Pattie hade kört Justins bil till arenan, så han skulle köra den tillbaka hem, och Kenny skulle köra oss. Jag vet inte varför, men det blev så efter att vi hade tjafsat ett tag.

- Varför kan jag inte åka med dig? frågade jag
- Det är säkrare om du åker med Kenny. Vi syns ju hemma. Glöm inte att jag älskar dig. Sa han och kysste mig
- Jag älskar dig också!

Det gick inte att övertala honom på något sätt. Så jag gick till den andra bilen och satte mig fram med Kenny, Pattie ville titta på Lemony när hon sov, så dom två satt bak. Justin körde bilen framför oss. Så vi låg ganska nära honom. Undertiden satt jag och Kenny och pratade med varandra. Han är verkligen en härlig människa. Och jag är glad att han och Lemony kommer så bra överens.

Under hela bilfärden hade jag ögonen på bilen framför oss, i den satt min blivande man. Men helt plötsligt hände något som inte fick hända. Vi kom till en korsning och vi hade grönt, så han åkte, men hans bil blev påkörd på vänster sidan av en lastbil. Den kunde inte stanna fören 30 meter bort. Kenny fick stopp på våran bil innan vi körde in i lastbilen. Men det enda jag tänkte på var Justin.

Jag hoppade ur bilen och sprang fram till hans bil, jag skulle inte ha gjort det. Men då var det redan försent. Kenny slöt upp bredvid mig, och hade han inte gjort det hade jag ramlat ner i marken, för jag svimmade efter det.


Melrose perspektiv - Dagboks anteckningar

"Jag vet inte ens vart jag ska börja. Har inte skrivit i den här boken sen ett halvår tillbaka, då mitt liv förändrades helt och hållet. Jag vet inte ens om mina känslor går att beskriva i ord. Och jag vet inte om jag kan skriva detta utan att fälla tårar. Men vi gör ett försök.

När jag satt i bilen tillsammans med Kenny, Pattie och Lemony, och såg hur lastbilen mosade ihop våran bil. Den känslan kan ingen förstå, och jag kan inte förklara den heller. Pattie hade satt sig bakom ratten i den bilen vi åkte i och kört hem Lemony. Det hade vart ett smart val av henne, då jag inte ville att Lemony skulle se olyckan om hon vaknade.

Det enda jag minns av just det där var smällen som uppstod då lastbilen körde rakt in i bilen som Justin satt i, sen hur bilen såg ut. Sen svimmade jag. Kenny hade stått bakom mig och tagit emot mig, samt försöka hålla alla människor borta. Han hade det tufft då. Folk som kände igen honom och mig, måste ha förstått att det hade med Justin att göra.

När jag vaknade låg jag i en sjukhussäng och hade dropp i armen, allt hade blivit för mycket för mig. Men jag mådde hyfsat bra ända tills en sköterska hade kommit in i rummet och berättat att Justin hade opererats i 3 timmar, och dom höll fortfarande på. Kenny kom in till mig och jag såg direkt att inget var som det skulle.

Han berättade för mig att Justin hade skadat sig så pass mycket att dom inte visste om han någonsin skulle öppna sina hassel runa ögon igen. Dom få orden fick mig att bryta ihop, hade jag inte legat i sängen har jag nog ramlat ihop. Han satt kvar inne hos mig i flera timmar, och försökte få mig på andra tankar. Vi pratade massa minnen vi hade tillsammans, och vi har alltid kommit bra överens. Jag minns den där gången då Pattie hade sagt att jag
utnyttjade Justin, och Kenny hade kommit till stranden för att tala om att Justin tyckte om mig.

Känslorna som vandrade i min kropp då var ilska och rädsla. Ilska kände jag för han som kört lastbilen och rädslan kom från alla frågetecken. Hur skulle jag klara mig utan honom, om han aldrig vaknade upp igen. Men jag försökte vara så stark som möjligt för Lemony´s skull. Hon skulle inte få förlora båda sina föräldrar.

När jag vart utskriven från sjukhuset gick jag till rummet där Justin låg. Han hade maskiner och slangar överallt, och allt höll honom vid liv, utan dom skulle han inte leva. Men han hade även bandage överallt. Han såg så fridfull ut där han låg, och jag vågade inte sluta hoppas. Bakom allt det där såg den där fina människan som jag föll för, han som fick hela mitt liv att vändas upp och ner. 

