Skrivet:
Kategori: Shortcut Novels.

This thing we have. - Del två.

 

Att besöka en psykolog för att prata om sina problem är inget jag kan rekommendera, men det är något jag gör för att Liam ska klara av att leva tillsammans med mig. Jag behöver ha någon annan att prata med, och det var enda utvägen. Dr. Barkley, det var hon jag hade som psykolog, och hon var faktiskt helt underbar. ”Vad har hänt sedan sist?” Hon och jag träffas en timme en gång i månaden, ibland kan jag tycka att det är för liten tid, och ibland för mycket. Då jag satt där var det en sådan dag då jag aldrig ville gå därifrån. Och jag tror att hon uppfattade det då vi till och med hade satt oss ned i soffan. ”För mycket. Varje gång jag ser Esmeralda vill jag bara försvinna.” Hon nickade på huvudet och skrev ned några anteckningar. Jag har faktiskt inte brytt mig om vad det är hon skriver om mig, då jag bara bryr mig om hennes närvaro. ”Varför tror du att du känner så?” Ibland blir jag irriterad när hon ställer sådana konstiga frågor, men hon letar verkligen efter svar i mitt undermedvetna, och ibland är det bra, men vissa gånger vill jag bara be henne dra åt helvete. ”Jag vet inte. Allt var så fruktansvärt bra innan jag födde henne, eller överhuvudtaget visste att hon fanns i min mage. Liam var otrogen mot mig under graviditeten, och det var väl egentligen då allt spårade ur riktigt.” Samtalet flöt på ett tag, och jag förklarade för henne hur jag var mot både Liam och Esmie, vilket inte var något jag var stolt över. Jag visste innerst inne att Esmie behövde en mamma som tog sig samman, men varje gång hon var med mig så grät hon, eller så var det jag som helst enkelt glömde bort henne. Liam hade till och med blivit så rädd att lämna henne i min ensamhet. Vilket jag faktiskt kan förstå då vad som helst kunde hända.

 

Vi tog en liten paus, där jag fick chansen att sträcka på benen och ta frisk luft. Det fanns många saker som Dr. Barkley inte visste om mig, och jag tänkte låta det förbli så, men sedan fanns det andra saker som hon någon gång skulle få veta, tids nog. När jag återigen klev innanför hennes dörr satt hon ned i fåtöljen mitt emot soffan som jag brukade sitta i. Hon hade sin vanliga vita kaffekopp och sin röda bläckpenna. ”När vi döpte vår dotter, Esmie…” Hon tittade på mig när jag satte mig ned i soffan och lutade mig tillbaka. Det syntes på henne att hon spetsade sina öron för att höra fortsättningen på min historia, men jag visste inte hur jag skulle få fram det rätt. ”Alla gav vår dotter massa olika doppresenter, men det var en som stack ut.” Jag fick ont i magen, jag kände samma sak som jag kände när jag fick se vad det var. Jag slöt mina ögon och tog två djupa andetag innan jag kollade upp på henne. Hon satt precis likadant som när jag stängde dem. ”Vad fick hon?” Hennes ton var lugn, hon lät verkligen intresserad, även om jag visste att det bara var hennes jobb att få fram all information. ”Justin gav henne ett startkapital på en miljon.” Jag fick ut hela meningen i ett andetag, och jag såg på henne att hon blev förvirrad. ”Oj…” Hon tog en paus i sitt sätt att svara mig, men jag avbröt henne. ”Du behöver inte svara. Du anser det säkert vara ett bra sätt att börja sitt liv på.”

 

 

När jag kom hem från kliniken satt Liam framför tv:n med Esmie på sitt bröst, dock sov hon och snarkade lika sött som Liam brukade göra förut. ”Hey baby, hur mår du?” Han såg på mig direkt att jag bara ville försvinna från jordens yta, vilket var anledningen till att han bara frågade hur jag mådde. Han visade så enkelt att han brydde sig, vilket var det som skrämde mig mest. ”Kan du hålla om mig.” Jag brast ut i tårar bara genom att uttala dem få orden så tyst att jag trodde bara jag kunde höra det, men jag hade så fel då han la ned min ängel i soffan och kom fram till mig. Utan ett enda ord drog han in mig i sin famn och bar mig till soffan. ”Schyy baby. Allt kommer att bli bra. Du måste våga tro på dig själv, okej?” Jag vet att han bara vill väl när det kommer till att försöka trösta mig, eller få mig att öppna mig för honom, men jag kan inte ta emot det. Han förtjänar så mycket bättre än e tjej som inte ens kan ta hand om sig själv, så frågan är då hur jag ska kunna ta hand om Esmie. ”Jag älskar dig. Jag gör verkligen det. Även om jag inte kan visa det.” Jag pratade mot hans hals då det var där mitt ansikte var placerat. ”Jag vet att du älskar mig. Beviset ligger här bredvid oss. Titta på henne, för mig skull.” Jag vred mitt huvud så att jag såg på Esmie som låg ned i soffan bredvid oss. Hon var vacker min lilla flicka.

