”En öl tack.” Bartendern bad inte ens om att få se legg, och det är så fruktansvärt skönt, för då slipper man flirta sig till en öl. Jag satt där i min ensamhet och blickade hela tiden mot ingången till baren för att se om någon från Justins gäng, eller kanske till och med hans mamma kunde komma, och vad skulle jag säga till henne? Den ena ölen efter den andra slank ned och det konstigaste var att jag inte kände av dem så mycket. En grabb i min ålder kom in i baren, och jag kände igen honom, men jag kunde inte koppla vart ifrån jag sett honom tidigare. Han satte sig några stolar ifrån mig, och beställde in en öl. När hans blick lämnade ölen och fattade taget om min, såg jag vem det var. Nate.

Jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna ta mig ut från baren innan han la märke till mig, men det var försent då han såg att jag vek ned blicken på en gång. ”Det var inte igår, trodde absolut inte att jag skulle få se dig här.” Han satte sig ned bredvid mig, och beställde en ny öl. Jag snurrade lite på flaskan undertiden han pratade, och jag lyssnade på tonerna i hans röst. Han hade en av dem mest underbara röst jag någonsin hört. ”Nej, det var ju inte det. Hur mår du?” Vi slö pratade ett tag, och varje tillfälle jag fick, tittade jag på honom, han hade byggt mer muskler sedan jag träffade honom sist. Precis som första gången vi träffades i Miami, placerade han sin hand på mitt lår. Han visste exakt hur han skulle göra för att få mig på fall, för att få mig tillbaka till mitt gamla jag. Allt jag ville var att gå därifrån, springa till Justin och be honom om förlåtelse. Istället gjorde jag tvärtemot, jag lät Nate smeka mig, högre upp. Tills han nådde mina trosor. ”Vill du?”

När jag vaknade på morgonen insåg jag vad jag hade gjort. Kvällen innan slutade inte i baren, utan den fortsatte på hans hotellrum, och vi drack ännu mer. Vi skippade till och med ölen och gick över på shottar. Jag låg i hans säng, utan kläder, och hela gårdagen spelades upp i mitt huvud. Jag kan hälsa hem till att få tillbaka Justin nu. Vi hade legat med varandra, men jag hade fortfarande haft bästa sexet med Justin. Nate låg bredvid mig och sov, men jag kände att han började vakna till när han bara några sekunder efter smekte mig över magen. ”Tack för inatt.” Han kysste mig på halsen och vidare ned mot axeln. Precis sådana blöta underbara kyssar som Justin brukade ge mig förut. ”Tack själv.” Svarade jag och vände mitt ansikte mot honom, han pressade sina läppar mot mina och jag kunde inte säga nej, för jag ville det verkligen.

En timme senare stod jag i duschen på mitt hotellrum och skrubbade kroppen. Jag stod där bara just för att det var det enda stället som ingen kunde se mina tårar, inte ens jag själv, dem sköljdes bort med hjälp av vattnet som jag lät rinna över min kropp. Man gör dumma saker ibland, och det är något man får leva med. När jag kom ut ur duschen knackade det på dörren, och den enda som visste att jag faktiskt fanns just här var Kendall, och tjejen i receptionen. När jag öppnade dörren stod Kendall där, med en frukost bricka åt mig. ”Vart har du varit inatt?” Hon lät orolig, precis som att jag hade vart borta i flera dygn utan att hon sett eller hört något från mig. ”Fråga mig inte.” Hon trängde sig förbi mig, och ställde ned brickan på bordet. ”Säg vart du har varit.” Nu lät hon inte orolig mer, utan mer besviken. ”Nate.” jag behövde bara säga det innan hon gav mig en fet utskällning, som hon sedan avslutade med en varm go kram, jag behövde verkligen det.

”Justin ringde Alfredo igår, och grät. Så han undrade om jag visste vart du var.” Jag hade fått på mig mjukiskläder och satt med en varm kopp te i handen samtidigt som Kendall berättade för mig att Justin hade gråtit över mig. ”Det är lika bra han inget vet, han mår bäst utan mig.” Hon strök mig över armen samtidigt som hon försökte få mig att lyssna på henne, men allt jag kunde se och tänka på var Justin. Tänk om jag skulle berätta detta för honom, han skulle aldrig förlåta mig, han skulle aldrig mer titta på mig igen. Det är lika bra jag försvinner ur hans liv, helt och hållet. ”Han gör ju inte det, han skulle inte sitta i det där huset helt ensam och gråta, om han klarade sig utan dig. Sluta nu. Berätta för honom vad som hände. Ni kan lösa det.” Hon förstod inte hur illa allt detta var, men hon försökte hjälpa mig. Vilket jag uppskattar till hundra procent.

Min mobil hade jag helt glömt av då jag absolut inte ville se eller höra något från Justin, men den pep till oavbrutet. Kendall ryckte åt sig den och svarade. Vilket hon absolut inte skulle ha gjort, för då visste Justin att jag fortfarande befann mig i LA. Jag hörde hur hon försökte lugna ned honom, men hon lyckades tydligen inte då hon sträckte luren till mig. Jag skakade bara hysteriskt på huvudet och visade klart och tydligt att jag inte ville, men hon gav sig inte. Jag tog luren och tryckte den mot örat. Jag kunde på långa vägar höra att det var Justin på andra sidan, men han behövde inte säga något, bara han andades. ”Baby, snälla kom tillbaka.” Jag kunde höra på honom att han hade gråtit, då han var helt grötig i halsen. ”Jag kan inte Justin. Förlåt, men du mår bäst utan mig.” Han snyftningar blev högre och dem kom tätare än innan och jag förstod på en gång att han verkligen grät. ”Låt mig få träffa dig en gång till. Snälla!”

