Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

#Svar På Frågorna.

Den frågan ni alla vill ha svar på. När min nästa novell kommer.

Svar; Den kommer. Men jag vet inte riktigt när. Jag vill nog skriva på den ett tag innan jag börjar publicera den. Och jag hoppas att ni kan vänta ett tag.

 

Varför gör du inte en HITRISA 3?

Svar; Egentligen skulle jag kunna göra det, men det känns som att den är ett avslutat kapitel. Och jag vill inte förstöra den, jag älskar HITRISA, och så ska det förbli.


Hur gammal är du?

Svar; 23, blir 24 den 15 augusti.


Varför började du med en novell?

Svar; Jag läste Bieber Time först, och efter det tyckte jag att det skulle vara utmanande för mig själv att göra det. Så det fick bli First Step Two Forever.


Vad är roligast med en novell?

Svar; Att jag kan göra alla mina läsare glada och nöjda. Samt att jag kan påverka era humör, är det sorgligt i novellen så gråter ni, och är det lycka, så ler ni.


Är du en Belieber? Alltså en stor Belieber?

Svar; Stor och stor. Jag älskar och stöttar Justin genom alla sina beslut han gör.


Läser dina kompisar bloggen?

Svar; Nej, det tror jag inte. Men dem vet om att jag skriver. Då två av mina karaktärer är baserade på en av mina vänner.


Hur många läsare har du?

Svar; När jag är aktiv i en novell har jag mellan 300-350, men just nu ligger det på strax över 200.


När började du gilla JB?

Svar; Jag såg Karate Kid först, och hörde hans Never Say Never, sedan såg jag videon när han är med och sjunger We Are The World, efter det fattade jag tycke för honom. Nu har jag till och med Never Say Never intatuerat.


Varför gillar du honom?

Svar; Han är jordnära och bryr sig om alla sina fans. Samtidigt som han levererar bra musik och bra konserter. Han har mycket att lära och en lång väg att vandra, men han kommer göra det med huvudet högt och inte låta något hindra honom.


Vad är din favorit färg?

Svar; Rosa.


Vart bor du?

Svar; Ludvika

 


Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

#två frågor till er.

Jag har en liten fråga till er. :) Sättet jag skriver på, är det bra eller är det dåligt? Jag tänkte jag skulle göra er lite glada såhär på torsdagskvällen, och berätta att jag håller på och spinner på en ny idé. Jag vet inte när jag kommet sätta igång och lägga ut kapitel, men den dagen det kommer, tror jag att ni kommer bli glada. :) Och jag tänker ta den tid jag tar på mig, jag vill inte känna att jag gör det här för att ni ska få många kapitel, utan för att jag gillar det jag skriver. 

Tycker ni att det låter bra?

Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

#ÄNNU EN KUL KOMMENTAR.

Jag vet att man inte ska ta åt sig, men har svårt för det.


Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

#FRÅGESTUND.

Vi kör en frågestund. :)


Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

#NY HEADER.

Som ni alla kan se har jag fått mig en ny header. :) Och jag kan inte tacka min kära vän Mikaela nog. Hon är så bra på det hon gör att hon får fria händer, det enda jag hade som krav var att det skulle vara nya bilder på JB, och hon lyckades. :) Jag kan inte säga att något av det hon gör blir dåligt, för jag kan inte ens öppna photoshop utan att något händer. ^^ 

Hon ville ha en länkning som betalning, och sjäääälvklart får hon det. :) http://miickzz.blogg.se/





Jag vet inte när jag börjar med den nya novellen, har fortfarande en hel del ouppklarade saker i mitt liv, och jag vill gärna ta hand om det först, innan jag börjar med massa annat. Jag hoppas ni förstår mig. :) 

Men glöm för allt inte bort att ni fortfarande kan skicka in massa korta noveller om ni har sådana, skicka dem till pinkgirlpms@hotmail.com :)


Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

#Svar på kommentar.





Svar; Först och främst, jag blir absolut inte arg eller så, självklart tar jag åt mig av vad ni alla skriver, bra som dåligt! Men du har missuppfattat detta helt. Detta är en såkallad shortcut novel. Den ligger i den kategorin, och är precis en novell bara. Det kommer ingen fortsättning på den. Jag har inte ens börjat med den riktiga novellen som jag ska ge er. Jag har fortfarande fantasibrist. Så jag valde att skriva en kort istället.

Skrivet:
Kategori: Shortcut Novels.

The best week of my life.

 

”I’m gonna live, my life. No matter what we party tonight.” Det är absolut inte ovanligt att jag lyssnar på Justin Bieber, eftersom att det är hans senaste låt, eller ja, den han är med på iallafall, så spelas den flitigt från min iPhone. Solen stekte min ganska bleka hud, men det är väl oftast så när man kommer från Sverige, blek och tråkig. ”Vill du ha något att dricka?” Mamma reste sig upp från solstolen bredvid mig. ”En sprite, tack.” Min mamma ser ut som en fotomodell, det syns absolut inte att hon har fött två barn, eller att hon är lite över 40. Jag älskar henne, hon är mitt allt, min bästa vän. Jag sköt ned mina solglasögon och startade musiken igen. Samtidigt som jag låg där flöt mina tankar mot min tvillingsyster, hon som befinner sig bland alla andra änglar, men utan att tveka är hon den vackraste. Hon sitter garanterat uppe på ett rosa moln, med en Cosmopolitan i handen, det var alltid sådana drinkar hon drack när vi festade tillsammans. ”Här, gumman.” Mamma hade kommit tillbaka med vatten åt sig, och en sprite åt mig. ”Tack.”

 

Jag måste ha slumrat till för jag kvicknade till av att jag fick en boll i magen, och när jag fick upp mina ögon ordentligt stod det en grabb framför mig. ”Oj, förlåt. Gjorde det ont?” Jag reste mig upp för att kunna kasta honom bollen samtidigt som jag fick sträcka på benen lite. ”Nej, det är okej.” Han tog emot bollen och vände sig om för att gå bort till sina vänner igen, men stannade och tittade på mig. ”Vill du vara med?” Han kollade frågande på mig, samtidigt som jag försökte andas fullt normalt, och inse att jag faktiskt hade Justin Bieber framför mig. Han frågade verkligen mig om jag ville vara med dem, och spela volleyboll. Mamma tittade på mig samtidigt som hon lite diskret knuffade mig i sidan. ”Han är söt.” Jag började skratta och gick mot honom. ”Du vet att jag kommer vinna va?” Jag tog bollen av honom samtidigt som jag sprang bort till planen. Han kom inte långt efter och tog tillbaka bollen.

 

 

Efter säkert en timme av massa lek och skratt tillsammans ropade mamma på mig. ”Ska vi börja röra på oss?” Alla tittade på mig, troligen för att dem inte förstod vad hon sa. ”Jag kommer.” Jag vände mig om mot honom, och var absolut inte beredd på att han faktiskt stod precis bakom mig. ”Det var trevligt att träffa dig.” Jag rodnade en aning, men han skulle ändå inte minnas mig efter några minuter, så att han såg det eller inte gjorde mig inget. ”Ja, det var det. Eller ja, trevligt att träffa dig alltså.” Han skrattade till och visade sina perfekta tänder. Jag hann gå en bit tillbaka till mamma när Justin ropade på mig. ”Hey, vad heter du?” Jag avfyrade ett leende. ”Sofie.” Det såg precis ut som att han smakade av det. ”Fint namn.” Sedan delade vi återigen på oss, jag och mamma började gåt tillsammans tillbaka till hotellet. Flera gånger vände jag mig bak för att se om han var kvar, och varje gång jag gjorde det möttes våra blickar. Han var verkligen vacker, mycket vackrare i verkligheten än på alla bilder. Amanda, min syster måste hoppa av lycka uppe bland molnen då han var hennes största idol.

 

”Varför kände jag igen honom?” Mamma såg ut att fundera ett tag, så jag lät hon göra det också, tills hon knuffade mig i sidan med ett brett leende på läpparna. ”Kanske för att han pryder typ vartenda omslag på varje tidning hemma i Sverige. Han är Justin Bieber.” Mamma tvärstannade mitt på vägen, så att alla bilarna började tuta åt henne. Själv fortsatte jag gå, så att folk inte började misstänka att jag var med henne, men jag stannade när jag kom över och utom synhåll för alla bilister. ”Vad fan gör du?” Jag skrattade samtidigt som hon kom fram till mig. ”Säger du att min dotter just spelade volleyboll med en av världens kändaste tonåringar?” Jag nickade bara samtidigt som jag klev in på hotellet. Mamma fick en hel del pengar när pappa tog livet av sig, så att vi bodde på ett av Los Angeles finaste hotell var inte speciellt överraskande. Hon ville ge mig så mycket som möjligt, och det fick hon väl, bara vi gjorde allt tillsammans.

 

Pappa tog livet av sig när min syster dog i en bilolycka på väg till skolan. Amanda var pappas allt, det var dem två, precis som det alltid har varit jag och mamma. Amanda åkte med sin pojkvän, samtidigt som jag åkte med vår gemensamma vän Johan, dem framför oss. Jag fick se hela krocken och bara det gjorde ont i mig, men läkarna säger att hon dog omedelbart, vilket var bra så hon slapp lida. Pappa blev aldrig densamma utan henne, så dagen innan hennes begravning valde han att avsluta sitt eget liv. Jag mår dåligt, men jag gör allt för att min mamma ska slippa se det, hon har bara mig kvar, precis som jag bara har henne. ”Ska vi gå ned och äta?” Vi hade vart i LA i en vecka, och vi hade inte ätit någon annanstans, kvällstid, än på hotellet då dem hade fruktansvärt god mat. ”Jag ska bara fläta mitt hår.” Snön hade redan börjat falla hemma i Sverige, så att kila omkring i små lätta klänningar och sandaler var ovanligt, men otroligt skönt. När jag var klar gick jag och mamma tillsammans ned till hotellets restaurang.

 

Allt på hotellet var annorlunda, vakter stod vid entré dörren och vid restaurangen. ”Ni kan inte komma in.” Den ena vakten stannade mamma, just för att jag kom en bit bakom henne. Hon kollade fundersamt på honom samtidigt som hon precis tänkte gå runt honom. ”Hörde du mig inte?” Han tog tag i mammas arm och var precis på väg att lyfta bort henne när jag kom fram. ”Vad håller ni på med?” Mamma slet sig loss, precis som den krigarprinsessa hon är, så jag började skratta. ”Låt dem komma in.” Den rösten kände jag igen. Det var Justin som hade kommit upp bredvid vakten, och såg inte speciellt glad ut. Mamma bara skakade på huvudet, precis som att hon inte förstod vad det var som hände tidigare, medan jag fattade precis allt. Justin bodde på samma hotell som oss, och alla vakter runt om honom ville egentligen bara hans bästa. ”Förlåt för det där.” Både jag och mamma blev insläppta, och när vi kom in såg jag att alla i Justins crew satt vid ett och samma bord, så jag och mamma valde att sätta oss en bra bit ifrån dem, just för att dem skulle få vara själva. Vi ville inte tränga oss på.

 

 

Kvällen kom och det började bli mörkt ute. Alla dem kvällar som vi befunnit oss på hotellet har jag valt att spendera minst en timme på taket, för att blicka ut över horisonten, och för att prata med min syster, och även denna kväll valde jag det alternativet. ”Du kan aldrig i ditt liv förstå vem jag träffade idag.” Himmelen var alldelens klarblå samtidigt som solen precis hade gått ned. ”Justin Bieber. Ditt livs kärlek, och tro mig, han är så mycket vackrare i verkligheten.” Jag tänkte tillbaka på alla gånger som hon försökte spela sönder vårt ljudsystem i vardagsrummet med alla hans låtar, hur hon sedan fått tag i en hårborste och hoppat omkring med den som en mikrofon. Några få tårar lämnade mina ögon, men jag lät dem rinna. Det var acceptabelt att jag grät, jag saknade min syster mer än någonsin, jag ville att hon skulle vara med och uppleva samma saker som jag. Jag satt och kollade på massa bilder som hon och jag hade tagit tillsammans, både hon och jag såg så sjukt lyckliga ut, och det var allt det jag inte var just då. Ännu fler tårar kom, men ännu en gång lät jag dem rinna.

 

Jag vet inte hur länge jag satt där och bara blickade ut över havet och horisonten. Det var nästan så att stjärnorna på himmelen kunde bilda en bild av Amanda, precis som i Lejon kungen. Jag kunde nästan ta på dem, det var i alla fall så det kändes. Även om jag och mamma var där tillsammans för att vi skulle uppleva allt jag inte kunde med Amanda, så behövde jag ändå egen tid, tid som gjorde att jag på egen hand skulle kunna läka. Mamma gick ned i baren, och tog sig ett glas vin, så jag kände absolut inte att jag hade svikit henne. Dörren till taket gnisslade till, så jag vände mig om, men det enda jag såg var en svartklädd människa, med luvan uppdragen över huvudet. Alla olika tankar flög igenom mitt huvud, om hur personen skulle kasta mig från taket, eller kidnappa mig. ”Stör jag?” Mitt hjärta lugnade ned sig lite när jag hörde Justins lugna röst. Jag tittade mot honom och skakade försiktigt på huvudet. ”Nejdå, vill du vara ensam kan jag gå.” Jag var på väg att resa mig upp med han stoppade mig. ”Nej, nej. Vi kan sitta här tillsammans.” Han hade med sig en filt som han var villig att dela med mig. Det kändes lite konstigt att sitta där med honom, vi hade bara träffats en gång tidigare, den gången i restaurangen räknas knappt.

 

”Hur mår du?” Han ställde frågan, precis som att han faktiskt brydde sig. Vilket för mig kändes konstigt. Jag ville inte tynga ned honom med alla mina problem, så jag nickade bara på huvudet och försökte dölja alla mina känslor som speglades i mitt ansikte. Han sa inget mer, utan vi båda satt helt knäpptysta och bara tittade på utsikten som taket hade att dela med sig av. Mina tankar åkte tillbaka på Amanda, och jag kunde inte sluta fundera på hur hon faktiskt kände sig sekunderna före krocken. Dem frontalkrockade med en lastbil, och jag kan nog bara tänka mig hur mycket hon faktiskt hann tänka innan smällen. Allt mitt grubblande fick Justin att reagera, han strök mig över kinden, troligen för att ta bort några av dem tårar som rann. ”Sofie, vad är det?” Först blev jag förvånad över att han faktiskt mindes mitt namn, sedan för att ännu en gång frågade en personlig fråga. ”Mycket tankar bara, det är inget.” Jag torkade bort dem resterande tårarna som han inte fick bort, och rättade till filten runt mina axlar.

 

Vi hade flyttat in oss på hans hotellrum, så vi satt i soffan tillsammans, med en varsin kopp varm choklad med marshmallows i. Jag brukar inte tycka om sådana, det var alltid Amanda som åt dem. Men nu lovade jag mig själv att jag skulle smaka, och det var faktiskt gott. ”Vart bor du?” Justin bröt tystnaden genom att fråga om mitt liv, återigen. ”Jag bor i Stockholm, Sveriges huvudstad.” Han nickade på huvudet samtidigt som han avfyrade ett vackert leende. ”Trivs du?” Jag tänkte efter ett tag, även om det kanske inte var en sådan svår fråga, men det kändes som att jag var tvungen att veta själv vad jag kände. ”Ja, tack vare alla mina vänner. Annars är det väl inte speciellt kul.” Det tystnade mellan oss igen, men jag gillade att höra hans röst, så jag bröt den igen. ”Du då? Hur mår du? Och vad gör du här?” Med ett leende på läpparna förde jag koppen mot munnen och tog mig en klunk. ”Jag mår bra, är trött och sliten i kroppen bara. Jag är här för att ha lite semester samt promota min nya singel om 5 dagar.” Ett brett leende spred sig över mina läppar, och tankarna mot Amanda for iväg. Hon skulle verkligen ha varit med. Hon skulle ha älskat att sitta här, och bara titta på honom, se hur hans läppar rör sig när han pratar, samt se hans djupt bruna ögon, hon troligen skulle ha drunknat i.

 

”Har du några syskon?” Hans plötsliga fråga fick mig att rygga tillbaka, och jag såg att han förstod att den frågan var känslig. ”Förlåt, det angår inte mig.” Han kollade skamset ned på sina händer och började skruva nervöst på sig. Jag blev att må dåligt men jag kunde inte ge honom skulden för det, men jag ville inte vara kvar. ”Jag ska gå tillbaka till mig nu. Tack för allt.” Jag lämnade koppen på bordet och reste på mig innan han hann stoppa mig. vid hissen mötte jag två av grabbarna som var med vid volleybollen, men jag tror inte att dem kände igen mig, vilket var otroligt skönt. Jag ångrade mig lite när jag tryckte på min våning, jag ville egentligen inte lämna honom, han dömde mig inte, inte som alla mina vänner runt mig. Dem tyckte att jag skulle rycka upp mig, men han visste inget, och kunde därför inte döma mig heller. Mamma låg redan och sov när jag kom tillbaka ned till vårt rum, men jag var ändå inte trött så jag satte mig på balkongen ett tag.

 

 

En hel vecka har gått och jag har inte pratat med Justin sedan den där kvällen då vi satt på hans hotellrum. Visst har jag sett honom, och han har försökt sig fram till mig, men jag har bara gått därifrån. Jag vet inte varför, men det känns som att jag kommer fastna för honom på något sätt, och det skulle inte ha funkat, med tanke på att jag snart ska åka hem igen. ”Vad tänker du på gumman?” Jag och mamma satt nere och åt frukost, och hon om någon kan läsa mina tankar, det är ganska läskigt. ”Saknar Amanda.” Mamma nickade instämmande. ”Det gör jag med, men vi måste försöka gå vidare i livet. Det är vad både pappa och Amanda hade velat.” Hon hade rätt, riktigt rätt. Både jag och mamma satt tysta och bara stirrade ut i timma intet. Justin och hans gäng kom in och satte sig vid sitt vanliga långbord, där dem hade suttit dem senaste dagar. Hans blick fastnade på mig, och han släppte sin tallrik som han hade i handen och styrde stegen mot mig. ”Kan vi prata?” Eftersom att jag hade ätit klart kollade jag på mamma och hon nickade bara mot mig. ”Ja, det kan vi.” Tillsammans gick vi upp till hans hotellrum, men hela tiden var vi tysta. Det kändes lite som att jag hade gjort något, något jag sedan skulle få skäll för.

