”Bieber, vad ska du ha? Jag bjuder.” Ryan och Chaz stod båda två utanför pizzerian när jag kom, men tillsammans gick vi in och stirrade på tavlan mot väggen för att se vad vi ville ha för något. Jag hade svårt att bestämma mig, då jag hade tänkt prova något nytt, men det blev lika, som vanligt. ”En Hawaii.” Ryan suckade högt och tydligt då jag gick mot bordet vi alltid brukar sitta vid. Det var inget som var nytt, samma bord, lika pizza, en Fanta till. Dock var det inte samma människor som brukade sitta där när vi var yngre. En liten tjej satt tillsammans med vad jag tror var sin mamma, och man kunde hela tiden höra hur den lilla tjejen påpekade att det var jag, samtidigt som mamman sa åt henne att sluta titta och äta sin pizza. Jag tyckte lite synd om henne, samtidigt som jag tackade mamman i mitt huvud, men inget hjälpte. Så innan vår mat kom valde jag att gå bort till den lilla tjejen, och hennes leende växte för varje steg jag tog mot henne.

”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, min dotter hyperventilerade när du klev in.” Jag tittade på den lilla flickan som glömde bort att andas totalt när jag stod bredvid henne. ”Det är lugnt, inte den första. Vill du ta en bild?” Flickan som tydligen hette Emma nickade hysteriskt på huvudet och drog sin mamma i armen. Hon fiskade upp en iPhone och startade kameran, jag hukade mig ned så jag hamnade i samma höjd som flickan, och pussade henne på kinden. Hon blev helt knallröd i ansiktet. Jag skrev även ned mitt namn på hennes arm, samt en nyinköpt skiva av mig. När jag gjorde sådana saker kunde jag känna en stolthet inom mig, jag hade säkerligen gjort hennes dag och hon kunde leva gott på det där. Både Ryan och Chaz satt vid bordet med breda leenden, när jag kom tillbaka. ”Hon blev överlycklig, du kan din sak.” Chaz tog upp sin knytnäve och slog den mot min. ”Klart jag kan.”

•

Ryan har alltid haft en basketkorg på uppfarten vid sitt hus, där vi alltid har spelat man mot man. Tillsammans har vi många minnen på den planen. Det var bland annat där jag skrapade upp mitt knä så allvarligt att jag trodde att jag var tvungen att amputera bort benet. Både Ryan, Chaz och Nolan skrattade så dem hade ont i magen, men slutade då dem insåg att det var allvarligt. Ryans pappa bar in mig och la mig på köksbordet för att sedan göra rent såret och plåstra om mig. Hans familj har alltid varit min andra, och utan dem hade varken jag eller mamma klarat mig. ”Passa då, pappskalle.” Ryan stod och tittade när Chaz snurrade omkring med bollen. Det var faktiskt ganska kul att kolla på dem två, man visste aldrig vad dem hade att bjuda på. Vi delade många skratt undertiden dem två spelade med varandra, men av någon anledning blev det mer allvar direkt jag klev ut på plan.

Efter flera matcher man mot man orkade vi inte mer, och precis i lagom tid körde Martin, Ryans pappa upp på uppfarten. Han sken upp i ett leende när han insåg att jag också var där. ”Hej, det var inte igår.” Han kramade om mig, och det finns inga andra utomstående människor som kan få mig så trygg som han. Jag skrattade till samtidigt som vi båda släppte varandra. ”Nej, det var det inte. Kul att se dig igen.” Han nickade innan han gick tillbaka till bilen och plockade ur kassarna han hade med sig. ”Vi tänkte grilla ikväll, stannar du?” Egentligen hade jag inget val, för Ryan hade redan svarat åt mig innan hans pappa ens ställt klart frågan. Vi satt kvar ute på framsidan och snackade massa gamla minnen tillsammans. Men vi blev inte långvariga då jag utan problem kunde sniffa mig till paparazzi i buskarna på andra sidan vägen. Dem är helt otroliga, varför kan inte ens få spendera tid med mina vänner utan att dem ska hänga mig i röven. Visst, jag visste vad jag gav mig in på, men mina vänner har inget med det att göra.