Jag satt i taxin på väg hem till Justin igen, han bad verkligen på sina bara knän genom telefonen att jag skulle komma en sista gång, men innerst inne visste jag att det inte skulle bli en sista gång, för hade jag väl träffat honom skulle jag inte kunna åka igen. Det var nog jobbigt första gången. Taxin stannade på vägen så jag gick den lilla backen upp till huset, Justin satt på trappen med huvudet vilandes i händerna när jag kom gåendes. Jag grät när jag fick se honom, tårarna rann lugnt och stilla ned efter mina kinder, och jag kunde egentligen bara föreställa mig hur han såg ut, med tanke på att jag inte såg hans ansikte. Han vek upp blicken mot mig, samt reste sig upp och kom emot mig. Han la sina armar om mig och drog in mig i den mest betydelsefulla kramen jag någonsin varit med om. Kraften han brukar ha i sina kyssar, kände jag nu genom kramen.

Vi stod ute ett bra tag och bara höll om varandra, vi varken rörde oss eller sa något. Vi bara stod där. Tillslut vek han upp mitt huvud och kollade på mig, han strök bort mina tårar med sina tummar och pussade mig i pannan. Vi gick in tillsammans och satte oss i soffan, vi sa fortfarande inget, vilket började göra mig orolig. Skulle vi bara sitta här, och inte prata med varandra, då kunde jag lika gärna gå. ”Jag saknade dig inatt.” Han kollade ned på sina händer som pillade på hans byxor, osäkerhet bara lyste om honom. Vilket jag aldrig sett innan, gjorde jag honom osäker? Jag visste inte vad jag skulle svara honom, så jag satt helt tyst och stirrade ut i tomma intet. Jag ville berätta för honom vad jag hade gjort, men jag visste inte hur. Han skulle hata mig för resten av livet, men det kanske var bäst så.

”Jag måste berätta en sak för dig.” Efter en timme av tystnad, hade vi bara kollat på varandra då och då. Han kollade nu upp på mig, och mötte min blick, jag såg på honom att det fanns en chans att han skulle bryta ihop igen. Vilket jag inte gillade. ”Du har varit med någon annan, eller hur?” Han dömde mig, jag hörde det på sättet han pratade, tonen han hade. Jag visste det redan från början, men han var tvungen att få veta, han kanske kan glömma mig och gå vidare. Jag sa inget utan kollade bara ned på mina knän, jag tyckte det var tal nog, han skulle förstå att det var så då jag inte kunde se honom i ögonen eller säga det själv. ”Hur kunde du? Vem?” ”Förlåt.” Jag mumlade mest för mig själv. Jag ville inte att han skulle förlåta mig, men jag vill ha det sagt, jag skulle få skylla mig själv nu. ”Jag vet inte, har ingen bra anledning. Tyvärr, du kommer inte få mig att säga någon korkad anledning, för jag har ingen. Och jag vill inte att du förlåter mig, jag får skylla mig själv.” Han reste på sig och kollade på mig. ”Jag vill inte se dig mer, gå.”

Jag gjorde som han sa och lämnade honom. Taxi resan tillbaka till hotellet kändes lång, fruktansvärt lång. Kendall satt i mitt rum när jag kom tillbaka. När dörren slogs igen lutade jag mig mot den och hasade mig ned på golvet med huvudet i händerna. ”Vad sa han?” Hon satte sig framför mig, och tog bort mina händer. ”Det jag ville höra, att han inte vill se mig mer.” Hon suckade till, och drog fingrarna genom sitt hår. ”Han kommer komma tillbaka.” ”Men jag vill inte det. Han mår inte bra med mig, han litar inte på mig, och borde inte göra det heller.” Vi satt där ett tag, och hon höll om mig så gott hon kunde. Hennes mobil ringde, så hon gick iväg och svarade. Så vitt jag kunde höra från henne var det Alfredo som ringde. Jag gick till köket och plockade ut en vattenflaska från kylen och lutade mig över diskbänken.

”Justin är på väg till Alfredo.” Kendall hade berättat för Alfredo att jag befann mig här, och att det var slut mellan mig och Justin, men hon sa inte varför. Vilket jag är glad över, jag behöver inte fler människor som dömer mig för mina handlingar, jag gör det så bra själv. ”Jaha, kul för han.” Jag kollade inte ens mot henne, utan stod kvar vid diskbänken. ”Snälla Becki! Sluta tyck synd om dig själv, jag är din vän och jag älskar dig. Men det är faktiskt du som har ställt till det nu.” Allt hon sa var sant, jag visste det, men var inte redo att inse det än. Jag plockade upp och skrev ett sms till personen som kände Justin bättre än mig. ”Hej Sel. Jag behöver verkligen prata med dig, jag har gjort något jag aldrig skulle ha gjort. Justin vill inte se mig mer, och jag behöver prata om honom med någon som vet hur han är. Snälla, hjälp mig.”

Jag såg att ni tyckte att hon överreagerar lite, ni kommer få en förklaring på det. :) Och nu hatar säkert ni mig, med tanke på vad som hände med Nate :P