 

”Vad var det du ville?” Jag tyckte hela situationen var hemsk, jag visste i stort sett inget om Honom, som person. ”Jag vill be om ursäkt. Jag måste ha sagt något förra gången som gjorde dig obekväm, och det var absolut inte min mening.” Jag förstod vad han menade, så jag nickade. ”Det är lugnt. Jag ska berätta för dig. Och absolut inte för att du frågade, utan för att jag kommer bli att må bättre.” Han kollade på mig, precis som att jag vore galen. Det fick mig att skratta till lite. ”För två månader sen förlorade jag min tvillingsyster i en bilolycka, hon var min bästa vän. Inte nog med det, så tog min pappa livet av sig, dagen före hennes begravning.” Justin såg ut att ha sett ett spöke, han rörde inte på sig, ännu mindre blinkade. ”Där är anledningen till varför jag reagerade så när du frågade om jag hade några syskon.” Helt utan förvarning drog han in mig i sin famn, och kramade om mig. Riktigt vänskapligt. Tårarna rann på mig samtidigt som jag placerade mina armar runt honom. Han strök mig över ryggen med ena handen samtidigt som han höll mitt huvud stadigt mot sin axel. ”Jag beklagar verkligen.” Hans grepp om mig blev lösare och tillslut kollade han på mig, med sorgsna ögon. ”Det är helt okej, jag var tvungen att få säga det till någon.”

 

 

”Vill du hitta på något idag? Jag är ledig hela dagen, och får sova i morgon.” Ett lekfullt leende spred sig över hans läppar. ”Ja, visst. Men jag ska bara säga till mamma först, så hon inte har planerat in något.” Han nickade, och tillsammans lämnade vi hans rum, för att styra stegen mot vårt. Mamma var inte där, men jag passade på att byta kläder till ett ljusrosa linne, och ett par jeansshorts. Solglasögonen satt på huvudet, så jag greppade mobilen och hotellnyckeln i farten på väg ut från rummet. När vi kom ned i lobbyn fick både jag och Justin en chock. Min mamma satt tillsammans med hans mamma och pratade med varandra, samt skrattade. ”Direkt man vänder bort huvudet hittar morsan nya vänner.” Justin skrattade till och krokade min arm för att gå fram till dem. ”Mamma, jag och Justin tänkte hitta på något idag. Är det okej?” Både Pattie och Justin kollade på oss, med förvånade ögon. Svenska språket för dem måste ha låtit som kinesiska låter för oss. ”Det är okej, jag har det bra här. Gör något kul.” Hon knuffade iväg mig vänligt och skrattade. Justin skakade bara på huvudet samtidigt som vi gick från våra föräldrar.

 

Eftersom att jag bara hade varit i vardagsrummet, i Justins svit så hade jag helt klart missat att han hade en egen bowling bana på rummet. Vi valde att ta med massa dricka och chips upp för att sedan spöa varandra i bowling. Musiken pumpades ut genom högtalarna, det var precis som att jag drömde. Jag menar, en helt vanlig 17 åring från Sverige befinner sig inne på Justin Bieber´s hotellrum och bowlar tillsammans med honom. Det händer bara inte, så jag nöp mig lite diskret i armen för att se om jag skulle vakna, men det gjorde jag inte. Så jag njöt av varje liten sekund, som jag befann mig där. ”Välj ett klot nu då. Så ska vi se vem som vinner.” Han tryckte in sina båda händer i sidorna på mig, vilket resulterade i att jag började skratta, och han njöt troligen av det. Jag valde ett skrikrosa klot, och han tog ett lila. Jag fick börja, och tro det eller ej, men rakt ned i rännan åkte det. ”Va fan.” Jag glömde helt och hållet bort att han inte förstod vad jag sa, så jag började skratta istället, och förklarade sedan för honom vad jag sa. Han skakade bara på huvudet och kastade iväg sitt klot, och fick en strike.

 

Efter första omgången vann han, och han hoppade omkring precis som vilken 18 åring som helst. Han var helt överlycklig, men jag förklarade för honom flera gånger att jag skulle plocka hem nästa vinst. ”Det kan du glömma.” Var det enda han svarade med ett leende på läpparna. Vi satte oss ned i soffan som fanns i samma rum och började käka massa chips, och dricka en hel del Coca Cola. ”Var ni lika? Du och din syster.” Jag funderade inte ens över det han hade sagt utan plockade upp min mobil för att visa honom ett kort. ”Vem är vem?” Nu kanske ni förstår att vi var enäggstvillingar. Ibland såg inte ens mamma eller pappa skillnad på oss två, och då kan man väl säga att vi hade en hel del gemensamt. ”Det är jag till höger.” Han nickade och inspekterade oss riktigt noga. ”Söta tjejer.” Han tittade inte på bilden utan på mig, samtidigt som han blinkade en gång med högra ögat. För att dölja mina rosiga kinder tog jag en klunk av min dricka, och skrattade till. ”Tack, eller något.”

 

Av någon anledning satt vi kvar i soffan och fortsatte prata med varandra istället för att bowla. ”Du säger att du gillar min musik, och att du är ett fan. Hur kommer det sig att du inte reagerade på stranden?” Vi låg i varsin del av soffan och typ stirrade i taket, i alla fall jag gjorde det, det kändes som att han mer kollade på mig. ”Jag vet faktiskt inte, hade nog inte räknat med att du skulle kasta en boll på mig, så jag blev väl ställd. Men om du vill kan jag reagera?” Ett flin tog fart på mina läppar, och han såg ut att bli lite rädd. ”Nej, det är lugnt. Jag klarar mig utan det ett tag nu.” Jag skrattade till, vilket fick honom att skratta med mig. ”Min syster hade reagerat annat..” Han satte sig upp. ”Var hon värre än dig?” Jag satte mig också upp och kollade på honom samtidigt som mobilen åkte upp igen. Med några lätta knapptryckningar hamnade jag bland alla mina filmer och bilder, så jag startade en av alla filmerna jag hade på henne då hon dansade omkring i vardagsrummet till hans låtar. Han tog emot telefonen och satte sig till rätta i soffan. När filmen började leda mot sitt slut gav han tillbaka den till mig. ”Jag hade önskat att jag fått träffa henne.” Jag nickade instämmande. ”Tror hon önskade samma sak.”

 

 

Tiden var inne då jag och mamma skulle återvända hem till kalla Sverige. Egentligen ville jag inte, och det var absolut inte för att jag hade träffat Justin, utan för att jag verkligen trivdes i LA. Alla människor var så underbara, och vädret. Jag menar, vem vill hem till en kall vinter, när man nyss vart i värmen? Inte jag i alla fall. ”Har du packat klart?” Jag hade precis dragit igen dragkedjan på resväskan, och rullat ut den i vardagsrummet. ”Japp, det är jag. Är du?” Även om hon och jag inte hade spenderat lika mycket tid med varandra som det var planerat, så tror jag ändå att både hon och jag mådde betydligt mycket bättre, än när vi kom hit. Och jag hade bara Justin att tacka, han hade verkligen hjälpt mig, även om inte det hade varit meningen från början. Han fick mig att prata om Amanda, precis som vad som helst. En sten hade flyttats från mitt bröst och jag ångrar inget. Under tiden som mamma checkade ut oss satt jag ned på min väska, och kollade mot receptionen. ”Hade du tänkt åka utan att säga hejdå?” Jag blev så rädd att jag hoppade till. ”Skräm mig inte så.” Jag andades häftigt några gånger för att sedan lugna ned mitt hjärta en aning. ”Nej, eller jo. Det hade blivit lättare så.” Han kollade sorgset på mig. ”Jag kommer sakna dig med.” Även om jag inte sa att jag skulle sakna honom, så var det, det jag menade. Han drog in mig i en kram, och när vi släppte varandra stod han med min mobil i handen, vart han nu hade fått tag i den. ”Nu har du mitt nummer, kan jag få ditt?” Jag blev helt chockad, jag trodde bara detta var något som hände, bara för att, men tydligen inte.

 

 

Flera månader gick och jag hade inte hört ett enda ord ifrån Justin. Men vem kan klandra honom, han hinner ju knappt sova på nätterna för att han har så mycket att göra. Jag hade inte berättat om händelsen för någon av mina vänner, och jag vet inte varför heller. Tror det var för att ingen av dem gillade honom, och dem skulle bara tro att jag var korkad. Mitt under en mattelektion i skolan plingade min mobil till, och Sarah som satt bredvid mig, kollade på min mobil samtidigt som jag låste upp den och plockade fram mitt mottagna sms. ”Vem är det ifrån? Kom inte och säg att du har döpt någon av våra vänner till Bieber?” Jag kollade bara på henne samtidigt som jag började läsa mitt meddelande. ”Hej Sofie. Förlåt för att detta är det första du får höra av mig sedan du lämnade LA. Jag har haft så fruktansvärt mycket att göra, men egentligen är inte det en undanflykt från att ha struntat i en vän. Jag befinner mig i alla fall i Stockholm just nu, och jag undrar om du vill ses? Som du kanske förstår kan jag inte vara ute speciellt mycket, men du kanske vill äta chips och dricka läsk med mig på mitt hotellrum? Puss, Justin.”




Den blev absolut inte som jag hade tänkt mig, men jag lovade er en, så jag håller mina löften. :) Ge mig era åsikter om denna. Jag vet inte när min novell börjar, vi får se. Nu är det strålande väder, och jag har mycket på gång i mitt liv. Så ja, vi får se.



Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Tadaaah. ♥

Jag håller på och skriver på en shortcut novel. :) Så vi får se när den kommer upp, har precis börjat, men har skrivit om typ 4 ggå. :P Hoppas att jag blir nöjd snart, annars blir det kaos. ^^ 

Jag har fått en en hel del olika förlag på en ny novell, och jag tror faktiskt att jag har hittat en som passar mig, ska spåna lite mer angående den. :)

Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Jag är värdelös.

Hej alla underbara läsare. ♥

Jag håller på och blir galen, jag vill inget annat än börja skriva igen, men jag har verkligen ingen aning om vad novellen ska handla om. Alla era förslag som ni har skickat till mig har varit bra, men jag har ingen aning om hur jag ska kunna sätta en av dem olika i verk. =/ Jag försöker hela tiden bygga upp en fantasi kring någon, men det blir aldrig så bra som jag vill. Inte ens i närheten av hur bra HITRISA blev. Usch, det känns inte okej. Jag vet, men ah, nu är det så.

Tänkte bara ni skulle veta att jag fortfarande lever, och att jag verkligen försöker mig på en ny, men att det inte riktigt går som jag hade tänkt mig från början. ^^ Hoppas iaf att ni står ut med väntan, och om annat, synd. Men ah, nu ska jag ut i sooolen. :) Hoppas ni mår bra. (",)


Skrivet:
Kategori: Shortcut Novels.

True love never dies!

 

Ännu en gång betraktar Lindsay det stora och präktiga trädet. Hon kommer ihåg när trädet endast hade varit ett litet svagt träd. Det fanns många minnen i det trädet, djupt begravda. Lindsay är närmare 80 år nu men minnena lever fortfarande kvar inom henne och när hon tänker tillbaka till sommaren år 1949 då hon endast var 17 år så sprids den gamla lyckan inom henne. Hon hade nog aldrig varit så glad som hon var den sommaren, sommaren hon mötte James.

 

”Linds detta är James, James detta är Lindsay!” Presenterade Scarlett glatt. Sommarlovet hade precis börjat och Lindsay och Scarlett hade beslutat sig för att gå ner till tivolit som var i staden, alla var där! Sen hade såklart Scarlett stött på Toby – hennes pojkvän sen 3 månader tillbaka. Toby hade haft med sig sin kusin som tydligen hette James som Scarlett träffat några gånger tidigare men dock hade Lindsay aldrig sett honom tidigare. ”Hey!” Hälsade James och Lindsay nickade kort till svar. James hade ganska kort blont hår med en gammal ”gubbhatt” på huvudet, isblå ögon, hans kläder var ganska slitna tillskillnad från Lindsay som hade en nyinköpt röd klänning med vita prickar på. Hennes bruna hår satt i en stram hästsvans och ett rött band i samma mönster som i klänningen höll ihop hästsvansen med en rosett. James såg inte ut att komma från dem rikare delarna direkt som Lindsay gjorde. Hennes far var präst och hennes mor var hemmafru. Hon hade alltid levt i lyx men något sa henne att James har haft det svårt i livet och inte bara ekonomiskt.

 

Från den dagen hade Lindsays sommar förändrats drastiskt. Både Lindsay och James hade fattat tycke för varandra väldigt fort och de hade spenderat nästan varje dag tillsammans men de gick inte varsomhelst utan varje dag vid solnedgången hade de träffats vid trädet som då inte var lika stort och präktigt som det är idag.

 

”Hahaha, James! Sluta!” Skrattade Lindsay lyckligt samtidigt som James jagade runt henne i skogen. Tillslut fick James ett fast tag runt hennes midja och han svingade glatt runt henne i luften vilket fick Lindsay att skratta högt av lycka. Hennes rosa klänning fladdrade runt utav vinden. Lindsay hade nog aldrig i hela sitt liv skrattat så mycket som hon gjort dem stunderna hon spenderat tillsammans med James. Efter ett tag släpper James ner Lindsay på marken och dem kollar sig om. Alla träd i skogen var stora och präktiga men det fanns ett undantag. Där, mitt bland alla träden stod det ett litet svagt träd. De båda gick fram till trädet. James lyfte upp en av de svaga grenarna och den hängde lealöst i hans hand. James vände blicken från grenen och mötte Lindsays blick och med bara en blick visste de båda att dem var tvungna att ta hand om trädet och hjälpa det att bli starkt igen. ”Vad som än händer, kommer detta träd alltid föra oss samman!” Log James med kärlek i blicken. Han hade rätt, vad som än hände så skulle trädet föra dem samman.

 

Men tiderna blev svårare. Lindsays far fick reda på att hon träffade James och förbjöd henne att träffa honom, ett löfte hon aldrig skulle kunna hålla. Lindsay älskade ju James och James älskade ju Lindsay.

 

”James, vi kan inte träffas mer!” Suckar Lindsay högt. James kollar chockat på henne samtidigt som hans grepp om Lindsay blev hårdare. Han kunde inte ta in vad hon sagt. ”Vah?” Hans röst var bara en knappt hörbar viskning. ”Far har förbjudit mig att träffa dig, han skulle döda mig om han fick reda på att vi träffades nu!” Suckar hon och vänder ner blicken mot sina fötter där dem satt på marken med ryggarna mot trädets stam. ”Hey, kolla på mig!” James sätter sitt finger under Lindsays haka och vrider hennes huvud mot hans så han kunde kolla henne i ögonen när han pratar. ”Vi kommer lösa det, varje kväll vid midnatt möts vi här och du går hem innan dina föräldrar märker något! Trädet kommer alltid föra oss samman!” Säger han uppmuntrande och kysser Lindsays mjuka läppar. ”Du har rätt, trädet kommer föra oss samman!”

 

Varje kväll vid midnatt hade de träffat varandra men sommaren tog slut och Lindsay vågade inte ens tänka på vad som skulle hända när James återvänt hem. Han bodde flera mil ifrån Lindsay. Dock hade aldrig lyckats lösa problemet och Lindsay fick aldrig mer se James. Men hon var säker på att trädet skulle föra dem samman. Varje dag i nu 63 år har hon gått till trädet i hopp om att James skulle stå där med öppna armar. Hon har aldrig tappat hoppet, det är allt hon har kvar nu. Hennes hjärta tillhörde James och det skulle det alltid göra. Trots det hade hon gift sig med en man hennes far tyckte var mer passande och hon hade tre barn tillsammans med honom.

 

Lindsay ger ifrån sig en hög suck innan hon vänder sig om och är på väg att gå hem igen. Han skulle ändå inte dyka upp. ”Linds?” Rösten var välbekant för Lindsay, hon hade inte hört den på 63 år men den var precis som hon kom ihåg den, precis lika sammetslen. Hon vänder sig om och kollar chockat på personen som stod framför henne. Kunde det vara möjligt att det var James som stod framför henne, var det så att trädet faktiskt alltid skulle föra dem samman efter så många år? ”James?” Hon kollar frågandes på honom men han ler bara ett brett leende. Leendet var detsamma. Han hade inte förändrats mycket, han var fortfarande lika vacker. När det äntligen gått in för Lindsay att det verkligen var hennes James framför henne brast hon ut i ett brett leende. Det hade gått så många år, år av väntan och hopp och nu, efter så många år hade trädet fört dem samman, precis som James lovat henne. ”Jag har saknat dig!”




Denna novell är skriven av Sara, som även finns på http://myystoryaboutjb.blogg.se/


Skrivet:
Kategori: Shortcut Novels.

Slaget i magen.




Att gå till skolan och ha klumpen i magen då jag vet att jag kommer att bli slagen på rasterna och vara den som alla stör sig på, jag tycker att det är konstigt, jag har ju gjort allting för att folk ska börja tycka om mig. Jag har färgat mitt hår ljusbrunt eftersom att det passar mycket bättre till mina havsblåa ögon, jag har varit och köpt nya kläder, såna kläder som alla andra tjejer i min klass har, jag håller tyst på lektionerna, då jag är rädd för att säga fel eller svara för mycket och vara en ”pluggis”. Ja, det är jag Elin Svensson i 8B på Hagaskolan i Stockholm.

 

”Elin, kan du komma ner ett tag?” det var mamma som ropade, då jag satt på min stora mjuka säng i mitt ljusblå rum och lyssnade på musik. Jag tog av mig mina hörlurar och gick ner till köket där jag såg mamma och pappa sitta med en varsin stor kopp te. Dom såg glada ut men jag såg en viss orolighet i deras ögon. Hoppas att dom inte fått reda på vad som händer i skolan, tänkte jag. ”Kan du sätta dig ner ett tag?” det var pappa som öppnade munnen först. ”Vi skulle behöva prata med dig om en sak..” fortsatte mamma. ”Jo, det är så att vi har tänkt att testa att bo isär ett tag, så jag flyttar hem till Anders en vecka, så får du bo med mamma här i lägenheten, sen får vi se hur det blir.” berättade pappa. Det kändes som ett slag i magen, men inte sånt som jag får i skolan, utan det var en annan känsla. ”Ska ni skilja er?” det var faktiskt min första tanke. ”Nejdå gumman, vi ska bara se hur det är att bo isär, för vi känner att vi behöver komma ifrån varandra.” nu var det mammas tur att prata, komiskt nog lät det som att dom tränat in det, hur dom skulle prata alltså, men sen kom jag på varför vi tre satt runt matbordet tillsammans, då brast allt och jag sprang upp till mitt rum.