Familjen Butler är inte dem smartaste i världen då dem grillar oavsett om det är vinter eller sommar, så det var absolut inget ovanligt att dem grillade under hösten. Den enda skillnaden var att dem satt inne istället för ute och åt upp det. Martin var den enda som spenderade tiden ute vid grillen då vi andra hjälpte till i köket med diverse olika saker som Sharon, Ryans mamma, sa åt oss att göra. Jag hamnade med den vassa kniven, och alla grönsaker, så sallad var min uppgift. Ryan och Chaz, dem bråkade om vem som skulle blanda i ordning salladsdressingen. Det är inte ovanligt att dem där träskallarna bråkar om småsaker, och det är ganska rogivande att lyssna på dem. ”Ge er nu, ni är väl inte tre åt längre?” Sharon kom in och var inte alls glad över att dem typ hade vänt upp och ned på hela köket. ”Man kan ju nästan tro det.” Jag kollade upp från mina grönsaker och skrattade åt dem.

Telefonen ringde hemma hos dem, och utan att ens tänka mig för svarade jag, precis som jag alltid gjorde när vi var mindre. ”Justin hos Butler.” Jag borde egentligen inte ha gjort det då jag blev döv på mindre än 3 hundradelar. Jag fattar inte hur mina fans kan få tag i mina vänners hemnummer, det är helt sjukt. Jag har alltid sagt att det är dem jag ska anlita om jag vill ha en detektiv, dem hittar allt. Både Ryan och Sharon kollade på mig som att jag vore galen, men dem hann inte stoppa mig innan det var försent. ”Helvete vad dem skrek.” Ett skratt slank ur alla tre, och jag kunde inget annat än pilla mig i örat samt skratta jag med. Jag tycker faktiskt synd om dem, att dem inte ens kan ha en hemtelefon utan att dem ska bli trackaserade, och det spelar nog ingen roll att jag säger åt mina fans heller, dem kommer aldrig sluta göra allt för att komma åt mig. Telefonen började ringa som en galning då den tjejen som tidigare hade ring troligen twittrat hejvilt om att jag svarade hos Ryan. Stackars människor.

Mitt under maten kände jag hur min mobil vibrerade till, men jag kollade inte på den då det är oförskämt. Jag kunde ändå inte hindra lyckan som for genom min kropp i hopp om att det var Pearl som sms:ade och Ryan verkade märka det för han kastade ett öga på mig med ett leende. ”Vem är det ifrån?” Hans fråga fick alla att kolla på mig, så jag var så illa tvungen att plocka upp mobilen. Vilket jag inte skulle ha gjort då Ryan slet den ur handen på mig. ”Vem är hon?” Leendet växte på honom då han troligen läste vad personen hade skrivit. ”Vem?” Han kollade på mig igen. ”Spela inte dum. Pearl, har aldrig hört hennes namn. Har du glömt att berätta något?” Martin slog till mig löst på armen. ”Skaffat ny brud?” Helt plötsligt blev det någon såkallad mobba-Justin-period, vilket jag inte uppskattade då det var pinsamt. ”Ge mig mobilen, skitunge.” Sharon började skratta och Ryan gav mig den. ”Jag saknar dig, jätte mycket.” Hennes meddelanden behöver inte vara långa för att dem ska betyda något. ”Jag berättar mer någon annan dag.” Ryan verkade inte nöja sig med svaret, men var tyst.

”Tack så hemskt mycket för maten. Men jag tror att jag måste åka hem till mormor nu. Timmarna är fortfarande inställda på LA.” Uppfostrad som jag är, tog jag bort min egen tallrik trots protester från både Sharon och Martin. När jag kom tillbaka in i matsalsrummet tackade jag återigen för maten, och sa åt både Ryan och Chaz att jag skulle höra av mig. Bilresan tillbaka till mormor var krånglig då jag höll på att somna. Tillslut parkerade jag bilen och blev genast överöst av massa paparazzi, ibland vill jag slå dem. Men det skulle inte se bra ut på första sidan av varenda tidning, så jag bet mig i läppen och behärskade mig, stort.

Ni är riktigt snåla med kommentarer. Jag menar, 8 kommentarer på förra. Kom igen. =/