Edwina och jag bor tillsammans i en jätte fin trea precis i centrum. Pappa köpte den åt oss, då både han och mamma tyckte synd om oss som fick bo i den där lilla stugan på gården. Även om det var en fin stuga så saknar jag den inte, ibland kan jag sakna mina syskon som ständigt kom och störde, men ändå inte. Jag är på väg att bilda en egen familj, som jag måste ta hand om. Det är bara 2 veckor kvar tills vår lilla dotter är beräknad att komma till världen. Mamma och pappa hjälpte oss att renovera hela lägenheten precis så som vi ville ha det, och jag älskar det. Det är högt i tak, och stora fönster som gör att det kommer in mycket ljus i alla rum. Barnrummet är klart, och det tillhör verkligen en tjej. Adriana är nog mer överlycklig än någon annan i familjen, vilket gör allt mycket lättare, hon hinner växa till sig lite och sedan har vi en barnvakt som mer än gärna ställer upp.

”Liam, jag behöver din hjälp.” Att Edwina behövde hjälp var absolut inget undantag, speciellt inte under dem senaste månaderna. ”Kommer.” Hon stod i badrummet och försökte plocka upp tvätten som låg på golvet, vilket inte gick speciellt bra. Hennes mage är verkligen enorm, och jag är lite rädd att vi ska få tvillingar. Det var en sak vi frågade barnmorskan, för det är något vi verkligen vill veta, med tanke på att det är något som kan gå i familjen, men vi hade fått det svart på vitt att vi inte skulle få det. Men oron fanns fortfarande i kroppen. ”Kan du hjälpa mig att plocka in i tvättmaskinen.” Hon satte sig ned på toastolen och pustade ut i en lång suck. ”Gå och lägg dig, så kommer jag snart.” Hon gjorde som jag sa och gick ut från badrummet. När jag hade gjort klart allt gick jag ut i köket och tog med mig juiceförpackningen och två glas till sovrummet.

”Orkar du verkligen åka hem till mamma och pappa ikväll?” Edwina hade redan efter att vi berättat för hennes mormor och morfar att hon var gravid packat sina ägodelar och flyttat in till mig i stugan, dem blev helt knäckta och började prata om att dem inte hade uppfostrat henne ordentligt. Och att hon var helt värdelös, det tog hårt på henne. Varje dag kämpade jag med att hon skulle känna sig trygg i min närhet. ”Ja, jag vill inte missa din pappas underbara mat.” Det var absolut ingen hemlighet, att hon gillade pappas mat, vem gjorde inte egentligen? Vi låg kvar i sängen ett tag och bara höll om varandra. Jag älskar att ha henne i min famn, och jag älskar att smeka henne lugnt och försiktigt över magen. Det fick både henne och flickan i hennes mage lugn. Jag tror till och med att hon somnade, och vad jag förstår får hon inte speciellt mycket sömn på nätterna så jag lät henne sova, och krånglade mig ur sängen för att hoppa in i duschen, och plocka upp tvättmaskinen.

•

”Mamma, pappa vi är här.” Den första som kom ut i hallen och välkomnade oss var Adriana. Hon kastade sig i min famn och höll om mig så hårt hon kunde. ”Min älskade lillasyster.” Hon skrattade till, och det skrattet har man hårt i några år, då det absolut inte har ändrat sig. ”Hej Edwina.” Min syster är alltid lika trevlig, och välkomnar alltid Edwina när hon kommer. ”Hej Adriana, får man ingen kram?” Även om hennes mage var stor, och olyckligtvis i vägen så hindrar det inte henne från att kramas. Båda två slog armarna om varandra, men Adriana gjorde något jag inte sett tidigare. Hon pussade Edwina på magen. ”Kom ut nu lillevän, faster längtar efter dig.” Edwina sprack upp i ett brett leende och man såg på en gång att hennes ögon vattnades. Adriana lät oss ta av oss skona och hänga upp våra jackor i fred. ”Jag älskar din familj, dem är så underbara mot mig.” Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna, utan lät dem rinna. ”Gumman, du är en del av denna familj nu.”