 

Min säng som var så stor och mjuk för en halvtimma sedan, känns nu så hård och liten. Först allt med min bror som dog i en bilolycka för två år sedan. ”Vi måste hålla ihop för att må bra” orden som mamma sa då ekar i mitt huvud, hålla ihop, ha, vad gör dom nu då? bor isär. Jag, Mamma Anna och pappa John, skulle ju hålla ihop. Nu kändes det faktiskt bättre att gå till skolan än att stanna hemma, som jag gjort många gånger.

 

Jag måste ha somnat efter mitt tänkande, då jag vaknade av att solen lyste in i mitt rum. Jag tittade på klockan, 8.36, jag börjar klockan 9.15, jag måste hinna jag har musik första passet. Jag hoppade in i duschen och duschade snabbt och sedan sprang jag in i mitt rum igen och valde kläder, jag satte på mig en svart t-shirt med texten ”Be yourself” och ett par vita jeans, jag hann inte tänka mer då jag tittade på klockan som visade 9.05, jag sprang ner och tog ett äpple, sedan sprang jag till skolan.

 

”Elin, du är sen, det är inte första gången. Vad är din förklaring?” jag suckade och svarade min lärare Maria. ”Jag försov mig.” alla i klassen började skratta. ”Fortsätt att använda den bortförklaringen du, tönt.” skrek Ida. Ja, såhär var det varje morgon. ”Elin, gå och sätt..” längre hann Maria inte säga när det kom in en kille i blont hår o bruna ögon, jag tror att han var några centimeter längre än mig också. ”Ja? Vem är du då?” Maria hatar när någon avbryter henne, så jag tror att hon blev lite tjurig på killen, som dessutom var riktigt söt. ”Ehm.. jo, jag ska börja i denna klass, eller är inte det här 8B?” nu log Maria. ”Jo, ja just det, är du Eric?” han nickade och log. ”Vill du presentera dig? Eller du kan i alla fall berätta lite om dig själv. Elin, vad gör du fortfarande här? Gå och sätt dig på din plats!” alla i klassen började skratta, nej inte alla, Eric tittade konstigt på Maria, men hon verkade inte märka det. Jag gick längst bak där min plats fanns, längst back i högra hörnet. Eric började berätta om sig själv och jag kände att jag var tvungen att lyssna. ”Jaha, hejsan, jag heter Eric Andersson. Ehm.. Jag kommer ifrån Nyköping, vi flyttade hit för att pappa fick ett jobb som kärnkraftingenjör..” Nina öppnade sin mun och frågade en fråga som nog var känslig, ”din mamma då?” ”Jag vill inte prata om det, tack för mig!” ”Tack Eric, du kan gå och sätta dig bredvid.. Elin.” han nickade och log. Nu öppnade Ida sin mun igen, ”Men Maria, varför ska han sätta sig bredvid henne, låt honom sitta vid mig.” och där försvann mitt leende. ”Nej, jag vill sitta vid.. Elin, var det du hette va?” frågan var riktad mot mig och jag nickade och log.

 

”Jag vet att vi ska ha musik nu, men vet inte vart det är eller vart mitt skåp eller något finns, lust att visa mig senare?” viskade Eric i mitt öra, jag fnissade till då det kittlades i örat. Jag nickade, ”visst”. Amanda vände sig om ”ojojoj, kärlek på gång?” Jag brydde mig inte, det verkade inte Eric heller göra, då ringde klockan och vi skulle ha musik, men inte förens om 10 minuter, så jag skulle hinna vissa vart Erics skåp fanns. ”Vad har du för skåps nummer?” ”Eh.. 583, vet du vart det är?” Jag log. ”Självklart, jag har nummer 585.” Då började han att skratta, och för första gången på länge var det med mig inte åt mig, så jag hängde på. ”Nice!” Jag nickade. Efter en sunds tystnad tog han tag i min arm. ”Du, har din eller våran klass något emot dig?” Jag ryckte på axlarna och gick vidare som om det inte var något speciellt. ”Men du Elin, det var inte så jag menade..” ”Det är lugnt, det är det att jag inte har haft någon kompis på flera år eller sedan jag började här, för tre år sedan.” Jag vände mig om för att han inte skulle se sorgen i mina ögon, men han tog tag i min arm och drog in mig i sin famn och gav mig en kram. Det kändes bra, riktigt bra faktiskt, inte kärleksmässigt utan mer som vänskapligt.

 

Vi hade haft musik, jag och Eric samarbetade, det var riktigt kul, vi skulle skapa en egen melodi, det visade sig att Eric var grym på att spela piano, och jag är ganska duktig på att spela gitarr, så det gick bra för oss. Musik läraren gav oss mycket beröm. Vi hade också haft matte och nu satt vi och åt lunch, hamburgare, jag kan inte säga att matkön var den roligaste, om man tänker på alla som knuffades för att få ta mat först, men att så där med Eric gjorde allt mycket bättre.

 

”Gick det bra för dig på matten?” Eric stoppade in det sista av sin hamburgare i munnen, och nickade. ”För dig då?” Jag ryckte på axlarna. ”Om jag säger såhär, matte är inte mitt bästa ämne.” Vi började att skratta, inte för det jag sa utan för att jag hade dressing på näsan.

 

Vi skulle gå till våra slitna orange skåp när någon tog tag i Erics arm och drog med honom till toaletterna. När jag såg vilka det var så gömde jag mig bakom några skåp. Eric stod och pratade med Ida, Amanda och Nina, jag fick en klump i magen. Nej, han driver säkert bara med mig, för att senare göra narr av mig, Ida, hon har säkert sagt det till honom att göra det, det låter som henne. Jag lyssnade på vad dom sa. ”Jo Eric, varför är du som är så snygg med den där fula tönten?” Ida klängde på honom. ”Tönten, jag är inte med en tönt? Jag vet bara att det är en tönt som klänger på mig just nu.” Jag började att fnissa. ”oh” hörde man folk runt omkring säga. Eric puttade bort Ida och hennes gäng och gick tillbaka till stället där vi särade på oss. Han såg sig förvirrat om, troligen för att ha inte hittade mig, så jag smög fram och hoppade upp på hans rygg. ”ah” skrek han. ”Elin” sa han glatt, och jag kramade om honom. ”Tack” han fnissade till, ”För vad?” ”för det du precis sa till Ida” ”så du hörde.” svarade han oroligt, jag nickade ”och såg” la jag till.

 

Vi hade nu slutat för dagen, jag hade hängt med Eric hela tiden, jag trivdes i hans sällskap, det var mysigt på något sätt. ”Du Elin, jag ska vara barnvakt åt mina syskon, hänger du på?” ”visst, jag älskar barn, fast en sak, du får göra mat!” vi båda skrattade åt min kommentar, tills Ludvig kom. ”Vadå Elin, det är ju ditt jobb.” skrattade han, men inte länge, då Eric spände blicken i honom. ”Jag skojade bara, vi ses imorgon!” svarade han snabbt och gick.

 

Vi gick och hämtade Erics lillasyster som gick i 4:an i skolan bredvid och sedan gick vi till dagiset där hans treåriga lillebror gick på, dom båda två slängde sig i dom färgade löven som fanns på marken, man kunde redan känna av att det var vinter på gång.

 

”Eric, jag är hungrig.” Vi hade nu kommit in och det visade sig att dom bodde bara några hus ifrån mig. ”Ella, kom.” Ella, som var Erics lillasyster kom springandes. ”Jacob är hungrig, är du?” hon nickade och satte sig i mitt knä. ”Vad vill ni ha då?” ”Pannkakor” båda två var snabba på att svara, sedan sprang dom tillbaka till vardagsrummet och tittade på bamse.

 

Eric tog fram allt som behövdes, jag hoppade upp och satte mig på diskbänken. ”Du har gjorde det här många gånger, va?” Han nickade och torkade sig under ögonen. ”Något du vill prata om?” frågade jag undrandes. ”Du behöver inte prata om detta med någon, okej?” jag nickade långsamt. ”Min mamma gick bort för ett halv år sedan, jag var inte mig själv och gjorde dumma saker, och det är därför vi flyttade hit, och mamma lärde mig att göra dom här pannkakorna, det är därför dom alltid vill ha dom, och pappa jobbar hela tiden, för att kunna försörja oss, så jag blir som deras förälder.” han stannade upp igen. ”Jag hade inga kompisar på min gamla skola heller..” ”Kom här.” Jag drog in honom i min famn och kramade honom, jag hörde snyftningar, men jag förstår det. Hur skulle jag klara mig om min mamma dog? Det gå inte att tänka sig. Jag har ju redan förlorat min bror som jag älskade mycket. Då kände jag en tår rinna ner för min kind.

 

”Eric, det luktar brän..” Jacob kom in i köket och tittade på oss med en konstig blick. ”nt.. vad gör ni?” vi tittade på varandra och torkade bort tårarna och började skratta, Eric fick börja om med sin pannkaka, för att Jacob sagt att han vägrade att äta annars.

 

Klockan hade blivit 20.00 och vi hade nattat Ella och Jacob, och jag var tvungen att gå hem. Jag hade satt på mig min jacka och mina slitna vita Convers. När jag var på väg att öppna dörren tog Eric ytligare tag i min arm och drog in mig i hans famn. ”Tack, jag har haft superkul med dig.” Jag log. ”Detsamma, ses vi imorgon, KOMPIS?” Jag betonade ordet kompis, då vi båda haft samma problem med kompisar. Han nickade och log.

 

När jag kom hem, var ingen hemma så jag gick och gjorde mig i ordning för att sova, eftersom att jag var riktigt trött efter dagen.

 

Tänk att i tre hela år, har jag gått utan en kompis och blivit slagen, inte haft någon att prata med. Igår bestämde sig mina förälder för att ”bo isär” som jag anser det skilja sig. Och så börjar det en helt underbra kille i min klass som förändrar mitt liv på bara en dag. Så säg aldrig aldrig, för att till och med otur kan omvändas till tur.



 


Denna novell är skriven av Emilija Romaite, som även finns på http://eemilijaa.blogg.se/ ... :) Är ni fler som vill skicka in en shortcut novell, läser ni HÄR, om hur ni gör. :)


Och för er som missat min lilla novell om Liam och Edwina, hittar den under denna novell. :)


Skrivet:
Kategori: Shortcut Novels.√ 4. HITRISA - Part 2

I Wish I Could Help.


 

Edwina och jag bor tillsammans i en jätte fin trea precis i centrum. Pappa köpte den åt oss, då både han och mamma tyckte synd om oss som fick bo i den där lilla stugan på gården. Även om det var en fin stuga så saknar jag den inte, ibland kan jag sakna mina syskon som ständigt kom och störde, men ändå inte. Jag är på väg att bilda en egen familj, som jag måste ta hand om. Det är bara 2 veckor kvar tills vår lilla dotter är beräknad att komma till världen. Mamma och pappa hjälpte oss att renovera hela lägenheten precis så som vi ville ha det, och jag älskar det. Det är högt i tak, och stora fönster som gör att det kommer in mycket ljus i alla rum. Barnrummet är klart, och det tillhör verkligen en tjej. Adriana är nog mer överlycklig än någon annan i familjen, vilket gör allt mycket lättare, hon hinner växa till sig lite och sedan har vi en barnvakt som mer än gärna ställer upp.

 

”Liam, jag behöver din hjälp.” Att Edwina behövde hjälp var absolut inget undantag, speciellt inte under dem senaste månaderna. ”Kommer.” Hon stod i badrummet och försökte plocka upp tvätten som låg på golvet, vilket inte gick speciellt bra. Hennes mage är verkligen enorm, och jag är lite rädd att vi ska få tvillingar. Det var en sak vi frågade barnmorskan, för det är något vi verkligen vill veta, med tanke på att det är något som kan gå i familjen, men vi hade fått det svart på vitt att vi inte skulle få det. Men oron fanns fortfarande i kroppen. ”Kan du hjälpa mig att plocka in i tvättmaskinen.” Hon satte sig ned på toastolen och pustade ut i en lång suck. ”Gå och lägg dig, så kommer jag snart.” Hon gjorde som jag sa och gick ut från badrummet. När jag hade gjort klart allt gick jag ut i köket och tog med mig juiceförpackningen och två glas till sovrummet.

 

”Orkar du verkligen åka hem till mamma och pappa ikväll?” Edwina hade redan efter att vi berättat för hennes mormor och morfar att hon var gravid packat sina ägodelar och flyttat in till mig i stugan, dem blev helt knäckta och började prata om att dem inte hade uppfostrat henne ordentligt. Och att hon var helt värdelös, det tog hårt på henne. Varje dag kämpade jag med att hon skulle känna sig trygg i min närhet. ”Ja, jag vill inte missa din pappas underbara mat.” Det var absolut ingen hemlighet, att hon gillade pappas mat, vem gjorde inte egentligen? Vi låg kvar i sängen ett tag och bara höll om varandra. Jag älskar att ha henne i min famn, och jag älskar att smeka henne lugnt och försiktigt över magen. Det fick både henne och flickan i hennes mage lugn. Jag tror till och med att hon somnade, och vad jag förstår får hon inte speciellt mycket sömn på nätterna så jag lät henne sova, och krånglade mig ur sängen för att hoppa in i duschen, och plocka upp tvättmaskinen.

 

 

”Mamma, pappa vi är här.” Den första som kom ut i hallen och välkomnade oss var Adriana. Hon kastade sig i min famn och höll om mig så hårt hon kunde. ”Min älskade lillasyster.” Hon skrattade till, och det skrattet har man hårt i några år, då det absolut inte har ändrat sig. ”Hej Edwina.” Min syster är alltid lika trevlig, och välkomnar alltid Edwina när hon kommer. ”Hej Adriana, får man ingen kram?” Även om hennes mage var stor, och olyckligtvis i vägen så hindrar det inte henne från att kramas. Båda två slog armarna om varandra, men Adriana gjorde något jag inte sett tidigare. Hon pussade Edwina på magen. ”Kom ut nu lillevän, faster längtar efter dig.” Edwina sprack upp i ett brett leende och man såg på en gång att hennes ögon vattnades. Adriana lät oss ta av oss skona och hänga upp våra jackor i fred. ”Jag älskar din familj, dem är så underbara mot mig.” Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna, utan lät dem rinna. ”Gumman, du är en del av denna familj nu.”

 

Pappa stod i köket när vi kom in och han släppte allt han höll i och kramade om oss båda. ”Vad kul att ni ville komma.” Han kramade Edwina extra länge samtidigt som hon log. ”Det är alltid kul att komma hem till Liams familj.” Mamma kom inrusandes i köket med både Jana och Juni efter sig. Båda trollen hoppade på mig, och såg riktigt glada ut. ”Kom.” Juni drog med mig upp till hennes rum, som hon delar tillsammans med Jana. Hon visade mig sitt nya skrivbord som hon hade fått av mamma och pappa. Min gamla stuga hade dem gjort om till ett ställe för Adriana, dit hon kunde ta sina kompisar. En stor soffa och en TV. Ett riktigt ställe dem kunde hänga på. ”Har du saknat mig?” Jag lyfte upp Juni och var på väg ned för trappen med henne. ”Ja, det har jag. Det var ett tag sedan du var hemma.” Mina småsyskon säger fortfarande att detta är mitt hem, och till en viss del kan jag väl hålla med dem, men samtidigt har jag snart en egen familj.

 

”Hur mår du egentligen? Du ser helt slut ut.” Jag stannade utanför köket när jag hörde mamma prata med Edwina. ”Jag har konstant ont i mina fötter, och allt är bara jobbigt. Liam hjälper mig med allt, men det känns som att jag bara är elak emot honom när jag ber honom om saker.” Jag var tvungen att avbryta henne, så jag gick in och kramade om henne bakifrån, samt kysste henne på halsen. ”Jag hjälper dig med allt, jag kan till och med bära in dig på BB, om det skulle vara så.” Hon skrattade till en vända, för att sedan vända sitt huvud mot mig, och möta mina läppar. Både mamma och pappa aww:ade bakom oss, vilket fick oss att börja skratta. ”Vad flinar ni åt?” Pappa vände sig mot spisen igen, och mamma låtsades inte höra. ”Hey, jag fråga er en fråga? Jag kan nästan sätta pengar på att ni var värre när ni var i vår ålder.” Både mamma och pappa frös till is på plats, vilket fick mig att flina stort samt skratta. ”Haha, jag fick er. Ska fråga både mormor och farmor sen, hur det egentligen låg till.” Mamma tittade på mig, med osäkerhet i blicken. ”Gör inte det är du snäll.”

 

”Ungar, det är mat.” Att mamma inte behövde skrika högre var konstigt, med tanke på att både tv och stereon stod på högsta i vardagsrummet. Alla barnen kom springandes tillsammans in i köket, och som ni kanske vet är vi inte några syskon. Adriana kom in med Jamie i släptåg, och sedan Jana och Juni. Maten som serverades var pappas egen gryta, han vägrar tala om vad han har i den, mer än fläskfilé. Men jag äter med glädje, för den är sjukt god. Alla hade satt sig ned vid bordet och som vanligt i vår familj tar vi varandras händer och ber en bordsbön, någonting jag absolut inte har något emot. Edwina är van vid det, och verkar inte heller tycka illa om det. ”Varsågoda.” Mamma sträckte sig efter salladen och la upp det på alla mina syskons tallrikar, och den enda som protesterar över det är Juni, hon hatar det, enligt henne. ”Det luktar jätte gott, Justin.” Edwina fick min pappa att le, ett brett leende man ofta ser på hans läppar. ”Hoppas det smakar lika bra.” Vi alla började äta under tystnad, en tystnad som sällan finns under detta tak. Det var behagligt att veta att alla faktiskt njöt av maten. ”Det var jätte gott pappa.”

