”Ni ska tillsammans med er partner skriva en låt. Den ena skriver texten, och den andra skriver melodin.” Jag suckade efter att jag högt och tydligt läst lappen som Mr. Milner hade gett mig innan jag lämnade klassrummet med Justin bakom mig. Hela tiden kunde jag känna hur hans blickar gav min hud brännmärken. Jag mådde näst intill illa i hans närvaro. Inte visste jag att mina bruna ögon kunde vara så blåa ibland, men det var bevisat. Han satte sig ned på kuddarna framför mig, men hans blick vek sig inte en sekund. ”Så vad vill du göra?” Hans röst, bara den var som en ljuv melodi mina öron. Jag fortsatte psyka papperet jag hade i handen då jag inte var redo att möta hans genomträngande blick. Egentligen ville jag inget annat än gå därifrån, men tror inte riktigt det var det han menade med frågan. Fast egentligen hade jag ingen plikt gentemot honom, så jag behövde inte svara, eller vara ärlig.

Jag satt och kladdade i mitt kollegeblock samtidigt som Justin satt och skrev på en låt, eller något. Jag frågade inte, så inte så konstigt att jag inte visste. Bokstäverna tog form på en av de alla linjer som fanns på sidan. ”Du hade kunnat vara den personen jag skulle älska livet ut.” Snabbt som attan strök jag över det hårt med blyertspennan. Jag visste att det var sant, Justin hade kunnat vara den personen, men nu var han inte det. Och jag var tvungen att släppa och gå vidare. Det vi hade haft var något fint, något som ingen annan hade rört vid. ”Snälla prata med mig.” Ännu en gång försökte han sig på ett samtal med mig, och jag kunde verkligen höra hur han var nära på att börja gråta. En röst sa till mig att jag skulle fortsätta ignorera honom, medan en annan sa att jag inte var en sådan person, och att jag skulle prata med honom. ”Vad är det du vill mig, egentligen?” Hans ögon tindrade till likt fallande stjärnor, då jag för första gången kollade honom rakt i ögonen. Hans leende var som bortblåst, och han hade mörka ringar under ögonen. ”Du har Aurora, glöm mig.” Han skakade hysteriskt på huvudet, men sa inget.

Hon hade verkligen öppnat sig för mig, hon hade sagt att hon tyckte om mig, eller det hon sa var att vi hade haft något mellan oss. Nu verkade hon inte ens bry sig, hon lät helt oberörd på rösten, vilket faktiskt gjorde mig en aning ledsen, även om jag vet att det var jag som sumpade det lilla vi hade. Det var inte mycket, men det betydde massor för mig. Hon fick mig att känna mig annorlunda, på ett bra sätt. Jag kan fortfarande känna känslan i kroppen som den första gång hon tog i mig, eller känna smaken av hennes läppar. Hennes doft, den underliga doften jag tror mig känna igen men inte kan koppla till något. ”Tror du att jag skulle kämpa så för att få dig att prata med mig, om jag inte var intresserad?” Jag kanske lät hård mot henne, men det var absolut inte meningen. Hon reagerade starkt på min hårda ton, då hon började gråta. Av ren reflex drog jag in henne i min famn, och precis som förra gången stretade hon inte emot. Det var nästan som att hon borrade in sitt huvud i mitt bröst.

Hon började slappna av, trodde jag, istället för att släppa taget om mig la hon sitt huvud mot min axel och kysste mig på halsen. Min kropp stelnade till, och hon märkte det. ”Förlåt.” Hon la sig ned i kuddarna med huvudet neråt. Hon hade inget att be om ursäkt för, då jag bara blev chockad. ”Hey, titta på mig.” Hon reste sig sakta upp och torkade sina tårar. Jag var så van att se henne i tårar att jag längre inte brydde mig, på det sättet att jag blev förvånad. Det gjorde fortfarande lika ont i mig varje gång hon grät, hon var inte lika vacker som när hon hade ett leende på sina perfekt fylliga läppar. ”Jag blev chockad. Jag menar, det var länge sen jag kände dina läppar. Jag har saknat dem.” Hon rodnade, stort. Tårarna rann fortfarande på henne, vilket tillslut resulterade i att jag började gråta. Hon tittade chockat på mig. ”Varför gråter du?” Jag orkade inte ens torka bort dem, så jag lät dem rinna, precis som hon. ”Du gråter ju.”

Vi satt länge och bara tittade på varandra, utbytte inge ord bara blickar. Jag hade för en tid sedan lagt musik uppgiften bakom mig, då jag ansåg att Pearl var viktigare. Jag ville vinna tillbaka henne, och att hon ens pratade med mig igen var bara ett stort framsteg. Vi satt intill varandra men ingen kroppsdel rörde den andras. Våra ansikten närmade sig varandra och tillslut fick jag känna hennes läppar mot mina. Kyssen var mjuk och mild, den talade ett eget språk. Jag ville ha henne, en lust inom mig så stark växte, men jag behärskade mig från att förstöra den underbara stämningen som fanns mellan oss. Hennes tunga mötte min och hennes händer tog sig till min nacke där hon försiktigt drog sina naglar, vilket resulterade i att jag rös över hela kroppen. För första gången någonsin var inte en rysning på min kropp obehaglig, jag njöt riktigt mycket. Jag placerade mina händer på hennes lår vilket fick henne att reagera men hon släppte inte mina läppar, kyssen blev intensivare och jag ställde mig upp på knäna men släppte henne inte, utan la ned henne på rygg.

Jag hade helt glömt bort att det var mitt under en musiklektion, och att vår lärare kunde komma in vilken sekund som helst. Hon korsade sina ben runt min rygg och lät sina händer återigen falla tillbaka till nacken på mig. Jag njöt fullt ut, hon njöt nog minst lika mycket, hoppas jag. Även om jag inte ville släppa henne, var jag så illa tvungen. Hon tittade fundersamt på mig när jag satte mig upp, dock låg hon fortfarande kvar på rygg och hon log. ”Kan du nypa mig?” Jag skrattade till en gång, vilket fick henne att le mer. ”Varför?” Hon sneglade på mig, och drog fingrarna genom sitt hår. ”Så jag vet att det inte är en dröm.” Jag placerade en hand på vardera sida om hennes huvud och närmade mig återigen hennes läppar. Dem var perfekt fuktiga och fylliga, då dem blev alldelens svällda efter förgående kyss. ”Duger det som bevis?” Hon skakade på huvudet och tog tag om min nacke ännu en gång. Hon knuffade ned mig på rygg och satte sig gränsle över mina höfter, för att slutligen återförenas med mina läppar. Jag var i sjunde himmelen, jag mådde bra tillsammans med henne.

•

Jag gick som på moln resten av dagen, det var helt sjukt hur bra jag mådde. ”Hey babe.” Aurora smög sig fram bakom ryggen på mig och la sina armar om mig. Jag stelnade genast till och vände mig illa kvickt, för att sedan lirka mig ur hennes grepp. ”Hej.” Osäkerheten tog över min annars så lyckliga kropp, och jag tror att hon såg det på mig. Hon höjde sitt ena välplockade ögonbryn, men sa inget därefter. Vilket jag faktiskt hade förväntat mig. ”Vad ska du göra sen?” Hon stod och drog sina fingrar efter min tröjkant kring halsen, vilket fick mig att rysa, men inte på det där bra sättet. ”Jag ska träffa Pearl.” Självsäkerheten tog över, och jag tog bort hennes hand. Min skåpdörr åkte igen i tvåhundra och jag kunde se hur arg hon blev. ”Vi då?” Jag hade inte en aning om att en annan människa kunde få ordet vi att låta som en bestraffning, men hon kunde det. ”Finns inget vi.” Hon gav mig en flata över kinden och gick sin väg. Snabbt var jag uppe med min hand och smekte min ömma kind. Det tog ett tag för mig att förstå vad det var som hade hänt.

Skoldagen tog slut och jag styrde mina lite för snabba steg mot Pearls rum. Hon hade inte samma lektioner som jag på eftermiddagen, plus att hon har en lektion mindre än mig på måndagar. När dörren öppnades fick jag mig en chock. Hon öppnade dörren i enbart en handduk, vilket jag absolut inte hade räknat med. Jag synade hennes vackra ben, hennes sexiga hals samt nyckelben som syntes, ja hela hon var verkligen vacker. ”Wow. Du borde öppna dörren, sådär oftare.” Sa jag och pekade lite löst med handen på handduken. Hon drog in mig i rummet, stängde dörren och kysste mina läppar. En hunger inom mig vaknade till liv, och det var fruktansvärt svårt att behärska sig när hon stod där framför mig, nästan naken. Jag placerade mina händer i svanken på henne och drog henne om möjligt ännu närmare mig. Hennes kropp formades efter min, och min efter hennes, tillsammans var vi som två pusselbitar, likt Yin och Yang.

Ni är heeeelt jääävla underbara. ♥ Ni fattar inte hur glad jag är att jag har just er som läsare. :) Om jag kunde visa er mitt leende skulle ni förstå, men tangenterna tillåter inte det (A) haha. Jag ska fortsätta skriva på Chapter 28 nu. Men för er som inte följer mig på twitter, gör det. @mariellesjelin , ni kan missa massa sneak peak's om ni inte gör det. Och det tror jag väl inte att ni vill? ;P

Hon säckade ihop i min famn, så jag satte mig ned med henne i knä. Både hon och jag blev fulla i sand, men det var det minsta problemet jag hade just då. Hon grät, nå hysteriskt, och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, mer än finnas där. Hon skakade till en aning, sedan var det precis som att inget hänt, hon torkade sina tårar och satte sig upp. Hennes ögon speglade aggressivitet och rädsla samtidigt. ”Säg att jag inte är galen, snälla. Visst känner du något för mig, eller kände i alla fall.” Det kom ut som en viskning, men jag hörde det klart och tydligt då det inte fanns något annat runt om som gav ifrån sig ljud, det var bara hon och jag. Hennes blick sökte min, men jag visste inte om jag skulle vara kapabel till att se henne i ögonen. Utan att se smärtan hon bar på. ”Pearl, jag…” Hon tittade på mig, och jag kunde se att hon var nära på att börja gråta igen. Innan jag hann säga något mer reste hon på sig och gick. ”Jag tycker om dig.” Viskade jag för mig själv.

Precis när jag skulle runda hörnet för att komma till mitt rum kunde jag höra två tjejer prata med varandra, och det var inte vilka som helst. Aurora och Pearl, det var ingen av dem som lät speciellt glad, och det kändes sjukt att dem två stod och bråkade om mig. Jag skulle ha avbrutit dem två, men jag gjorde det inte. Jag vet inte varför. ”Varför ser du inte att han inte är lycklig med dig?” Aurora lät självsäker, precis som en översittare. ”Du kan få honom, jag vill inte ha honom, och han vill inte ha mig.” Jag svalde hårt, och gick fram till dem två. Båda två kollade på mig med stora ögon innan Pearl vände på klacken och gick, och Aurora kom fram till mig. Hon stod nära nog att jag kände hennes underbara doft. Kalla mig dum i huvudet, men hon visste vad hon skulle göra för att få mig på fall.

•

Vi låg i sängen tillsammans, inlindade i mitt täcke och jag med armen om henne. För mindre än 20 minuter sedan hade det varit så svettigt och varmt mellan oss, men lusten fanns där, och det gick inte att göra något åt den. Jag hade låtit henne ta av mig plagg efter plagg, så tillslut låg vi omslingrandes i sängen med bara en sak i våra tankar, sex. Hon satte sig upp och drog på sig sina trosor som låg någonstans slängda på golvet, sedan reste hon sig och gick in på toaletten. Det var då tanken slog mig, vi använde ingen kondom, lusten hade varit för stark för att lägga energin på något sådant. Jag suckade för mig själv samtidigt som jag la mig ned på rygg med händerna under huvudet. Jag hörde hur hon spolade och låste sedan upp dörren. Hennes perfekta kropp blev som en målning framför mig, hon stod där i enbart ett par minimala trosor och såg gudomlig ut. ”Är du hungrig?” Som svar på hennes fråga kurrade min mage till. ”Jag är sugen på McDonalds.” Hon nickade och började klä på sig.

Jag vet inte om hon förväntade sig att vi var tillsammans bara för att vi en gång legat med varandra, men det var långt ifrån det jag tyckte. Mina känslor för Pearl kommer aldrig försvinna, och jag kommer aldrig få starka nog för Aurora, för att kunna vara tillsammans med henne. När vi båda hade klätt på oss tog jag min mobil och nyckelkortet för att sedan ta med mig henne ut ur mitt rum och styra stegen till rondellen som låg ca 100 meter från skolan, där dem hade öppnat ett nytt McDonalds. Vi gick ganska tysta sida vid sida, vilket för mig bara visade att vi egentligen inte hade så mycket gemensamt, det var inte ofta vi pratade om saker som man egentligen inte kan prata med vem som helst. Förutom att hon någon gång då och då kan berätta lite om hennes mamma och pappa.

Måndag morgon, och skola på schema. Jag ville inte gå, då jag inte hade sovit en enda blund den natten heller. Jag lovade mig själv att inte sätta mig i situation där jag kunde få mitt hjärta krossat, men vad gör jag direkt en grabb är lite snäll och trevlig? Jo, kärar ned mig. Jag var inte kär i Justin, men han var en sådan jag lätt hade kunnat bli det i. Jag tyckte om honom, innan han visade sitt rätta jag. Innan han mitt framför mina små bruna ögon kysste Aurora. Det stack till i mitt hjärta när jag tänkte tillbaka på den stunden, men jag lät det inte gå så pass långt att jag började gråta. Inte igen, och absolut inte över Justin. Jag hade övertalat mig själv att jag skulle gå vidare, så det var det jag jobbade på. Jag hoppade in i duschen och kammade igenom mitt hår när jag kom ut, smink fanns inte ens på kartan för min del. Men två sprut av min parfym.

Morgonens första lektion såg till att jag blev illamående, alla mina före detta vänner och Justin. Det fanns en ledig plats längst bak, helt ensam, och den nappade jag på en gång, då jag inte ville ha någon bredvid mig. Matte stod på tur, och när Mr. Dodd hade välkomnat oss tillbaka efter höstlovet vände han ryggen mot oss och började skriva massa på tavlan. Jag tog tillfället i akt och fiskade upp min iPod för att sedan plugga igen mina öron. Jag räknade på i vår bok så mycket jag hann under loppet av en timme då jag verkligen hatar att ligga efter, och matte råkar vara ett av mina starka ämnen. Varje gång låten var slut kunde jag höra antingen Aurora eller Justin som satt framför mig, hur dem skrattade tillsammans och verkade ha riktig kul. Ett sting av svartsjuka for genom min kropp, men jag skakade snabbt av mig det.

Klockan ringde ut och jag hade hunnit med några sidor, jag var riktigt stolt över mig själv, att jag hade klarat av att lägga min energi på annat än på Justin. På tal om honom, han tittade inte ens på mig, inte en enda gång såg han åt mitt håll, precis som att jag inte fanns. Vilket egentligen var ganska vanligt, det var ingen som såg mig, men när han väl gjorde det, och sedan ignorerade mig, då gjorde det ont. ”Vi har musik nu, har du kommit någon vart med dina låtar?” Aurora stod och pratade med Justin när jag gick förbi med huvudet högt, jag ville inte visa mig mer svag än jag tidigare gjort, det var slut med det. ”Nej, inspirationen har tagit slut.” Det lät som att han led, vilket han gott och väl kunde göra. Aurora såg mig komma, så hon vände sig mot Justin och la sina armar om honom. ”Det kanske vi kan ändra på ikväll.” Sedan kysste hon honom, och han gjorde inget för att putta bort henne. Det var då jag insåg att dagen aldrig skulle ta slut.

