”Hur mår du nu? Det är två månader sedan som du tappade greppet på din dotters dop.” Åter igen var jag på Dr. Barkley’s kontor, eller klinik kanske man ska kalla det. Då hon faktiskt är en psykolog. Jag visste inte vad jag skulle svara, jag ville inte känna efter, göra mig själv besviken. Framför allt ville jag inte göra Liam besviken. Jag ville inte att han skulle känna sig lämnad, eller känna att han gjorde ett stort misstag som skaffade barn med mig. Jag vill älska min dotter, precis som vilken mamma som helst, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till, jag hade aldrig en mamma som älskade mig. Inte på det sättet i alla fall, hon tittade säkert ner på mig från himmelen och älskade mig därifrån, men jag fick aldrig chansen att känna en mors villkorslösa kärlek. ”Jag tror att jag mår bra. Jag vet inte.” För första gången på våra samtal satt hon bredvid mig i soffan, istället för i fåtöljen framför mig. Hon skrev inga anteckningar, hon fanns bara där, lyssnade och pratade med mig. Det var inte som att vi letade fel på mig, utan mer som att vi förde ett vanligt samtal, vilket jag faktiskt uppskattade mer än vanligt. ”Du ska få några tabletter med dig hem. Som gör att du kommer må bra igen.” Hon reste sig upp och gick till ett skåp hon hade precis bakom dörren. ”Jag tror att jag vet vad det är som har hänt med dig. Jag vill inte säga att du är sjuk, för det är du inte, detta är mer vanligt än något annat när det kommer till barn. Du lider av förlossningsdepression. Det är inget farligt, jag lovar dig det.” Att höra henne tala om för mig vad som är fel, gjorde mig faktiskt glad. Man kan på ett annat sätt hantera saker och ting om man vet vart man ska börja. ”Tack så hemskt mycket.”

 

Väl hemma och innanför dörren kunde jag höra hur Liam visslade från köket. Han har aldrig någonsin visslat i min närhet, vilket faktiskt gjorde mig lite busig. Jag smög in i köket och fick se honom stå och diska, kom igen, vi har en diskmaskin. Något var verkligen inte som det skulle. Men det var roligt, och det gjorde mig nyfiken. Jag slöt mina armar om honom bakifrån och kysste honom på axeln. ”Baby, vad är det som har hänt?” Han skrattade till, la ned tallriken och svampen i diskhon för att sedan vända sig om mot mig. En kyss på min panna, näsa och sedan en på läpparna. ”Jag har saknat dig. När du nu är hemma kan jag stoppa in allt i diskmaskinen och umgås med dig, min vackra prinsessa.” Han gjorde mig glad, han fick mig att rodna samtidigt som han återigen kysste mina läppar. ”Esmie somnade kanske 10 minuter innan du kom hem, och hon var jätte trött.” Var det enda han sa och lyfte upp mig på diskbänken. Han kysste mina läppar på ett sätt han aldrig tidigare gjort. Kyssarna fortsatte ner på halsen och hans händer vandrade på insidan av mitt linne. Det var längesedan som han och jag hade enbart 10 minuter för oss själva, och jag hoppades att den stunden skulle bli lite längre. Hans linne satt inte speciellt länge på hans perfekta överkropp, det hamnade på golvet tillsammans med alla andra våra kläder. Jag satt på köksbordet i enbart ett par spets trosor, och älskade mannen framför mig med hela mitt hjärta.

 

♥

 

