Skrivet:
Kategori: Shortcut Novels.

True love never dies!

 

Ännu en gång betraktar Lindsay det stora och präktiga trädet. Hon kommer ihåg när trädet endast hade varit ett litet svagt träd. Det fanns många minnen i det trädet, djupt begravda. Lindsay är närmare 80 år nu men minnena lever fortfarande kvar inom henne och när hon tänker tillbaka till sommaren år 1949 då hon endast var 17 år så sprids den gamla lyckan inom henne. Hon hade nog aldrig varit så glad som hon var den sommaren, sommaren hon mötte James.

 

”Linds detta är James, James detta är Lindsay!” Presenterade Scarlett glatt. Sommarlovet hade precis börjat och Lindsay och Scarlett hade beslutat sig för att gå ner till tivolit som var i staden, alla var där! Sen hade såklart Scarlett stött på Toby – hennes pojkvän sen 3 månader tillbaka. Toby hade haft med sig sin kusin som tydligen hette James som Scarlett träffat några gånger tidigare men dock hade Lindsay aldrig sett honom tidigare. ”Hey!” Hälsade James och Lindsay nickade kort till svar. James hade ganska kort blont hår med en gammal ”gubbhatt” på huvudet, isblå ögon, hans kläder var ganska slitna tillskillnad från Lindsay som hade en nyinköpt röd klänning med vita prickar på. Hennes bruna hår satt i en stram hästsvans och ett rött band i samma mönster som i klänningen höll ihop hästsvansen med en rosett. James såg inte ut att komma från dem rikare delarna direkt som Lindsay gjorde. Hennes far var präst och hennes mor var hemmafru. Hon hade alltid levt i lyx men något sa henne att James har haft det svårt i livet och inte bara ekonomiskt.

 

Från den dagen hade Lindsays sommar förändrats drastiskt. Både Lindsay och James hade fattat tycke för varandra väldigt fort och de hade spenderat nästan varje dag tillsammans men de gick inte varsomhelst utan varje dag vid solnedgången hade de träffats vid trädet som då inte var lika stort och präktigt som det är idag.

 

”Hahaha, James! Sluta!” Skrattade Lindsay lyckligt samtidigt som James jagade runt henne i skogen. Tillslut fick James ett fast tag runt hennes midja och han svingade glatt runt henne i luften vilket fick Lindsay att skratta högt av lycka. Hennes rosa klänning fladdrade runt utav vinden. Lindsay hade nog aldrig i hela sitt liv skrattat så mycket som hon gjort dem stunderna hon spenderat tillsammans med James. Efter ett tag släpper James ner Lindsay på marken och dem kollar sig om. Alla träd i skogen var stora och präktiga men det fanns ett undantag. Där, mitt bland alla träden stod det ett litet svagt träd. De båda gick fram till trädet. James lyfte upp en av de svaga grenarna och den hängde lealöst i hans hand. James vände blicken från grenen och mötte Lindsays blick och med bara en blick visste de båda att dem var tvungna att ta hand om trädet och hjälpa det att bli starkt igen. ”Vad som än händer, kommer detta träd alltid föra oss samman!” Log James med kärlek i blicken. Han hade rätt, vad som än hände så skulle trädet föra dem samman.

 

Men tiderna blev svårare. Lindsays far fick reda på att hon träffade James och förbjöd henne att träffa honom, ett löfte hon aldrig skulle kunna hålla. Lindsay älskade ju James och James älskade ju Lindsay.

 

”James, vi kan inte träffas mer!” Suckar Lindsay högt. James kollar chockat på henne samtidigt som hans grepp om Lindsay blev hårdare. Han kunde inte ta in vad hon sagt. ”Vah?” Hans röst var bara en knappt hörbar viskning. ”Far har förbjudit mig att träffa dig, han skulle döda mig om han fick reda på att vi träffades nu!” Suckar hon och vänder ner blicken mot sina fötter där dem satt på marken med ryggarna mot trädets stam. ”Hey, kolla på mig!” James sätter sitt finger under Lindsays haka och vrider hennes huvud mot hans så han kunde kolla henne i ögonen när han pratar. ”Vi kommer lösa det, varje kväll vid midnatt möts vi här och du går hem innan dina föräldrar märker något! Trädet kommer alltid föra oss samman!” Säger han uppmuntrande och kysser Lindsays mjuka läppar. ”Du har rätt, trädet kommer föra oss samman!”

 

Varje kväll vid midnatt hade de träffat varandra men sommaren tog slut och Lindsay vågade inte ens tänka på vad som skulle hända när James återvänt hem. Han bodde flera mil ifrån Lindsay. Dock hade aldrig lyckats lösa problemet och Lindsay fick aldrig mer se James. Men hon var säker på att trädet skulle föra dem samman. Varje dag i nu 63 år har hon gått till trädet i hopp om att James skulle stå där med öppna armar. Hon har aldrig tappat hoppet, det är allt hon har kvar nu. Hennes hjärta tillhörde James och det skulle det alltid göra. Trots det hade hon gift sig med en man hennes far tyckte var mer passande och hon hade tre barn tillsammans med honom.

 

Lindsay ger ifrån sig en hög suck innan hon vänder sig om och är på väg att gå hem igen. Han skulle ändå inte dyka upp. ”Linds?” Rösten var välbekant för Lindsay, hon hade inte hört den på 63 år men den var precis som hon kom ihåg den, precis lika sammetslen. Hon vänder sig om och kollar chockat på personen som stod framför henne. Kunde det vara möjligt att det var James som stod framför henne, var det så att trädet faktiskt alltid skulle föra dem samman efter så många år? ”James?” Hon kollar frågandes på honom men han ler bara ett brett leende. Leendet var detsamma. Han hade inte förändrats mycket, han var fortfarande lika vacker. När det äntligen gått in för Lindsay att det verkligen var hennes James framför henne brast hon ut i ett brett leende. Det hade gått så många år, år av väntan och hopp och nu, efter så många år hade trädet fört dem samman, precis som James lovat henne. ”Jag har saknat dig!”




Denna novell är skriven av Sara, som även finns på http://myystoryaboutjb.blogg.se/


Kommentarer
Felizia säger:

Naaaw! :)

Skrivet: | Bloggadress: http://onlyfellie.blogg.se/

cicci säger:

jätte bra!! :D<3

Skrivet: |

Anonym säger:

Denna var ju inte lik The notebook alls -.-

Skrivet: |

Anonym säger:

Ååååhh vad jag saknar dina noveller....

Skrivet: |

rt säger:

åhhh börjar snart gråta :(

Vet du hur mycket jag saknar dina noveller?

Kollar varje morgon och kväll när jag sitter vid datorn och sen kommer på att du kanske inte kommer börja skriva igen :'(

Skrivet: |

Ditt namn:

Mail adress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Skriv din kommentar:

Komma ihåg dig?



Trackback