 

Efter maten sprang alla mina små troll iväg, antingen till sina rum eller till vardagsrummet. Jag älskar att min mamma och pappa har skaffat så många barn, och jag känner mig absolut inte utanför just för att Justin egentligen inte är min riktiga pappa, det är han som har funnits där för mig, och det är allt som räknas. Edwina satt kvar i köket och höll mamma sällskap när hon plockade undan allt, både jag och pappa frågade om hon ville ha hjälp, men hon tackade nej. Och då tänker jag inte tjata. Jag gick med pappa in till hans spelrum där vi slog oss ned i soffan och la upp fötterna på bordet. Hade mamma sett oss hade hon blivit helt galen, så därför passar vi på när hon inte ser. ”Du får en öl om du inte skvallrar till Clar.” Han viftade med en flaska, och jag nickade. Ibland kan han och jag ta oss en öl tillsammans, och mamma vet fortfarande inget. ”Hur känns allt nu då? Du ska bli pappa.” Han slog mig löst på axeln och log. ”Det känns.. konstigt om jag ska vara ärlig. Hur reagerade du när mamma berättade att hon väntade Adriana?” Det såg ut som att jag ställde honom mot väggen, och det var absolut inte meningen, jag ville bara veta hur han kände sig då. ”Jag blev ställd. Jag betedde mig illa mot Clar då, mitt beteende ändrade sig och jag var nästan elak mot henne. Men jag ångrar absolut inte att vi behöll henne, absolut inte.” Jag tror att det satt långt inne i honom, då han vred och vände på sig i soffan. ”Jag älskar dig pappa.” Jag bytte ämne, vilket gav honom ett leende på läpparna. ”Jag älskar dig min son.”

 

 

Veckor hade passerat och tiden för vår flickas födsel hade gått ut med två dagar. Edwina hade fått sammandragningar under dagen, men vattnet hade inte gått. Vilket gjorde henne frustrerad, hon hade ont och vankade fram och tillbaka runt sängen så gott hon kunde. ”Baby, ska vi gå och lägga oss, eller ska vi föda barn?” Hon tittade frustrerande på mig, och suckade. ”Du förstår inte hur ont jag har.” Klockan hade sedan länge passerat midnatt och jag började oroa mig så det räckte. ”Vi lägger oss och sover.” Hon la sig ned under täcket och jag placerade mig bakom för att sedan lägga armen om henne. Det hann inte gå mer än 5 minuter fören hon reste sig käpprätt upp i sängen. ”Jag ångrar mig, vi ska föda barn. Vattnet gick.” Allt var redan färdig packat så det var bara att klä på sig och greppa skötväskan. Jag fick hjälpa henne ut till bilen, vilket gick ganska smidigt. Bilresan till sjukhuset var inte så farligt, hon andades lugnt och stilla, och försökte hela tiden koncentrera sig på just andningen. ”Allt kommer gå bra, jag är med dig hela tiden.” Mamma har berättat om sina förlossningar, inte för Edwina, men för mig. Så jag förstår lite bättre om vad det är en kvinna går igenom. Även om jag aldrig kommer förstå det helt.

 

När vi kom in på BB tog barnmorskan emot oss och visade oss till vårt rum. Hon kopplade in någonting kring magen på Edwina, för att kolla hennes sammandragningar, då hon inte hade öppnat sig mer än 5 cm. Jag satt på en stol bredvid henne samtidigt som hon pustade och stönade, samt vred och vände på sig så mycket det bara gick. ”Jag klarar inte det här.” Jag strök henne över pannan och kysste henne på kinden. ”Jag finns här, kom ihåg och andas.” Jag plockade upp min mobil och skickade ett sms till pappa. ”Hej, vi befinner oss på BB, så ni kan nog räkna med att bli farmor och farfar inom en snar framtid. Hör av mig senare.” Jag vet att klockan var mitt i natten, men dem ville veta så därför skickade jag ett sms, och inte ringde så jag väckte alla. Konstigt nog fick jag ett svar strax efter. ”Gud vad roligt, hälsa Edwina från oss att allt kommer gå bra. Lycka till. Och vi kan inte vänta på att få se henne.”

 

Flera timmar gick, och det kändes som att inget hände, mer än att Edwina ville ge upp allt. Hon ville inte föda barnet mer, allt gjorde ont och om jag ska vara ärlig gjorde det ont att se henne. Jag ville göra så mycket, men kunde inte, jag visste inte vad. Allt jag gjorde var att sitta på stolen bredvid henne, med våra fingrar sammanflätade, samt strök hennes handrygg med min tumme. Det knackade till på dörren och in kom Emelie, vår barnmorska. ”Hur går det?” Hon strök Edwina över pannan och kollade på maskinen som stod bredvid. ”Det är jobbigt som fan, det gör ont.” Emelie kollade hur mycket hon hade öppnat sig, och sprang sedan ut därifrån, men kom tillbaka med några fler människor strax efter. ”Du har öppnat dig helt, vi ska göra dig klar för att krysta när sammandragningarna kommer.” Jag såg hur skräckslagen Edwina såg ut. Visst skrämde det mig med, men jag kunde inte sluta längta efter att jag hade lilltjejen i min famn. Emelie gav Edwina en epidralspruta, som skulle hjälpa henne under förlossningen.

 

”Halva huvudet är ute nu, om du tar i nästa sammandragning ska det nog vara ute helt, och då är det klart.” Edwina var helt svettig och skrek över smärtan, men hon tog sig några djupa andetag för att välkomna nästa sammandragning, och krystade på för livet. Ett bäbisskrik ekade i hela rummet och jag kände hur Edwina släppte greppet om min hand. ”Vi klarade det, jag älskar dig.” Jag kysste henne i pannan och på läpparna. Emelie la den lilla tjejen på Edwinas bröst, och jag kunde se hur tårar rann ned för hennes ögon, vilket gjorde att jag också började gråta. Hon hade helt klart fått Edwinas hår, mörkt och mycket. Klockan var närmare 8 på morgonen, så det hade tagit nästan 7 timmar från det att vi kom in, till att hon kom ut.

 

 

Mamma, pappa och Adriana kom när klockan var runt 10, då vi hade fått sovit i en timme typ, efter att alla prover och sådant var gjort. Alla andra mina syskon var i skolan, men Adriana hade tjatat sig till att få följa med, så tillslut hade mamma gett sig. Både jag och Edwina satt upp i sängen med lillflickan i famnen. Jag har aldrig upplevt mamma och dotter kärlek på så nära håll, eller att det berörde mig så mycket. ”Jag älskar er så mycket.” Edwina kysste mig intensivt, och bara den kyssen kunde beskriva hur mycket hon älskade mig. ”Kan du ta henne, jag måste gå på toa.” Hon gav mig min egen dotter, och jag satte mig i fåtöljen bredvid sängen, för att bara kolla på henne. Det knackade på dörren och min familj kom in. ”Grattis min lilla pojke.” Mamma kramade om mig för att sedan låta pappa göra likadant. ”Tackar.” Mammas tårar är inget jag inte sett förut, men när dem kom nu såg man att det var av glädje. Adriana var snabbt framme vid mig.

 

”Vad ska hon heta?” Pappa var den första att fråga, och helt ärligt har ingen frågat det tidigare. Vilket har gett både mig och Edwina rum för att diskutera det själva. ”Esmeralda Adriana Bieber.” Adriana tittade på mig med ett brett leende på läpparna. ”Ska hon heta som jag?” Edwina nickade mot henne och dem kramade om varandra. ”Vilket fint namn.” Mamma satt bredvid pappa i soffan som fanns i rummet och tittade ned på Esmeralda. Jag såg hur glada dem var, och det såg nästan ut som att båda två saknade en bebis, vilket jag absolut inte hoppas, då jag inte känner för fler syskon. Adriana plockade fram en nalle, som var minst lika stor som Esmeralda, och la den bredvid henne. ”Den är till dig, ditt lilla troll.” Hon pussade henne på pannan och smekte henne över kinden. ”Faster älskar dig.” Min lillasyster är liten, men hon är så gammal i huvudet, hon vet hur man beter sig, och hon gör det.

 

Efter någon timme på sjukhuset fick vi äntligen lämna det och åka hem, till vår fasta boning. Det kändes så skönt att kliva in innanför dörren hemma, tillsammans med en liten flicka som så lugnt låg och sov i bilbarnstolen. ”Home sweet home.” Edwina kastade sig raklång i soffan i vardagsrummet, och jag gjorde henne sällskap strax efter. ”Vet du hur stolt jag är över dig?” Hon tittade på mig precis som att jag vore galen. ”Nej, varför?” Jag vände blicken mot Esmeralda, som fortfarande sov djupt. ”Tror du att jag hade klarat det där utan dig, tror du helt fel.” Hon kysste mina läppar och drog sina naglar löst i nacken på mig, så att håret reste sig. ”Jag älskar dig, så sjukt mycket.”

 

Edwina valde att inte amma Esmeralda, så hon fick tabletter på BB som gjorde att hon inte skulle behöva pumpa ur sina bröst på all mjölk, och vi gav henne matersättning istället. Det var mycket för att båda två skulle kunna gå upp med henne på natten och inte bara Edwina. Vilket jag tror är ganska bra, just för Edwina, då hon inte hade fått sovit speciellt mycket under graviditeten. Vi flyttade in oss i sängen och la ned Esmeralda på överkastet, tillsammans satt vi tätt omslingrade och bara tittade på henne. Hon rörde sig lite i sömnen, vilket fick oss båda att le. Om jag ska vara ärlig, hade jag kunnat ligga där i timmar och kollat på henne. Hur hennes kinder var formade, precis som mina när jag var liten, eller Edwinas ögon, mörka och kärleksfulla. Hon hade även fått Edwinas läppar, precis lika i formen, och dem kommer troligen bli lika fylliga.

 

”Jag är så glad att du har din familj, att dem finns bakom dig.” Jag kunde höra på henne att hon var ledsen, och jag tror att det har mycket att göra med att hon inte har någon mamma eller pappa. ”Hur många gånger ska jag behöva säga att det är din familj också?” Hon tittade på mig, med glittrande ögon, och en tår som lämnade det ena och gled ned över kinden. ”Jag saknar min mamma och pappa så fruktansvärt mycket. Även om jag aldrig fick chansen att träffa min mamma. Du ska vara glad som har dina.” En lätt suck slank ur min mun och jag kysste henne på hjässan. ”Jag kommer alltid finnas här, jag lämnar dig aldrig. Titta vad vi har gjort tillsammans. Hon är vår, vi har en egen familj, och jag kommer aldrig någonsin lämna den, mot något.” Hon torkade sina tårar och pressade samman våra läppar. Esmeralda vaknade till och gnydde lite, samt började spreta med fingrarna. ”Hon är nog hungrig.”

 

 

”Vart är det lilla underverket någonstans?” Hela min familj stormade in genom dörren, och inte bara mamma, pappa och mina syskon, utan mormor, farmor, och pappas farmor och farfar. Hela lyan blev full i folk, och dem hade med sig en stor tårta samt massa olika paket. ”Hon sover.” Svarade jag till mormor, som var helt hyper. Edwina stod i duschen när alla kom, så hon fick en smärre chock när hon kom ut, och såg alla samlade i vardagsrummet. ”Min lilla plutt, du har blivit pappa.” Mamma kramade om mig, och jag kände mig som liten igen. Pappa hade med sig en tidning åt mig, som jag genast slog upp. Egentligen hatar jag precis lika mycket som han att vara med i tidningen, men jag kunde inte undgå att läsa vad dem hade skrivit om oss denna gång.

 

”Justin Bieber har gått och blivit farfar. Hans son Liam, har tillsammans med sin vackra flickvän fått en dotter, ännu oklart vad hon ska heta. Det känns lite konstigt, jag menar, det var ju typ igår Justin stod på scenen för första gången och gjorde ett framträdande till One Time. Nu är han farfar, jag tror han kommer klara det jobbet lika bra som han klarar allt annat. Men nog om honom, vi ska fokusera oss på Liam. Han är 17 år, och fick sin dotter igår. Han och Edwina såg verkligen lyckliga ut när dem tillsammans hand i hand lämnade sjukhuset, med en bilbarnstol i handen. Vi kan inget annat än gratulera dem, och jag tvivlar absolut inte på att han kommer bli en minst sagt lika bra pappa som Justin har varit åt både honom, Adriana 13, Jamie 7, Juni och Jana 5 år. Bieber familjen växer, och vi kan väl bara hoppats att någon av barnen har samma talang som Justin himself.”


 

Suprise, hoppas ni gillade denna lilla novell. Det var många av er som ville veta hur allt blev mellan Liam och Edwina, samt deras barn, så här har ni en liten kort novell om deras lilla liv tillsammans. :) ♥ Jag vet att jag har varit frånvarande, men har noll inspiration.

 

Det var ingen som var intresserad av förslaget jag kom med igår, om ni har missat det, så är det inlägget under detta. :) 


Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Shortcut Novels.

Jag har suttit hemma idag och funderat på hur jag ska göra med denna novell. Jag vill inte lägga ned den, och göra alla mina underbara änglar besvikna, men samtidigt har jag ingen inspiration för att påbörja en ny novell. Så jag kom fram till en utmärkt plan.

 

Varför inte ge er chansen att synas lite i rampljuset, även om jag inte har så många besökare kvar, men dem som finns lämnar inte min sida märker jag.

 

Jag ger er alla där ute en möjlighet att skicka in era shortcut novels till mig, och jag kommer publicera alla, kanske inte samma dag, men dem kommer absolut få ligga på min blogg. Vad säger ni, låter det som en bra idé? Och bara så ni vet, det behöver absolut inte vara noveller om Justin, dem får handla om vad som helst, och självklart kommer jag att ge er cred för det, och länka er sida.

 

Det ni behöver göra är att: Mejla mig på, pinkgirlpms@hotmail.com

 

Skicka då in novellen, och bilder om ni vill ha med sådana. Skriv samma nummer i novellen som du har döpt bilderna till, på så sätt vet jag vart bilderna ska ligga.

 

Och självklart, skicka med er blogg adress, eller något annat ni vill ska få en länk.

 

Hoppas verkligen att många av er är med på detta. För samtidigt som ni får synas lite, har min blogg lite ljus i sig. ^


Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Sötnosar. ♥

Jag saknar er alla, det gör nästan ont i mig. Även om jag inte skriver en novell just nu, mer än den på Beautiful Bieber, så finns jag alltid hos er. jag tänker på er dagligen, och på olika idéer till en ny novell. Men jag tror att jag har kommit på en sak jag ska ge er iaf, ni var ganska enade om just det. Så ska försöka göra klart det så fort som möjligt. 

Ni får gärna komma med fler idéer till mig, så ska vi se om jag kan göra en novell av någon av dem. :) 



Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Svar på kommentar.

Jag har fått många underbara kommentarer, men det finns en som sticker ut i mängden. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, skratta för att allt är ett enda stort skämt, eller gråta för att personen i fråga är patetisk. :P Jag vet att man inte ska ha förutfattade meningar, men någon måtta får det faktiskt vara. Jag menar, come on. ^ 

Vem skulle troligen ha skickat min länk till Caitlin, som sedan har översatt en hel novell till självaste Justin Bieber? Ja, många roliga människor finns det ^^ 




Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

♥♥♥

Jag kommer alltid kolla in på denna blogg, läsa era underbara kommentarer om och om igen, dem dagarna jag kan behöva lite uppmuntran, så kommer era ord hjälpa mig. (",) Jag kommer alltid att finnas på PinkGirlPMS@hotmail.com , så ni kan alla mejla mig om ni vill. Jag läser och svarar. 

Det kändes hårt imorse, att vakna och inse att jag inte har något att skriva på. Men samtidigt var det någon slags lättnad. Jag behöver nog en paus, även om jag hela tiden funderar på en ny novell. Men samtidigt känns det som att det är så fruktansvärt många därute som driver olika Justin noveller så alla idéer är tagna. Jag tänker så det knakar, och tro mig, det är endel. 

För er som inte vet om det, så skriver jag även en novell med Emma på http://beautifulbieber.blogg.se/ .. Så det är ju bara kika in där om ni vill läsa mer av mig. :) 



jag älskar er. ♥

Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Det är med tårar i ögonen jag skriver detta. ♥

Nu är HITRISA officielt över, och jag känner mig tom. Den novellen var min egna lilla bebis, som jag tog hand om varje dag i flera månader. Det är den novellen som har fört mig närmare alla mina underbara läsare. Varje liten kommentar har jag läst, och jar har tagit åt mig av allt, till och med det dåliga. När jag har behövt er hjälp har ni hjälpt mig, och utan er hade denna novell inte blivit vad den blev. 


Det finns en sista sak jag vill att ni ska göra för mig, då kanske ni får er en till novell. :)

Jag vill att ni svarar på några få frågor jag har.

• Vilket är ert favorit kapitel? Varför? 
• Gillade ni hur allt slutade, eller? Isf, hur hade jag kunnat göra det annaorlunda?


Och den sista.

• Har ni några förslag på en ny novell?
Ge mig massor av idéer, så ska jag nog kunna skriva en.



OBS, Sista Epilogen under detta. :)

Skrivet:
Kategori: √ 4. HITRISA - Part 2

HITRISA 2 - EPILOG - Del 3


 

 

 

Både Liam och Justin har betett sig konstigt mot mig. Eller inte mot mig specifikt, men överhuvudtaget, och det stör mig en aning. Dem utbyter blickar med varandra som jag inte kan tyda, jag är inte så säker på att jag vill heller. Men jag vill gärna veta vad som händer under mitt tak. Jag tror inte att det är någon annan runt oss som ser eller märker någon skillnad, men det är min son vi pratar om. ”Mamma, kan du fläta mitt hår, det är lite svårt att göra det själv.” Adriana kom in i badrummet där jag stod och plattade håret. ”Självklart gumman.” Att hon kunde växa så mycket under en natt är omöjligt, då jag inte är en dag äldre än 25. Det var ungefär så min mamma alltid sa när jag var i Adrianas ålder. Man blir inte äldre än vad man gör sig till. ”Vill du ha en eller två flätor?” Hon skakade på huvudet och satte sig på pallen. ”Jag vill ha en sån du gjorde förut. Den som var så svår.” Det kunde man ju ge sig sjutton på att hon ville. ”Ska bli.”

 

När jag fick reda på att jag var gravid igen, med tvillingar dessutom, blev jag rädd. Livrädd, faktiskt. Justin fanns vid min sida hela tiden, han kunde ligga på kvällarna och sjunga för mig, även om han själv var jätte trött. Han strök mig över magen så ofta han fick chansen, och han drog alltid fingrarna igenom mitt hår innan han kysste mina läppar ömt. Den graviditeten är faktiskt den lättaste jag har gått igenom, även om dem var två stycken. Jag födde på vanlig väg, och dem var friska som nötkärnor när dem kom ut. ”Gumman. Vad tänker du på?” Justin hade smugit sig upp bakom mig där jag fortfarande stod framför spegeln, men sminkade mig. ”Tillbakablickar bara.” Han drog sina fingrar genom sitt hår, på det där sexiga sättet, bara han kan. ”Vi behöver prata, med Liam. Så jag kör alla barn till pappa, förutom Adriana som ville till Ryan och Alessa.” Med dem orden kysste han mig på kinden och lämnade badrummet.

