Skrivet:
Kategori: √ 3. Twinkling Eyes

Chapter 48.


”Rebecka Stone, ett av många namn jag aldrig kommer glömma. Jag träffar många människor dagligen som gör allt för att jag ens ska säga hej till dem, när jag träffade dig, var det jag som gjorde allt för att du ens skulle se på mig. Jag blev kär första gången jag såg dig, jag gjorde allt för att du skulle se på mig, så som jag såg på dig. Första gången jag kysste dig, det var då jag insåg att jag verkligen var kär, och att det inte bara var något som hände. När du sedan sa att du hade pojkvän, insåg jag att jag hade konkurens, vilket jag kunde hantera. Du var otrogen mot Nike med mig, jag trodde inte du skulle göra samma sak mot mig bara. Jag älskar dig, vad mer kan jag säga?”

 


 

 

Dags för skola, klockan ringde som vanligt. Det är dock inte många veckor kvar tills jullovet börjar, och över det ska jag inte göra ett skit. Det enda jag har planerat är att inhandla alla julklappar, jag är den personen som är ute i sista stund, har alltid varit, kommer nog troligtvis alltid att vara också. Brevet, eller den stora lappen Justin lagt i min väska var något jag har läst varje kväll jag gått och lagt mig, för att minnas kärleken vi hade. Ni läste rätt, hade. Jag vill inte att han ska vilja ha mig mer, han ska hitta någon som kan behandla honom med respekt. Han har skickat mig flera sms, men jag har inte öppnat ett enda, har raderat dem på en gång. Jag hoppade direkt in i duschen, och hamnade där för länge. Jag var tvungen att stressa när jag kom ut. En bil tutade utanför huset innan jag ens hade kammat igenom håret, så jag insåg att det bara var att lägga i en högre växel, frukost fanns inte ens med på kartan. När jag var klar skuttade jag ned för trappen. ”Hejdå.” Michael hann inte ens vara innan jag var ute ur huset och satt i Kendalls baksäte.

 

Steffi satt i framsätet och vände sig bak för att ge mig en kram, vilket blev lite krångligt, men det var bättre än inget alls. ”Hur mår du tjejen?” En vänligare röst än hennes finns inte, hon dömer inte. ”Jag mår bra.” Hon kollade skeptiskt på mig genom sminkspegeln hon hade i solskyddet. Jag nickade bara åt henne och klistrade på ett leende, som kanske inte var så snyggt, men det fanns där. Kendall sneglade på mig genom den andra spegeln, och man såg på henne att hon såg hur jag mådde. Steffi hade inte lika lätt att se igenom mina fasader, visst hände det att hon gjorde det, men inte ofta. Vilket jag är glad över, för då slipper jag dra upp alla sår som finns genom att förklara situationen för henne. Jag vet att man har vänner för att man ska kunna prata med dem, men det är inte alltid jag vill det. Kendall vet inte ens om vad som hände mig när jag var 8 år, och så ska det förbli. Min familj är dem enda som vet.

 

När vi kom fram till skolan gav Steffi mig en riktigt kram, den gav mig värme. ”Jag finns här om du vill prata.” Jag nickade bara mot henne och blickade upp mot skolan, den jag inte har besökt på två veckor, men allt var sig likt. Sarah stod ute på gården tillsammans med sina två knähundar, som gjorde allt hon sa åt dem att göra. Hon bitch-blickade mig när jag kom närmare, och viskade något till dem andra två tjejerna. Alla tre kollade på mig, och brast sedan ut i skratt. Jag skakade bara på huvudet och gick förbi dem. Aldrig att hon har glömt det där med bilderna, hon kommer ge igen, jag vet bara inte när. Hon kommer dock få skylla sig själv, jag är sårad nog nu, så hon kan få ett och ett annat slag, hoppas hon räknar med det. Jag är inte i rätt tillstånd att retas med. Ger man sig in i leken får man leken tåla.

 

Första lektionen var matte. Veckan kan inte börja bättre, eller jo. Det kan den allt. Miss Callen kom i korridoren och alla ställde sig på rad för att sedan bli insläppta i klassrummet. Kendall gick in före mig och sköt därför ihop våra bänkar. Dem hade hunnit ett helt kapitel före mig, så det var bara se till att plugga ikapp så mycket som möjligt nu när jag hade chansen. Enda gången jag verkligen kan plugga ostört är när jag får ha min Ipod, vilket inte kommer hända, men om jag smyger med den kanske jag får ha den en liten stund i alla fall. Efter tre sidor i boken, och en arm som värkte för att jag hade skrivit för fort och för mycket utan att stanna till såg jag i ögonvrån hur Miss Callen kollade på mig, och gestikulerade att jag skulle plocka ur mina hörlurar. ”Du vet att du inte får använda den där.” ”Men det är ju enda gången jag kan koncentrera mig, kolla själv.” Jag höll upp min mattebok och visade henne vad jag hade räknat på 20 minuter. Hon nickade bara och fortsatte läsa i sin bok hon hade, var väl något tråkigt om vem som kom på matten.