Mr. Milner skolans bästa lärare älskar vår klass, han har aldrig speciella lektioner när det kommer till vår klass, han låter oss alltid göra vad vi vill, men denna dag var det annorlunda. Han hade ställt fram stolar åt oss alla och bad oss sätta oss ned, för att han sedan skulle dela in oss två och två. Vad tror ni hände? ”Justin, du och..” Han tittade sig runt och fick se en del tjejer som verkligen ville vara jobba tillsammans med Justin, men när han kom till mig så såg han inte det där leendet som alla andra hade. ”Pearl.” Jag ville sjunka genom jorden, och jag visade det. ”Jag vill inte vara med honom.” Det var inte meningen att det skulle komma ut högt, men det gjorde det och Justin såg sårad ut. ”Du har inget val, ni kan gå och sätta er i kuddrummet.” Han gav mig en nyckel för att sedan dra upp mig från stolen och löst putta mig mot dörren. ”Du kanske ska ge oss uppgifterna också.” Han skrattade till och gav mig ett papper. Utan att bry mig om Justin kom eller inte, så gick jag in i rummet, där det låg massa olika kuddar över hela golvet och massa efter väggen. Det var ganska skönt att sitta där inne.

Morsan ligger och sover, så jag hann med ett kapitel, innan jag ska dra på mig kläderna, borsta tänderna samt dra en kam genom håret, innan jag ska iväg på AMS. :P haha ^^

Hoppas ni gillar kapitlet, en fråga bara: Vad tror ni händer nu, mellan Justin och Pearl? :P

När jag såg skolans portar kunde jag även känna ett rus genom min kropp. Vem gör det när man är tillbaka i skolan? Jag tror dock inte det hade att göra med skolan, utan att jag faktiskt om några minuter skulle få träffa Pearl igen. Jag drog mina väskor mot porten och jag kunde se att det var fler elever som hade kommit tillbaka, vissa hade faktiskt stannat kvar hela veckan. Det kändes som en mil till mitt rum, men det var långt ifrån, vårt rum var det första på höger sida när man kom in i killarnas korridor, så det var inte alls långt. Det såg likadant ut som när vi lämnade det för drygt en vecka sedan. Tony skulle komma tillbaka dagen efter mig, så jag blev helt ensam, vilket jag kunde tycka vara ganska skönt. Jag ställde bara in väskorna och lämnade rummet bakom mig för att styra mina ben mot Pearls rum. Jag visste inte om hon hade kommit, men det skulle jag snart få reda på.

”Justin. Kan vi prata?” Precis innan jag kom fram till Pearls dörr kunde jag höra att Aurora kom bakom mig. Det var ett tag sedan jag pratade med henne, så jag hade ingen aning om vad hon hade på hjärtat. Jag vände mig om och fick se att hon stod alldelens intill mig, vilket jag absolut inte var beredd på. Hon klev om det ens gick ännu närmare, och innan jag hann reagera pressade hon sina läppar mot mina. Allt runt omkring oss försvann, och jag insåg att jag verkligen hade saknat henne. Det som väckte mig ur min dagdröm var när dörren intill mig slogs igen, med en jävla fart. Jag trodde nästan att dörrkarmarna skulle ramla ut i korridoren. Pearl, var min första tanke. ”Jag har verkligen saknat dig. Förlåt för det där med kortet.” Det hon sa, det lät som att det var så långt borta. Precis som att hon inte stod vid mig. ”Jag har saknat dig med, tro inget annat. Men det finns någon jag måste prata med.” Hon suckade högt och tydligt, vilket gjorde mig irriterad. ”Vad? Ska du förbjuda mig?” Hon skakade på huvudet, kysste mig på kinden och gick.

”Snälla Pearl, öppna dörren. Jag vet att du är där inne.” Jag hade spenderat en halvtimme med att prata med en dörr, tror ni jag var på bra humör? Tillslut hörde jag ett ljud inifrån, och dörren öppnades. ”Vad vill du?” Hon lutade sig mot dörren, utan att släppa in mig. ”Varför har du låtit mig stått här ute i över en halv timme?” Hon himlade med ögonen. Jag såg på henne att hon ansträngde sig för att inte börja gråta, och det var då jag förstod att det var hennes dörr jag hade hört smälla igen. Hon hade sett mig tillsammans med Aurora. Det gjorde ont i mig, jag hade varit minst lika elak mot henne som Tony hade varit, och det skadade henne nå så fruktansvärt. ”Pea…” ”Nej, det finns inget du kan säga för att få mig att må bättre. Just nu önskar jag att jag aldrig träffade dig.” Hon slog igen dörren mitt framför näsan på mig. Jag hade verkligen sett fram emot att få träffa henne, och av hennes reaktion hade hon känt samma sak, men det var som bortblåst.

Jag styrde mina steg mot Auroras rum, då jag var tvungen att få ett avslut på det vi en gång hade. Hon och jag skulle aldrig funka tillsammans, och hon skulle absolut inte få förstöra min relation med Pearl. Jag tvekade en gång innan jag knackade på dörren, men när jag väl hade gjort det kunde jag inte bara gå därifrån, för hon öppnade på en gång. Hennes leende spred sig över hela hennes ansikte och nådde till och med ögonen. ”Har du fått slut på det där nu eller?” Hon trodde att jag var utanför Pearl för att tala om för henne att jag inte kunde umgås med henne, när det i själva verket var tvärt om. Pearl var normal, hon brydde sig inte om något, och ville absolut ingen illa. Pearl var den sista människan på jorden som skulle göra en annan människa illa medvetet. ”Nej. Men jag är här för att få ett slut på det du och jag hade. Det finns inte mer.” Hon tappade bokstavligen hakan, men jag fortsatte. ”Du har gjort allt från första stund för att förstöra mellan mig och Pearl. Det är slut på det nu.” Jag lämnade en chockad Aurora kvar i dörren, då jag själv styrde stegen mot mitt rum. Hade jag vetat om detta hade jag aldrig åkt hit tidigare, jag hade verkligen sett fram emot dem här två dagarna med Pearl, men ack så fel jag hade.

•

Jag låg i sängen och stirrade i taket, vilket gav mig tillbaka blickar från då jag precis hade börjat på skolan. Då låg jag också så, men av en helt annan anledning. Jag kunde höra hur klockan på väggen tickade, och det var precis som att den hade en volymknapp, som höjdes hela tiden. Nästan som en påminnelse om att tiden går, och att Pearl kanske försvinner. Eftersom att hon hade gjort klart och tydligt för mig att hon inte ville se mig mer fanns det inget annat sätt än att skicka henne ett sms. ”Snälla, prata med mig. Du anar inte hur ledsen jag är. Jag saknar dig.” Det kändes löjligt, men vad hade jag för val? Jag var tvungen att ställa saker och ting till rätta, och jag hade egentligen ingen aning om hur det skulle gå till då hon inte ville prata med mig. konstigt nog pep mobilen till strax efter att jag hade skickat iväg sms:et. ”Jag skiter i hur ledsen du är. Fråga istället, hur ledsen tror du jag är? Du är samma skrot och korn som alla andra grabbar. Låt mig vara.” Jag tänkte inte ge mig, men det fanns något annat jag kunde göra istället.

Efter en vända ut på staden var jag tillbaka i skolan, och utanför hennes dörr. Jag tänkte inte ge mig, och när jag kämpar för något är det något jag verkligen vill behålla. Jag förstår om hon inte vill ha mig så, men jag vill inte förlora henne som en vän. Jag hade kul i hennes närhet. Jag kunde slappna av, vilket inte händer ofta. Jag ställde ned alla rosor på golvet framför dörren, knackade en gång och gick sedan där ifrån. Bland blommorna fanns det ett litet kuvert med ett brev i. Och jag har ingen aning om hon över huvud taget öppnade dörren, och om hon gjorde det, vet jag inte om hon läste brevet. Men jag hoppas. Jag är inte den personen som ger mig i förta taget, och tänker inte börja med det nu heller. Att hon inte ger mig en chans kan jag förstå då hon hela tiden blir sviken och är troligen trött på det. Jag gick ut från skolan och ned på stranden, på ett speciellt ställe där jag visste att Pearl kunde se mig från sin balkong. Mobilen pep till och ett meddelande från Aurora lyste upp. ”Varför kan du inte se att det är du och jag som hör ihop och inte hon den där Pearl? Jag vill vara med dig, och jag vet att du vill samma sak. Jag kommer kämpa, tro inte jag släpper dig så lätt.”

Jag svarade aldrig på Auroras sms, jag hade inget mer att säga henne. Visst var det tråkigt att förlora henne som vän, men jag hade inget val. Ville jag vinna Pearls hjärta var jag tvungen att göra mig av med den enda personen som kunde komma mellan mig och henne. Jag vet inte hur länge jag satt på stranden själv, men tillslut kunde jag höra hur fotsteg närmade sig mig. Jag var för rädd för att vända mig om, och kanske bli besviken, så jag satt blixtstilla och kollade ut över havet. ”Justin.” Rösten tillhörde Pearl, så jag vände mig om och reste mig upp. Hon hade gråtit, det fanns klara tecken på det i hennes helt felfria ansikte. Ögonen var röda, och hon hade ränder ned över kinderna som tydde på intorkade tårar. ”Förl…” Hon tysta mig genom att lägga pekfingret över mina läppar. Jag kunde inte hindra rysningen som for längs min ryggrad av hennes fjäderlätta beröring. ”Jag vet inte hur jag ska kunna säga det här, utan att såra dig, men jag tycker du förtjänar att höra det.” Hon kollade ut mot vattnet innan hennes blick hittade min igen. Jag kunde känna hur tårarna tryckte på men jag gjorde allt för att inte visa dem.

”Jag har blivit grundligt lurad en gång i mitt liv, det vet du om, och tro mig, det satte djupa spår. Jag har lovat mig själv att aldrig mer försätta mig i en sådan situation igen. Jag trodde du var annorlunda, och jag vet inte om det är jag som har blivit galen eller vad det är, men jag tyckte mig känna att du faktiskt tyckte om mig, på något sätt. Du kysste mig innan du åkte, eller har jag fel?” Hon pausade, troligen för att hon ville att jag skulle svara. Min tunga svek mig, och jag fick inte fram ett ord, så jag nickade. Hon hade rätt. ”Du skrev massa sms att du saknade mig, att du ville vara med mig. Eller var det bara lögn, för att få mig på fall? I så fall, grattis! Du lyckades.” Hon vände sig om och gick, men jag kunde inte låta henne gå, så jag sprang efter henne och fick tag i hennes arm. Hon grät, vilket jag kan förstå att hon gjorde. Jag drog in henne i en kram, som hon konstigt nog inte försökte ta sig ur. Jag sa inget, jag ville inte att hon skulle gå sin väg igen. Jag höll bara om henne, samt strök henne över ryggen. Hon hade precis erkänt för mig att hon tyckte om mig, och nu grät hon för att hon trodde att jag inte tyckte om henne. Det gjorde ont, riktigt ont.

Ni får ett till idag. :) Min mamma kommer hem imon från en vecka på Rohdos, så jag vet inte hur det blir med uppdateringen. Sedan ska jag iväg på AMS =| Usch, men ah. Kanske kommer ett senare på eftermiddagen eller så. Vi får helt enkelt se. ♥♥♥ I Love U!

”BIEBER...!!!” Att vakna till skrik av min lillasyster Jazmyn kan vara det bästa som finns. Det är då man vet att man har en bra familj, en som bryr sig, och faktiskt älskar en för den man är. Hon är den som får mig att hålla fötterna på jorden, hon och alla andra i min underbara familj. ”Godmorgon gullunge.” Jag brottade ned henne i sängen lugnt och försiktigt och började kittla henne så att hon tillslut gallskrek. Hon sprang ned till pappa och Jaxon medan jag hoppade in i duschen och vaknade till liv en aning. När jag stod där inne tänkte jag tillbaka på telefonsamtalet jag hade haft med Pearl kvällen innan. Jag kan inte förstå hur hon kan få mig att må så bra, en liten snärt människa som hon. Jag hade velat se hennes min när jag frågade vad hon hade på sig, då jag vet att hon inte är en sådan tjej. Jag kan ha skrämt henne en aning, jag vet inte. Men jag hoppas hon förstod att jag skojade med henne. Den tjejen kan lätt göra mig galen bara genom att andas, jag fattar inte vad som är på väg att hända med mig.

Pappa satt vid köksbordet tillsammans med Jazmyn och Jaxon. Jazzy smaskade på en smörgås och sken upp i ett brett leende när jag kom in, ett leende jag helst sluppit då hon hade en tuggad smörgås bit i munnen samt kladd i hela ansiktet. Pappa tittade strängt på henne. ”Jazzy, stäng munnen, för guds skull.” Hon fortsatte bara skratta, precis som att inget hade hänt. Jag satte mig ned bredvid pappa och tog mig en skål med flingor och mjölk. När både Jazmyn och Jaxon hade ätit klart hoppade båda ned från stolen och sprang iväg. ”Hur trivs du i skolan?” Han var den första i min familj som faktiskt tog upp skolan, vilket jag uppskattade. Jag svalde det jag hade i munnen, för jag vet hur mycket pappa hatar när man pratar med mat i munnen. ”Jag trivs som fisken i vattnet. Jag har bra vänner och det är kul.” Jag kunde med handen på hjärtat säga det där, för jag talade sanning. Visst hade det känts jobbigt i början, men det gör det nog för alla när man kommer ny till ett ställe. ”Skönt att höra.”

Jag hjälpte pappa att städa upp i köket när han klädde på barnen sina vanliga kläder då dem inte ska springa omkring i pyjamas hela dagarna. Vi hade planerat att vi skulle ta med dem till den stora lekparken som finns en bit in mot centrum. Jazmyn älskar att vara där oavsett om det är snöstorm eller inte. Så för henne var det ingen tvekan om att hon jublade, Jaxon var det lite sämre med då han inte tycker det är speciellt kul. Fråga mig inte varför, men sån är han. Han säger inte så mycket, fast det är inte det enda, han blir nöjd bara man sätter på en barnfilm åt honom. Han gillar inte direkt läget. Jag och pappa hade en varsin vagn som vi sköt på, och paparazzi i buskarna. Pappa suckade högt och tydligt, jag trodde nästan han skulle blåsa bort löven med sin utandning, men sådan tur hade vi inte. ”Säg till om vi ska gå hem igen.” Jag blev förvånad av min egen mening, men jag ville inte att pappa eller mina småsyskon skulle känna sig obekväma på grund av mig. ”Det ska vi inte. Det är dem som ska lägga av.”

•

Vi hade varit i parken i en timme när Jazmyn hoppade i en gunga och gjorde fart alldelens själv, Jaxon hade somnat i vagnen, så han behövde man inte ha någon större koll på. ”Du, jag hörde att du pratade i telefon igår. Vem kan en grabb prata med i nästan två timmar?” Pappa hånlog mot mig, och jag kände att jag fick en röd nyans i ansiktet. Det borde vara lätt att prata med honom om tjejer, men jag vet inte vad det var som stoppade mig, eller vad som gjort att jag inte berättat för honom att jag har hittat en som jag har sjukt kul tillsammans med. Jag kollade bort mot Jazmyn i hopp om att han skulle förstå att det inte var ett ämne att föra på tal, men jag hade helt fel då han tydligen inte ville ge sig. ”En tjej, hah?” Jag nickade svagt men kollade fortfarande inte på honom. ”Vem är hon?” Det var ingen idé att inte svara, han skulle inte ge sig. Jag berättade lite om henne, och till och med jag kände hur jag lyste. Det var nästan som att jag hade en gloria kring mig. ”Du lyser, tycker du om henne?” Visst hade jag tänkt på det själv, men inte från någon annans perspektiv, då blev allt mycket klarare. ”Jag vet inte. Tror det, men jag vet inte vad hon tycker. Och jag tänker inte visa något fören jag vet vad hon vill.” Han nickade förstående och gav mig ett riktigt Bieber-leende.