 

Den natten sov jag inte speciellt mycket då jag faktiskt satt ned i soffan med Esmie i famnen, för första gången på flera månader kunde jag se på henne och se en underbar tjej. Hon var min och Liams, och jag ångrade inget, just i den stunden. Hon var lite mer än 8 månader och hade ett helt liv framför sig. Ett liv jag skulle göra allt för, hon skulle aldrig behöva gå till skolan med en klump i magen, eller känna att hon inte kunde vända sig till mig om något var fel. ”Baby, vad gör du uppe nu?” Jag sneglade mot klockan som stod bredvid tv:n och såg att dem lime gröna siffrorna visade 03.34. ”Jag håller vår prinsessa.” Liam satte sig ned bredvid mig, och lutade sitt huvud mot min axel. ”Hon är lika vacker som du. Glöm aldrig det.” Han kysste mig på kinden och snosade på min hals. Det kittlade en aning så jag fnissade till. ”Sötnosen då, jag älskar när du fnissar. Du gör det inte så ofta, är därför det är lite extra att höra det.” Han tog mig med storm i början, och han gör det fortfarande. ”Jag älskar dig, och jag är så fruktansvärt ledsen att jag har varit ett vrak dem senaste månaderna.”

 

 

”WIIIIINA.” Det är ungefär så det låter när man kliver in innanför dörren hemma hos Bieber´s. På senare tid har även Clar och Justin hoppat fram bakom någon dörr, eller draperi och skrikit ikapp med sina barn. Det är verkligen en underbar känsla, men inte dem få gångerna som Esmie faktiskt sover, och vaknar av livet som uppstår. ”Schyy.” Alla lydde min order och strömmade fram tysta och tittade på henne. Adriana tog bilbarnstolen av mig, så jag kunde lugnt och sansat hänga av mig min jacka och låta Adriana ta av Esmie alla kläder hon hade. ”Justin, skulle jag kunna få prata med dig?” Jag hade inte haft chansen att prata med honom sedan den lilla incidenten på Esmie’s dop. ”Självklart. Clar kan ta med sig barnen in i vardagsrummet, så kan du hjälpa mig med maten.” Med ett leende på läpparna knuffade han ut sin fru ur köket, och såg till så att ingen av barnen stod bakom dörren eller i närheten.

 

”Vad ville du prata om?” Han ställde sig vid diskbänken där han hade plockat fram alla grönsaker som skulle bli till en god sallad för hela familjen. Att hoppa upp och sätta sig bredvid honom blev svårare än jag trott, då jag verkligen höll på att krångla till allt, men tillslut lyckades jag. ”Jag vill först och främst be om ursäkt över mitt beteende sist…” Han avbröt mig ganska på en gång genom att släppa kniven och vända sig mot mig. ”Du har ingen att be om ursäkt för, jag borde ha kollat med dig om det var okej innan jag gjorde det jag gjorde.” När han hade tystnat skakade jag på huvudet hysteriskt, för att visa honom att han hade fel. ”Nej nej nej, jag blev bara så överraskad. Visst viste jag att det skulle komma något stort av dig och din familj, men hade aldrig räknat med det där.” Han bländade mig nästan med sitt leende, men jag visste att han förstod mig. Har jag något på mitt hjärta eller bara funderar över något litet brukar det vara till honom jag går. Han drog in mig i sin famn och såg till att jag hamnade på mina två ben igen. ”Du vet väl om att jag ser dig som min familj, och för min familj finns bara det bästa.” Jag såg över axeln på honom och fick syn på Clarissa som stod i dörren. ”Gumman. Kom hit.” Även hon föll ut sina armar vilket fick mig till tårar. Jag har alltid vetat att familjen är allt för dem, men det var nog i den stunden som jag faktiskt insåg att jag gjort den större tillsammans med deras äldsta son. 