”Visst pappa, eller va? Va snackar du om? Paris.” Att höra Liam så förvirrad gjorde mig minst lika förvirrad som honom. Han gick omkring i vardagsrummet och kliade sig i huvudet, vilket troligen skulle lämna spår på golvet. ”Baby, lugna ner dig.” Han skakade bara på huvudet och fortsatte lyssna på vad Justin hade att säga. ”Jaja, ja, vi packar väl då. Nästa gång önskar jag att du kunde komma med detta lite tidigare.” Jag tror att han klickade sin egen pappa i luren för att han var irriterad, då han vände sig mot mig med inte ett så trevligt ansiktsuttryck. ”Vi måste packa.” Det var det enda han sa innan han försvann in i vår garderob för att plocka fram våra två resväskor. Jag fattade ingenting. Absolut ingenting. Väskorna flög ut ur garderoben och träffade väggen mittemot. ”Liam, för i helvete. Lugna ner dig och tala om vad fan det är som händer. Varför måste vi packa?” Han kom tillbaka in i vardagsrummet och satte sig ned i fåtöljen längst från mig. ”Min underbara pappa ska vara med på en gala inne på Disneyworld.” Han sa allt i en enda mening, med betoning på underbara. Jag kunde faktiskt inte undgå leendet som bildades på mina läppar. ”När ska vi åka? Och hur länge blir vi där?” Han tittade på klockan, och det var nog då jag insåg att vi hamnat i trubbel. ”Åtta ikväll, om 5 timmar. En vecka.” Vilken tjej i världen kan packa för en veckas semester på mindre än 4 timmar? Svara mig på den frågan och den tjejen får hjälpa mig. ”ÄR DU INTE RIKTIGT KLOK?” Jag höjde nog rösten lite för mycket för mitt eget bästa. Han stirrade på mig. ”JAG? Det är min pappa som håller på. Inte jag.”

 

♥

 

Hade Esmie varit äldre hade hon frågat vad det var för fel på hennes föräldrar, för när jag och Liam satte oss ned i privatplanet Justin hade så andades vi ut och in ikapp med varandra. Jag var helt färdig, och allt låg troligtvis nedslängt i min väska, vilket skulle göra allt skrynkligt. Clarissa satte sig ned bredvid mig med ett leende jag inte kunde tyda. ”Hej gumman. Hur mår du?” Hon sträckte sig efter en vattenflaska från kylen och gav mig den innan hon tog en åt sig själv. ”Jag mår bra. För första gången på länge är jag ärlig när jag säger det.” Hon kramade om mig, innan ett brak hördes från längre bak i planet. ”PAPPA, säg åt Jana. Hon nyps.” Justin reste sig upp från sin plats och gick bak mot damerna längre bak. ”Nu lägger ni två av. Vi ska snart lyfta och då vill jag att ni har lugnat ned er.” Han suckade när han kom tillbaka och mumlade för sig själv. ”Helst sover.” Vilket fick oss andra att skratta. ”Justin. Ge dig nu. Detta kom som en chock för oss alla. Vi gör det bästa av detta, och vi kommer ha så kul.” Hon flyttade sig så att hon hamnade bredvid Justin och gosade in sig i hans famn. Det väckte Liam till liv, han flyttade sig så att han hamnade bredvid mig. ”Sötnos, du borde försöka sova lite. Jag skyddar dig.” Han sa det sista med ett leende och kysste mig. ”Du borde också sova lite.”

 

”Baby, vi är framme.” Att bli väckt med massa kyssar är det bästa jag vet, men helst inte framför andra, det är bara pinsamt. Liams hals är bästa stället att gömma sig för alla andra, och han vet om det. ”Nej, du får inte somna om. Vi måste kliva av planet nu.” Han reste sig och drog med mig upp vilket fick mig att slå upp ögonen illa kvickt. Vädret i Paris var strålande, men det var inte så konstigt då det var mitt i sommaren. Konstigt nog, eller inte, stod det en limousin och väntade på oss när vi klev av. Liam sträckte sig efter min hand och vi gick mot bilen. ”Ni två delar på en svit.” Justin pekade på oss två. ”Och min lilla sötnos.” Fortsatte han och kollade ned på Esmie som fortfarande sov sött. Jag kunde inte låta bli att le. Att jag har lyckats hitta en sådan underbar grabb som Liam, och fått hans familj med på köpet. Jag älskar dem alla. Justin fortsatte att dela upp rummen, Adriana fick ha med sig sin lillebror Jamie, vilket inte uppskattade speciellt mycket från början, men hon valde att acceptera det tillslut. Justin och Clarissa fick i alla fall med sig Juni och Jana, men dem är nog goda för 5-6 stycken ibland. Jag har inte varit med familjen Bieber utanför Stratford, och hemma är det egentligen ingen som reagerar över Justin på det sättet som jag läste om som yngre. Så när limousinen rullade upp utanför hotellet stormade folk bilen, tjejer som var äldre än mig. ”Jag minns hur tjejerna var när jag var yngre, men detta. Kom igen. Dem är i vår ålder, älskling.” Clarissa skrattade med oss andra, dock inte Liam han skakade mest på huvudet.