Doktorn berättade för mig att hela operationen hade tagit nästan 5 timmar och att dom hade lyckats stabilisera honom så mycket dom kunde. Han hade förlorat mycket blod och revbenen hade punkterat ena lungan. Han hade en svårt skallskada. Det såg näst intill ut som att han blivit sprängd i småbitar. Bortsett från att alla kroppsdelar satt där dom skulle.

När jag satte mig ned bredvid honom tog jag han i handen och började prata. Jag berättade hur mycket både jag och Lemony älskar honom och hur mycket han måste komma tillbaka till oss. Men han rörde sig inte. Det var som dom gångerna vi bråkat, och han ignorerat mig. Det kändes förjävligt. Jag försökte prata så mycket som möjligt med honom. Jag berättade hur Lemony mådde och vad hon gjorde om dagarna. Hans hand var så len i min, och jag lekte och flätade våra fingrar. Men jag fick ingen respons.

Just den gången grät jag inte, jag vet inte varför. Men jag var väl i chock. Men när jag kom hem till vårt hus bröt jag ihop på uppfarten. Kenny fick bära in mig, och när vi kom in satt Pattie i soffan och grät. Jag gick fram och gav henne en varm kram, en sån Justin alltid gett mig. Vi grät båda två, helt hysteriskt. Kenny gick upp och satte sig bredvid Lemony, hon sov men han satt där ändå. Bara helt lugnt och stilla, och tittade på henne.

Kenny visade sig stark hela tiden, jag sa åt honom att det var okej att bryta ihop, men han höll sig hela tiden. Hela tiden gick jag och funderade hur mycket han skulle kunna ta egentligen, innan helvetet bröt ut. Han höll sig till Lemony hela dagarna, han försökte nog hålla sig lugn, och då var hon en bra människa att ha runt sig.

Flera dagar gick och ingenting hände. Varje gång jag hälsade på var han lika vacker, om man bortser från alla slangar och maskiner runt om honom, och alla sår. Lemony fick inte följa med, för jag ville inte att hon skulle se honom så.

Hon frågade efter sin pappa dagligen, och i början ljög jag för henne. Bara för att inte göra henne orolig, men tillslut gick det inte. Hon såg på mig att något var fel, så jag berättade sanningen. Hon grät och grät, samtidigt som hon ville träffa honom. Men jag sa blankt nej, jag ville inte att hennes sista minne av honom skulle bli det där, om han inte överlevde.

Tanken fanns hos mig hela tiden, vad gör jag om han dör? Han var ju mitt liv, vi skulle gifta oss. Han skulle bli gudfar, han har världens underbaraste fans. Hur skulle dom ta det? Skulle allt vara mitt fel, enligt dom? Det fanns många frågor men inte lika många svar.

Tidningarna skrev om det dagligen, dom fick mycket information från oss alla som twittrade om det. Jag kan förstå att det var en stor nyhet men samtidigt tyckte jag att dom kunde visa oss respekt. Men det ordet kan väl inte ens dom stava till.

En vecka efter olyckan!
Det kom en dag då jag fick ett samtal från sjukhuset, dom berättade att han hade vaknat. Jag viste inte hur fort jag skulle ta mig dit, allt kunde vända på en gång. Pattie lät mig åka själv, så hon kunde ta Lemony. Hon skulle hälsa på honom senare. Jag förstår inte hur hon kunde göra så, men det var hennes val.

När jag kom dit låg han i sängen med öppna ögon, och jag kunde inte förstå det. Han log mot mig, men leendet sjönk genast ned. Han måste ha haft ont. Jag gick fram till honom och gav honom en lös kram, och jag fick en tillbaka. Bara den känslan, att få känna hans armar runt min kropp. Rysningarna bara steg över ryggen. Det var så fruktansvärt skönt att se honom, att få se hans ögon.

Han flyttade åt sig i sängen och visade med handen att han ville att jag skulle lägga mig bredvid honom, och i det ögonblicket tackar man inte nej till något sådant. När jag hade lagt mig ned till rätta pussade han mig i pannan, och lät dom små orden flyta ur hans mun, ”jag älskar dig”. Jag kunde inge annat än le tillbaka, han var allt jag någonsin önskat mig, sen om han var känd och hela världen viste vem han var, fick jag med på köpet, men det hade jag inte behövt. Jag älskade honom, och han mig, det var allt som behövdes.”