 

 

”Jag hittade dagboken för inte så längesedan, det är över 7 år sedan som jag skrev i den sist. Jag har aldrig riktigt behövt den på samma sätt som när jag var mindre, just för att jag alltid ventilerar mig med Justin, oavsett om det handlar om honom. Han är min man, och han har rätt att veta mina innersta tankar om honom. Vi har faktiskt inte bråkat en enda gång på dessa 7 år, och det finns ingen människa som kommer förstå hur sjukt jävla skönt det är. Vi är nog klara med det, för alltid, hoppas jag. Varje gång jag ser honom får jag fjärilar i magen, och dem är vilda. Så ni kan ju själva räkna ut hur lugnt det är i min mage, med tanke på att jag bor med honom.

 

Egentligen skulle jag inte skriva i boken, utan jag skulle läsa mitt gamla, men jag kände för att skriva några få rader. Justin drog precis igen dörren, då han ska köra dem till Jeremy. Det fanns tydligen saker vi skulle prata med Liam om, eller om det var tvärt om. Frågan är ju bara vad han har gjort nu då. Justin lät faktiskt ganska allvarlig när han sa det, även om det inte var meningen. Jag vet inte, jag ska inte säga något egentligen. För jag vet inte vad som är på gång mellan dem två, jag får snart veta det.”


 

 

”Mamma, vart är alla?” Liam stod i dörren till vårt sovrum. Jag slog med handen bredvid mig, och han förstod att han skulle sätta sig ned. ”Justin kör dina syskon till Jeremy.” Han stelnade till när jag sa Jeremys namn, vilket jag kan förstå, så säkert alla tankar kom upp om Jazzy. ”Får jag fråga dig en sak?” Han tittade på mig och nickade lite smått. ”Vad hände egentligen mellan dig och Jazzy?” Han la sig raklång bakåt i sängen med händerna för ansiktet, och suckade högt. ”Ni var ju bästa vänner, och ni pratar ni knappt med varandra.” Han svarade inte, så jag fortsatte lite smått. ”Jag trodde vi skulle bli mer än bästa vänner. Men hon slutade höra av sig, och blev tillsammans med han, Mike. Eller vad han heter.” Han lät ledsen, precis som att han önska annat. ”Du har en fin tjej du med. Jag gillar henne.” Ett leende spred sig över hans läppar, och han gav mig en kram. ”Hon gillar dig med.”

 

 

”Mamma och pappa, kan ni komma?” Både jag och Justin stod i köket och höll på med kaffe när Liam ropade på oss. Av det jag såg på Justin, så visste han redan om vad det var som skulle hände. ”Kommer.” Vi tog med oss varsin kaffekopp och gick ut till både Liam och Edwina som satt i soffan. Liam tittade på Justin som nickade lite diskret åt honom. ”Kan du lova mig att inte bli arg mamma, snälla.” Liams röst lät osäker, och Edwina ville inte titta upp och möta varken min eller Justins röst. ”Beror på vad det är som har hänt.” Jag drack några klunkar av mitt kaffe, och ställde sedan ned koppen på bordet, och lutade mig tillbaka i fåtöljen jag satt i. Liam satt framåt lutade i soffan med knäppta händer i knä. ”Edwina är med barn, men lugna ned dig, vi vet inte vad vi ska göra.” Hela meningen var egentligen utan punkter, och han sa den så fort, troligen för att jag inte skulle hinna reagera innan han fick allt sagt. Hela jag stelnade till. Jag förstod inte hur Justin kunde sitta helt stilla, även om han visste om det. Nog för att jag var 15 när jag fick Liam, men ändå. Var det verkligen det här jag ville mitt 17 åriga barn? Var det på detta sätt jag hade uppfostrat honom. Utan att ens säga något reste jag mig upp och gick ut på altanen.

 

Jag vet inte hur länge jag satt där ute, men jag fick mig en tanke ställare när jag själv tänkte tillbaka på tiden då jag fick Liam. Jag kan faktiskt sätta mig in i Edwinas situation, jag kan förstå alla tankar som strömmar sig igenom hennes huvud, och alla obesvarade frågor som hennes hjärnspöken som bråkar med varandra om vad som är rätt och fel. Jag gick in tillbaka till dem där Liam satt med armarna om Edwina som grät. ”Förlåt att jag gick. Jag vet inte vad som flög i mig.” Liam tittade argt på mig, och det fick han göra. Jag hade gjort fel. ”Kan ni två gå ut.” Jag kollade på både Liam och Justin, och utan att fråga varför, reste dem på sig, men Liam kysste Edwina innan dem lämnade vardagsrummet. Jag satte mig ned bredvid henne, och drog in henne i min famn. Hon fortsatte gråta en skvätt, tills hon lugnade ned sig och satte sig upp. ”Mormor och morfar kan inte få veta något. Jag vet inte vad jag ska göra, eller vi.” Jag hade inget svar på det där, jag hade min mamma som stöttade mig genom allt. ”Jag kommer finnas här. Vill ni ha kvar barnet, kommer jag bli farmor, och jag kommer älska det barnet, precis som att det vore mitt eget.” Hon la sina armar om mig, och kramade mig hårt. ”Tack. Verkligen.”

 

Hon lämnade rummet och Justin kom tillbaka och satte sig bredvid, och drog in mig i sin famn. ”Vad sa du till henne?” Han viskade precis vid halsen på mig, innan han tryckte sina läppar mot min hud, och kysste mig i nacken. ”Att jag kommer stå bakom deras beslut. Jag har själv varit där.” Han höll om mig med båda sina armar och tryckte mig, om det ens var möjligt ännu närmare sig. ”Sa du något till Liam?” Jag kände hur han nickade bakom mig. ”Precis samma sak som du.” Vi satt länge där, och bara höll om varandra. Liam och Edwina befann sig i köket, och jag har ingen aning om vad dem pratade om. Hur dem resonerade, eller hur dem tänkte. När Liam kom tillbaka in i vardagsrummet hade han ett milt leende på läpparna, men jag vet inte varför. Om dem hade kommit fram till något, eller vad nu det där leendet kom ifrån. Han satte sig ned där jag tidigare hade suttit. ”Jag hoppas ni ställer upp på oss, för allvarligt, vi kommer inte klara oss utan er hjälp. Vi vill ha kvar barnet, men ah. Hjälper ni oss?” Det är sällan jag ser min son med tårar i ögonen, men där och då, var ett av tillfällena. Edwina kom ut till oss igen, och satte sig i knä på Liam. ”Självklart, vi hjälper er.” ”Tack, farmor och farfar.”


 

Nu är denna resa över. :'( Och nu helt ärligt sitter jag med tårar i ögonen, det känns jobbigt, hårt. Jag har inga barn, men jag tror det är såhär det känns att lämna bort sitt barn. =/


Skrivet:
Kategori: √ 4. HITRISA - Part 2

HITRISA 2 - EPILOG - Del 2



 

Jag förstår att min mamma redan som 17 åring kunde veta att hon ville leva med Justin livet ut. Jag känner samma sak när jag ser på Edwina. Det var en fördel med att få sin egen stuga på gården, varken mamma eller pappa behövde veta att jag sällan tillbringade nätterna ensam. Det var det dem var rädda för från början, och att jag ändå skulle smyga in på kvällen. Den andra fördelen var att få ha något eget och komma undan från alla syskon. Jag älskar dem över allt annat, men ibland kan jag behöva komma ifrån. Även om inte Justin är min riktiga pappa, har jag aldrig känt mig tvungen att leta efter honom, Alexander. Min mamma har uppfostrat mig riktigt bra på egen hand, tills hon träffade Justin, då han blev en del av mitt liv. Och tack vare honom har jag ett helt fotbollslag till syskon. Det är i alla fall så det känns när alla skriker och gnäller på varandra, samtidigt.  Visst var det jobbigt precis när jag flyttade in i den, jag var inte tillsammans med Edwina då, men allt löste sig med tiden. Hon kom in i mitt liv, och vände bokstavligen upp och ned på det. Hon tog mig med storm, precis som pappa har berättat att mamma gjorde med honom.

 

Edwina flyttade hit från Spanien, för att bo tillsammans med sina morföräldrar. Hennes mamma kom från Stratford, och hon träffade Edwinas pappa på en semester i Madrid. Tråkigt nog dog hennes mamma när hon födde henne, så hon tvingades bo med sin pappa, tills han en dag dödsförklarades, då han hade varit med i en bilolycka. Hon är halv spanjor, med grymt mörka vackra ögon inramade av mörka ögonfransar. Hon har nästan kolsvart, lockigt långt hår. Hon fick garanterat sin pappas utseende, och jag älskar det. Att vakna upp bredvid henne varje morgon är något jag aldrig kommer vänja mig av. Värmen som strömmar ut från hennes bara hud, ibland kan det bli för mycket, men jag kommer aldrig tröttna. ”Baby, är du vaken?” Hon vände sig om så jag kunde se hennes vackra ögon. ”Ja, men vaknade kanske för 10 minuter sedan.” Jag sover som bäst när hon sover bredvid mig. Hennes mormor och morfar vet om att hon sover hos mig, men jag har inte riktigt vågat fråga mamma eller pappa, då jag vet vart det skulle leda.

 

Vi låg i sängen ett tag, tills hon plötsligt rusade upp ur sängen och in på toaletten. Jag kunde höra hur hon spydde, vilket fick mig att kvickna till en aning. Jag gick in till henne, men hon avvisade mig. ”Gå Liam. Du behöver inte se det här.” Istället för att lyssna på henne, lyfte jag upp hennes hår, och strök henne över ryggen. ”Vad åt jag igår som inte du åt?” Jag började tänka tillbaka på gårdagen. ”Vi åt pizza. Men du tog en med fläskfilé, det gjorde inte jag.” Hon satte sig ned på golvet när hon hade tömt magen riktigt ordentligt. Jag gav henne ett vattenglas, som hon smuttade lite löst på. ”Troligen den som spökar, eller så har jag åkt på magsjuka. Barnen har det på dagiset som jag praktiserar på.” Varje gång hon blir sjuk, blir hon verkligen det. Jag förstår inte hur hon klarar av allt, hur hon överlever. Hon är rätt smal, och man blir inte direkt större av att ha magsjuka.

 

”Lägg dig ned, så kommer jag med frukost åt dig.” Hon hann precis ta tag i min arm innan jag kom utom räckhåll för henne. ”Stanna med mig, jag är inte hungrig.” Hennes mörkbruna ögon glimmade till en kort sekund innan hon släppte min arm. ”Okej.” Jag slog på TV:n och kröp ned bakom henne i sängen. På lördagar går allt veckans American Idol avsnitt, och det är hennes favorit program, så jag lät det vara på. Tillsammans låg vi där och skrattade åt alla som verkligen gjorde bort sig på den första audition. Det är det enda jag tycker är bra när det kommer till dessa program, sedan blir det bara tråkigt. Efter ett tag kunde jag höra hur hon somnade då hennes andetag blev tyngre och jämnare. Eftersom att jag inte hade några planer på att somna om hoppade jag in i duschen. Det sköna med sommarlov är att slippa skolan, och få umgås med nära och kära hela dagarna, och ännu bättre, jag har bara haft sommarlov i en vecka.

 

 

Jag vaknade morgonen därpå av att Edwina hoppade upp ur sängen och samma visa utspelades. Hon sprang in på toaletten, men nu hann jag inte reagera innan hon kom ut och såg skräckslagen ut. Precis som att hon hade sett ett spöke. Hon kastade sig över sin väska som låg precis innanför dörren och slet upp både ett och två olika paket. Hon satte sig ned med ryggen mot mig i sängen, men hon sa fortfarande inte något. ”Kan du berätta för mig vad det är som har hänt?” Hon satte upp pekfingret mot mig, och det såg precis ut som att hon räknade. Allt snurrade i mitt huvud, och jag hade absolut ingen aning om vad hon höll på med. Hon vände sig om mot mig, men sa fortfarande inget. ”Wina, vad är det?” Jag strök henne över kinden. ”Min mens är sen.” Hon sa det knappt hörbart, men sedan hände något. ”Jag äter mina jävla p-piller, samma klockslag varje jävla dag. Har till och med mobilen som påminnelse.” Hon höjde rösten och flaxade med armarna. ”Till vilken jävla nytta liksom?” Hon bröt ihop på golvet, vilket fick mig att reagera. ”Gumman, allt kommer bli bra. Lugna ned dig lite nu.” Hon grät, och försökte hela tiden knuffa bort mig, men tillslut gav hon upp, och jag fick dra in henne i min famn.

 

”Vi måste göra ett test…” Hon spände ögonen i mig. ”Vi? Det är i mig som ett barn växer, inte i dig.” Jag förstod att hon reagerade som hon gjorde. Varje gång hon har behövt hjälp i livet, eller något har hänt henne, har alla vänt henne ryggen, så hon trodde nog att jag skulle göra samma sak. ”Jag finns vid din sida, hela tiden. Vi måste göra det, så vi vet. Och sedan bestämma utifrån det.” Tillslut insåg hon att jag verkligen menade allvar, att jag skulle finnas vid hennes sida. Det tog lång tid, men jag lyckades övertala henne. ”Älskar du mig?” Vi satt i min säng, jag med armarna om henne, och lutade mitt huvud mot hennes. Hennes plötsliga fråga fick mig att stelna till, och när jag gjorde det vände hon sig om och såg på mig. ”Gör du det?” Det var nästan en vädjan om att jag skulle säga ja, hon ville inte höra något annat. ”Ja, det gör jag. Oavsett om du vill behålla barnet eller inte.” Hon slappnade av och la sig ned igen.

 

”Hur tror du att din mamma kommer reagera?” Vi satt i min säng och spelade kort, klockan var inte speciellt mycket på kvällen och maten skulle inte serveras fören om en timme. ”Jag vet faktiskt inte. Det återstår och se.” ”Vad ska mamma reagera över?” Den plötsliga frågan kom inte från Wina, utan från min syster, Adriana. ”Skit i det. Vad gör du ens här inne?” Precis när jag skulle resa mig upp och kasta ut henne, stoppade Wina mig. ”Kom, gumman.” Adriana satte sig i sängen bredvid henne, och hon började fläta Adrianas hår. Dem två har verkligen fattat tycke för varandra, och det är bra att hon kommer överens med resten av min familj. Mamma älskar henne, likaså pappa, men frågan är vad dem kommer tycka om faktumet, om att dem ska bli farföräldrar.


 

Blev ni förvånade?Jag tyckte att ni förtjänade ett kapitel från Liam's POV. Så då gav jag er det.Vad tycker ni?Och självklart kommer Clar's senare idag, OM ni kommenterar flitigt!! =)


Skrivet:
Kategori: √ 4. HITRISA - Part 2

HITRISA 2 - EPILOG - Del 1



 

7 år har gått, och jag är lyckligare än jag varit på länge. När jag var liten önskade jag att jag hittade mig en tjej jag kunde leva livet ut med, och som skulle föda mina barn. Jag har en son, Liam 17 år, förstår ni att han är lika gammal nu som jag var när jag först träffade Clarissa, antingen är det han som växer som ogräs, eller så är det jag som börjar bli gammal, jag vet inte. Adriana, min underbara prinsessa är 13 år, hon växer också ifrån mig. Även om hon och jag har våra speciella band mellan oss. Det är alltid mig hon kommer till om det är något som har hänt, eller om hon behöver prata. Jamie, som nu är 7 år är med vild än tam, om folk tyckte att Liam hade mycket energi som liten, ska dem se Jamie en dag då han är som värst. Han är högt och lågt, och jag antar att han fått det från mig, för vad jag hört av Erica var inte Clarissa det minsta vild som liten. Nu till det ni inte vet om, jag har två tvillingdöttrar, Juni och Jana, dem är 5 år. Jag har min stora familj, och jag mår bra.

 

Solen stod högt på himmelen och vi hade planerat in en grillkväll. Clarissa var iväg med tvillingarna och handlade tillsammans med Alessa och Drew. Då jag någon gång när jag inte var vid medvetandet, lovade henne att städa. Hon måste ha supit ned mig och fått mig att lova något sådant. Att dammsuga nedervåningen är väl egentligen något som går fort, när man väl har börjat, men det är just det. Jag drar hellre ut på det, än börjar. Ryan satt vid köksbordet och kollade på mig, när jag velade fram och tillbaka. ”Men plocka fram den där jävla dammsugaren någon gång. Clarissa kommer döda dig om hon kommer hem och det ser likadant ut.” Han hade rätt, hon skulle strypa mig långsamt, samtidigt som hon klöste ut mina ögon. Inte riktigt kanske, men hon skulle nog lätt slå mig i magen, och sedan dunka ned mig i golvet. ”Jag ska.” Utan att tveka resta jag på mig och gick till städskrubben, i tvättstugan. Ryan hade plockat upp allt från golvet så det var bara att veva omkring med snabeldraken. Efter 20 minuter var jag klar, och det tog inte många minuter fören Clarissa klev innanför dörren. ”Älskling, jag är hemma.” Det kunde man utan problem höra, det var nämligen inte bara hon som klev innanför dörren, utan även tre ungar, och Alessa.

 

Köttet låg i marinad, och tjejerna befann sig inne i köket för att göra sallad och grejer, vi grabbar fick inte vara där inne för dem. Liam har fått sig en egen stuga på gården då han inte ville bo med oss mer, vilket jag kan förstå då det skiljer en hel del i ålder på honom och sina småsyskon. Han trivs i stugan, och den är stor, hade jag varit i hans ålder hade jag också velat ha det som han. Alla barn var ute på gården, Juni och Jana var dem enda som satt i sandlådan och lekte, då Adriana och Drew hoppade på studsmattan tillsammans med Jamie. Liam däremot, honom var man tvungen att hålla ögonen på, då han hade sin flickvän Edwina över på middag, dem låg på en filt en bit bort tillsammans. Ska jag vara ärlig har jag aldrig sett honom så glad, och så sprallig som i närheten av henne, det var nästan som att se sig själv tillsammans med Clarissa. Det var nog troligen så jag reagerade kring henne, precis som att jag hade myror i byxorna. ”Barnbarn på G eller?” Ryan satt med en öl i handen på altanen och blickade ut mot Liam. Jag skrattade till en aning, med sarkasm i rösten. ”Inte så länge jag lever, det kan jag lova.” Jag slog mig ned mitt emot honom, och tog mig en egen öl. ”Har ni tagit det snacket med honom?” Egentligen tyckte jag inte att det skulle behövas, men nu när han sa det så lät det som att det kanske var på tiden. Jag skakade på huvudet. ”Nej, men jag kanske borde?” Ett leende spred sig över Ryans ansikte.