Att få spendera tid med min familj i en park utan att ha massa folk omkring mig var något jag hade längtat efter. Även om jag spenderar mina dagar på en skola, där det inte heller var folk som förföljde mig, men det var ändå annorlunda. Jazzy hade hoppat av gungan för att sedan börja leka med en annan tjej, dem två satt på en gungbräda och skrattade tillsammans. Jag har alltid sagt att jag vill ha en stor familj, en fru och många barn, men det kommer aldrig att hända, med tanke på att jag är den jag är. Det sätter käppar i hjulet för mina planer, men jag skulle inte byta ut mitt liv mot något. ”Kan inte vi fika?” Jazzy hade hoppat ned och sagt hejdå till den där andra tjejen. Både jag och pappa tittade på varandra och nickade. ”Klart vi ska fika.” Hon hoppade i vagnen som jag hade och vi styrde våra ben mot fiket som låg på andra sidan vägen. Jaxon hade precis vaknat, så han missade inte fikan.

Jag hamnade i mina egna tankar inne på fiket. Pearls vackra ansikte prydde min näthinna, och hennes ljuva doft svajade förbi en kort sekund. Det var precis som att hon satt bredvid mig, vilket jag verkligen hade önskat. Jag ville att hon skulle följa med och träffa min familj, men jag hoppas verkligen att det kommer andra tillfällen. För jag vet att både min mamma och pappa skulle älska henne, oavsett om vi är vänner eller tillsammans. ”Bieber, Bieber, Bieber…!!” Jazmyn hade verkligen fått fnatt eller något. ”Vad är det gumman?” Pappa log bara mot mig, och hon hoppade ned från sin stol och satte sig bredvid mig. Pappa tog upp kameran och tog ett kort på oss två knäppgökar. Jag vill ha henne så liten jämt, hon är så söt, även om jag inte tvivlar på att hon kommer bli sötare. Om det ens går.

”Ska vi bjuda hit din mormor, morfar och mamma på middag ikväll? Det var längesedan vi gjorde något alla tillsammans.” Vi hade för en stund sedan kommit hem och både Jazmyn och Jaxon satt i vardagsrummet och kollade på tv. Vi hade stannat till vid affären innan vi gick hem, så vi stod och packade upp påsarna vi hade handlat. Det var både det ena och det andra. ”Det skulle vi kunna göra. Ringer du dem? Tror dem blir lite överraskade om du bjuder dem.” Pappa skrattade till och gick mot telefonen, medan jag fortsatte packa in kylvarorna. Jazmyn kom insmygandes i köket och fick syn på godispåsen som pappa hade plockat. Jag såg hennes avsikt, men hann fånga henne i min famn innan hon hann fram. ”Du får efter maten.” Hon blev inte glad, men man kan inte få allt här i världen. Tillslut sprang hon ut ur köket och var helt galen, men jag skrattade bara och önskade för allt i världen att jag inte skulle få en dotter med det temperamentet.

•

”Gud vad överraskad jag blev när Jeremy ringde.” Mormor kramade om mig och jag lät dem stiga förbi mig in i hallen. Jazmyn har alltid tyckt om min mamma, men efter utbrottet brydde hon sig inte, utan satt fortfarande kvar i soffan med armarna i kors. ”Vad är det med henne?” Mamma pekade mot Jazzy i soffan och log. ”Hon fick inge godis, så då blev hon arg.” Hon skrattade bara mot mig. ”Du var likadan.” Jag blev ståendes kvar i hallen, chockad. Morfar kom fram till mig och drog in mig i en kram. Utan honom hade jag aldrig varit den jag var då. Det var till honom jag gick om något hände i skolan, aldrig mamma. Middagen tillsammans med hela min familj var riktigt trevlig, jag saknar sådana tider när vi alla är samlade och bara pratar. Timmarna flöt på, riktigt fort om ni frågar mig. Mamma, mormor och morfar lämnade oss, och åkte tillbaka hem till mormor, jag stannade dock kvar hos pappa då jag hade lovat honom att spendera lite tid med honom.

Efter en hel dag i Västerås på IKEA är jag helt slut, men har ändå skrivit klart Chapter 25 åt er. :) haha, får se när ni får läsa det bara, är ju några kapitel kvar dit. ^

Har helt glömt bort att tala om detta för er, men på måndag börjar jag jobba, så jag har ingen aning om hur uppdateringen kommer se ut. =/ Då blir jag inte längre arbetslös, och kan skriva när jag vill. Så vi får se, jag hoppas kunna ge er massa kapitel i alla fall.

”Gumman. Maten är klar.” Jag hade varit hemma i tre dagar och det kändes riktigt bra. Det första jag gjorde var att kasta mig i sängen, och tro mig, den hade jag verkligen saknat. Det fanns dock en annan sak jag saknat mer, och det var mammas hemlagade mat, så i tre dagar har jag ätit för nästan 3 personer, vilket verkligen kändes på min mage då den svällde mer och mer. Jag har alltid hört att man ska äta som att det vore den sista måltiden, vilket jag bokstavligen gjorde. Mamma blev inte alls förvånad då hon hörde mina elefantsteg i trappen då hon ropade att det var mat, den stora frågan var bara, vad hon skulle bjuda på den dagen. Hemlagad köttfärslimpa med färsk potatis. Det vattnades i mina mungipor och jag kunde inte hejda leendet som tog över mina läppar då jag satte mig vid bordet för att låta min pappa be bordsbönen. Det är något vi gör i vår familj, men jag gör det inte då jag är själv, eller på skolan. ”Varsågoda.”

Pappa åkte och jobbade på eftermiddagen då han klev på ett nattpass, tråkigt, men det är något han behöver göra. Jag är glad så länge han är i USA, då han jobbar inom organisationen läkare utan gränser. Jag och mamma planerade en riktig tjejkväll, med massa spa grejer och lite ost och kex, vilket jag verkligen har saknat, då min mamma alltid varit min bästa vän. Jag har alltid berättat allt för henne, men den senaste tiden har jag helt och hållet hållit Justin utanför det. Jag vill inte att min mamma ska börja fråga massa frågor som jag inte vill svara på, eller som jag inte kan svara på. Vardagsrummet var väl förberett då mamma i stort sett hela dagen hade hållit på och plockat fram allt från fotsalt till hårinpackningar. ”Är du redo för en dag med mamma?” Hon knuffade till mig lätt i sidan och la armen om mina axlar, för att sedan leda mig in i vardagsrummet.

Jag satt på golvet lutad mot väggen där jag även hade en kudde så att det inte skulle bli så hårt. Mamma höll på att måla mina tånaglar, efter att hon har filat dem och verkligen fått mig att börja skratta ett x antal gånger då jag är väldigt kittlig under fötterna. Hon säger att jag har fått det från pappa. Min mobil pep till, och jag antog att det var från Justin, då jag inte känner någon annan som skulle få för sig att kontakta mig. Och mycket riktigt, ett löjligt leende spred sig över mina läppar, men jag gjorde allt för att dölja det, just för att mamma inte skulle fråga. ”Sötnos, inte många dagar kvar tills jag får se dig igen.” Vi saknade varandra minst lika mycket, och det var egentligen bara det vi skrev till varandra, men jag hade lovat mig själv att jag skulle ringa honom när jag gick och la mig istället. Att dölja saker för mamma har aldrig varit min starka sida, och ni ska inte tro att jag lyckades denna gång heller.

”Vem är det som får dig att le så himla mycket?” Jag lovade mig själv att inte ljuga, så jag började berätta för henne om Justin. Hur han hade satt sig ned bredvid mig när jag grät, utan att säga något. Hur han hade följt med tillbaka efter balen, och hur vi nästan hade kyssts. Mamma tittade på mig hela tiden, och hon lyssnade verkligen. ”..Och innan han åkte hem till Canada och jag hit så tog jag initiativet på att kyssa honom.” Mamma såg chockad ut, precis som att det inte vore hennes dotter som gjort något sådant. Hon drog in mig i en kram och strök mig över ryggen. ”Min dotter börjar bli stor, och hon har definitivt hittat någon som gör henne glad.” Hon släppte taget om mig och gav mig lite andrum samt fortsatte med mina tånaglar. ”Om ni inte håller som par, släpp honom inte. Han verkar vara en bra kille över huvud taget, och det finns inte många sådana.” Det kändes skönt att ha berättat det för mamma, hon satt där tyst, men med ett stort leende på läpparna. Jag förstod att det var jag som hade satt det där.

♥

När klockan hade blivit midnatt valde både jag och mamma att städa upp efter oss och gå till sängs. Jag borstade tänderna och satte på mig mitt sidennattlinne, för att sedan krypa ned i min underbara säng. Jag satt lutad mot sänggaveln med en kudde bakom ryggen och mobilen i handen. Justins nummer var framme man jag tog mig inte för att trycka på den gröna luren. Jag kände mig nervös, jag vet inte varför, men känslan fanns där. Precis som att han inte skulle svara, eller bara vara kall mot mig. Det är min största rädsla. Jag visste att klockan var tre timmar mindre där han var, så jag tvivlade på att jag skulle väcka honom i alla fall. Jag tryckte och lät mobilen föras mot öra, signalerna gick fram, för sakta om ni frågar mig. ”Justin.” Att få höra hans röst, hans lugna stämma, det kändes så otroligt skönt. ”Hej.” Jag tog ett djupt andetag. ”Det är Pearl.” Han skrattade till och en värmande känsla spred sig i min kropp. ”Tro inte att jag har glömt bort din röst på så här få dagar.”

Vi pratade lite om vad vi har gjort under tiden vi båda två har vart hemma, och han berättade om sina småsyskon som låg och sov i hans knä. Det lät så sött när han berättade om dem, han lät som den stoltaste storebrodern någonsin. Vilket verkligen gjorde mig glad. Helt plötsligt kunde jag höra hur Justin började prata med någon annan som fanns i rummet, en annan man. ”Jag bär upp Jazmyn, så kommer jag och hämtar Jaxon.” Jag antog att det var hans pappa, men var inte hundra på det. Justin kom tillbaka till luren. ”Vad ska du göra i morgon?” Jag tog ett djupt andetag och funderade ut ett vettigt svar. ”Jag vet faktiskt inte. Du då?” Jag tror att han stängde en dörr, så jag antar att han gick in på sitt rum. ”Jag ska till parken med mina syskon. Kom till pappa idag, nu på kvällen, så blev inte så mycket bus med dem idag.” Det lät bara som att han tog ett andetag, så jag sa inget. ”Du, jag tänkte på en sak. Jag flyger tillbaka till LA redan på lördag, kommer du till skolan då?” Jag kunde nästan höra glädjen i hans röst när han frågade mig, men samtidigt fanns det en nervös vibb genom luren. ”Vill du det?” Precis som ett flickebarn rodnade jag, även fast det var jag som frågade. ”Men självklart vill jag det.”

Jag sneglade på klockan bredvid sängen som hade ett vitt lysande sken, och den visade 01.13, vi hade alltså pratat i över en timme även fast vi inte hade pratat om något speciellt. Helt plötsligt blev det tyst i luren, och jag var tvungen att kolla på min mobil om han hade lagt på, men samtalet tickade fortfarande på. ”Vad har du på dig?” Han ändrade sin röst till en sexigare variant, och jag började skratta. Eller skratta är helt fel ord, jag fnissade, men han verkade inte helt nöjd med det. ”Pearl, har du ens några kläder på dig?” Han fortsatte, precis som att detta var något vi gjorde dagligen, eller som att det var helt normalt. ”Ge dig. Du skrämmer mig.” Även om jag kunde se honom framför mig, sitta eller ligga med sitt underbara leende på läpparna, så blev jag lite orolig, att han verkligen menade allvar. ”Jag skojade med dig. Jag saknar dig så mycket bara, jag börjar väl bli galen eller något.” Jag blev ställd, och rodnade på det. ”Erkänn du är rosig om kinderna.” Jag kollade omkring mig, så att jag var säker på att han inte fanns i min närhet, för så väl kunde han inte känna mig. ”Nej.” Svarade jag, precis som att det var sanningen. ”Haha, du ljuger.”

Vi sa god natt till varandra då jag kände hur mina ögonlock ville stängas, det var en kamp. Jag ville egentligen inte lägga på då jag trivdes med hans röst i mina öron, men efter många kamper med mina inre vänner så blev det tillslut så att jag la ned mobilen på bordet bredvid sängen och stoppade i laddaren. Många dagar hade gått utan att jag hade fått se honom, även om han varit med i någon tidning, då och då, men inget jag läst, har bara sett bilderna på löpet. Det var skönt att höra hans röst igen, det kändes som första gången han sa något till mig. Jag är nog kär, men jag tänkte inte avslöja mina känslor för honom fören jag vet att han känner samma sak, jag vill inte ha mitt hjärta krossat en gång till, det gjorde ont nog första gången. Och känner han inte samma som mig, får jag leva med mina känslor, för precis som mamma sa, jag tänker inte låta honom gå. Jag har honom hellre som vän, än inget alls. Ögonen föll ihop och jag sjönk in i en djup sömn som omslöt sig av underbara drömmar.

Självklart ska ni få ett till kapitel. :) Vet inte hur det ser ut i morgon då jag ska till IKEA, men jag hoppas kunna kasta in iallafall ett kapitel, så ni slipper sitta på helspänn hela dagen. ;) haha ^

Föresten, vad tycker ni om den nya JB låten? Die In Your Arms? Min PERSONLIGA åsikt är att den absolut inte föll mig i smaken, jag vet inte varför. Men jag hade förväntat mig något helt annat. Hoppas att resten av skivan inte låter så illa, för då blir jag besviken.

”Bieber, vad ska du ha? Jag bjuder.” Ryan och Chaz stod båda två utanför pizzerian när jag kom, men tillsammans gick vi in och stirrade på tavlan mot väggen för att se vad vi ville ha för något. Jag hade svårt att bestämma mig, då jag hade tänkt prova något nytt, men det blev lika, som vanligt. ”En Hawaii.” Ryan suckade högt och tydligt då jag gick mot bordet vi alltid brukar sitta vid. Det var inget som var nytt, samma bord, lika pizza, en Fanta till. Dock var det inte samma människor som brukade sitta där när vi var yngre. En liten tjej satt tillsammans med vad jag tror var sin mamma, och man kunde hela tiden höra hur den lilla tjejen påpekade att det var jag, samtidigt som mamman sa åt henne att sluta titta och äta sin pizza. Jag tyckte lite synd om henne, samtidigt som jag tackade mamman i mitt huvud, men inget hjälpte. Så innan vår mat kom valde jag att gå bort till den lilla tjejen, och hennes leende växte för varje steg jag tog mot henne.