 

Hotellet var underbart vackert på insidan och personalen var riktigt trevliga. När Clarissa hade hämtat ut alla våra nycklar stod vi alla i hissen på väg upp till våning 29, den högst upp. ”Minns du första gången vi var här?” Alla spände öronen ordentligt mot Justin som tittade sin fru i ögonen. Hennes kinder blev rosiga och hon nickade. ”Har ni varit här förut, mamma?” Jamie var exalterad, men jag visste bättre än att fråga, och framför allt vilja veta. ”Ja, gubben. När mamma och pappa var här första gången var Liam 2 år, och dem träffades för första gången.” Clarissa vände sig mot Liam och rufsade till honom i håret. ”Han var så söt då.” Liams ögon spärrades upp och jag började skratta. ”Jag vet, nu är jag bara jävligt snygg.” Både Justin Clarissa slog till honom på varsin axel. ”Språket!” Sa båda två i munnen på varandra. ”Så går det grabben.” Jag blinkade till med ena ögat och hissen plingade till. Väskorna fanns redan på vårt rum när vi kom upp så jag rullade in våra i sovrummet och gick tillbaka ut för att ta upp Esmie som hade vaknat för ett tag sedan.

 

Vi alla satt nere i restaurangen och väntade på vår mat. Flygresan hade varit lång, även om jag sov i stort sett hela tiden, men mat skulle nog göra susen. ”Skulle inte ni grabbar kunna ta barnen ikväll, så kan jag och Clarissa få gå ut och ta oss en drink, eller två?” Clar nickade gillande mot mig och såg sedan på sin man. Både Justin och Liam tittade på varandra precis som att vi hade blivit galna, eller i alla fall jag. ”Ja, egentligen så.. Eller ja, jo. Men det kan vi göra.” Justin tappade tungan på vägen, men det ordnade upp sig på slutet. ”Yey, you go girlie.” Clar såg på mig, vi slog ihop våra händer och jag tog en klunk av mitt bubbelvatten. ”Vad ska vi göra då pappa?” Juni och Jana fick den speciella förmågan att säga exakt samma sak, samtidigt, när dem föddes. Det skrämde mig dem första gångerna jag hörde det, men nu har jag blivit van och det underhåller mig. ”Jag vet inte mina änglar, har ni något speciellt ni vill göra?” Båda två kollade på varandra för att sedan utbrista högt och tydligt. ”Bada i poolen, dricka saft och vara uppe jäääätte länge.” Liam skrattade till, men insåg nog senare att han faktiskt var en av dem två som skulle ta hand om dem. Jamie däremot protesterade, och tänkte vara inne på hotellrummet för att spela tv-spel. Han hade fått den förmågan av Justin, i alla fall enligt Clarissa. ”Jag kan vara med er.” Adriana höll om sina systrar med bredaste leendet någonsin. ”Bästa storasystern ever.”

 

♥

 

Att vara ute med enbart Clarissa var faktiskt ganska skönt, även om jag saknade min lilla prinsessa och min underbara pojkvän, men dem fick klara sig utan mig en kväll, precis som jag fick klara mig utan dem. Vi satt på en av alla krogar bland Paris gator, en där det var blandat med ungdomar och äldre, vilket passade oss ypperligt. ”Får jag fråga dig en ganska personlig sak?” Clarissa tittade på mig och svalde den mängd Cosmopolitan hon hade i munnen. ”Självklart gumman.” Jag visste egentligen inte hur jag hade tänkt när jag frågade henne det, men nu var jag tvungen att kläcka ur mig frågan jag hade. ”Hur kommer det sig att du och Justin har 5 barn tillsammans, men med Liam 6 stycken?” Hon log ett halv finurligt leende. ”Oh, nej nej nej. Inte så, klart jag fattar hur dem blev till. Men ah, nej gud. Glöm det.” Vi båda började skratta, men mina kinder hettade till en aning. ”Jag förstår hur du menar. Men 5?” Jag började räkna alla i huvudet och till sist blev även Theo uppräknad, så jag hade räknat dem rött. ”Ja, Adrianas tvillingbror också, han är fortfarande ditt barn. Din ängel, och han älskar dig.” Hon kramade om mig, och jag kunde inte undgå att höra hennes snyftningar. ”Gud, förlåt.” Jag stelnade till. ”Åh nej, gumman. Inte ditt fel, var bara längesedan jag hörde hans namn.” Vi tog en varsin klunk och bad bartendern om en ny. ”Vi älskar barn, och det har aldrig varit något vi funderat över när jag blivit gravid. Vist har vi haft våra upp och ned gångar, men jag älskar honom, och alla barn han gett mig.” Jag såg hur glädjen sprudlade i henne. Hon var verkligen lycklig. ”Ibland funderar jag om ni aldrig ägt en tv eller något.” Hon skrattade högt och tydligt, för att sedan luta sig mot mig. ”Den har vi aldrig på.”

