum. Vi la oss raklånga i sängen och pustade ut.

”Jag vill tatuera mig igen.” Vi alla satt och läste massa gamla skvaller tidningar, där dem visade upp kändisarnas tatueringar. Jag blev sugen på en ny, eftersom att jag har en stor taggtråd runt vaden med rosor i. Jag älskar den, den symboliserar min styrka. ”Vad vill du göra då?” Steffi var den enda av oss som inte hade någon, men hon ville så gärna göra en, men visste inte vad. Hon ansåg att man verkligen skulle vara säker på sitt val då man skulle få leva med den resten av sitt liv. ”Jag vet inte. Jag vet vart den ska sitta i alla fall.” Jag visade platsen genom att dra upp min tröja och gestikulera över mina revben. ”Det kommer göra as ont det där ju.” Kendall såg skräckslagen ut. Hon har tatueringar på armarna, ena armen är helbyggd, skit snyggt faktiskt.

Redan på kvällen ringde jag till min favorit studio som även en gång i tiden piercade mig i tungan och i läppen, men jag plockade ur dem. Funderar faktiskt på att ta i tungan igen. Dem hade tid redan dagen efter, på eftermiddagen. Kendall skulle följa med, Steffi kunde inte, för hon skulle med sin familj och handla massa julklappar. Kendall satt och skissade lite på ett papper, hon är sjukt duktig på att rita och måla, men hon vill inte göra något med den talangen, vilket är sorgligt. Jag ryckte åt mig blocket hon satt med och fick se på en halvfärdig bild, det liknade ett träd, med olika blommor i. ”Jag kom på en idé.” Hon kollade upp på mig. ”Vadå?” ”Att du målar min tatuering, du får fria händer.” Hon tog tillbaka blocket och vände blad. Hon började genast skissa på en ny bild.

Kendall satt och skissade, och jag lovade både henne och mig att jag inte skulle kolla fören hon var klar. Vi satt i varsin del av sängen, jag satt fortfarande med massa tidningar, och det spelade ingen roll hur många gånger jag bytte, Justin fanns med i dem alla. Jag kunde inte se hans ansikte, han såg så lycklig ut. Visst finns det bilder med på oss två i dem lite nyare tidningarna, men jag har lovat mig själv att inte köpa dem. Jag vill inte läsa om alla spekulationer som finns om oss. Kendalls mobil började vibrera, den låg i mitten av sängen, så jag hann se att det stod Alfredo på displayen, innan hon svarade. Hon mm:ade lite och räckte den sedan till mig. ”Becki?” Jag kunde höra hur någon andades tungt. ”Rebecka, lägg inte på nu. Prata med mig, jag saknar dig.” En ledsam röst, en röst som tillhörde Justin.

Detta är det sista inlägget för ikväll. Nu ska jag försöka skriva klart 51, och förhoppningsvis börja på 52 iallafall. Jag älskar alla era kommentarer, och kan inte få nog av dem. Jag läser dem alla och tar åt mig av era synpunkter.

Kapitlet ni får imorgon kommer nog ge er lite tårar, hoppas jag iallafall, för jag blev väldigt nöjd med det, och det är känsloladdat. Ni får det imorgon iallafall, men vet inte när. :P Kanske på morgonen, om jag inte åker på något akut jag måste göra. ^