”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, min dotter hyperventilerade när du klev in.” Jag tittade på den lilla flickan som glömde bort att andas totalt när jag stod bredvid henne. ”Det är lugnt, inte den första. Vill du ta en bild?” Flickan som tydligen hette Emma nickade hysteriskt på huvudet och drog sin mamma i armen. Hon fiskade upp en iPhone och startade kameran, jag hukade mig ned så jag hamnade i samma höjd som flickan, och pussade henne på kinden. Hon blev helt knallröd i ansiktet. Jag skrev även ned mitt namn på hennes arm, samt en nyinköpt skiva av mig. När jag gjorde sådana saker kunde jag känna en stolthet inom mig, jag hade säkerligen gjort hennes dag och hon kunde leva gott på det där. Både Ryan och Chaz satt vid bordet med breda leenden, när jag kom tillbaka. ”Hon blev överlycklig, du kan din sak.” Chaz tog upp sin knytnäve och slog den mot min. ”Klart jag kan.”

•

Ryan har alltid haft en basketkorg på uppfarten vid sitt hus, där vi alltid har spelat man mot man. Tillsammans har vi många minnen på den planen. Det var bland annat där jag skrapade upp mitt knä så allvarligt att jag trodde att jag var tvungen att amputera bort benet. Både Ryan, Chaz och Nolan skrattade så dem hade ont i magen, men slutade då dem insåg att det var allvarligt. Ryans pappa bar in mig och la mig på köksbordet för att sedan göra rent såret och plåstra om mig. Hans familj har alltid varit min andra, och utan dem hade varken jag eller mamma klarat mig. ”Passa då, pappskalle.” Ryan stod och tittade när Chaz snurrade omkring med bollen. Det var faktiskt ganska kul att kolla på dem två, man visste aldrig vad dem hade att bjuda på. Vi delade många skratt undertiden dem två spelade med varandra, men av någon anledning blev det mer allvar direkt jag klev ut på plan.

Efter flera matcher man mot man orkade vi inte mer, och precis i lagom tid körde Martin, Ryans pappa upp på uppfarten. Han sken upp i ett leende när han insåg att jag också var där. ”Hej, det var inte igår.” Han kramade om mig, och det finns inga andra utomstående människor som kan få mig så trygg som han. Jag skrattade till samtidigt som vi båda släppte varandra. ”Nej, det var det inte. Kul att se dig igen.” Han nickade innan han gick tillbaka till bilen och plockade ur kassarna han hade med sig. ”Vi tänkte grilla ikväll, stannar du?” Egentligen hade jag inget val, för Ryan hade redan svarat åt mig innan hans pappa ens ställt klart frågan. Vi satt kvar ute på framsidan och snackade massa gamla minnen tillsammans. Men vi blev inte långvariga då jag utan problem kunde sniffa mig till paparazzi i buskarna på andra sidan vägen. Dem är helt otroliga, varför kan inte ens få spendera tid med mina vänner utan att dem ska hänga mig i röven. Visst, jag visste vad jag gav mig in på, men mina vänner har inget med det att göra.

Familjen Butler är inte dem smartaste i världen då dem grillar oavsett om det är vinter eller sommar, så det var absolut inget ovanligt att dem grillade under hösten. Den enda skillnaden var att dem satt inne istället för ute och åt upp det. Martin var den enda som spenderade tiden ute vid grillen då vi andra hjälpte till i köket med diverse olika saker som Sharon, Ryans mamma, sa åt oss att göra. Jag hamnade med den vassa kniven, och alla grönsaker, så sallad var min uppgift. Ryan och Chaz, dem bråkade om vem som skulle blanda i ordning salladsdressingen. Det är inte ovanligt att dem där träskallarna bråkar om småsaker, och det är ganska rogivande att lyssna på dem. ”Ge er nu, ni är väl inte tre åt längre?” Sharon kom in och var inte alls glad över att dem typ hade vänt upp och ned på hela köket. ”Man kan ju nästan tro det.” Jag kollade upp från mina grönsaker och skrattade åt dem.

Telefonen ringde hemma hos dem, och utan att ens tänka mig för svarade jag, precis som jag alltid gjorde när vi var mindre. ”Justin hos Butler.” Jag borde egentligen inte ha gjort det då jag blev döv på mindre än 3 hundradelar. Jag fattar inte hur mina fans kan få tag i mina vänners hemnummer, det är helt sjukt. Jag har alltid sagt att det är dem jag ska anlita om jag vill ha en detektiv, dem hittar allt. Både Ryan och Sharon kollade på mig som att jag vore galen, men dem hann inte stoppa mig innan det var försent. ”Helvete vad dem skrek.” Ett skratt slank ur alla tre, och jag kunde inget annat än pilla mig i örat samt skratta jag med. Jag tycker faktiskt synd om dem, att dem inte ens kan ha en hemtelefon utan att dem ska bli trackaserade, och det spelar nog ingen roll att jag säger åt mina fans heller, dem kommer aldrig sluta göra allt för att komma åt mig. Telefonen började ringa som en galning då den tjejen som tidigare hade ring troligen twittrat hejvilt om att jag svarade hos Ryan. Stackars människor.

Mitt under maten kände jag hur min mobil vibrerade till, men jag kollade inte på den då det är oförskämt. Jag kunde ändå inte hindra lyckan som for genom min kropp i hopp om att det var Pearl som sms:ade och Ryan verkade märka det för han kastade ett öga på mig med ett leende. ”Vem är det ifrån?” Hans fråga fick alla att kolla på mig, så jag var så illa tvungen att plocka upp mobilen. Vilket jag inte skulle ha gjort då Ryan slet den ur handen på mig. ”Vem är hon?” Leendet växte på honom då han troligen läste vad personen hade skrivit. ”Vem?” Han kollade på mig igen. ”Spela inte dum. Pearl, har aldrig hört hennes namn. Har du glömt att berätta något?” Martin slog till mig löst på armen. ”Skaffat ny brud?” Helt plötsligt blev det någon såkallad mobba-Justin-period, vilket jag inte uppskattade då det var pinsamt. ”Ge mig mobilen, skitunge.” Sharon började skratta och Ryan gav mig den. ”Jag saknar dig, jätte mycket.” Hennes meddelanden behöver inte vara långa för att dem ska betyda något. ”Jag berättar mer någon annan dag.” Ryan verkade inte nöja sig med svaret, men var tyst.

”Tack så hemskt mycket för maten. Men jag tror att jag måste åka hem till mormor nu. Timmarna är fortfarande inställda på LA.” Uppfostrad som jag är, tog jag bort min egen tallrik trots protester från både Sharon och Martin. När jag kom tillbaka in i matsalsrummet tackade jag återigen för maten, och sa åt både Ryan och Chaz att jag skulle höra av mig. Bilresan tillbaka till mormor var krånglig då jag höll på att somna. Tillslut parkerade jag bilen och blev genast överöst av massa paparazzi, ibland vill jag slå dem. Men det skulle inte se bra ut på första sidan av varenda tidning, så jag bet mig i läppen och behärskade mig, stort.

Ni är riktigt snåla med kommentarer. Jag menar, 8 kommentarer på förra. Kom igen. =/

När planet äntligen fällde ut sina hjul och landade på kanadensisk mark kunde jag känna att jag var hemma. Ett lyckorus for igenom min kropp helt utan att jag var beredd på det, men av det log jag löjligt med hela ansiktet. Kenny satt bakom mig, men han verkade se vad som hände med mig då han slog till mig på armen, inte hårt, men broderligt. ”Varför så glad?” Jag tänkte tillbaka på den sista timmen jag hade tillsammans med Pearl på hennes rum, det var inte många minuter vi var ifrån varandra om man säger så. Hennes läppar hade varit den pusselbiten jag under alla mina år hade saknat. Ruset som for igenom min kropp när hon för andra gången tog initiativet till att kyssa mig, går inte att beskriva. Det var en sån hunger och den blyga tjejen jag från början träffade, hon som grät i var och vartannat hörn, var som bortblåst. Jag släppte minnet och tittade ut genom fönstret. ”För att jag är hemma.” Han godtog anledningen och lutade sig tillbaka i sätet för att invänta avgång.

Den gruppen av tonårstjejer som befann sig på flygplatsen, dock inom ett betryggande avstånd, höll en sådan ljudnivå att jag hela tiden fick koncentrera mig på vad jag tänkte. Jag hörde inte ett smack, har någon ropat mitt namn eller ens försökt få min uppmärksamhet hade den fått överröstat minst 150 skrikande tjejer, vilket inte alltid kan vara det enklaste. Även om det är svårt och tro, så mådde jag bra i den stunden, folk som ville visa mig sitt stöd, och som faktiskt uppskattade om jag så mycket som tittade på dem. När vi började närma oss utgången fick jag se mina två bästa vänner. Ryan och Chaz, dem stod som två i mängden, men ändå kunde jag tyda dem igenom den. När dem fick syn på mig sprang dem igenom, men blev genast stoppad av vakterna som försökte hålla ordning på alla tjejer, men Kenny var snabbt uppe vid hans sida och gav honom klartecken om att dem faktiskt var mina vänner. Efter en lång kram och ett stort välkomnande började vi alla tillsammans gå till bilen som skulle ta oss alla hem till mormor och morfar, där även min pappa, småsyskon och mamma befann sig.

•

Det mycket välbekanta huset gjorde sig synligt då vi svängde in på gatan, och mina ben vägrade vara stilla. Allt jag ville var att krama om alla nära och kära. Huset väckte så många minnen, minnen jag aldrig kommer att glömma, och framför allt inte att det är mitt hem. Där jag mer eller mindre faktiskt växte upp. Inte en enda paparazzi befann sig utanför huset när vi väl var framme vilket för både mig och mina nära var riktigt skönt. Jag kunde se hur gardinerna i köket fladdrade till och sedan hur dörren flög upp med en smäll, då alla i min familj kastade sig ut på trappen för att dra in mig i en gruppkram. ”Gud vad jag har saknat dig.” Mormor var den första att ge mig en kram helt ensam. Hon må vara äldre, men den damen är det krut i. ”Tro mig, jag har saknat dig mer.” Morfar kom fram och rufsade till mig i håret, det är hans sätt att säga att han har saknat mig på.

Jazmyn och Jaxon, mina underbara småsyskon. Vi har inte samma mamma, men jag älskar dem precis lika mycket. Dem är mitt allt, och dem två personerna som håller mig på jorden. Synd nog sov Jaxon när jag kom, men en livlig Jazmyn var vaken och redo för en hel del bus. Ryan och Chaz var med dem med, men det är inget konstigt då det är som att dem tillhör familjen, precis som jag tillhör deras. Det första jag gjorde när kramkalaset var slut, var att bära upp min väska till mitt rum. Pojkrummet som bestod av en fruktansvärt liten säng, och Canada tapet. Jag älskar min mormor och morfar för att jag fick ett rum, plus att jag fick välja tapeter. Det var höjdpunkten med att komma hit, mitt egna rum, samt att morfar alltid varit min bästa vän. ”Är det okej om vi kommer in?” Ryan och Chaz stod i dörren och tittade på mig där jag satt i sängen och tänkte tillbaka på allt som hänt dem senaste åren. ”Självklart.”

Båda två höll på att tappa hakan när jag överlät varsin kartong åt dem. Ryan fick ett par röda Supras, och Chaz fick ett par blåa. Dem båda skrek nästan av lycka när dem öppnade det, och jag kunde verkligen se att dem blev glada. Jag kommer aldrig hem till dem utan en present, det har blivit en tradition, som jag gärna låter leva vidare. Dem är mina bästa vänner, och vi hinner inte ses så ofta, så jag köper alltid med något. Vilket uppskattas, men det kommer aldrig kompensera tiden vi spenderar i två olika länder. ”Tack så hemskt mycket. Erkänn det var ett par lila du hade på dig när du kom?” Ryan kände mig väl, och att han lägger saker på minnet, var ingen lögn. Jag nickade smått med ett leende på läpparna. Glädjen inom mig växte, om det ens gick, mer än innan vi landade då jag hela tiden hade Pearl i tankarna. Jag var verkligen lycklig med alla underbara människor runtomkring mig.

•

Dagen gick fort, då jag landade på eftermiddagen, och tröttheten kom krypandes. Ryan och Chaz hade för någon timme sedan dragit hem, men vi hade sagt att vi skulle ses dagen efter och dra en pizza på mitt favorit ställe. Pappa och mina syskon var fortfarande kvar, men skulle strax åka då både Jazmyn och Jaxon hade somnat. Eftersom att jag skulle vara i Stratford en vecka lovade jag pappa att jag skulle sova hos honom dem sista dagarna, så jag kunde umgås lite med mina älskade små vänner. Vi kramades innan vi sa hejdå, och dörren slogs igen. Bakom mig stod mamma med en gipsad arm och såg riktigt glad ut faktiskt. ”Hur mår du gubben?” Hon drog in mig i en varm moderlig kram. Jag kunde känna värmen som strålades från henne, och jag kände mig trygg, precis som att inget monster kunde komma åt mig, som man trodde när man var liten. ”Jag har aldrig mått bättre.” Hela jag glittrade säkert då mamma kollade förundrat på mig och drog med mig till vardagsrummet. ”Vad heter hon?” Hon kände mig väl, sa jag det? Min mamma kan läsa mina tankar, och hon behöver egentligen ingen invecklad story, hon nöjer sig med ett namn och lite om personen. ”Pearl.” Hon nickade till och log. ”Vackert namn. Hoppas hon är lika vacker som person.” Med dem orden la hon en hand på min axel, kysste mig på hjässan och sa god natt.

Den kvällen gick jag och la mig med det största leendet någonsin. Jag vet inte hur jag kunde vara så glad egentligen, då det bara var en kyss. Eller en och en, men ni förstår vad jag menar. Min mobil hade varit tyst hela dagen så jag blev chockad när den plingade till då jag precis höll på att somna, men nyfiken som jag är kan jag aldrig låta den vara. Pearls namn lyste på displayen, och mitt hjärta slog dubbla slag. Hon hade inte konstig inverkan på mig, men på något sätt blev jag inte förvånad. Meddelandet var inte långt, men det betydde verkligen mycket, och just att det kom från henne. ”Hej, jag ville bara säga god natt till den vackraste jag vet” Jag blev om ens möjligt ännu gladare, och kärleken jag höll till den tjejen bubblade inom mig. ”God natt min sköna.” Jag hade dålig fantasi, men jag vet att ärligheten varar längst. Innan jag somnade tänkte jag tillbaka på dem få minuterarna innan vi skildes åt.

Jag satt med ryggen lutad mot väggen och hade Pearl gränsle över mina ben. Det var ingen av oss som ville sära på oss, då våra läppar lekte vilt med varandra. Mina händer smekte henne över ryggen, men det var allt som var. Fram tills att jag skulle lägga ned henne på rygg och lägga mig över henne, jag missbedömde avståndet till sängkanten och vi båda åkte ned på golvet. Hon började skratta samtidigt som jag försökte kravla mig av henne, och hjälpa henne upp. Hennes skratt kunde jag lyssna på i evigheter, men det kändes lite fel då hon låg med ryggen på golvet och fötterna i sängen. ”Förlåt. Det var inte meningen.” Hon svarad mig inte utan tog ett fast tag om min nacke och pressade samman våra läppar igen, precis som att inget hade hänt. Allt runt omkring oss blev suddigt och sedan försvann det. Det var bara hon och jag i rummet, till och med väggarna försvann. En påminnelse från min mobil avbröt oss, och den talade om att taxin skulle vara utanför inom 5 minuter, så jag var tvungen att röra mig till mitt rum och hämta väskan. ”Vi ses om en vecka.” Hon försökte tränga fram ett leende men det blev bara misslyckat. Jag drog in henne i en kram och kysste hennes hjässa, innan jag styrde benen mot mitt rum.