 

När vi kom tillbaka till hotellet var klockan drygt 2 på natten, och med det förstod jag att Liam hade gått och lagt sig tillsammans med Esmie. Fast jag hoppades verkligen att hon hade somnat i sin egen säng, så att jag fick Liam för mig själv. Min kropp hade verkligen ropat efter honom, i alla fall efter den där gången på köksbordet för bara några dagar sedan. Det hade verkligen tänt en eld inom mig, en eld som slocknat då jag blev gravid. Jag och Clarissa sa god natt till varandra utanför min dörr då hon skulle gå drygt 5 meter till för att komma till sin egen, och vi hade lovat varandra att ses vid frukosten morgonen efter. Liam satt i soffan i enbart ett par mysbyxor på sig, och sin Ipad i handen. ”Hej baby.” Han la ifrån sig paddan när han hörde att jag kommit in och reste sig upp för att komma mig till mötes. ”Jag har saknat dig.” Sa han med ett brett leende innan han kysste mina läppar hungrigt. ”Har allt gått bra?” Han nickade, men fortsatte. ”Det är dock ganska jobbigt att ha så många barn runt om sig, så jag förstår inte hur jag orkade när jag bodde hemma och alla var yngre.” Han smekte min kropp och pressade upp mig mot väggen på väg in i sovrummet. Kände jag honom rätt skulle vi inte hinna dit. ”Du fattar inte hur mycket jag vill ha dig inatt.” Jag fortsatte backa in i sovrummet och landade mjukt ner i sängen med honom över mig. Klänningen jag hade på mig drogs sakta upp över mina ben och försvann över mitt huvud innan jag ens hann reagera. ”Du är så vacker.” Kyssar ner längs min hals och vidare ner mellan mina bröst gjorde att min rygg kröktes en aning. Hans andetag lämnade osynliga spår över min släta mage och träffade tillslut min troskant.

 

♥

 

Morgonen var kommen då vi alla skulle frakta oss mot Disneyworld, och låta Justin kliva upp på scenen och göra det han alltid gjort och då riktigt bra. Alla barnen var klara och påklädda, förutom Adriana. Hon hade tydligen problem med att välja kläder. ”Ska jag ha byxor eller kjol?” Vilket dilemma, eller ah, jag var nog säkert likadan när jag var i hennes ålder. ”Det är varmt ute, så ta kjolen.” Snabbt som attan drog hon på sig den och tittade sig en sista gång i spegeln innan hon och jag gick ned till lobbyn och slöt upp tillsammans med dem andra. Justin var precis som vanligt, detta var något han gjorde varje dag när han var yngre, så jag förstår om det fortfarande sitter i. ”Bilen är här nu.” Det var Liam som kom tillbaka efter att ha varit ute och tagit luft. Han fångade min hand med sin lediga, då han hade Esmie på den andra. Barnvagnen låg redan ned i skuffen på bilen så vi skulle slippa gå och bära på henne där inne. ”Är du taggad?” Liam kysste mig på kinden innan vi hoppade in i bilen. ”Ja, som sjutton. Du då?” Han såg mig djupt i ögonen. ”Ja, på att se dig i ditt esse.” Bilresan var för en gångs skull ganska lugn, det var ingen som skrek i munnen på den andra, eller någon som bråkade. Precis innan vi kom fram till bil ingången såg vi alla vad som hände. Folk stormade återigen bilen, och Justin vevade till och med ned rutan och skrev några få autografer. ”Det är så konstigt att se detta. Jag var en av dem för flera år sedan.” Han kollade på mig och fyrade av ett riktigt Bieber leende. ”Det var något nytt.” Jag kollade chockat på honom. ”Det är ju inte direkt något man skryter om när man är tillsammans med din son.” Vi alla skrattade innan det var dags att kliva ur bilen.