 

Liam klev innanför dörren precis i tid för att maten skulle serveras. Esmie var vaken och satt i knä på Justin. När jag var yngre och lyssnade på hans musik, följde honom på twitter och såg upp till honom, såg jag aldrig honom som en människa som skulle skaffa en stor familj. Men när jag ser honom med min egen dotter så ser jag glädjen i hans ögon. Han verkligen älskar henne, dock inte lika mycket som jag och Liam, det finns det ingen som kommer göra. Aldrig, någonsin. ”Maten är klar.” Alla barnen kom springandes från alla håll och kanter. Ibland blir jag faktiskt lite svettig när jag tänker efter att alla barn faktiskt varit små, och att Justin och Clarissa tagit hand om dem alla. Jag fattar inte hur dem har orkat, och hur dem fortfarande orkar. ”Ska jag ta henne?” Liam var på väg att sträcka sig efter Esmie när Justin bara skakade på huvudet och tog upp nappen som låg på bordet. ”Tänkte om du ville äta, pappa.” Återigen blev svaret en skakning på huvudet. ”Om jag vill äta så kan jag bädda ner henne, men jag klarar detta. Har gjort det med 4 andra.” Clarissa skrattade till, vilket fick oss alla att vända på oss mot henne.

 

Vi började äta under tystnad, men det såg ut som att Liam inte kunde släppa att hans mamma skrattade åt det Justin precis sagt. ”Varför skrattade du?” Han vände uppmärksamheten mot sin mamma som med ett leende på läpparna tuggade ur munnen. ”Din pappa var en riktig hejare på det där med att mata barn. Han satt ofta i soffan med både Juni och Jana på sina armar, hur han lyckades vet jag inte.” Liam såg stolt på sin pappa vilket gjorde allt så mycket bättre. ”Jag älskar att jag är en del av den här familjen. Dock önskar jag att min familj kunde dela denna glädje med mig.” Jag vet inte vart det där kom ifrån, men jag stod upp för mina tankar. Jag är den jag är, och kan inte ändra på mig. Jag älskar min dotter över allt på hela jorden, men ibland har jag lite svårt att visa det och bete mig som den mamman jag faktiskt är. ”Du kommer att klara detta hur bra som helst. Vi finns vid din sida hela tiden. Du kommer aldrig behöva vara ensam. Du har min son, och om jag har gjort mitt jobb bra så kommer han inte försvinna någonstans.” Clarissa kramade om mig, då hon satt bredvid mig. Jag torkade bort den lilla tår som lämnade mitt ena öga innan någon såg det. 


 

Jag vet inte vad det är som har hänt med mig, men jag gör verkligen mitt bästa för att iallafall kunna avsluta denna lilla korta novell. Nu återstår det bara ett kapitel, eller en del av denna. 

 

Jag älskar er alla som är här inne och kollar om något har hänt. Dock blev jag lite fundersam, den 13 oktober hade jag 173 besökare, den 29 september hade jag 205, och någon gång tidigare hade ag 223. Vad hade jag gjort dem dagarna som jag inte gjort tidigare? Jag menar, jag har mellan 50-60 varje dag, när jag inte uppdaterar, och det hade jag inte gjort dem dagarna heller. Men ingen tackar mer än jag. ♥♥♥


Kommentarer
Anna säger:

Super bra! :)

Skrivet: |

Sara säger:

ÄR SÅ GLAD att du börjat skriva lite smått igen, du är en helt underbar skrivare ! Och jag ÄLSKAR dina noveller !!! <3333

Skrivet: |

L säger:

åh vad glad jag är att du har börjat igen ! du skriver så otroligt bra och jag har verkligen saknat det x

Skrivet: | Bloggadress: http://bringwordstolife.blogg.se

Sanna säger:

Älskar din novell, men del 1 finns inte? Hittar inte den :(

Svar: Den ligger några inlägg längre ner. :)
Marielle Sjelin

Skrivet: | Bloggadress: http://nattstad.se/BusHeztar

Ditt namn:

Mail adress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Skriv din kommentar:

Komma ihåg dig?



Trackback