Fy fan för min mamma, hon skickar sms till mig på morgonen och fattar inte att hon är på ett ställe där klockan är en timme mer. =/ Så vid sex väckte hon mig. Usch. Blir så lack. ^

Igår hade jag besöksrekord efter att jag kom tillbaka, 194 unika. :) Välkomna tillbaka, eller till nya VÄLKOMNA. Hoppas att ni är här för att stanna. Och att ni gillar dessa kommande kapitel. ♥♥♥

Höstlovat låg vid dörren och det var tid för mig att åka hem till Canada. Det var längesedan jag hälsade på mormor och morfar samt alla mina vänner. Ryan och Chaz har alltid varit mina bästa vänner, och kommer troligen vara det tills jag försvinner från ordens yta. Det är dem jag kan lita på, fullt ut. Pearl satt i mitt rum under tiden som jag packade min väska. Hon såg nästan ledsen ut, vilket gjorde ont inom mig. Jag ville inte lämna henne, och om jag kunde hade jag tagit med mig henne, men hon skulle hem till sina föräldrar och umgås med dem. Aurora och jag slutade prata med varandra en sväng då det kom fram att hon hade varit in till Pearl och lämnat tillbaka nyckeln, vilket hon inte hade någon rätt att göra. Jag blev besviken, vilket gjorde att jag tog avstånd från henne förutom dem få gångerna vi hamnade bredvid varandra under en lektion. Då var man så illa tvungen att prata med sin bordskavaljer, störande nog.

”Jag kommer verkligen sakna dig.” Hon satt och pillade på lakanet i sängen utan att kolla på mig, hon hade den tendensen att egentligen inte våga säga något sådant, som kunde visa hennes känslor, men hon hade under denna tid på skolan öppnat sig en aning till mig. Vilket faktiskt glädjer mig, jag blir glad om hon anser att hon kan vända sig till mig, och faktiskt prata. ”Tro mig, jag kommer sakna dig också, men vi har några timmar att slå död på innan jag måste åka. Så jag följer med dig när du ska packa.” Ett leende spred sig på hennes läppar när jag sa det sista, och jag såg verkligen att det var ett äkta leende. Jag packade klart det sista jag hade på sängen, och satte mig sedan ned mittemot henne. Ingenting hade hänt mellan oss sedan den kvällen efter balen då vi höll på att kyssa varandra. Jag vet inte varför, men det kändes som att tidpunkten var fel, och att det skulle finnas en bättre i framtiden kanske.

Efter incidenten med hennes nyckelkort valde vi att byta nummer så att vi kunde meddela varandra om vi fick förhinder. Hennes nummer låg till och med på snabbuppringningslistan, vilket hon tyckte var sött av mig. När vi kom ned till hennes rum såg det ut som att hennes väska hade exploderats. Jag tvärstannade så att Pearl gick in i min rygg av bara farten, hon började skratta när hon kom underfund med vad det var som hade hänt. ”Vad har du gjort härinne, unga dam?” Hon la sina händer för ansiktet och suckade. ”Förlåt. Var inte meningen du skulle få se det.” Jag tog bort dem omgående och tittade henne i ögonen. För första gången någonsin, när jag gjort så, vek hon inte ned blicken utan kollade lika intensivt på mig, som jag kollade på henne. Vi blev ståendes så ett tag, vilket jag inte hade något emot. ”Det blev såhär igår, när vi skulle ut. Jag visse inte vad jag skulle ha på mig.” ”Hey, du är vacker i allt.”

Hon hade lite mer att vika ned i resväskan än vad jag tidigare hade haft, så jag gav henne en hjälpande hand. Hon kastade åt mig alla hennes byxor, så jag vek dem. Ni kanske tycker att man kan göra roligare saker tillsammans, men jag gillar att göra vad som helst tillsammans med henne. Vi skulle kunna ligga i varsin säng, bara vi var i samma rum, och det skulle för oss vara bra. Jag trivs med henne i mitt sällskap, och jag ångrar absolut inte att jag fick kämpa lite i början då hon var ganska blyg och tillbaka dragen. Den enda som egentligen tycker om henne bland mina nyfunna vänner är Tony, eller tycker om och tycker om, är kanske att ta i. Han har inget emot henne, vilket verkar reta upp Elena en aning. ”Du viker dem fel.” Hon slet jeansen ur handen på mig, och vek dem framför ögonen så att jag skulle se hur det skulle göras. ”Sorry mam.” Hon började skratta och kollade så jag gjorde rätt.

•

När jag först kom in i rummet såg det ut som att hon skulle behöva typ 3-4 väskor för att få ned alla kläder, men hon lyckades med 2. Vilket jag verkligen blev imponerad av. När vi två var klara och Pearl hade dragit igen den sista dragkedjan la vi oss båda raklånga på sängen och pustade ut. Hon låg och blundade när jag sneglade på henne, och jag tog chansen att kittla henne. Vilket hon inte uppskattade då hon tryckte ned mig på rygg och satte sig gränsle över mina höfter. Vi sa inget, men jag kunde se på henne att hon ville hämnas, men hon visste inte hur. Hon fångade mina händer och satte fast dem under sina knän, för att sedan picka mig en aning på bröstet, och det gjorde fruktansvärt ont, men jag kunde inte hindra det. Tillslut fick jag en lucka då hon slutade så det var hennes tur att åka ned på rygg. Jag hamnade alldelens för nära hennes ansikte, och hennes ben var korsade över min rygg, vilket skulle missuppfattas om någon annan såg det. ”Vad är det här?” Under hennes madrass i sängen låg det en tidning, vilket kändes som ett udda ställe att lägga en sådan på.

”Vi alla vet ju att Justin Bieber har tagit sig en paus, för att kunna avsluta sina studier på ett normalt sätt. Nu säger jag inte att det inte är normalt att göra det i en buss på andra sidan jorden, men det finns inte många ungdomar som får den chansen. Visst är det intressant, men det var inte det jag tänkte tala om för er, utan jag har fått in lite information angående kärleken i hans liv. På skolan finns det en flicka vid namn Aurora, där efternamnet inte är irrelevant, men det finns även en till, Pearl. Så vem är hans flickvän, och vem är hans vän? Det är en fråga jag tror vi alla vill ha svar på. Aurora och Justin har i alla fall kysst varandra öppet på stranden, det vet vi sedan tidigare, men det säg att Pearl och Justin har något mycket mer betydelsefullt. Vad vet jag. Jag hoppas i alla fall att han blir lycklig oavsett vem han väljer.”

Att läsa om sig själv i tidningar eller på internet är ingenting jag rekommenderar. Ibland blir man psykisktinstabil, och ibland vill bara riva sönder tidningen i bitar, eller i värsta fall, slå näven genom skärmen. Allt jag kunde tänka på när jag läste dem sista meningarna var Pearl, hur hon kände och hur hon tog allt det. Hon hade absolut inte valt att hamna på löpsedeln för en av Los Angeles största skvallertidningar, men hon hade hamnat där, på grund av mig. Jag hade sedan jag hittade tidningen satt mig mot väggen och skummat igenom dem olika påståendena som fanns där, med Pearl lutandes mot min axel. ”Förlåt.” Hon kollade förvirrat upp på mig samtidigt som hon satte sig rak i ryggen och drog fingrarna genom sitt hår. ”Det är inte ditt fel.” Hon tog tidningen av mig och kastade iväg den på det nystädade golvet. Hon såg verkligen seriös ut, vilket fick mig att förstå att jag inte ska lägga skulden på mig själv, utan att jag ska ta allt med en nypa salt.

Vi la oss ned i sängen och av ren reflex la hon sig på min arm. Hon låg så nära mig, att jag kunde känna hur hennes hjärta slog. Om jag inte inbillar mig helt så kunde jag ibland känna hur det drog iväg och slog dubbla slag, för att sedan lugna ned sig och slå vanligt. Jag slogs med mina inre demoner, jag ville känna hennes läppar, jag ville att det skulle vara en början på mitt lov. Men om jag skulle försöka och hon skulle neka mig, skulle det bli sådan konstig stämning mellan oss, och jag visste inte om jag var villig att riskera det. Hennes ena hand låg på mitt bröst, och jag kunde ibland känna hur hon sakta drog handen upp och ned, även om det inte var mycket, men jag kände det, och det var huvudsaken. ”Justin?” Hon tittade upp på mig, med ett par lysande ögon. Intensiteten som fanns inom henne släpptes plötsligt fri, och innan jag hann svara henne pressade hon sina läppar mot mina. Det var precis som att hon hade hört mina inre dialoger. Jag blev så tagen av vinden att jag nästan glömde bort att besvara den, men tillslut uppfattade jag vad som hände och placerade min ena hand i svanken, och den andra i nacken på henne. Jag har aldrig i hela mitt liv upplevt en kyss, så stark och så bra. Hon visste vad hon gjorde. Jag log inombords, och tillsammans slog våra hjärtan i takt, men ändå inte.

Jahapp, där kysste dem varandra. Vad tycker ni? :)

Jag bara älskar att statistiken ökar för varje dag. Jag visste från början då jag la av att jag skulle tappa läsare, och det gjorde jag, en hel del. Men nu ser jag att dem är tillbaka, eller så är det nya läsare. :) Jag vet inte, men jag blir lika glad iaf. Det är den lyckan som gör att jag bara skriver och skriver. Jag har märkt nu att det måste vara varmt och sol ute för att jag ska kunna skriva med glädje. 
Det var under vintern jag fick alla mina utbrott, men nu är det sommar och sol. Så jag hoppas kunna hålla uppdateringen på en bra nivå. Så att ni blir nöjda, för jag är mer än nöjd. Fortsätt kommentera. (",)

Jag kunde höra hur både min dörr öppnades och stängdes, men någonting sade mig att det hade gått alldelens för fort för Justin att duscha och göra sig klar innan han hann komma dit. Men det var säkert bara något fånigt jag hade i huvudet, eller så var det jag som glömt bort tiden i duschen. Jag drog en handduk kring håret, och en kring kroppen för att sedan smörja in mig och gå ut från badrummet. Jag fick en chock då Aurora stod i mitt rum, hon stod med ryggen mot mig men vände sig om på en gång då hon hörde mig. ”Justin ville att jag skulle lämna tillbaka ditt kort, då han inte har någon användning för det.” Hon la ned mitt kort som man låser upp dörren med, på bordet och lämnade en chockad mig kvar, ståendes mitt i rummet med hakan på golvet. En del i min kropp sa att hon snott det av honom, och en annan del sa att han inte ville umgås med en sådan som mig. Jag hade ingen aning om vilken sida jag skulle lyssna och tro på.

Jag blev sittandes i handduk på min säng, med knäna tryckta mot bröstet, och stirrade rakt in i väggen. Jag vet inte varför, men det kändes som att mitt och Justins så kallade vänskapsförhållande inte riktigt passade in. Han och Aurora var mer lika, båda två populära och gillade att synas, medan jag helst satt i ett hörn för mig själv, och hoppades på att jag inte skulle andas för högt så att någon skulle höra mig. Klockan tickade på och kvällen gjorde sig beredd, eller närmare bestämt natten. Ingen Justin hade synts till, och det gjorde mig illa till mods. Varför hade han varit så snäll mot mig på dagen om han ändå bara tänkte dissa mig på kvällen, när det till och med var han som frågade om vi skulle se på film. Även om det inte var personligt så tog jag det så. Jag tog upp min mobil och kollade om han hade hört av sig, men det var då jag insåg att vi inte ens hade bytt nummer.

Jag hade under dagen varit iväg och handlat lite smått och gott i form av ost och kex. Jag hade övertalat Tony att jag skulle få nyckeln till hans rum så jag kunder överraska Justin när han kom tillbaka. När jag kom in i rummet fick jag en chock, det låg kläder och skiter över hela golvet, och man såg verkligen att det var grabbar som bodde där. Justins kläder vek jag ihop och la på sängen, men Tonys kastade jag bara upp, orkade inte vika mer. Alla kuddar som Justin hade i sängen la jag ned på golvet och kastade ut täcket, så att vi i alla fall skulle sitta lite skönt. Sedan började jag duka upp, förutom det som skulle ha lite kyla, det åkte in i kylskåpet som var proppfullt med massa annat skit. Jag tände några levande ljus och placerade ut dem lite här och där i rummet. Jag tror inte att Justin är van att någon tjej gör sådant för honom, då jag tror det är han som överraskar hela tiden.

När jag hörde att någon låste upp dörren och kom in med en pust satt jag på sängen och kollade på min mobil. Hela tiden hade jag funderat vart han hade varit, och när jag fick se honom med alla kassar i handen kunde jag lista ut. ”Hej.” Han hoppade till då han kom in i rummet och fick se vad jag hade gjort. ”Tänkte vi skulle ha en myskväll.” Han såg chockad ut, men sa inget. Han släppte bara sina kassar på golvet samtidigt som han la ned två nycklar på bordet. ”Eh, ja. Det blir väl bra.” Han speglade en nervös bild av sig själv, precis som att han egentligen ville försvinna. ”Bra, hoppa in i duschen du. Så ska jag fixa lite.” Han gjorde som jag sa, men tog med sig ett par rena kalsonger innan han försvann in i badrummet.

När han hade försvunnit tog jag upp hans kort och kollade på dem, det ena hade en blå kant, och det andra hade en röd, vilket betydde att det tillhörde någon i tjejkorridoren. På direkten styrde jag mina steg mot just den, tjejkorridoren, men jag lämnade Justins rum tyst, så att han inte skulle höra mig. När jag kom fram till den rätta dörren, då skolan har organiserat det så att på kortet står det vilket rum det tillhör. Idiotiskt, jag vet. Vem som helst kan gå in och sno vad som helst om dem hittar en nyckel. Duschen stod på när jag kom in så jag ställde mig vid fönstret, men kunde ganska direkt efter höra att någon kom ut och jag vände mig om och fick se Pearl. ”Justin ville att jag skulle lämna tillbaka ditt kort, då han inte har någon användning för det.” Jag la ned kortet på bordet och lämnade rummet. Jag hade inte så mycket mer att säga henne. Någon gång borde hon förstå att hon och Justin inte har något gemensamt.

Justin hade hunnit ut ur duschen när jag kom tillbaka, och han satt på sängen i rena myskläder. ”Vart var du?” Han lät inte glad, men heller inte arg, utan mer anklagande. ”Jag glömde en sak i mitt rum, så jag hämtade den.” Han reste sig upp, och kom emot mig. ”Vart är kortet?” Jag kände hur en rysning gick igenom min kropp, inte av den bra anledningen dock. Utan av mer obehag. Han hade kommit på mig, vilket skulle göra mer skada än nytta. Ännu en gång upprepade han frågan, men med mörkare röst. Jag klämde verkligen fram en tår, för att han skulle ta ett steg tillbaka, vilket han gjorde. ”Jag behöver min vän, jag behöver dig. Min mamma ringde mig idag.” Det såg ut som att han pustade ut, men han slappnade fortfarande inte av, utan stod lika stel som en pinne en bit ifrån mig. ”Vad har det med kortet att göra?” Han hade inte släppt det, och skulle troligen inte göra det heller. ”Jag vet inte vad du snackar om.” Fler tårar rann ned för mig kind, och jag kände bara att det fick bära eller brista.