 

”Justin Bieber, här är din mikrofon. Du ska gå dit, för att bli stylad, och när du är klar där ska du gå dit.” En äldre man med ett stort headset stod framför Justin och pekade åt alla håll och kanter. Jag tror inte att han riktigt hann med när mannen pratade och pekade samtidigt. Clar hade fullt upp med att hålla koll på alla barn, vi var ju trots allt på Disneyworld och dem ville allt annat än sitta still och lyssna på vad hon sa. Jag hade då lovat henne att hjälpa till, Liam tog barnvagnen och gick omkring lite för att försöka få Esmie att somna innan allt drog igång. Aldrig någonsin hade hon haft problem att sova i höga volymer, vilket vi uppskattade till max. Rihanna och Nicki Minaj var två av dem stora artisterna som gick förbi oss och hälsade. Det var konstigt, men självklart hälsar man tillbaka. Väluppfostrad som jag är. När Justin försvann bort för ännu en förberedelse valde vi alla att gå ut mot publiken. Ingen av oss kände det där riktiga suget för att trängas bland alla människor längst fram, men vi ville inte heller hänga på VIP avdelningen som några översittare, så vi gick och ställde oss en bra bit ifrån. Men det gjorde mig inget. Jag hade återupplevt detta tidigare i mitt liv, men ville fokusera på nuet, så jag överlät allt det andra till alla andra som var där.

 

 

Sista kvällen i Paris valde vi att bara gå omkring på gatorna. Galan två kvällar före hade varit helt underbar. Jag hade verkligen saknat att både se och höra Justin uppträda live. Han gjorde ett toppen jobb om ni frågar mig. Minnen från när jag var yngre och såg honom för första gången fladdrade förbi min näthinna och jag älskade varje minut av det. ”Mamma, jag är hungrig.” Jamie hade nog tröttnat på att bara vandra omkring och ville ha något att göra, och det enda han kom på var mat. ”Vi ska snart gå tillbaka till hotellet och äta. Stå ut en liten stund till gubben.” Utan att han riktigt var medveten om det var vi redan på väg tillbaka till hotellet, men han sa faktiskt inte ett ljud till om det.

När vi faktiskt hade satt oss ned vid bordet och fått in våra menyer visste tvillingarna och Jamie redan vad dem ville ha. Det var inget snack om saken om att dem ville ha hamburgare. Det var det enda dem hade tjatat om. Jag och Liam tog en varsin pastarätt, men det slutar alltid med att vi äter från varandras tallrikar. Vi hade redan beställt vad vi ville ha och dricka så det kom in precis efter att vi hade satt oss nästan. Vi alla satt helt knäpptysta runt bordet och väntade på att kyparen skulle komma och ta våra beställningar, när Clarissa helt plötsligt kastar ur sig något jag aldrig i min vildaste fantasi hade trott. ”Jag är gravid.” Justin satte bokstavligen tungan i halsen, Liam stirrade på sin mamma, Adriana slutade dra sina fingrar genom sitt hår, Jamie lutade sig tillbaka i stolen, och tvillingarna fortsatte med sitt. ”Ingen tv nu igen.” Jag var bara tvungen att droppa den meningen. 

---

 

Detta var faktiskt sista delen i denna lilla berättelse, så nu hoppas jag att ni har fått det avslut ni ville ha. För HITRISA är nu helt över, och allt som hör där till. Jag är rätt nöjd, har dock tagit ett tag, så jag har säkert glömt bort massa viktiga saker, men säg till isf.. ♥♥♥

 

Jag vet att ni flesta som överhuvudtaget är här inne troligen skulle vilja vrida nacken av mig för allt jag lovat er.

 

Grejen är den att jag iallafall försöker skriva klart den korta lilla novellen om Liam och Edwina, eller ja. Den kommer att bli tre kapitel lång, och jag har i stort sett bara lagt upp det första av dom tre, men jag håller på och skriver på andra delen, dock tar det lite tid, då jag verkligen tar vara på dagarna jag har.

 

Jag kan fortfarande inte sitta vid datorn utan att hela huvudet håller på och snurrar av kroppen. ^ Men jag gör det iallafall, då jag tycker att ni som faktiskt är in här borde få veta hur det ligger till. =)