Lemony kom springandes ned för trappen, och hade något med sig. Hon satte sig ned i mitt knä och jag la undan min dagbok. Hon tittade på mig med ledsna ögon, och torkade bort mina tårar med hennes små lena händer.

- Gråt inte mamma. Jag blir ju ledsen då. Sa hon och gav mig en varm kram
- Lilla gumman. Jag är glad att jag har dig. Svarade jag och pussade henne

Hon tog upp det hon hade med sig och visade det för mig. Det var en bild på mig, Lemony och Justin när vi hade varit på äventyr en hel dag. Bara vi tre. Den dagen var underbar, det var som att ingenting annat existerade. Vi hade så roligt tillsammans och att få se Lemony le var värt allt.

- Kan vi åka till pappa? Frågade hon och tittade på mig
- Klart att vi kan. Svarade jag och reste mig upp ur soffan med henne på armen

Älskad av familj och vänner! Du saknas oss. Justin Drew Bieber 1994-03-01 - 2017-11-06

- Hej älskling! Sa jag när vi kom fram

Lemony tittade skräckslaget på mig, hon var livrädd att jag skulle börja gråta. Men den här gången tänker jag hålla mig stark. Jag vill egentligen inte att hon ska se mig helt krossad, men ibland går det inte att hindra sig själv.

- Pappa! Jag saknar dig. Sa Lemony och la ner en stor nalle med ett hjärta som satt fast mellan tassarna, vid alla rosor som låg ned framför den fina stenen

Det gjorde så ont i mig att veta att han var borta, jag skulle aldrig mer få se honom, ta på honom eller få höra han sjunga. Hans underbara röst som klingade så fint i mina öron. Hans extremt sexiga läppar hårt pressade mot mina.

- Jag kan inte sluta hoppas att jag ska vakna ur denna extremt hemska mardröm. Jag vill bara vakna! Du är mitt liv, och kommer alltid vara det. Jag kommer aldrig älska någon som jag älskar dig. Att gå vidare ligger inte högst på min "att göra" lista. Om jag ens har någon sådan. Jag vet att jag sa att jag inte ville ha fler barn, men jag viste inte om han som låg i min mage då. Och du kommer aldrig få veta det heller, men jag behöll honom, så Lemony ska få ett syskon. Din son föder jag snart.

- Pappa, mamma saknar dig jätte mkt. Hon gråter när hon går och lägger sig. Det hör jag genom väggen, när hon tror att jag sover. Självklart saknar jag dig också, men du kommer inte tillbaka. Du finns i mitt hjärta. Farmor är också ledsen. Alla gråter när jag kommer. Mamma säger att det är för att jag liknar dig. Jag älskar dig!

Min dotter kunde var klok ibland och just nu var hon klokare än mig. Jag förstår inte hur hon kunde komma på allt. Eller vart hon fick det ifrån. Jag älskar henne, och precis som hon nyss sa så är hon fruktansvärt lik Justin. När jag ser henne kommer jag alltid att se honom. Men hon är en egen individ så självklart är hon min dotter. Men hennes pappa lever med henne.

Innan vi åkte la jag ner en stor bukett med röda rosor bredvid alla andra blommor. Här var det ett ställe som var fullt, många av hans fans hade lagt massa utanför våran dörr som dom ville att jag skulle ta med och självklart hade jag gjort det. Jag förstår ju att dom också har tappat en del i sitt liv.

Vi åkte hem till Pattie en vända och när vi kom dit var Alfredo konstigt nog där. Så när han fick syn på mig gav han mig en varm kram och log medlidande mot mig. Några tårar rann ner för min kind men jag torkade snabbt bort dom. Han skulle inte få se mig nere.

- Hur är det? Frågade han när han släppt mig
- Har mått bättre, men har vart och pratat lite med honom så känner mig lite bättre. Men sorgen tar snart över igen. Hur ska jag kunna överleva detta?

Han tittade på mig och spärrade upp ögonen, tror han blev chockad. Men han la en hand på min mage och vände på huvudet och tittade mot Lemony och Pattie.

- Du har två anledning. Sa han

Han har ju helt rätt. absolut. Men jag vill ha tillbaka Justin i livet. Jag skulle kunna göra vad som helst. Men samtidigt ska jag skydda mina barn för allt vad jag är värd. Ingenting ska få hända dom om jag kan hindra det, jag vet att Justin hade gjort eller sagt samma sak.