 

 

Adriana var klar med maten, så hon gick runt bordet och satte sig i mitt knä. ”Får jag ta fram godisskålen som står i skåpet?” Hon viskade i mitt öra, vilket fick mig att skratta till. ”Hur kan du veta om den?” Det var jag som hade köpt det godiset, så att hon visste om det, det var ett under. ”Jag såg när mamma öppnade skåpet. Nå, får jag?” Den flickan har min förmåga att kunna binda folk kring lillfingret med bara en blick. ”Självklart, men får du inte ned den med hjälp av pallen så ropar du på hjälp. Du klättrar inte i skåpen. Du har redan slagit dig en gång.” Hon nickade och sprang in med full fart, och det lät som att hon rev köket när hon flyttade omkring på pallen. ”Vart skulle hon i den där farten?” Clarissa satt bredvid mig, så hon placerade sin hand på mitt lår och lutade sig till mig. ”Hon ville ha godis.” Hon kollade på mig. ”Och det fick hon? När ingen annan ätit upp? Ibland blir jag så trött på att hon kan göra vad som helst för att du ska lyda henne.” Hon sa det inte som en dålig sak, utan med en klingande röst och en glimt i ögat.

 

När kvällen kom och det var dags för Juni och Jana att gå och lägga sig, blev det näst intill tredje världskriget. ”Jag vill inte.” Jana är den som är mest envis av dem två, annats är dem identiska. Det är svårt för andra att se skillnad på dem, och tro mig, det var det för mig också i början, då Clar hade klätt dem likadant. ”Men det är natten, kom nu.” Juni hade redan gått in på badrummet för att borsta sina tänder medan Jana satt kvar på stolen och surade. ”Om du inte du följer med mig nu får inte du bada med oss imorgon.” Det finns en sak man inte ska låta sina barn göra, och det är bestämma, men ibland orkar man inte hålla på hur länge som helst. Det blev fart på henne när jag gav henne ett ultimatum, antingen eller. När dem var klara och hade fått på sig sin pyjamas bäddade jag ned dem, och lät dem lyssna på saga med dörren öppen, så att dem skulle kunna höra oss. ”God natt, pappa älskar er.” Jag pussade dem båda en varsin gång i pannan. ”God natt pappa. Älskar dig med.” Dem har en tendens att säga samma sak samtidigt, ibland är det kul, men ibland blir det lite läskigt, precis som att dem kan läsa varandras tankar.

 

Clarissa satt i en av våra sackosäckar på altanen, men jag lyfte upp henne, så jag kunde sätta mig i den, med henne i knä. ”Varför gör du alltid så, när jag sitter som skönast?” Hon skrattade och putade med underläppen, i en gest om att se ledsen ut. ”För att du är så söt när du ser ledsen ut.” Hon lipade mot mig, vilket gjorde det hela ännu roligare. Alessa och Ryan satte sig ned i den andra sackosäcken, medan Liam och Edwina låg i hängmattan. Adriana, Drew och Jamie satt inne i vardagsrummet och kollade på film, samt åt godis och chips för en hel armé. Alessa och Ryan utbytte några blickar med varandra innan Ryan helt plötsligt släppte en bomb. ”Vi ska ha barn.” Jag blev helt till mig av lycka, Clarissa med. ”Åååh, Grattis.” Tjejer har en tendens att verkligen visa sina känslor, Clar började till och med gråta. När jag reste mig upp kollade jag bort mot Liam som låg och stirrade på oss, men när han såg mig, kollade han genast bort igen, och strök Wina över ryggen. Han hade inte riktigt varit sitt bästa jag, under dagen, vilket började oroa mig en del. ”Grattis RyMan.”

 

 

”Pappa…” Liam kom in i köket där jag satt och läste tidningen, klockan var för lite för att han skulle vara uppe en lördag morgon. Speciellt då han inte kom i säng fören efter 2 på natten. Så det måste ha funnits en väldigt bra anledning. När jag mötte hans blick, kunde jag se att det fanns en del som tyngde honom, och det sårade mig. ”Vad är det?” Han satte sig ned mitt emot mig, men sa inget. ”Jag behöver din hjälp, men du måste lova mig att inte berätta för mamma.” Han kollade ut från köket, troligen för att se om Clar hade vaknat, eller någon annan. ”Jag kan inte lova något, och det vet du. Det beror helt och hållet på vad det är som har hänt.” Ännu en gång kollade han runt sig. Vad var det som kunde vara så hemligt? ”Edwina är med barn.” Jag hade precis ställt ned kaffekoppen på bordet, vilket var tur, för jag krampade i hela kroppen. Det kunde inte vara sant. ”Är ni säkra?” Liam var två år yngre än mig, när vi fick Adriana. ”Ja, hon gjorde ett test igår, och har spytt varje morgon i en vecka, typ.” Jag visste att dem hade undanhållit för både mig och Clarissa att Edwina hade spenderat varje natt i Liams stuga, men att dem hade varit så korkade visste jag inte.


 

Första epilogen. :) Tack för alla era underbara kommentarer. Jag har läst dem med tårar i ögonen. I LOVE U... ♥♥♥


Skrivet:
Kategori: √ 4. HITRISA - Part 2

Chapter one hundred-eleven.


”Adriana, vi är hemma.” Erica hade valt att tillbringa tiden hemma hos oss tillsammans med Adriana då vi var borta, och det kan man väl kanske förstå då hon annars hade fått varit på ett hotellrum, och det hade nog inte Adriana gillat. ”MAMMA, PAPPA.” Hon kom springandes med armarna rakt ut, hon kastade sig i famnen på mig då jag satt på huk. ”Gud vad jag har saknat dig.” Hon höll om mig så hårt att hon troligen var rädd att jag skulle försvinna om hon släppte. Erica kom ut i hallen och kramade om sin dotter, men Adriana ville inte släppa, så jag bar upp henne i min famn, och lät henne sitta på min höft. ”Har ni haft det bra?” Erica hjälpte oss in med väskorna, och när vi kom in i vardagsrummet kunde vi skymta Clarissas brudklänning. Jag drog in henne i min famn och kysste henne på kinden. ”Jag älskar dig.” Viskade hon mot mina läppar, innan hon följde efter sin mamma in i köket. ”Jodå, det har vi. Han tog mig till paradiset.” Hon tittade på mig, och log. ”Du har en fin solbränna. Man kanske skulle ta sig en vecka till solen.” Erica var lite blek mot Clar så det var lite kul att se det. ”Vill du ringa farmor?” Adriana tog min mobil, och konstigt nog kunde hon till och med min kod, för att komma in. ”Varför har du mammas födelsedag som lås?” Jag rufsade till henne i håret. ”För utan henne hade jag inte haft dig.” Hon sprang iväg och jag hörde att hon började prata med mamma.

 

Clarissa stod lutad över köksön med ryggen mot mig, så jag smög fram och lät mina händer smyga sig in under hennes linne, vilket fick henne att rycka till. ”Shit vad du skräms. Gör aldrig mer sådär.” Hon tog sig för hjärtat och pustade ut, men jag lät mina händer vandra upp över hennes mage. ”Ge dig, mamma är här.” Hon viskade tyst för att Erica, som stod med ryggen mot oss inte skulle höra. ”Vad? Hon vet väl själv hur det var i den här åldern.” Clar började skratta, vilket fick Erica att vända sig om. ”Undra om inte ni var borta lite för lite.. Det ser ut som att ni skulle behöva lite ensam tid.” Hon lämnade köket, vilket gav mig ett tillfälle att vända Clar om, och pressa henne mot bänken, och kyssa hennes läppar. ”Farmor kommer snart.” Adriana stod i dörren, så vi släppte varandra, och vände oss om för att kolla mot henne. Jag suckade, vilket fick Clar att le. ”Då ska jag ge igen.” Jag tvivlade absolut inte på att hon skulle göra något som fick mamma att reagera. Det är lite av vår hobby gentemot varandra, hon försöker alltid få min mamma att kasta ur sig någon spydig kommentar, då jag försöker få hennes mamma göra likadant. Jag har ingen aning varför det är så spännande, men det är väl antagligen det där förbjudna, att man inte ska visa mamma och pappa vad man gör när dem inte ser.

 

 

”Liam och Jazzy, det är mat.” Alla hade kommit hem, så alla musketörer var samlade plus några till. Pappa hade kommit, och tog med sig Jazzy. Erica hade stått framför spisen i stort sett hela dagen, för något stor kok. Det luktade fruktansvärt gott när vi klev innanför dörren, så jag tvivlade inte på att det skulle smaka minst lika gott. Liam och Jazzy kom springandes, och båda två roffade åt sig en tallrik var. ”Vad gott det luktar mormor.” Erica ställde fram en stor sallad på bordet och rufsade till Liam i håret. ”Tack. Hoppas det smakar likadant.” Jag satt vid bordet med Jamie i knä. Clarissa satte sig ned bredvid mig när hon hade tagit mat, och så tog hon Jamie och satte honom i son stol, bredvid min mamma och hennes mamma. Dem fick ta hand om honom under middagen. När alla hade satt sig till bords började vi under tystnad att äta, men pappa var den första att bryta den. ”Har ni haft det bra?” Både jag och Clar kollade på varandra, och pappa suckade högt. ”Tack, vill inte veta.” Liam kollade på honom med fundersam blick. ”Vad?” Jag höll på att svälja hela gaffeln, och saken blev inte bättre av att Clarissa placerade sin hand på mitt lår. ”Det är ingenting för små öron.” Liam suckade och pappa räddade mig, men han såg inte speciellt glad ut, vilket fick mig att börja skratta. Handen som hon tidigare hade haft helt stilla började röra på sig, så allt blev så mycket jobbigare för mig.

 

När vi alla hade ätit klart och plockat undan allt, placerade vi oss i vardagsrummet. Erica kom ut från mitt spelrum med ett album i handen, ett jag aldrig sett förut. ”Vad är det där?” Clar pekade på det jag tidigare hade funderat över. ”En sen bröllopspresent till er.” Hon sträckte albumet till mig och Clar satte sig ned bredvid mig. På framsidan var det en stor bild på oss när vi stod utanför kyrkan. Vi såg så lyckliga ut, det var nästan så att våra ögon var formade till hjärtan. Clar drog sina fingrar över framsidan. Jag vek undan den sidan och fick syn på den andra, Liams födelseband tillsammans med Clarissas. Under dem hade Erica skrivit hennes känslor kring just det. ”När du Clarissa kom hem och berättade att du var gravid steg paniken i mig. Men tillsammans tog vi oss igenom det, och jag har ett underbart barnbarn.” Clar torkade sina tårar och tittade på mig. Jag kysste henne på näsan, vilket gjorde att hon fick ett litet leende på läpparna. Vi fortsatte bläddra i albumet och kom fram till banden som tillhörde Adriana och Clar. Alla känslor från den perioden kom tillbaka, hur jag behandlade Clarissa. Utan att tänka mig för slog jag ihop albumet och rusade upp till sovrummet. Jag kunde höra hur dem flesta drog efter andan och hur Adriana frågade vad som hände. Allt jag kunde känna var ånger, hade jag behandlat Clarissa rätt, hade hon inte känt sig stressad över allt, och Theo kanske hade överlevt.

 

 

Jag förstod inte vad det var som hände med Justin, men jag såg på honom att han behövde vara själv. Adriana kröp upp i mitt knä. ”Vad var det med pappa?” Både mamma och Pattie satt och tittade mot trappan där han tidigare hade sprungit. ”Jag vet inte gumman.” Hon tittade nästan argt på mig. ”Men gå efter då!” Jag gjorde som hon sa och hon kröp över till Jeremys knä istället. Jag gick upp mot sovrummet med albumet i handen. ”Baby, vad är det? Vad hände?” Han grät där han låg i sängen med ryggen mot mig. Jag kände mig så fruktansvärt hjälplös. Jag la mig ned bakom, och strök honom över ryggen, försökte trösta honom, även om jag inte visste vad felet var. ”Kan du förlåta mig?” Jag förstod inte ett smack av det han ville ha sagt, men jag hade mina aningar om att han även skulle få mig att gråta. ”Varför skulle jag det, eller, vad är det du har gjort som gör att jag måste förlåta dig?” Han snyftade till några gånger innan han vände sig mot mig. ”Vad är det jag ska förlåta?” Han kunde inte ens se mig i ögonen, och frustationen började stiga i min kropp. Jag reste mig hastigt upp från sängen och gick med bestämda steg mot badrummet. ”Gifte jag mig med dig, för att vi skulle bråka ännu mer?” Jag nästan skrek innan jag smällde igen dörren, och låste. Det händer inte ofta att vi låser längre, men nu behövde jag verkligen egen tid. Jag kunde ändå se hur hastigt han reagerade, på mina ord, hur hårt dem tog på honom.

 

Jag lät mina kläder falla till golvet, och jag drog ut min hårsnodd från håret, och lät det falla likt ett vattenfall över ryggen. Jag ställde mig direkt under duschens munstycke och struntade helt och hållet i om det var kallt eller varmt vatten som skulle forsa över mig först. Som tur var, var det inte iskallt, men heller inte lika varmt som jag brukar ha. ”Clarissa öppna.” Jag hade inte hört att någon stod utanför, eller ens försökt ta sig in, men när jag hörde frustationen i Justins röst, kunde jag förstå att han hade försökt att fånga min uppmärksamhet ett tag. ”Kan man få duscha ifred eller?” Min irritation hade inte runnit av mig, sådär som den brukade göra. ”Baby, jag vill inte bråka. Vi har precis kommit hem från vår bröllopsresa…” ”Men säg det till dig själv, jag frågade dig flera gånger vad fan du svamlade om. Skyll dig själv, nu har du gjort mig arg, OCH ledsen. Hoppas du är nöjd.” Jag älskar att vi har en stereo inne på badrummet, den är perfekt i sådana tillfällen, när någon står och är dryg utanför, då är det bara att slå på den, och låta musiken strömma ut i högtalarna som är placerade i varje hörn i badrummet.

 

Jag vet inte vad som hände, men när jag hade klivit ut ur duschen och fått tag i en handduk bröt jag ihop. Tårarna bara rann, och det kändes precis som att livet rann igenom mina händer. Allt jag en gång i livet haft placerat där försvann mellan fingrarna. Jag kunde höra hur Justin ryckte i handtaget, hur han i panik skrek efter hjälp. Jag satt på badrumsgolvet lutad mot väggen, och med ansiktet djupt försjunket i mina händer. Helt plötsligt rycktes dörren upp, och jag kände hur någon kastade sig ned bredvid mig och drog in mig i sin famn. Jag kände genast igen doften som omslöt mina lungor, och det är en doft jag varken kan eller är villig att leva utan. ”Gumman, vad hände?” På samma sätt som jag tidigare hade frågat honom vad som hände, frågade han mig. Och även om jag ville svara, kunde jag inte. Jag fick inte fram ett enda ord, jag bara grät. Han bar upp mig i sin famn, och ut från badrummet för att sedan lägga mig ned i sängen. Adriana och Liam ställde sig bredvid sängen med skräck i blicken. ”Mamma, vad är det?” Jag skakade bara på huvudet. ”Pattie, kan du ta med dig dem ut, jag behöver prata med Justin.” Jag blev själv rädd över allvaret som fanns i min röst, så jag kunde bara tänka mig hur Justin tog det. Hon gjorde däremot som jag sa, men Adriana stretade emot en del, då hon ville veta vad det var med mig.

 

 

Justin kom ut från vår garderob med underkläder åt mig. Han la dem bredvid mig och satte sig sedan i sängen. Det kändes som en mild panik attack, jag har fått mycket värre, men det kändes ändå som att detta var den sista, den fick till och med Justin att vakna till. ”Älskling?” Han försökte sig fram lite smått, och jag hörde att han var osäker på rösten, troligen nervös över hur jag skulle reagera gentemot honom. Jag satte mig upp försiktigt för att dra på mig trosorna som låg bredvid mig, ett par limegröna i spets. Jag vet att det är ett av dem som Justin älskar att jag har på mig, han säger att det är en vacker kontrast mot min solbrända hy. ”Ja. Vi behöver prata. Så du kan väl börja berätta vad det var som hände.” Han satte sig ned i sängen, och jag reste på mig, för att sätta på mig min bh, samt hämta kläder. När jag kom tillbaka ut i sovrummet satt han med ryggen mot sänggaveln, men han kollade intensivt på mig, och sträckte ut sina händer. Utan att tveka kröp jag in i hans famn, och lät mig omsvepas av hans underbara värme och trygghet. ”Jag fick panik när jag såg Adrianas födelseband, och insåg att Theo inte är med oss idag på grund av mina handlingar.” Jag stelnade till, det var nästan så att mina blodfyllda ådror frös till is. Att bara höra honom ta på sig skulden gjorde ont. ”Schyy, säg inte så. Det är inte ditt fel…” Han avbröt mig. ”Det är det visst. Hade jag funnits vid din sida, behandlat dig med den respekten du förtjänar, och framför allt, insett att det var dig jag älskade och ville leva mitt liv med då, hade det aldrig hänt. Du hade inte behövt känna dig stressad över att behöva ta hand om dem själv, jag hade funnits vid din sida, gett dig kärlek, lugn och ro.” Han tog allt så lugnt, hans röst var som sammets, och jag blev kär i honom på nytt.

 

Jag låg i hans famn, med hans armar om min kropp. Allt jag behövde var att få känna och höra hans hjärtslag, det var det som fick mig lugn igen. Samt hur han sakta, nästan som att jag vore ömtålig, strök mig över ryggen, och kysste min hjässa då och då. ”Jag kan inte leva ett liv utan dig. Det finns inte ens på kartan, men när du började svamla om att jag skulle förlåta dig och grejer, trodde jag du hade gjort något. Du var nära på att ge mig en hjärtinfarkt. Jag trodde du i stort sett hade gett dig fan på att lämna mig, en vecka efter att jag gift mig med dig.” Han ryckte till under mig när jag sa det sista. ”Jag kommer aldrig lämna dig, aldrig. Det finns inte ens på kartan att jag går från detta liv tillsammans med dig, till ingenting.” Tillsammans låg vi där i sängen, vi sa inget till varandra. Tillslut knackade det på dörren och den sköts upp. Adriana stod i dörren med tårar i ögonen. ”Men lilla gumman, vad är det som har hänt?” Hon gick sakta mot sängen samtidigt som jag satte mig upp i famnen på Justin. Hon kröp upp mot mig och in i min famn, utan att säga något. ”Bråkar ni?” Jag såg på Justin att han inte gillade vad hon sa, hon är hans prinsessa, och allt hon gör påverkar honom på ett sätt jag aldrig kommer förstå. ”Nej gumman, det gör vi inte. Vi pratade bara.” Jag kunde känna hur hon slappnade av, och höll i mig hårdare.