Efter många om och men släppte han det ämnet och började istället fråga massa saker om min mamma. Att min mamma och pappa gått ifrån varandra och att pappa skulle ha tagit allt, var bara en lögn, en lögn jag kom på i all hast för att få honom att hålla om mig, och bry sig. Jag vet att jag var feg, och liten, men det bara slank ur mig. ”Pratar du inte med din pappa alls?” Vi struntade helt och hållet i att jag hade dukat fram massa gott, vi la oss i sängen istället, och höll om varandra. Det var så jag ville att det skulle vara, jämt. Han och jag, tillsammans. Han skulle dock aldrig prata med mig igen om han fick reda på att jag ljugit om min mamma och pappas skilsmässa. ”Nej, han vill inte.” Jag vet inte varför jag fortsatte att ljuga, men det kändes som en bra grej. Det var lika bra att fortsätta på samma spår.

Drömmarna tog över mitt tänkande, och jag somnade i Justins armar, vilket kan vara det mest underbara ställe att sova på. Han har sådan varm och underbar kroppsvärme, en värme som bara den gör mig kär. Kär? Var det, det jag var? Egentligen ville jag nog inte ha ett förhållande med honom, men jag ville inte heller att han skulle vara med någon annan, och absolut inte Pearl. Hon skulle inte vara bra för honom. Hennes sätt att vara skulle dra ned honom till det mörkaste, och det skulle inte vara något gott för honom. Han ska vara uppe bland alla lysande stjärnor, och bland mig. Under natten vaknade jag till då Justin vände på sig och la sig med ryggen mot mig, vilket kändes en aning. Det var precis som att han struntade i mig, och att jag faktiskt hade gråtit på kvällen.

Sverige vann ESC 2012 , hur ofattbart är det? :P haha, vi är såå jävla bra. :D haha ^^

Hoppas ni gillar detta kapitel, även om vissa personer är bra på att ställa till det en aning. Jag ska ta och skriva nått mer kapitel idag tror jag, om inget annat dyker upp i min väg. Jag kan fortfarande inte vara ute i solen då jag har bränt sta mina axlar. =/ Jobbigt men sant. ^ Får se om det dyker upp något mer, eller om det kommer imorgon. Man vet ju aldrig ;)

Att vakna en lördag morgon av massa stön och stånk är ingenting man vill uppleva, tro mig, och absolut inte synen. Elena satt upprätt över Tony, och jag kunde helt klart förstå vad dem två sysslade med. ”Hey, ni är inte ensamma.” Hon vände hastigt blicken mot mig, men sjönk sen ned och drog täcket över dem båda. Situationen var minst lika pinsam för dem, som den var för mig, och jag visste inte hur jag skulle ta mig ur den. Tony började skratta vilket fick Elena att bli irriterad. ”Trodde inte du var här, såg dig inte.” Vad svarar man egentligen på något sådant, eller vad gör man i just den situationen? ”Nej, men det är jag. Så ni kan ju fortsätta någon annanstans, eller nått.” Elena sa inte ett ljud då hon klädde på sig lite fint under täcket, och smög in på toaletten. Tony verkade inte mer än nöjd där han låg med täcket i midjan och vickade på ögonbrynen. Jag ville inget annat än ta mitt pick å pack och dra från rummet i några timmar.

Jag gjorde som jag hade tänkt, men jag duschade innan och drog bara på mig ett par mjukisbyxor och en t-shirt. ”Gör inget jag inte skulle ha gjort.” Var det sista jag sa innan jag drog igen dörren. Nere i matsalen var det inte så mycket folk, tror att dem flesta inte mådde så bra, då det var en del ungdomar som fick med sig sprit in på balen, vilket slutade med att dem blev lite dragna. Längst ned i hörnet satt Pearl för sig själv, men hon såg mig inte då jag var på väg mot henne, men blev stoppad efter halva vägen. ”Hej, vart tog du vägen inatt?” Aurora kom fram och slog armarna om mig i en kram, vilket jag besvarade. Eftersom att hon troligen hade sett att jag var på väg mot hörnet följde hon min blick och suckade högt. ”När ska du sluta hänga efter henne?” Det lät anklagande, eller precis som att det var förbjudet. Och när någon säger åt mig att jag inte får, vill jag ännu mer, tror inte någon människa tillåter en annan att tala om vad man får och inte. ”Det, unga dam, har inte du med att göra.” Var det enda jag svarade och fortsatte gå mot Pearl.

”Hej.” Hon hoppade till en aning då hon satt med näsan i en bok, troligen helt inne i den också. ”Jag vill bara säga förlåt för igår. Det var inte meningen, jag vet inte vad som flög i mig.” Hon tittade på mig och hennes ögon brann till en aning. Jag kunde nästan skymta en besvikelse, vilket det egentligen hade varit för mig med. ”Nej, det är jag som ska säga förlåt.” Båda två skrattade till, precis som att det inte hade varit en sådan stor grej. ”Får jag sätta mig här?” Hon nickade lite tafatt och gestikulerade med handen att jag skulle sätta mig framför henne. ”Ska bara hämta lite frukost.” Skolan hade en fin och stor frukostbuffé som ingick i priset man betalade, då man betalade rummet. Jag kunde känna hur Aurora, Emone och Kate tittade på mig när jag gick förbi, men jag orkade inte bry mig. Eller rättare sagt, jag ville inte.

Stämningen mellan mig och Pearl blev bättre ju mer klockan blev på dagen, det var precis som att vi glömde bort vad som hade hänt under natten, vilket för mig var skönt, även om jag inte ångrade mig. Hon rörde om i sin omelett som hon hade på tallriken och tog ett djupt andetag. ”Vad ska du göra idag?” Vi åt inte så mycket under tiden vi satt där, då vi pratade så mycket att vi inte hann. Jag var tvungen att fundera vad det var för dag och om jag hade något speciellt att göra. ”Inget, vad jag vet i alla fall. Vad hade du på hjärtat?” Hon fortsatte röra om men tog sig sedan en tugga. ”Tänkte fråga om du ville hitta på något med mig?” Hon tittade inte på mig, utan förbi mig, så jag vände mig om och fick se Aurora sitta och psyka Pearl. Jag blir så trött på sådant, hon och jag är inte tillsammans, så jag fattar inte varför hon ska få det att se ut som det. ”Fast du och Aurora kanske ska göra något.” Hon släppte henne med blicken och stirrade rakt ned på sin tomma tallrik. ”Jag hittar gärna på något tillsammans med dig.” Jag tog hennes hand på bordet och strök henne lugnt över handryggen.

Justin hade envisats med att ta med mig på den berömda shoppinggatan i Beverly Hills, jag ville egentligen spy. Men han trodde väl att jag var som alla andra tjejer, shoppinggalen. Jag var långt ifrån, jag hatade att gå i affärer, men jag ville inte förstöra det för honom. Paparazzi hängde efter oss som galningar, men jag störde mig inte så mycket på dem, förutom när dem kom för nära, men som tur var hade Justin tagit med sig sin livvakt Kenny, han höll ordning på dem. Jag trivs i Justins sällskap, och även om jag ville spy just för att vi befann oss bland massa olika affärer så hade jag ändå kul. ”Är det säkert att du inte vill gå in någonstans?” Justin var mån om att jag hade kul, och han frågade så ofta han kunde om jag inte ville handla något. Jag skakade på huvudet men insåg sedan när vi gick förbi en jeans affär att jag skulle behöva ett par nya. ”Jo, in här.” Jag puttade Justin då han gick närmast så han höll på att snubbla, men han skrattade bara.

Direkt när vi kom in var det en tjej som kom fram, eller tjej och tjej, hon var några år äldre än oss i alla fall. ”Vill ni ha hjälp?” Innan jag ens hann reagera över hennes plötsliga framfusighet så svarade Justin henne. ”Den här tjejen.” Sa han och la armen om mig, men fortsatte sedan. ”Vill ha sig ett par snygga jeans som sitter tight över hennes sexiga rumpa.” Jag höll på att svimma, jag trodde inte mina öron, samtidigt som Kenny vek sig dubbelt av skratt. En människa behöver andas för att överleva, men jag tror jag glömde bort det helt. Justin stod, precis som vanligt och log, men han visade ingen tendens på att han drev med tjejen som jobbade där, eller om han överhuvudtaget var seriös. Tillslut insåg jag att luften var något jag just då behövde. Hon kollade på mig från topp till tå. ”Någon speciell färg?” Justin vek blicken mot mig, precis som att jag skulle få bestämma det själv, men precis som innan hann jag inte ens nicka. ”Ett par ljusblåa.” Hon visade oss vägen till en hylla med bara den färgen.

”Snälla Justin, jag orkar inte prova fler, det är så sjukt varmt.” Jag hade provat 5 stycken och inget par hade tydligen suttit sådär perfekt som han ville, medan jag hade gillat dem alla 5. ”Ett par till, annars tar vi alla.” Den grabben började gå mig på nerverna. Och det skulle absolut inte ens komma på frågan om att han skulle betala för dem, aldrig någonsin. Precis när jag hade fått upp byxorna så att dem satt på höfterna öppnade Justin provhyttsdörren. Han verkade helt klart gilla det han såg, vilket var ett stort plus, då jag var helt slut och svettig. ”Dem där blir det.” Jag kunde inte bli mer glad, så jag drog på mig mina shorts och klev ut från den heta provhytten. Kenny satt ned på en stol och stirrade på oss. ”Är ni klara?” Justin nickade samtidigt som han slet åt sig byxorna och sprang till kassan. Hade jag varit i mina sinnes fullaste bruk hade jag sprungit efter honom, men jag orkade inte.

♥

Efter närmare fyra timmar av massa shopping, dock inte för mig utan för Justin så slog vi oss äntligen ned på en restaurang för att få lite mat i magen. Vi satt på uteserveringen vilket kan tyckas vara idiotiskt om man heter Justin Bieber, men det gick hyfsat bra, personalen på restaurangen skickade iväg alla från den sidan som hade stora svarta kameror med dyra objektiv. ”Får jag bjuda dig på en middag, eller skriker du rakt ut?” Hans leende växte, troligen just för att han fattade hur arg jag hade varit efter att han hade köpt byxorna åt mig. Kenny hade gått mellan oss två för att jag inte ville gå bredvid Justin. ”Om du lovar att aldrig mer göra om det.” Han kollade häpet på mig. ”Vadå? Köpa byxor eller bjuda dig på middag?” Jag lät honom vänta på svaret då kyparen kom och frågade oss vad vi ville dricka till maten. Justin valde en Fanta, och både jag och Kenny tog en Coca Cola. ”Köpa massa grejer åt mig.” Svarade jag honom när kyparen var utom räckhåll. Han nickade. ”Deal.”

Då det var fruktansvärt varmt ute valde jag en kycklingsallad, som absolut var en av dem bästa jag någonsin ätit. Kenny fick in en stor jävla köttbit med massa sallad och stripps, och Justin tog pasta. Ovanligt, eller hur? Middagen var trevlig, men jag ville inget annat än åka tillbaka till skolan och hoppa in i duschen, jag kände mig äcklig, mer än vanligt. När vi hade ätit betalade Justin för oss alla och jag kunde skymta hans underbara överlägsna leende. Han hade fått som han ville. Vägen tillbaka till bilen var inte lång, men den var fruktansvärt varm, då han envisades med att ha en svart bil. När vi stod utanför min dörr kollade vi varandra i ögonen, men jag började le så fånigt att jag var tvungen att vika min blick. ”Vill du se på film sen?” Jag låste upp min dörr och vände mig mot honom. ”Ja.” Vi bestämde att vi skulle göra det hos mig, så jag gav honom min rumsnyckel och sa åt honom att använda den när han kom om jag stod i duschen. Jag gick in på mitt rum och kastade påsen med jeansen i, på sängen, sedan hoppade jag in i duschen.

Tycker ni verkligen att denna novell är bra? För jag vill ha lite mer detaljerade kommentarer. Vad är bra, och vad är dåligt? Nästa kapitel kanske kommer redan ikväll, får se hur flitiga ni är på att kommentera. :)

Allt blev som kaos i mitt huvud då jag fick se Elena med ett argt uttryck i ansiktet, och en förvirrad Tony bakom henne. Jag vågade inte svara henne, rädd att hon skulle ta till fysiskvåld, istället för psykisk som hon så många gånger tidigare använt mot mig. Tony lyckades skaka av sig det som gjorde honom förvirrad och fick tag i henne innan något allvarligt hände, vilket för mig var som att någon tog bort en stor sten från mitt hjärta. Jag gick lugnt och försiktigt där ifrån, mot toaletterna, för att inte skapa mer drama än jag redan hade gjort. Precis när jag skulle ta i ett av handtagen inne på tjejernas hörde jag mitt namn, klart och tydligt. ”Jag kan inte förstå hur Justin kan prata öppet med Pearl, hon är ju ingen.” Aurora stod där inne tillsammans med någon jag inte kunde varken höra eller se. Istället för att lämna toaletterna i ren panik hoppade jag in på närmsta toa så tyst jag kunde för att hon inte skulle sluta prata, på grund av att hon hört något. ”Eller hur, det är ju dig han borde vara med. Ni är så söta tillsammans.” Rösterna kom närmare och dem lämnade toaletten, hon och en mörkhårig tjej.

♥

Balen kändes inte alls lockande mer efter det som hände med både Elena och Aurora, men å andra sidan hade klockan tagit sig över midnatt och det var ett bevis att jag hade stått ut i alla fall i 4 timmar. Jag tyckte det räckte för mig, så jag rättade till min klänning och reste på mig, för att sedan styra mina steg mot trappen och utgången. Korridoren utanför var tom, och det enda jag hörde var mina egna fotsteg som ekade på grund av klackarna jag hade på fötterna. Vägen till mitt rum kändes som flera mil då jag hade en aning ont i ryggen. ”Pearl, vänta.” Rösten lät avlägsen men jag kunde ändå höra vem den tillhörde. Jag vände mig om med gråten i halsen, men jag lovade mig själv att inte gråta inför Justin en gång till, han hade sett nog med tårar från mig. ”Varför gick du?” Den där blicken han troligen helt omedvetet alltid gav mig när han påbörjade en konversation med mig kunde utan tvekan få mig i lågor. ”Jag orkade inte vara kvar mer, ont i ryggen.” Jag talade inte helt sanning, men det var något han inte behövde få veta.

Av någon anledning satte vi oss mot min dörr, inte på insidan utan på utsidan. Av någon anledning är vi alltid tysta, precis som att vi bara skulle njuta av varandras sällskap. Jag njuter av hans, men jag vet inte hur det är med honom. ”Varför är du inte med Aurora?” Frågan, som egentligen var menad för bara mig själv i mina tankar, slank ur mig. Jag insåg vad jag hade sagt då det var försent och han hade hört den. Han slickade sig om sina läppar och vände huvudet mot mig. ”Jag orkade inte vara kvar.” Svaret lät som en vit lögn, och jag tänkte inte ifråga sätta det heller, ville inte han berätta behövde han inte heller. En lätt konversation drogs igång mellan oss, så tillslut skrattade vi faktiskt tillsammans. Han berättade hur han hade fått sin vän Kenny att stryka både hans och Tonys kläder på morgonen, vilket för mig lät som en ganska trevlig syn. Jag hade själv velat se det.

Att sitta där tillsammans med Pearl kändes konstigt men samtidigt väldigt skönt. Framför henne behövde jag inte spela någon, jag kunde vara mig själv, utan att hon ens skulle reagera. Hon var en neutral människa och det älskade jag med henne, jag önskade bara att jag kunde få lite mer tid tillsammans med henne, kanske hitta på olika saker. ”Vill du följa med mig in?” Hon bröt tystnaden som hade uppstått efter att vi båda skrattat så vi fick ont i våra magar. Jag sneglade mot klockan och insåg att vi faktiskt hade suttit där i mer än en timme och att den hade blivit lite över ett, men i hennes sällskap blev jag aldrig trött, konstigt nog. ”Eller Aurora kanske letar efter dig?” Hon kollade frågande på mig då jag la ned mobilen i ena fickan, för att sedan resa sig upp. ”Jag följer gärna med dig.” Hon låste upp dörren och sträckte ut sin hand mot mig, som jag villigt fattade taget om. Hennes händ var bland dem lenaste jag någonsin haft i min egen, och jag ville egentligen inte släppa taget, men insåg ganska på en gång då jag rest mig upp att jag var så illa tvungen.