5 månader senare
Nu har jag fött Justins andra barn, och precis som Lemony ser han ut som sin pappa. Drew Jeremy Bieber, fick bli hans namn. Nu hade Justin varit stolt om han sett mig, jag klarar mig genom vardagarna tillsammans med mina underbara familjer. Det är i och för sig bara mamma jag har kvar, men sen har vi hela Justins familj att tacka också. Dom ställer upp så mycket på mig, så jag vet inte hur jag ska göra för att tacka dom nog.

Folk frågar mig om jag måste bo kvar i det stora huset, och ja. Det är här jag har alla mina minnen med Justin kvar, jag flyttade hit tillsammans med honom, och jag tänker bo här tills jag lämnar jorden. Det är perfekt för både Drew och Lemony, stor gräsmatta på baksidan, med pool och lekpark. Kenny har byggt en lekstuga åt dom, hur söt är han inte då?

På tal om Kenny, han är här minst en gång om dagen, och kommer han inte så ringer han och säger det. Han älskar Drew lika mycket som han älskar Lemony, och han busar med dom hela tiden. Jag har nog börjat förstå att han inte kommer för att hälsa på mig, utan för att hälsa på dom. Men det är väl sånt man får ta, dom är ju sötare än mig. Alfredo brukar också komma och leka lite med dom.

Candy och Ryan är här rätt ofta dom med, men dom är just nu i Kanada. Vet inte hur länge dom skulle bli borta. Dom har hjälpt mig igenom detta ganska bra. Candy hjälpte mig att sortera bort lite saker som var Justins, hon tyckte jag skulle lämna och gå vidare. Så jag försöker, men glömma det kommer jag aldrig att göra. Han lever med mig hela dagarna.

Pattie kom förbi en vända och frågade om det var okej om hon tog med sig både Lemony och Drew till stora lekparken, Jeremy och Jazzy var också med, så jag blev kvar hemma själv. Men bestämde ganska fort efter att dom hade åkt att jag skulle ta en vända och hälsa på Justin.

När jag kom fram till graven satt det en liten tjej där med ryggen emot mig, så jag såg inte om jag kände igen henne eller inte. Men jag hörde att hon pratade.

- Jag har sett Rose flera gånger på stan, men har aldrig vågat gå fram och hälsa. Hon har sett helt förstörd ut, jag tycker så synd om henne. Klart vi andrar saknar dig också, men hon måste ha haft det tufft. Det är nu första gången jag hälsar på dig, och troligen den sista. Men glöm aldrig att jag kommer alltid älska dig och din musik.

När den lilla tjejen reste sig upp och jag fick syn på dom gyllen bruna ögonen såg jag direkt vem det var, och hon torkade sina tårar på en gång, troligen för att jag inte skulle se att hon var ledsen. Hon tittade på mig och log lite halvt, men sen kastade hon sig i min famn.

- Lily älskade lilla flicka, vad gör du här själv? frågade jag och strök henne över ryggen
- Jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Hoppas jag inte trängde mig på. Sa hon och tittade upp
- Nej nej, absolut inte, snarare jag som tränger mig på ju. Du var ju här först.

Vi satte oss ned på gräset framför graven och pratade massa gamla minnen, om dom få gångerna som vi har träffats ute och på alla roliga ställen. Hon var verkligen en söt tjej, och Justin hade tyckt det vart så roligt att få träffa henne. Alla gånger som jag har överraskat honom med henne. 

Innan hon gick så sa jag åt henne att det var bara att ringa eller komma förbi om hon ville prata, hon fick mitt nummer.

Jag satt kvar på gräset och verkligen psykade graven, jag ville fortfarande inte tro på det som stod där. Att det verkligen var min blivande man som låg där. Jag förstår det inte än, och det är flera månader sen det hände. Det är sjukt.

När jag kom hem så hade jag en lapp på bordet.

”Jag har kidnappat dina barn, dom ville sova hos farmor. Så då fick dom väl det, jag hoppas att det är helt okej? Annars vet du vart dom är. Kram Pattie”

Ja happ, då var man själv. Jag fixade i ordning mig lite och gick och la mig. Genast började tårarna rinna, jag saknar honom så mycket. Hans varma händer som höll om mig när jag ska sova.