 

 

Flera månader gick, och vintern kom, det var faktiskt nyårsafton, och vi hade inget vi skulle göra. Barnen ville bara vara hemma och ta det lugnt, så vi höll med dem. Vi ville ringa in det nya året med alla våra barn, inte ens våra föräldrar fick vara med, utan det var bara jag och Justin, tillsammans med våra tre musketörer. Adriana var ute på gården och lekte i snön, och av bara farten då jag gick förbi ena fönstret fick jag se att hon inte hade någon mössa eller vantar. ”Adriana Bieber. Du kommer genast hit och sätter på dig mössa och vantar.” Hon suckade och kollade upp på mig. ”Jaja.” Utan att säga emot tog hon på sig mössan och vantarna för att sedan springa iväg till sin påbörjade snögubbe. Hon hade sådan tur att det var kramsnö ute, min lilla trollunge. Justin befann sig inne i sin studio, han höll på att jobba på sin nya platta tillsammans med massa andra kändisar. Han gillar att göra olika samarbeten med andra människor, och inget han gör blir dåligt.

 

”Liam, gå och sätt på dig varma kläder nu, men du behöver inga täckbyxor, och så hjälper du Adriana.” Jag och Justin plockade undan maten och städade undan allt annat skit under tiden dem bråkade och tjafsade med varandra i hallen. Jamie låg och sov i sin stol, så han var redan klar. Justin smög upp bakom mig. ”Ska vi åka eller?” Allt var egentligen undan plockat, men jag höll på att diska, vilket började gå Justin på nerverna. Diskmaskin ni vet. ”Ja, det ska vi. Förlåt.” Han vände mig om och tittade på mig. ”Vad ber du om ursäkt för?” Jag började skratta lite. ”För att jag diskar när vi har diskmaskin.” Han kysste mina läppar och pressade sin kropp närmare min. ”Mamma, pappa, ska vi stå här och svettas ihjäl innan ni kommer?” Adriana stod i dörröppningen med armarna i kors och lutade sig på ena benet. Det såg så sjukt sött ut. ”Självklart inte, vi kommer nu.”

 

Justin parkerade bilen på platsen jag höll varmast om hjärtat. Det var här jag och Justin tillbringade i stort sett våra unga dagar, vi grät tillsammans på den platsen, och vi hade våra mysiga stunder där. Han tog Jamies på ena armen och flätade samman våra fingrar med den andra. Adriana och Liam sprang och lekte med varandra en bit in i skogen. Ni alla vet nig vart vi var på väg. Berget, klippan. ”Vad gör vi här pappa?” Adriana stod framför Justin på klippan och tittade ut över sjön och solen som nästan hade passerat horisonten. ”Det var här jag insåg att jag älskade din mamma.” En lätt rodnad tog över Adrianas kinder, som redan var lite rosiga. ”Mamma, du då? Vad känner du för den här platsen.” Nu var det Liam som stod vid mig. ”Jag älskar det här stället. Det är hit jag har gått om jag och Justin har bråkat. Eller så har jag varit här med honom när vi ville komma undan från våra föräldrar.” Jag tog en kort paus, vilket Liam förstod. ”Jag vill att ni ska veta hur mycket vi älskar er.” Jag satte mig ned på huk och drog in både Liam och Adriana i en kram. Jamie och Justin fick en kram sedan. Och Justin fick en kyss. ”Jag har väl sagt till dig att du är anledningen till att jag lever.” Dem där brinnande kloten i Justins ögon fick fart, och han pressade sina läppar mot mina.


 
 
Ni funderar säkert varför detta kapitel helt plötsligt blev så mycket längre än alla andra. Ja, det beror ju på att detta var det sista. Det är med tårar i ögonen som jag skriver detta. :'( Självklart kommer det två stycken Epiloger, som lovat, en från Justin's POV och en från Clarissa's POV. 

Jag hoppas verkligen att ni inte kommer hata mig nu när slutet är här. Tro mig, jag hatar mig själv en aning. Egentligen hade jag kunnat fortsätta hur länge som helst, men ah, det känns upprepande allt som händer dem. Och det är bättre att sluta och gå vidare. Novellen kommer alltid finnas kvar för dem som vill läsa den igen, och igen. :)


Kom igen nu, ge mig kommentarerna som ni tycker jag är värda! =)

Skrivet:
Kategori: √ 4. HITRISA - Part 2

Chapter one hundred-ten.



 

Bröllopsnatten, det är den alla ser fram emot, men jag vet redan vad jag får, och har. Jag har den mest underbara kvinna jag någonsin har träffat, det är hon som gör mig lycklig. Hon har gett mig en dotter, som säger minst en gång om dagen hur mycket hon älskar mig, och Clar gav mig en son, som jag ska lära allt jag kan. Men jag kommer absolut inte välja hur dem ska leva sina liv, vill Jamie börja på balett får han göra det, men jag kommer att se till att dem mår bra, och blir lyckliga. Mitt kött och blod är det viktigaste. Jag lät Clar gå in före mig, då jag stannade kvar i två sekunder och drog in den friska luften i lungorna. Jag kunde inte må bättre än i just det ögonblicket, och kunde absolut inte klättra högre upp. När jag kom tillbaka in till Clarissa låg hon i sängen med handduken runt sin vackra kropp, och hela sängen var full i röda rosblad. Försiktigt lät hon handduken glida ned på varsin sida om hennes kropp, och allt jag kunde se var tjejen jag valde att gifta mig med. Hon sa ingen, utan låg bara där och såg så vacker ut bara hon klarar av.

 

Jag la mig ned på rygg, men drog med mig henne upp över mig, hon satte sig gränsle över mig, och helt utan att jag själv egentligen var med på det så förflyttades mina händer till hennes bröst. Ett leende tog över hennes läppar och hon la sina händer över mina, och pressade ned sin kropp över min. Våra läppar smälte ihop och vi kysstes, samtidigt som jag smekte henne över ryggen, och hon drog sina fingrar genom mitt hår. ”Jag vill ha dig. Som aldrig förr.” Viskade hon mot min bara hud, hon kysste mig ned över halsen, och vidare mot bröstet och magen. För att slutligen reta gallfeber på mig, genom att kyssa mig kring handdukskanten. Sakta lät hon den glida, precis som hon gjort på sig själv innan, ned på varje sida om min kropp. Utan att tveka tog hon mig i munnen, och aldrig i hela mitt liv har den ilningen gått genom kroppen, jag har aldrig känt den känslan innan, inte ens förra gången hon gjorde det. Hon smekte min mage samtidigt med sina händer, och drog naglarna över min hud, dem två sakerna tillsammans var näst intill outhärdligt. När jag var så hård jag kunde bli slutade hon, men hon hann knappt sätta sig upp ordentligt innan jag kastade runt henne på rygg.

 


 

Jag såg på honom att han gillade det jag gjorde för honom. Hans leende på läpparna bevittnade bara om att han tänkte ge igen, till och med värre kanske. Hämndlysten, var det enda jag kunde komma på. Han kysste mina läppar samtidigt som han lät sina fingrar leka inuti mig, rysning efter rysning gick över min ryggrad, och han pressade in ett till finger. För att inte visa honom hur han påverkade min kropp tryckte jag mina läppar hårdare mot hans, och försökte tänka på annat. Min första orgasm var absolut inte långt borta, vilket gjorde allt ännu svårare. ”B-baby.” Han log mot mina läppar, vilket bara kändes frustrerande. Jag lät inte honom komma av en anledning, och så gör han tvärt emot mot mig. Precis när den skulle ta fart släppte han taget om mig, och tog ut sina fingrar. Hela min kropp slappnade av, och det var det sjukaste jag någonsin har upplevt. Jag kunde andas, och hjärtat började slå i jämn takt. Justin placerade sin ena hand över bröstet på mig, han hörde nog garanterat mina hjärtslag, så han ville känna dem också. ”Det är helt sjukt.” Jag kollade fundersamt på honom, samtidigt som min puls la sig en aning. ”Vad?” Han vände blicken mot mig. ”Att jag har den här effekten på dig, efter snart 8 år tillsammans.”

 


 

Jag krokade benen kring midjan på honom och fick ned honom på rygg. Jag har aldrig i hela mitt liv velat ha honom så mycket som jag ville då, min kropp skrek, så högt att det ekade i mitt huvud. Han var fortfarande hård så jag gränslade honom, när vi två blev en och samma människa, samma själ kunde jag nästan läsa hans tankar. Jag kände hur hans hjärta slog, och hur hans puls ökade. Vi var ett med varandra. Jag var helt stilla till en början, och vi tittade bara kärleksfullt på varandra. Samma blick och brinnande ögon han hade haft i kyrkan, hade han då. Han greppade tag om mina höfter, och lyfte upp mig en aning, för att själv kunna stöta, djupt och hårt, samtidigt som det var helt fantastiskt och intensivt. Jag svankade så att han kunde komma längre in i mig, jag kan inte beskriva känslan i kroppen, så jag tänker inte ens försöka. När han minst anade det klev jag av honom, han såg nästan lite rädd ut, av att jag bara skulle sluta, men när han såg mina ögon, förstod han. Jag ställde mig på knäna, med händerna på sänggaveln, och han trängde in i mig bakifrån.

 

Intensivt nafsade han mig i nacken och smekte mina bröst, samtidigt som han stötte in i mig. Efter några kraftfulla stötar kunde jag känna hur hela hans kropp spände sig, och han fyllde mig. I samma sekund som han kom, kom även jag, och min kropp spände sig i en båge. En båge som gjorde att hela min kropp förlorade medvetandet. Jag har aldrig någonsin kommit så kraftigt, och jag piggnade till några minuter senare. Justin stod bredvid mig med en stirrande blick när jag slog upp mina ögon. ”Baby…” Jag placerade mitt pekfinger över hans läppar, i en gest av att han inte skulle säga mer. ”Jag mår bra. Det där var det kraftfullaste jag någonsin varit med om. Vad gjorde du?” Han började skratta, samtidigt som han kysste mina läppar, samt än en gång pressa in sina fingrar i mig. ”Gör inte såhär mot mig, jag ber dig.” Han hånlog bara mot mig, samtidigt som min orgasm var på väg. Han lät den komma, och han lät den passera. ”Jag vill ge min fru det bästa.”

 

Jag hoppade in i duschen och tvättade av mig snabbt innan jag lät Justin hoppa in efter mig. Klockan hade sedan länge passerat 5 på morgonen, och det kändes verkligen i kroppen. Jag var helt slut, och absolut inte bara för att vi precis hade legat med varandra, utan mer för att det hade varit en lång dag, och en lång dag före. När jag hade fått på mig ett par trosor klev han ut ur duschen, och virrade en handduk runt midjan. Jag kammade ut mitt hår när Justin plötsligt kysste mig i nacken, och drog sina fingrar på min mage, så att en rysning framkallades. ”Jag blir mer och mer kär i dig för varje dag som går. Jag är livrädd för vad du kan få mig att göra om några år. När jag nu idag gör vad som helst för dig, och mer därtill.” Hans ord satte sig rakt i min själ, hur han uttalade dem, och hur allvarlig hans röst var när han gjorde det. ”Sluta.” Jag tittade inte längre på min egen spegelbild, jag ville egentligen inte visa honom hur mycket hans ord träffade mig, hur påverkad jag blev. När jag tänkte tillbaka på allt vi har gått igenom, kände jag hur några få tårar lämnade sin trygga plats och banade väg ned för mina kinder. Han skulle inte få se dem, så jag krånglade mig ur hans grepp och gick ut till sängen för att lägga mig ned, med ryggen mot honom.

 

”Clar, sa jag något som var fel?” Hans röst lät osäker, vilket gjorde ont. Jag ville inte såra honom, men jag skulle göra det om jag svarade honom. Jag låg helt stilla och bara stirrade in i väggen. Han la sig ned bredvid mig, och jag kände hur han drog in mig i sin famn. ”Baby, gråt inte. Snälla, jag ber dig. Vad sa jag som gjorde dig ledsen?” Jag snörvlade till en gång, men torkade sedan mina tårar. ”Nej, du sa inget. Det var bara så mycket som kom upp i mitt huvud…” ”Vadå?” Han kysste mig på kinden, och pressade sin kropp om det ens gick, ännu närmare. ”Det är så mycket känslor i luften. Jag älskar dig, över allt annat på hela jorden. Men, ta inte detta fel nu, men ibland känns det som att jag älskar dig för mycket. Så det ibland gör ont, då du går upp på morgonen utan att ge mig en morgon kyss, eller säga att du älskar mig. Det är liksom saker som jag tar förgivet nu, det har blivit en vana, en drog. Och dem gångerna som jag inte får det, eller får höra det, då gör det ont.” Jag vände mig om, för att få se hans ansikte, och framför allt, för att han skulle kunna se mitt, och förstå att jag absolut inte menade något dumt. Han strök mig över kinden, och kysste mina lätt fuktiga läppar.

 

Efter en lång och ganska underbar tystnad mellan oss bröt han den tillslut. ”Jag hoppas att du vet att jag älskar dig, så sjukt fruktansvärt mycket. Och är det som du säger, att jag vissa dagar inte har kysst dig på morgonen eller sagt att jag älskar dig, så ber jag om ursäkt. Även om det inte går att göra ogjort, eller gjort i detta fall. Men jag hoppas du förstår att oavsett vad som händer i livet, så är det dig jag älskar. Det är dig mitt hjärta slår för.” Hans underbara röst, hans markerande kindben som rörde sig när han pratade, hans eldklot till ögon, finns inget med den mannen som inte är perfekt, ibland är det nästan så att jag funderar över om han ens är mänsklig. Egentligen borde det vara förbjudet att vara så vacker och så perfekt som han, men samtidigt är jag så fruktansvärt glad över att han är min. Det är hans efternamn jag, och mina barn bär. ”Jag vet, det var dumt av mig att ta upp det där. Jag vet att du älskar mig, annars skulle vi inte ligga här, vi skulle inte ha två underbara barn tillsammans, och vi skulle framför allt inte heta likadant i efternamn.” Hans lekfulla leende nådde hans läppar, och han pressade dem hårt mot mina. När vi båda tog luft öppnade vi munnen samtidigt. ”Jag älskar dig, tills döden skiljer oss åt.”


 
 
Förlåt för dessa ord nu, men ni är riktigt värdelösa på att kommentera. Och ni som har gjort det, behöver absolut inte ta åt er av det där. Ha en trevlig helg allesammans. ♥♥♥

Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Jag berättar. ♥

Jag tänkte meddela er alla lite om hur saker och ting står till. Jag mår nästintill psykiskt dåligt över att behöva avsluta denna novell. Men det känns ändå som att man ska sluta när man ligger på topp, och det är väl egentligen det vi gör nu, när dem har gift sig? Jag skulle kunna fortsätta novellen, hur långt som helst. Men då känns det som att det kommer bli samma visa om och om igen, och det vill jag inte. Jag tycker att denna novell har fått sin glans, och den kommer alltid ligga mig närmast om hjärtat, för det är tillsammans med denna som vi alla har fått kontakt känns det som. :) 

Det kommer att komma två kapitel till, och sedan en Epilog, i två delar. Jag vill göra det så rättvist som möjligt, genom att ge både en från Justin's POV och en från Clarissa's POV. :) Vi känner dem båda så väl, så jag vill få ett riktigt avslut på det hela.

Jag hoppas att ni alla kommer älska slutet jag kommer med, jag vet att jag kommer gråta när jag trycker på "spara & publicera" för sista gången på denna novell. Men jag vill ändå tacka er alla för denna underbara tid vi har haft tillsammans. Jag älskar er alla, och detta har varit det roligaste jag gjort i mitt liv. :) ♥♥♥




Kommenterar ni rikligt, får ni nästa kapitel redan imorgn :)

Skrivet:
Kategori: √ 4. HITRISA - Part 2

Chapter one hundred-nine.

 

Flygresan gick hur bra som helst, jag sov hela tiden då jag var fruktansvärt trött i benen, och fötterna. Med huvudet mot Justins axel kunde jag somna innan vi ens hade lyft från marken, Justin strök mig hela tiden över armen vilket var lugnande. När vi hämtade ut bagaget kunde jag känna värmen mot min bara hud, jag ville inget annat än kasta kläderna och hoppa i havet. När väskorna var i våra händer gick vi mot bilen som skulle ta oss till hotellet. Justin hade verkligen tagit mig till paradiset, vattnet var korallblått och solen stekte verkligen. I bilen satt vi tätt omslingrandes med varandra och tittade ut genom fönstret, på alla vackra palmer och folket som gick förbi. ”Du förstår inte hur lycklig jag är med dig i mina armar.” Han kysste min kind, och borrade in sitt ansikte i mitt hår, vilket gav mig rysningar över hela kroppen. ”Jag är lycklig bara du finns.” Ett leende nådde hans läppar, och han pressade dem mot mina.

 

När vi kom fram till vad jag trodde skulle vara ett vanligt hotell tappade jag hakan, bokstavligen. Vi hade en egen stuga, byggd på vattnet, så vi fick åka en liten motorbåt till den. Han som jobbade på hotellet bar in väskorna medan jag verkligen koncentrerade mig på att inte trilla i vattnet. Justin bar upp mig med ett stort leende på läpparna, och bar mig över tröskeln in i rummet, återigen. Han la ned mig försiktigt på sängen, men nöjde sig inte med det, utan la sig halvt över mig och kysste mina läppar. Mannen som tidigare bar in väskorna harklade sig bakom oss, så jag började skratta. ”Det är bara säga till om det är något, Mr. and Mrs. Bieber.” Justin ställde sig upp och skakade hand med honom. ”Tack.” Han la sig ned igen på samma sätt och jag slog benen runt hans midja och fick ned honom på rygg så jag kunde sätta mig gränsle över hans ben. Han satte sig upp och la sina armar runt mig, för att sedan dra ned min dragkedja på klänningen. Det enda jag egentligen hade i mitt huvud just då var min tatuering, han hade inte sett den, eller han visste inte ens om att jag hade gjort en. Så jag ville se hur han reagerade.