Hon gjorde en varsin kopp te åt oss, och vi satte oss i hennes säng. Allt kändes så nytt för mig, jag vet inte varför men det var nästan som att jag var lite nervös. ”Skriver du egen musik, eller spelar du bara?” Jag kände att jag var tvungen att bryta tystnaden samtidigt som jag ville veta mer om henne. Hon drog sitt finger runt kanten på koppen och fuktade sina läppar. ”Jag spelar bara, fick aldrig skrivtalangen.” Ett lätt skratt lämnade hennes mun och hon log, lika vackert som alltid. ”Det spelar ingen roll, för du spelar verkligen bra. Men sjunga, nja, lite mindre kanske.” Jag log mot henne, just för att hon skulle förstå att jag absolut inte menade något illa, även om det jag sa var sant. Hon skratta med mig som tur var och nickade på huvudet. ”Jag vet. Mamma bad alltid mig vara tyst när jag sjöng.” Vi båda drack upp vårt te och fortsatte prata.

”Skulle du kunna hjälpa mig med dragkedjan?” Hon kom ut från toaletten och vände mig ryggen för att sedan flytta undan sitt hår. Hennes skulderblad stack ut när hon vred sin ena arm på ett speciellt sätt, och jag kunde inte undgå och tycka att det var sexigt. Med en darrande hand drog jag lugnt och försiktigt ned hennes dragkedja och kunde inte för mitt liv förstå att jag verkligen gjorde det. Hennes rygg var slät, inte en enda leverfläck fanns på den. När jag var klar vände hon sig mot mig, med en intensiv blick, som jag inte kunde tyda. Både hon och jag fuktade våra läppar samtidigt och började försiktigt närma oss varandra. Min ena hand hade flyttat sig till hennes ena axel, och på så vis trasslat in sig i hennes hår, vilket upptäcktes precis när våra läppar skulle mötas. ”Förlåt. Verkligen, inte meningen.” Hon rodnade, vilket jag troligen också gjorde. Jag trasslade försiktigt ut armbandet ur hennes hår, och vek ned blicken. ”Du har Aurora.” Hon tog ett djupt andetag. ”Jag kan inte. Förlåt.”

•

När jag kom tillbaka till mitt rum låg Elena och Tony i hans säng, dem sov dock. Så jag fick vara väldigt tyst om jag inte skulle väcka dem. Jag tog av mig kläderna och sprang in på badrummet i bara kalsonger, för att borsta mina tänder. När jag såg mig själv i spegeln kunde jag inte undgå att försiktigt dra mina fingertoppar över mina läppar. Jag ville så gärna ha smaken av Pearl där, men den fanns inte, och det var dumt av mig att ens tro något sådant. Jag vet inte varför jag kände en sådan dragning till den tjejen, egentligen var hon ingen speciell, fast ändå hade hon något som gjorde min intresserad, som gjorde att jag drömde om henne på nätterna och tänkte på henne på dagarna. Hon hade nått, och jag skulle ta reda på vad det kunde vara.

Jag sneglade mot klockan som stod på mitt sängbord för säkert 10:de gången, men den hade inte gått så mycket fortare framåt än vanligt. Siffrorna som lyste i ett vitt sken gav mig fyra olika symboler, 04.15. kvart över fyra på morgonen och jag sov inte. Jag hade hela tiden tanken i bakhuvudet om att jag skulle vara dyngtrött dagen efter, men det skulle det nog vara värt. Jag hade fått spenderat dem sista timmarna med Pearl, och bara det gjorde mig glad. Visst hade jag kunnat se till så att kvällen, eller ska jag säga natten, slutade på ett annat sätt än som den faktiskt gjorde. Man kan inte styra över sina känslor, inte ens jag kan det, även om jag har talang i saker och ting. Frågan var bara vad hon egentligen tänkte om det som höll på att hända mellan oss. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag absolut inte har skrämt bort henne, för jag vill verkligen lära känna henne. Jag vill ha henne som min vän, för jag tror att så fort man lär känna henne kommer hon släppa lite på muren hon har kring sig. Tankarna om henne såg till så att jag föll djupare och djupare in i sömnen jag verkligen skulle behöva.

Det är egentligen elakt av mig att låta er vänta i flera timmar när jag faktiskt sitter med flera kapitel på lagret. :) Så jag är snäll och ger er Chapter 14 idag, hoppas att det är så pass bra som ni vill att det ska vara. 

Imorgon är det marknad i denna lilla stad, men jag hoppas kunna få upp ett kapitel iaf. :) Läs och njut i alla fall.

Kläderna satt där dem skulle och håret var fixat. Jag är ganska glad att jag inte är tjej vid sådana tillställningar. Dem håller på en hel dag med både det ena och det andra, medan en annan bara behöver duscha och dra på sig kläderna. Tony var redan klar och hade på något vis smugglat med sig en whiskey  flaska in på rummet, det är absolut förbjudet att dricka alkohol på skolan, så jag funderar hur dem ska göra med bålen som kommer att finnas på balen. Den kommer garanterad att vara spetsad med sprit. Lärarna kanske smakar av den med jämna mellanrum, och sedan somnar någonstans. Man kan ju alltid hoppas, så att balen slipper vara så tråkig. ”Ska du ha dig en skvätt?” Han viftade till med flaskan och började vicka den mot ett glas. ”Självklart.” Hörde jag mig själv säga, jag blev chockad själv då jag aldrig annars dricker, men jag hade en känsla av att jag skulle behöva lite alkohol i min kropp för att palla med kvällen. Tillsammans skålade vi och tog oss en varsin skvätt.

•

Tjejerna hade kommit, och dem var vackrare än någonsin i sina olika klänningar. Elena och Tony hittade varandra på en gång och sedan gick det inte att sära på dem. Det var sött att se dem, men tillslut ville man slita dem åt varsitt håll. Aurora satt bredvid mig på en stol och smuttade på sin bål, som mycket riktigt hade fått sig ett sting av alkohol. Salen var vacker dekorerad, och alla människor var helt uppspelta på vad kvällen hade att erbjuda. Folk dansade som galningar på golvet till melodin av Chris Brown – Turn Up The Music. Dem sjöng med och dansade som vildar. Det var kul att se dem så uppspelta även om en annan bara satt ned på stolen. Aurora ville inte dansa, vilket jag absolut inte förstod mig på, hon är tjej och det ska vara en självklarhet.

Emone och Kate var vackra dem med, men dem håll sig till resten av cheerleader gänget. ”Kan vi inte dansa snälla.” Att man till och med var tvungen att böna och be för att få henne upp på fötterna var löjligt, så hon hann inte ens svara innan jag drog upp henne från stolen och bokstavligen släpade med henne ut på dansgolvet. Innan jag stannade stod vi mitt i klungan. Musiken byttes omgående från riktig dansmusik, till en lugn ballad. Hon log sitt extremt vackra leende och placerade sina armar runt min hals, i bara farten drog jag henne intill mig och placerade mina händer på hennes korsrygg. Hon lutade sitt huvud mot min axel och vi båda började röra oss i en lugn takt. Det var mysigt, riktigt mysigt faktiskt. Jag gillade hennes närhet.

Efter en sista titt i min helkroppsspegel bredvid dörren, och ett enstaka sprut av min favorit parfym tog jag dem första stegen utanför min dörr. Jag hade ingen att gå med, och kände ingen annan på den där balen, men som tidigare nämnt, jag gör det för min mamma. Den enda personen jag visste något om var Justin, som troligast var där med Aurora. Vägen till den stora träporten till balsalen var oändlig. Det kändes som att jag inte ens tog mig framåt då jag stapplade i mina höga klackar över heltäckningsmattan i korridoren. Masken som jag hade för ansiktet var nästan lite irriterande då jag inte såg helheten runt mig, men den skulle sitta där av en anledning, det var maskerad. När jag äntligen nådde dörren kunde jag höra hur musiken strömmade ur högtalarna och folk som sjöng med. Dörren var tung att få upp, men precis när jag var på väg att skjuta på den med all min kraft öppnades den av en snäll dörrvakt. Han log och nickade, samt gestikulerade med handen att jag skulle ta den långa trappen ned.

Folk vände sig om, en efter en och bokstavligen stirrade på mig. Jag kände nästan hur blickarna brände, och jag ville inget annat än sjunka genom gjorden. Tankarna flög igenom mitt huvud, och hela tiden bad jag till gud att jag inte skulle snubbla. Då hade jag lika gärna kunnat ta livet av mig där och då. Folk stod fortfarande helt stilla och tittade på mig då jag tog det sista steget av trappen, jag vek av på en gång bort från strålkastarna och in i mörkret där jag hörde hemma. Längst in i hörnet satt jag och kollade ut på alla glada människor som dansade och hade kul tillsammans med sina vänner. En gestalt närmade sig mig med lugna steg, och när personen klev in i skuggan kunde jag se att figuren tillhörde Justin. Han var väldigt vacker i sin kostym, och leendet han hade på läpparna gjorde inte honom mindre vacker.

”Vad fin du är ikväll.” Han satte sig ned mitt emot mig, och kollade mig i ögonen. Allt jag letade efter var sarkasm, men jag kunde inte hitta någon. Leendet han hade på läpparna var äkta, likaså hans tindrande ögon. En lätt rodnad tog över mina kinder och jag vek ned blicken mot mina sammanlänkade händer i knä. ”Hey.” Han satte sig ned bredvid mig, och tog min ena hand i sin. ”Du är vacker, riktigt vacker.” Leendet växte en aning på mina läppar men det stannade på en gång då jag såg Aurora komma mot oss. Jag drog bort min hand från Justins och tittade åt ett annat håll. Han förstod nog med hjälp av min handling att något var fel, och när Aurora kom fram till oss för att sedan kolla skeptiskt på mig, valde jag att lämna dem två. Utan ett ord till någon av dem, reste jag mig och gick.

♥

Jag kunde på avstånd se hur Aurora pratade med Justin och hur han rynkade sin panna mot henne. Det var nästan som att jag klart och tydligt kunde höra vad dem pratade om, mig. Jag har inte gjort någon av dem där något, det enda som hände var att jag föll för Tony för typ hundra år sedan. Det är allt. Bålen i mitt glas hade sedan ett tag tagit slut, så jag valde att gå bort till baren istället för att sitta och psyka mig trött på Aurora och Justin. Även om det inte var just en bar, så var det ändå det, stället var uppbyggt på det stället just för den kvällen, men det var ingen alkohol som serverades, mer än den som någon lustig kurre hade hällt i den stora bålskålen. ”Hej, är du här själv?” Den plötsliga rösten bakom mig fick mig att tappa sleven som fanns i skålen, på golvet. Jag var precis på väg att ta upp den när Tony, som hade kommit, gjorde det åt mig. ”Det var inte meningen att skrämma dig.” Jag log snällt mot honom och tog emot sleven. ”Ja, jag är här själv. Har som sagt inga vänner här.” Han skakade på huvudet och sträckte ut sin hand. ”Vill du dansa?” Jag tvekade en sekund för att sedan låta blicken falla mot platsen där Justin och Aurora hade befunnit sig på, men den var tom. ”Okej, men vad säger Elena om det då?” Han ryckte på axlarna och tog min hand.

Tony förde mig lugnt och försiktigt på dansgolvet, precis som att han aldrig gjort något annat i sitt liv. Jag kunde faktiskt tycka att det var ganska kul, även om jag trodde att hela kvällen skulle spenderas i ett hörn, all by my self. Vi skrattade tillsammans, på ett sätt vi aldrig gjort tidigare, då det kändes som att det var äkta för en gångs skull. Han snurrade mig för att sedan dra in mig i sin öppna famn, jag fick en flashback från förr i tiden då vi kramades. När låten nästan var slut kunde jag känna hur något drog mig från Tony, dock inte på ett vänligt sätt. ”Vad gör du med min pojkvän?”

Vet inte om det kommer något kapitel imorgon, får la se hur det blir :) Ju mer kommentarer, ju troligare blir det.

Vill bara berätta för er att det känns ganska bra att jag är tillbaka tillsammans med er alla. :)
I LOVE U! ♥

Dagarna gick fruktansvärt fort, då dagen för maskeradbalen redan stod på tur. Att vakna upp på morgonen och inse att man ska klä ut sig, är inte något som händer dagligen, inte ens får en sådan som mig. Hela skoldagen var inställt för att alla lärare visste hur lång tid alla tjejerna skulle ta på sig för att göra sig i ordning inför maskeradbalen. Det var ingen idé att ha en lektion, för att sedan få sluta. Ibland kan jag uppskatta att tjejerna tar en dag på sig, men ibland kommer det inte så lägligt om man har bråttom. Tony låg och sov, och jag tänkte inte väcka honom då jag ändå skulle hoppa in i duschen, och han hade varit hos Elena sent inpå natten. Han var säkert trött och behövde sin sömn. Aurora hade dagen innan frågat om vi kunde gå tillsammans, men Elena hade övertalat henne att tjejerna skulle gå, och ha en tjejkväll, utan grabbar. Vilket jag verkligen hade svårt att tro på, då man såg Elenas uttryck i ansiktet varje gång Tony närmade sig. Hon var verkligen kär i honom.

Min kostym hängde snyggt och prydligt på handtaget till min garderob, men när jag drog av skyddet från den såg jag på en gång att den behövde sig en strykning. Min mamma skulle bokstavligen strypa mig om hon såg mig bära en kostym som såg ut som den gjorde just då. Jag skrattade för mig själv vid tanken på att höra henne skälla på mig, men tankarna övergick ganska på en gång till att hon faktiskt ligger på sjukhus och jag ska ut och roa mig. Jag har lite dåligt samvete över det, men hon har bett mig att inte komma, så jag är snäll och gör som min mamma säger. Tony började grymta och ha sig bakom mig, så jag förstod att han var på väg att vakna. Jag satt iklädd mjukisbyxor och bar överkropp när han slog upp sina ögon. Han sneglade mot klockan och la en kudde över huvudet på sig själv samt suckade högt och tydligt. ”Vad gör du vaken nu?” Klockan visade strax efter 9 på morgonen, och då hade jag ändå varit vaken ett tag. ”Jag försöker komma på ett sätt att stryka min kostym, utan ett strykjärn.” Han skratta och kastade kudden mot mig.

•

Efter många om och men kom Kenny med ett strykjärn, och han strök faktiskt kostymen åt mig. Det var ett rent nöje att se honom stå och stryka, det var som att han aldrig hade gjort annat. Han gillade inte att både jag och Tony satt och psykade honom, men det var något han fick ta då Tony kastade fram sin. ”Du kan ju stryka min när du ändå håller på.” Kenny himlade med ögonen och kollade på mig. ”Menar han allvar?” Jag log med hela ansiktet och nickade lite försiktigt då jag absolut inte visste hur Kenny skulle reagera. Han gjorde snällt som han blev tillsagd, och undertiden skickade jag iväg ett sms till Aurora. ”Sötnos, har du vaknat? Vi kanske kan ta en brunch om du inte redan har ätit? Puss” Hon kanske redan satt hos någon frisör, eller rent ut sagt blev sminkad. Egentligen har jag ingen aning om hur tidigt tjejer börjar med sådant när dem ska på bal eller något annat senare under dagen. Mobilen avbröt mina inre tankar och svaret kom. ”Snygging. Klart vi kan käka, nu eller? Puss” Jag skrev tillbaka till henne att jag bara skulle klä på mig, och att vi skulle mötas utanför dem stora dörrarna till skolan.