 

Efter en lektion av matte var jag redan ikapp dem flesta i klassen, så jag kunde med stolthet gå ut från klassrummet. ”Hur gör du det där?” Steffi slöt upp bredvid min sida och nickade mot min mattebok. ”Vadå?” ”Ja, men räkna ikapp så fort. Du är ju ett snille.” Hon skrattade till åt sitt egna roliga skämt. Vilket fick mig att börja skratta också. Vi gick mot skåpet och precis innan jag skulle runda ett hörn för att ta mig mot mitt snubblade jag till och fick se Sarah stå med foten längre ut från kroppen. Hon kollade ned på mig och skrattade. När hon vände mig ryggen, kastade jag ned mina böcker på golvet och hoppade på henne, nu fick vem som helst se mig. Jag kände ett tag om mig samtidigt som jag slog Sarah i huvudet, Kendall hade fått tag i mig. ”Ge dig nu, BECKI. Hon är inte värd det.”

 

Återigen tillbaka på Mr. Lask kontor. Det var ett tag sedan jag var här, så han kommer nog bli förvånad. ”Miss. Stone, du kan gå in nu.” jag öppnade dörren till hans kontor och som vanligt satte jag mig i stolen framför hans välstädade skrivbord. Han själv kollade inte ens upp på mig när jag kom in, utan fortsatte läsa i sina papper. ”Jaha Miss. Stone, vad ska vi göra med dig?” ”Det var hon som började, hon gjorde snubbelben på mig. Varför är det ingen av er lärare som ser att det ALLTID är hon som börjar. Är hon för fin för att ni ska tro att hon kan vara elak?” Han spärrade ögonen i mig. ”Vet du en sak, jag är så jävla trött på att det ska särbehandlas på denna skola. Jag kanske ska ta och kontakta tidningen eller något. Dem är säkert intresserade av att höra hur en elev blir utsatt för både det ena och det andra, och lärarna plockar in den utsatta.” För första gången, på alla mina besök hos honom satt han helt tyst, med öppen mun och stirrade. Jag tänkte inte tolerera detta mer, så jag hade planer på att sätta stopp för det, en gång för alla.

 

När jag lämnade hans kontor hade han inte sagt mycket, men jag hörde när han pratade med sin assistent. ”Kan du kalla in Miss Green, hon ska befinna sig på mitt kontor efter lunchrasten.” Miss Green, ingen mindre än Sarah. Han förstod nog det allvarliga i det jag hade att säga. Kendall och Steffi satt och väntade på mig i korridoren utanför rektorns kontor. ”Hur lyder domen?” Steffi reste sig upp och gav mig en kram. ”Jag vet inte, fråga Sarah när hon har varit där inne.” Båda två kollade chockat på mig, precis som att dem inte hörde det jag precis hade sagt. ”Va?” Jag nickade stolt tillbaka mot Kendall som nickade lyckligt. ”Äntligen, detta kommer bli vårt år. Hon ska inte få sätta sig på dig mer.” Både Steffi och Kendall la en varsin arm om mig, och så gick vi till matsalen för att få i oss lite att äta, även om jag inte kan kalla maten vi får, för just det, mat.

 

”HEMMA..!!” Ingen svarade mig när jag klev innanför dörren. Jag kastade ned min väska på golvet och sparkade av mig skona. Det bästa som finns är att komma hem till ett tomt hus. Det finns en speciell känsla över det, lugnet som sprider sig. Ingen Michael som ställer hundra frågor man inte ens hinner svara på innan han drar. Jag gick in i köket för att ta med mig en vattenflaska upp på mitt rum. Datorn stod på så jag tog med mig den och gosade ned mig i sängen. Twitter var det första jag besökte, saker och ting hade verkligen förändrats där inne dem senaste två månaderna. Dem enda som följde mig och min vardag var några få av mina vänner, och klasskamrater, men nu, över två miljoner. Och inte var det många av dem som gillade mig, eller som skrev snälla saker, men jag har alltid lärt mig att ignorera sådant. Jag gick in på Justins twitter och kollade om han hade uppdaterat något jag missat.

 

”Jag saknar dig, varje minut!” Det var det enda han hade uppdaterat på flera dagar. Det kändes lite som att han hade lagt sina fans åt sidan, vilket absolut inte får hända. Han brukar alltid flirta med dem på twitter, och det är något jag vet att dem uppskattar till hundra procent. Dem älskar när han gör det. Jag twittrade lite snabbt. ”Hemma efter tvåveckor i LA, saker och ting hade kunnat sluta annorlunda. Nu är det som det är. Man kan inte få allt i världen, men det lilla jag hade, förtjänade jag inte ens.” Jag slog ihop datorn och la ned den på golvet. Att ligga raklång i sängen är något jag kan, då jag gör det allt för ofta. Jag tänker på Justin hela tiden, går inte en enda minut utan att han finns i mina tankar. Vad ska jag göra?

 


 

 

Ni är så sjukt duktiga på att kommentera, så då är jag duktig tillbaka, med lite fler inlägg. :) Hope u like it!

Trackback