 

När han hade dragit ned den helt la han ned mig på rygg igen, och lirkade av mig klänningen. När han såg min gaddning över hela högra sidan drog han sina fingrar löst över den, och hela min hud knottrade sig. ”Baby, när har du gjort den här?” Han såg så förvånat ut samtidigt som det såg ut som att han gillade den. ”I torsdags. Kan du läsa noterna?” Jag vred min kropp så han såg hela och om ens möjligt ett större leende spred sig över hans läppar. ”Det är ju en del av All I Want Is You. Du gjorde just min dag om det ens gick, mycket bättre.” Han fortsatte smeka min hud lätt, och kysste mig över tatueringen. ”Gjorde det ont?” Jag nickade lite löst, men han såg det. ”Ja, en aning. Men det var värt det.” Han närmade sig mina läppar, men vek av precis som att han ångrade sig, och kysste mig på halsen och vidare ned över nyckelbenet istället, men sen la han sig över mig igen och kysste mig. Han hade gett mig den reaktion jag ville ha, han älskade den. Han förstod innebörden med den också, han förstod att det var honom jag skulle leva mitt liv med. Jag hade en del av honom på mitt ringfinger, och jag hade en del av honom permanent på min kropp.

 

”Snälla, kan vi sova en stund?” Justins ögon gick i kors efter att varit vaken hela dagen, plus flygresan. ”Självklart, kom.” Jag låg i mina underkläder i sängen medan han sprang omkring, men han gjorde som jag sa och droppade alla sina kläder, samt la sig ned bredvid mig. Han drog in mig i sin famn och kysste mig på halsen. Jag låg och skruvade på hans ring tills jag hörde och kände att han somnade. Hela han slappnade av, så jag vände mig om i hans famn och låg och tittade på honom. Han såg så fridfull ut, han såg nästintill död ut. Precis som att han inte hade några bekymmer, och tillslut somnade även jag. När jag vaknade, hörde jag massa ljud, och Justin låg inte bredvid mig. Jag hade inte ens hunnit kolla in hur den där lilla stugan såg ut, eller vad som fanns, men innan jag hann kliva upp kom Justin in med en bricka i handen. ”Sovit gott?” Solen var på väg att gå ned för natten, så jag förstod att vi skulle bli uppe halva natten innan vi kunde somna igen. ”Ja, med dig bredvid mig sover jag som en prinsessa.” Han log, och kysste mina läppar. ”Du är min drottning.” Han ställde ned brickan på sängen, med champagne och jordgubbar doppade i choklad.

 

Jag satt mellan hans ben, och lutade mig mot hans bröst, och jag kunde utan tvekan både höra och känna hur hans hjärta slog. Det kändes nästan som att det var på väg att hoppa ut ur bröstet. Jag var tvungen att vända mig om, så jag satte mig med benen på varsin sida på honom. ”Baby, ditt hjärta. Varför slår det så hårt?” Han log mot mig, och tog min hand för att lägga det över bröstet. ”Det slår för dig, och det slår hårdare och hårdare för varje dag.” Jag visste att han skulle säga så, för det var likadant för mig. Mitt hjärta kunde ibland hoppa över ett slag, eller kanske till och med slå tre gånger, hårt i bröstet. Ibland var det lite skrämmande, men jag vande mig vid det. ”Våra hjärtan slår för varandra. Våra händer passar som handen i handsken, och framför allt. Jag passar grymt bra i ditt efternamn.” För varje mening jag sa flyttade jag mig närmare honom, och tillslut var jag så pass nära att jag kunde känna hans läppar mot mina, men ändå inte. Det kittlade lite när jag bara kände en millimeter av honom mot mig. Han bet mig löst i läppen och drog sina fingrar över min bara rygg.

 

”Menade du verkligen att du blev kär i mig första gången du såg mig?” En lätt röd nyans nådde Justins kinder, och det glädje mig en hel del, att jag faktiskt lyckades göra honom generad. Vi satt tillsammans i den lilla soffgruppen som gjorde att man till och med kunde doppa fötterna i havet. ”Ja. Det blev jag. Jag trodde inte att kärlek vid första ögonkastet existerade, men du visade mig motsatsen. Du kan till och med fråga mig om vad du hade för kläder på dig. Jag minns allt.” Jag blev chockad, trodde inte att jag hade gett honom ett sådant intryck, men jag var tvungen att få veta. ”Som vad?” Jag vände mig om och satte mig mitt emot honom, för att se honom. ”Du hade en gul fodralklänning med svarta kilklackar. Och ditt hår var tuperat.” Han behövde inte ens tänka tillbaka, han visste. ”Oj, jag trodde du skoja.” Han skakade på huvudet. ”Aldrig att jag glömmer något sådant. Jag kommer ihåg allt som har med dig att göra. När vi blev tillsammans såg jag dig som min framtid. Och se vart vi är idag.” Han strök mig över kinden.

 

 

När klockan närmade sig 2 på natten började jag bli trött, jag gäspade några gången innan Justin reagerade över det. ”Är du trött?” Jag låg mjukt i hans famn, med hans armar om mig, så jag nickade lite mot hans bröstkorg. ”Ja, men jag måste duscha innan jag går och lägger mig.” Han bar upp mig i sin famn och bar in i min i badrummet som förövrigt såg ut som en kristallsalong. Han ställde ned mig på golvet men pressade mig mot väggen, och kysste mina läppar som om det vore sista gången. Han tog tag om mina ben och lyfte upp dem efter sidorna på honom, och pressade mig ytterligare mot väggen, så att han inte ens behövde hålla i mig. Jag satt där jag satt, och jag kunde utan tvekan känna hur han växte mot mig, jag behövde inte ens röra honom för det. Han placerade båda sina händer runt min hals, och kysste mig. Utan att jag egentligen förstod varför jag tänkte, så kunde jag inte skaka av mig tanken om att han utan tvekan skulle kunna strypa mig. Hans händer räckte utan tvivel runt min hals, men det var en sav sakerna jag älskade med honom, hans stora manliga händer. Han släppte ned mig på golvet, så på ostadiga ben stod jag där, fortfarande mer naken än honom. Jag drog av honom hans tröja och kysste honom på halsen, samt drog mina naglar försiktigt över ryggen på honom.

 

Med våra läppar tryckta mot varandra backade jag in i duschen med honom efter mig. Han släppte inte min kropp med sina händer utan pressade våra kroppar om det ens gick närmare varandra. Hans tunga lekte sig in i min mun, och tvärt om, vilket fick kyssen att övergå till hångel. Duschen sattes på och vi avbröt oss, vi kom överens om att duscha, och sedan fortsätta i sängen. Jag plockade ur alla miljoner hårspännen jag hade i håret och tvättade det noga med både shampoo och balsam, så att det enkelt skulle gå att borsta ut det. Justin tvättade min kropp, noggrant, och jag var den första som klev ut. Med en handduk lindad kring kroppen gick jag ut på den lilla altanen som fanns, och satte mig ned med fötterna i havet. Massa tankar for igenom mitt huvud, hur jag av alla människor på denna jord kunde vara där, tillsammans med Justin. Han älskade mig, och har nog alltid gjort det, även om Selena funnits med i bilden, vilket hon inte gör mer. Jag kände ett par armar runt min kropp och någon som kysste mig på hjässan. ”Kommer du?” Han sträckte ut handen åt mig, som jag tog och han drog upp mig.


 

Jag hoppas verkligen att ni gillar detta kapitel. :) Och jag såg att det var fler av er som saknade, att en vän eller två skulle hålla ett tal om Justin och Clarissa i förra kapitlet. Jo, jag vet. Men jag kunde inte komma på något bra. =/ Nu är det dock inte många kapitel kvar. Det känns hårt som fan. Verkligen. Men jag älskar er alla ändå. ♥♥♥


Skrivet:
Kategori: Marielle vill något...

Självklart ska jag säga grattis till vår lilla älskling. ♥


Skrivet:
Kategori: √ 4. HITRISA - Part 2

Chapter one hundred-eight.


 


 

Alessa och Jen tog med sig Adriana, och Ryan tog med sig Liam ut från rummet som jag och Clarissa befann oss i medan alla gästerna lämnade kyrkan. Hon stod mot väggen, på näst intill skakiga ben, vilket jag kan förstå då hon hade stått och gått i sina höga klackar mycket mer än hon gjort innan. Jag lyfte upp henne utan att hon var beredd på det. ”Hey, vad gör du?” Hon skrattade till, men placerade ändå sina armar runt min nacke och kysste mig på kinden. ”Tyckte synd om dig som stod där och skakade, Mrs. Bieber.” Det klingade i mina öron när jag uttalade henne som min fru. Hon kysste mina läppar lugnt men ändå intensivt, samtidigt som jag satte ned henne i soffan som stod i rummet. Jag kunde höra hur hon pustade ut då hon inte behövde stå mer. ”Jag gillade det du sa, säg det igen.” Ett lekfullt leende nådde hennes läppar och hon strök mig lugnt över kinden. ”Mrs. Bieber.” Hon log, om ens möjligt ännu större och kysste mina läppar.

 

Prästen knackade på dörren och kollade in lite grann. ”Nu kan ni gå ut.” Jag reste mig upp för att kunna hjälpa Clarissa upp på stadiga fötter. Vi kysstes innan vi tillsammans lämnade rummet hand i hand. Jag kunde höra alla gästerna utanför den stora porten till kyrkan, och jag fruktade vad som skulle hända nu. Portarna öppnades och ett högt jubel tog över den annars så tysta kyrkogården. Mamma stod på sidan med Jamie i famnen och hon fällde ännu fler tårar än inne i kyrkan. Alla började kasta ris på oss, och vi gick igenom gången dem hade skapat. Nästan längst fram vid bilen kunde jag skymta en gestalt som jag bara ville kasta där ifrån, Alexander. Så när vi kom fram till honom ställde han sig i vägen, och jag trodde han skulle vara otrevlig, men han sträckte fram sin hand mot mig. ”Ta hand om henne, hon förtjänar det. Och framför allt Liam.” Clarissa stod stel som en pinne bredvid mig, men hon slappnade av när hon hörde vad han sa. ”Tack. Det ska jag verkligen göra.” Alla människor runt om oss stod med breda leenden och tårar i ögonen, och jag tror inte att någon hörde vad han sa, eller förstod vem han var, mer än Erica. När vi kom fram till limousinen som skulle ta oss till ett hotellrum, där vi skulle få spendera i alla fall en timme ensamma, innan vi skulle till festlokalen, så vände vi oss om, vinkade och kysste varandra. Jublet och lyckan spred sig bland alla människor.

 

 


 

När Justin dumpade Clarissa och gick tillbaka till Selena sista gången trodde jag att det var för alltid, att jag aldrig skulle få se min son tillsammans med mamman till mina underbara barnbarn igen, det gjorde ont, men dem lyckades lösa det, och dem kom igenom det. Alla par har en svår tid, annars blir nog ett förhållande ganska tråkigt och enformigt, men att dem två tillsammans var så starka, hade jag aldrig trott. Jag var garanterat den stoltaste personen i kyrkan under dagen, att se sin enda son, göra det viktigaste beslutet i ens liv, det satte sig rakt i hjärtat. Mamma och pappa var stolta, men deras stolthet kunde inte tävlas med min. Utan pappa hade aldrig Justin varit den personen han är idag, och det kan jag bara tacka honom för. Justin vet om det, och han tar hand om sin mormor och morfar, dem har fortfarande en bra kontakt, och dem älskar Clarissa, samt dem tre musketörerna, Liam, Adriana och Jamie.

 

 

 

”Brudparet har anlänt.” Vår underbara vän till familjen, DJ Tay James stod vid DJ bordet och skötte all musik, och pratade hejvilt med alla gästerna via mikrofonen, men när Justin och Clarissa kom in hand i hand tillsammans banade folket en väg åt dem, och blev omedelbart tysta. Man skulle kunna höra hur en nål föll till golvet. Gästerna såg nog hur lyckliga dem var tillsammans, men jag som mamma kunde utan problem känna samma lycka i bröstet som min son gjorde. Clarissa hade innan dem åkte hit tagit av släpet på klänningen då det absolut inte skulle kunna gå eller sitta med det, och absolut inte dansa. Justin förde ut henne på dansgolvet och snurrade henne ett varv innan han med mjuka rörelser drog in henne i sin famn, samt kysste hennes läppar.

 

Adriana kom smygandes över golvet mot mig, så jag lyfte upp henne i min famn. ”Vad fin min mamma är, jag vill också vara så fin när jag gifter mig.” Jag har aldrig tidigare hört henne så sårbar på rösten, inte av att hon var ledsen utan av att hon var rörd. Jag kunde riktigt höra hur hon längtade efter att själv få genomgå något sådant. ”Du kommer vara lika fin, om inte finare.” Hon kramade om mig hårt. ”Jag älskar dig farmor.” Kan man annat än säga samma sak tillbaka till sitt underbara barnbarn. Liam befann sig någonstans med Jazmyn, och Jamie satt i Jeremys knä, där han verkade stormtrivas. Han hade inte gett ifrån sig ett enda litet knyst under hela ceremonin, vilket brukar vara ovanligt när det kommer till så små barn.

 


 

Det kändes så kostigt att stå i centrum av en sådan stor grej, alla blickar var på mig. Justin förde mig på dansgolvet precis som att han inte gjort annat i sina dagar, samtidigt som han nynnade på låten som spelades. Våra huvuden var lutade mot varandra så jag kunde utan tvekan höra honom, och känna hur han ibland skickade iväg elektriska impulser genom att blåsa lite mot min nacke eller min hals. När vi hade dansat ett tag kunde jag skymta bredvid mig att Scooter bjöd upp Carin till en dans, och att Jeremy tog med sig Pattie ut på dansgolvet. Mamma satt på sidan med Jamie i knä, men blev sedan tvungen att ge honom till Diane när Kenny bjöd upp henne. Jag lyfte upp mitt huvud så att jag kunde se Justin i ögonen, han hade fortfarande den där glödande blicken, precis som två eldklot. Hans läppar närmade sig mina och jag gjorde absolut inget för att få honom att sluta, snarare tvärtom. Hans läppar mot mina var som en glödande beröring, min hud brann nästan. När vi tillslut släppte varandra för att hämta andan fick jag se att Liam stod och dansade, tillsammans med Jazzy. ”Kolla vad söta dem där är.” Jag viskade, men Justin hörde mig, precis som att det inte var någon annan är han och jag där.

 

Både jag och Justin stod med samma kniv i handen redo att skära tårtans första bit. ”Vill du ha choklad, eller vanilj?” Han viskade mot min nacke vilket fick hela min rygg och hals att knottra sig, utan att jag hade något att säga till om. Han märkte min förmåga att i stort sett smälta under hans ord, så han skrattade till. ”Choklad.” Vi snurrade tårtan så den delen kom mot oss. Tillsammans skar vi ned första delen, och kamerorna runt om oss smattrade hejvilt. Vi kollade på varandra och log, när vi flyttade kniven och skar den andra, så att vi fick oss en tårtbit. Han tog en sked och fyllde den med en ganska stor bit, vilket fick mig att börja skratta. ”Har du tänkt ge mig den där biten?” Han nickade och förde den mot min mun, jag hade inget annat att göra än att gapa, så jag gjorde det. Den smakade sjukt gott, men det blev för mycket. Jag tog en annan sked och gjorde likadant mot honom, bara det att jag smetade lite grädde på hans kind också, vilket fick alla gästerna att skratta till.

 

Jag och Justin satt ned i en soffa på sidan av alla borden just för att få vila fötterna och för att få spendera tid tillsammans med våra underbara barn. Adriana satt i Justins knä, men hon gäspade med jämna mellanrum, Jamie hade redan somnat i mitt knä, och Liam satt mellan oss. ”Mamma, jag tycker du är vacker ikväll.” Mellan alla gäspningar Adriana visade öppet fick hon fram en hel mening. ”Gumman, ingen är vackrare än dig idag.” Hon rodnade och borrade in sitt ansikte i bröstet på Justin. Han strök henne över ryggen och pussade henne på hjässan. Liam skulle sova hemma hos Jeremy, Adriana hemma hos mamma och Diane ville ha Jamie, så alla blev utspridda på olika ställen. ”Vart ska ni åka någonstans?” Liam tittade på Justin som sedan tittade på mig med ett brett leende. ”Det kan jag inte säga, för din mamma vet inte om det.” Liam tittade på mig och log hånfullt, precis som Justin alltid brukar göra.

 

Justin fick i uppdrag att välja en grej som han ville ha på festen, och han valde ett fotobås, där vem som helst kunde gå in och ta en bild. Jag tror att alla gästerna gillade den idén, då det alltid satt någon där inne tillsammans med sin partner eller en vän. Vi såg hur Scooter och Carin gick in tillsammans, så Justin sprang dit och kikade förbi draperiet som satt där, och precis när han kollade in blixtrade det till. Jag skrattade till och gick bort till honom. Både Scooter och Carin skrattade tillsammans med Justin. Jag hade sedan en tid tillbaka bytt ut min brudklänning till en kortare men fortfarande vit. Jag kände inte för att flyga i den, och dra åt mig mer uppmärksamhet än vad Justin i vanliga fall brukar göra. Alla gästerna hade sedan en stund lämnat lokalen för att ännu en gång bana en väg åt oss fram till bilen som skulle ta oss till flygplatsen. Mamma stod på sidan så jag kramade om henne. ”Jag älskar dig mamma.” Hon log mot mig, och kysste mig på kinden. ”Jag älskar dig med.” Adriana kom fram till mig så jag satte mig på huk så jag kunde krama om henne. ”Jag kommer sakna dig.” Några tårar rann från hennes öga, så det tog emot lite att behöva sätta sig i bilen. ”Jag kommer sakna dig med, men vi är snart hemma igen.” Justin lyfte upp Liam och jag Adriana och tillsammans kramades vi alla. Jamie låg och sov i sin vagn, så han fick en puss i pannan av oss båda, innan vi satte oss i limousinen.


 

Ett ganska så mycket längre kapitel än vanligt. :) Hope U Like It. ♥♥♥

 

Tack så hemskt mycket för alla kapitel på förra kapitlet, så fruktansvärt glad att ni gillade det, och att det hade den effekten på er som det hade. :) Berätta gärna för mig vad detta kapitel gjorde med er. :)