Känslan när jag vaknade på morgonen kunde inte beskrivas med någon annan. Jag hade lovat mamma att jag skulle gå på balen, men egentligen hade jag ingen lust. Jag ville inte att folk skulle skratta åt mig, och skratta, eller ännu värre, viska bakom min rygg. Jag har upplevt det så många gånger under mitt liv, så det är helst något jag slipper. Klänningen som mamma hade gett mig var väldigt vacker, så jag kunde inte undgå den känslan av att jag för en gångs skull kanske skulle få känna mig just det, vacker. Jag drog med mina fingertoppar över det röda sidentyget för att sedan dra dem genom mitt hår. Jag visste att mamma hade bokat tid hos en av hennes bästa frisörer, och att en taxi skulle hämta upp mig utanför skolan i tid. Så jag hoppade in i duschen och tvättade mitt hår extra noga, för att fortsätta med att raka mina ben. Jag vet inte varför, men jag ville göra mig fin.

Taxiresan till frisörsalongen gick ganska fort, jag hann i alla fall inte tänka så mycket på vad jag hade gett mig in på fören taxin stannade och jag betalade chauffören. Jag kunde på långa vägar se hur Mandy stod och kollade ut genom fönstret, och ett brett leende tog fart över hennes läppar när hon fick syn på mig. Det var ett tag sedan jag besökte henne, och mitt hår hade växt en aning sedan sist. Hennes blonda hår hängde som ett vattenfall ned över både axlarna och ryggen, jag har alltid gillat hennes hår, men min mamma hann alltid stoppa mig när jag ville blondera mig som Mandy. Vilket jag idag kan tacka henne för. ”Hej gumman. Hur mår du?” Hon drog in mig i en varm kram, men innan jag hann svara på hennes fråga drog hon fingrarna genom mitt hår och gjorde ett glädjetjut. ”Gud vad fint och långt hår du har fått.” Hon visade mig till stolen, och började genast kamma igenom det.

Det finns inget bättre än när andra håller på med ens hår, jag ryser över hela kroppen av bara tanken. Mandy är pratglad och väldigt noga med att kunden ska ha det bra, ibland när hon tidigare har gjort slingor i mitt hår har hon masserat mina axlar under tiden som medlet värker i mitt hår, hon är en klippa. När hon tillslut piffade till min nya frisyr med några enstaka fingrar kunde känna hur min rumpa för längesedan hade domnat bort. Att sitta still så länge är inte min starka sida, och det fick jag uppleva då jag reste mig upp. Mina ben ville inte riktigt som jag ville, så jag började skratta lite. Mandy tittade på mig genom spegeln och skådade sitt vackra verk hon hade gjort. Jag var riktigt nöjd, och kunde absolut inte gjort det bättre själv. ”Vad vacker du kommer bli. Din mamma visade mig en bild på din klänning. Du kommer få många suktande blickar efter dig ikväll.” Hon lät gravallvarlig, och det gjorde mig en aning spänd. ”Se till att ha kul ikväll. Det är det enda.” Hon kramade lätt om mig för att inte förstöra min frisyr. ”Tack så hemskt mycket Mandy.”

♥

När jag kom tillbaka till skolan hade dem dekorerat den en aning, det hängde lite olika masker överallt, så jag kunde bara tänka mig hur mycket dem hade dekorerat salen vi skulle hålla till i. På väg till mitt rum mötte jag på både Justin och Aurora, men ingen sa något. Det var precis som att jag inte ens gick där. Han tittade inte på mig, men Aurora slängde några få blickar jag absolut inte kunde tyda. En oroande känsla sköljde över mig, och jag blev rädd. När Justin ser mig dem gångerna jag är ensam är han en helt annan människa och det kan göra mig lite obekväm, frågan är ju bara. Vill han inte visa att han pratar med mig ibland? Väl tillbaka i mitt rum satte jag mig ned på balkongen och inväntade min mamma, hon skulle sminka mig, vilket just nu kändes onödigt. Jag ville inte ens gå, men som sagt, skulle göra det för mamma. En knackning på dörren, och jag flög upp, i hopp om att mamma skulle vara lite tidigare än planerat, men så var inte fallet. ”Justin.” I en enda utandning kom hans namn fram som en viskning. Han flackade med blicken men lät den sedan fasta i mina ögon. ”Får jag komma in?” Han viskade, om det ens gick, tystare än mig, vilket kändes lite konstigt. Jag flyttade mig från dörren och gjorde en gest med min hand om att han var välkommen in.

”Är det där din klänning för ikväll?” Efter en stund av tystnad kollade han upp på mig samt pekade bort mot klänningen. Klänningen som i mina ögon var alldelens för vacker för att bäras av en tjej som mig. Jag nickade svagt mot honom och ett litet leende växte på hans läppar. ”Du kommer vara vacker.” En rodnad tog fart i mitt ansikte och jag sänkte ned blicken i golvet, och jag blev överlycklig inombords när det knackade på dörren. Justin tittade upp på mig med fundersam i blicken. Mamma klev in efter sin lätta knackning, och Justin reste sig upp ur soffan, för att sedan börja gå mot dörren. ”Ses vi ikväll?” Jag följde honom till dörren innan jag hälsade på mamma. ”Gör vi nog, du vet ju hur jag ser ut.” Han log mot mig, samt kramade mig försiktigt. När han hade gått glömde jag bort att mamma fanns i rummet och en lätt kärleksfull suck lämnade min mun. ”En vacker ung man.” Hon log mordeligt mot mig.

Anledningen till att ni får ett kapitel idag är för att jag har lite glädje i kroppen. :) Vann en resa till OS i London i sommar, men kan tyvärr inte betala vinstskatten, men jag är ändå glad att jag vann. :) Hoppas ni känner min glädje. (A)

Kommentera nu flickor och pojkar. :)

Aurora somnade i min famn efter att ha gråtit oavbrutet i en timme. Tillslut lugnade hon ned sig och somnade, vilket för både henne och mig var lugnande. Jag satt vid hennes sida hela tiden, ibland låg mina tankar hos Aurora, och ibland hos Pearl. Jag blev helt tagen av hennes vackra utstrålning, trots sina tårar i ögonen. Jag undrade hela tiden på vad det var som fick henne att gråta, hur hon egentligen mådde och vad det var för stor hemlighet som hon bar på. Egentligen skulle jag kunna gissa en hel dag, utan att ens vara i närheten av rätt svar, då jag inte kände henne, över huvud taget. ”Justin?!” Aurora vaknade och satte sig rakt upp i sängen, precis som att hon hade drömt en mardröm, eller något liknande, hon såg i alla fall vettskrämd ut. ”Jag är här.” Hon började andas lugnare och lutade sig tillbaka mot mig. ”Förlåt, du ska inte behöva se mig så här.” Hon reste sig upp och gick in på badrummet för att sedan både stänga och låsa dörren.

Det knackade på dörren under tiden som Aurora stod i duschen, så jag gick och öppnade och möttes av Tonys ansikte. Honom hade jag faktiskt inte brytt mig i sedan jag fick höra hur han hade lekt med Pearls känslor. Även om jag inte kände någon av dem då det hände, så gör det mig ledsen. ”Kan vi prata?” Jag nickade åt honom och gick sedan in i rummet igen för att hämta mina saker och säga till henne att jag gick tillbaka till mig, och att hon kunde komma om hon inte ville vara själv. Både jag och Tony var tysta på vägen tillbaka till vårt rum, jag hade inget att säga honom, så jag blev förvånad när han inte sa något, han som ville snacka. Jag la mig ned i sängen och stirrade i taket när vi kom tillbaka in på rummet. Det kändes precis som när jag var ny på skolan, då jag låg så dem timmarna jag spenderade på rummet.

”Är du arg på mig?” Det fanns inget tecken i rösten som gjorde att han på något sätt talade om för mig att han ångrade hur han hade betett sig. ”Arg och arg, känner inget. Men trodde bara det var små människor som ville skada en annan människa på det sättet.” Jag stirrade fortfarande i taket, och hade absolut inga planer på att titta på honom så länge han inte visade att han ångrade sig. ”Jag var liten..” ”Du visar ju ingen ånger nu, du sitter och ler.” Jag sneglade på honom och såg hans hånfulla leende. Jag ville bara spy, men kunde inte göra något. Jag hatar verkligen folk som skadar andra medvetet, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt. ”Jag vet att det var dumt, att jag var ett svin. Men jag har förändrats. Jag är inte samma människa som då.” Det var något jag inte kunde svara på, då jag inte kände honom förr i tiden. Jag ryckte bara på axlarna, orkade inte ge honom något korrekt svar.

•

Klockan var inte mycket på kvällen när Tony lämnade rummet. Han sa inget, utan gick bara. Av någon konstig anledning hade jag mobilen på ljudlöst, men jag såg ändå att mobilen började lysa och Scooters namn befann sig på displayen. ”Hej.” Jag lät nog egentligen mer trött än vad jag var, men hade ingen motivation för att prata med honom. Han skulle bara komma med massa måsten åt mig. ”Hej, brusa inte upp nu men din mamma har varit med i en bilolycka. Hon ligger på sjukhuset, men hon mår bra, förutom en bruten arm.” Mitt hjärta slog i tvåhundra, men lugnade ned sig till i alla fall hundrafemtio när han sa att hon hade kommit undan med en bruten arm. Jag var stum, jag visste inte vad jag skulle säga. Flera tankar passerade min hjärna men ingen stannade så pass länge att jag faktiskt hann tänka på den ordentligt. ”Hon vill inte att du lämnar skolan. Hon mår bra, och kommer höra av sig när hon skrivs ut.” Min egen mamma ville inte träffa mig, vad är det då som är fel? Jag var fortfarande stum. ”Är du kvar?” Dum som jag var nickade jag till svar, men insåg strax därefter att han inte kunde se mig. ”Ja. Det är jag. Men måste gå nu.” Jag la bara på, lät honom inte ens säga hejdå.

Jag ville ha någon nära mig, någon som kanske bara satt vid min sida. Den första som kom upp i mitt huvud var Pearl, men kom på att vi inte kände varandra tillräckligt bra för att jag skulle börja ösa över mina problem på henne, så jag valde att ta mig en promenad bort till Auroras rum. På vägen dit passerade jag flera soffgrupper, men stannade till när jag hörde två välbekanta röster. Tony och Pearl, tillsammans ensamma. Jag ville inte att han skulle få chansen att göra henne illa en gång till, absolut inte när jag fanns i närheten och kunde stoppa det. ”Jag är ledsen för hur jag betedde mig. Kunde jag ta tillbaka det, skulle jag göra det.” Han lät uppriktigt ledsen, men av någon anledning köpte jag inte hans historia. Jag kunde inte komma på något som talade emot honom, mer än att jag kände det på mig. ”Det gör inget. Jag har glömt och gått vidare, du borde göra lika. Och du borde gå nu, så inte Elena hittar oss tillsammans, eller någon annan.” Innan Tony hann se mig så sprang jag bort till Auroras rum och knackade på.

”Vadå? Ville hon inte träffa dig?” Vi låg tillsammans i hennes säng och beklagade oss över det som inträffat i våra familjer. ”Nej, hon ville inte att jag skulle avbryta mina studier. Så jag gör min mamma glad genom att vara kvar här på skolan.” Hon nickade lite löst mot min bröstkorg, samtidigt som hon torkade sig under ögonen. ”Hur mår du?” Jag visste inte om jag skulle dra upp tragedin som hänt i hennes familj, eller om jag skulle låta bli, men samtidigt ville jag visa henne att jag fanns vid hennes sida om hon skulle behöva mig. ”Jag försöker att inte tänka på det så mycket.” Jag drog henne närmare mig, och strök henne över ryggen. Det var faktiskt konstigt hur jag och Aurora hade kunnat komma varandra så nära på så kort tid. Jag gillade att spendera varje vaken stund med henne, men inte på det sättet, tror jag. Allt blev så förvirrande samtidigt som saker och ting flöt på plats.

•

Jag sov kvar hos Aurora, vilket man egentligen inte får. Kommer en lärare på oss är det kört. Då skulle den personen göra kaos med mig, eller med Aurora, jag vet inte riktigt. Jag smög i alla fall tillbaka till mitt rum innan klockan var 7 på morgonen. Jag var tvungen att duscha innan skolan, så det var bara gilla läget. Tony låg och sov när jag kom in men vaknade då jag slog igen dörren, lite för hårt om ni frågar mig. ”Vad gör du?” Stönande och stånkande ord kom ut ur Tonys mun, men jag orkade inte svara honom så jag letade reda på ett par rena kalsonger och hoppade in i duschen. Det kändes som att det var en vecka sedan jag duschade, men så var absolut inte fallet. ”Är du klar eller? Finns fler som vill duscha.” Tony lät inte glad, och jag sneglade på klockan som fanns inne på badrummet, och den gav mig en chock. Klockan visade strax före åtta, vilket bevisade att jag stått i duschen i nästan 40 minuter. ”Ja, jag kommer. Lugn!!” En suck slank ur min mun, och jag sköljde av kroppen en sista gång för att sedan kliva ut och torka min kropp, och sedan lämna badrummet.

Precis innan jag skulle lämna korridoren bland alla rum kände jag två armar om min kropp samt någon som kysste min i nacken. Jag kunde utan att ens kolla veta att det var Aurora, då hon hade en frukt likande doft som parfym. Jag vände mig om och la armarna om henne, och ett lätt fnitter lämnade hennes fylliga läppar. ”Hej.” Hennes leende blev om det ens gick större, och hon kysste mig på kinden. ”Värst vad du är glad idag då.” Jag blev chockad, med tanke på vad som precis har hänt hennes familj, och att hon redan dagen innan hade legat och storgråtit. ”Jag såg dig, man kan inte bli annat än glad.” Hennes ögon tindrade till när hon sa det, och jag förstod att hon menade det. ”Jag är glad att se dig med.” Tony och Elena kom gåendes bakom oss, och Aurora pressade sina läppar mot mina i en lätt kyss.

Jag vet att ni har längtat efter detta kapitel bra länge nu. Men det var i detta allt skedde, det var när jag skulle skriva detta som jag fastnade. =/ Men nu känns det som att jag har kommit över det, och jag skriver lite då och då. Förvänta er dock inte att uppdateringen kommer bli lika bra som den var förut, då jag gav er flera kapitel om dagen. Tillbaka är jag, och kommer avsluta denna novell. Ni kommer få några kapitel i veckan, som max. =)

Hoppas iallafall att jag får tillbaka alla mina läsare, då jag saknar er och alla kommentarer. Det är något jag verkligen vill ha, det är era åsikter och förslag på olika saker som kan hända i novellen, jag är öppen för förslag. :)

Jag vet att ni kommer bli ledsna nu, men jag känner mig så illa tvungen att säga detta. Jag kommer lägga av, jag har ingen motivation eller fantasi kvar. Jag hoppas att jag någon gång ska komma tillbaka, och att ni alla kommer att vänta på den dagen. För jag är egentligen inte redo att släppa för att gå vidare. Jag har inte haft så roligt som när jag har gett er alla kapitel, detta har verkligen varit en resa och jag ångrar inte att jag har lagt ner så mkt tid som jag faktiskt har gjort.

Jag är ledsen att säga det, men ta hand om er. :) kramar!