Pappa stod i köket när vi kom in och han släppte allt han höll i och kramade om oss båda. ”Vad kul att ni ville komma.” Han kramade Edwina extra länge samtidigt som hon log. ”Det är alltid kul att komma hem till Liams familj.” Mamma kom inrusandes i köket med både Jana och Juni efter sig. Båda trollen hoppade på mig, och såg riktigt glada ut. ”Kom.” Juni drog med mig upp till hennes rum, som hon delar tillsammans med Jana. Hon visade mig sitt nya skrivbord som hon hade fått av mamma och pappa. Min gamla stuga hade dem gjort om till ett ställe för Adriana, dit hon kunde ta sina kompisar. En stor soffa och en TV. Ett riktigt ställe dem kunde hänga på. ”Har du saknat mig?” Jag lyfte upp Juni och var på väg ned för trappen med henne. ”Ja, det har jag. Det var ett tag sedan du var hemma.” Mina småsyskon säger fortfarande att detta är mitt hem, och till en viss del kan jag väl hålla med dem, men samtidigt har jag snart en egen familj.

”Hur mår du egentligen? Du ser helt slut ut.” Jag stannade utanför köket när jag hörde mamma prata med Edwina. ”Jag har konstant ont i mina fötter, och allt är bara jobbigt. Liam hjälper mig med allt, men det känns som att jag bara är elak emot honom när jag ber honom om saker.” Jag var tvungen att avbryta henne, så jag gick in och kramade om henne bakifrån, samt kysste henne på halsen. ”Jag hjälper dig med allt, jag kan till och med bära in dig på BB, om det skulle vara så.” Hon skrattade till en vända, för att sedan vända sitt huvud mot mig, och möta mina läppar. Både mamma och pappa aww:ade bakom oss, vilket fick oss att börja skratta. ”Vad flinar ni åt?” Pappa vände sig mot spisen igen, och mamma låtsades inte höra. ”Hey, jag fråga er en fråga? Jag kan nästan sätta pengar på att ni var värre när ni var i vår ålder.” Både mamma och pappa frös till is på plats, vilket fick mig att flina stort samt skratta. ”Haha, jag fick er. Ska fråga både mormor och farmor sen, hur det egentligen låg till.” Mamma tittade på mig, med osäkerhet i blicken. ”Gör inte det är du snäll.”

”Ungar, det är mat.” Att mamma inte behövde skrika högre var konstigt, med tanke på att både tv och stereon stod på högsta i vardagsrummet. Alla barnen kom springandes tillsammans in i köket, och som ni kanske vet är vi inte några syskon. Adriana kom in med Jamie i släptåg, och sedan Jana och Juni. Maten som serverades var pappas egen gryta, han vägrar tala om vad han har i den, mer än fläskfilé. Men jag äter med glädje, för den är sjukt god. Alla hade satt sig ned vid bordet och som vanligt i vår familj tar vi varandras händer och ber en bordsbön, någonting jag absolut inte har något emot. Edwina är van vid det, och verkar inte heller tycka illa om det. ”Varsågoda.” Mamma sträckte sig efter salladen och la upp det på alla mina syskons tallrikar, och den enda som protesterar över det är Juni, hon hatar det, enligt henne. ”Det luktar jätte gott, Justin.” Edwina fick min pappa att le, ett brett leende man ofta ser på hans läppar. ”Hoppas det smakar lika bra.” Vi alla började äta under tystnad, en tystnad som sällan finns under detta tak. Det var behagligt att veta att alla faktiskt njöt av maten. ”Det var jätte gott pappa.”

Efter maten sprang alla mina små troll iväg, antingen till sina rum eller till vardagsrummet. Jag älskar att min mamma och pappa har skaffat så många barn, och jag känner mig absolut inte utanför just för att Justin egentligen inte är min riktiga pappa, det är han som har funnits där för mig, och det är allt som räknas. Edwina satt kvar i köket och höll mamma sällskap när hon plockade undan allt, både jag och pappa frågade om hon ville ha hjälp, men hon tackade nej. Och då tänker jag inte tjata. Jag gick med pappa in till hans spelrum där vi slog oss ned i soffan och la upp fötterna på bordet. Hade mamma sett oss hade hon blivit helt galen, så därför passar vi på när hon inte ser. ”Du får en öl om du inte skvallrar till Clar.” Han viftade med en flaska, och jag nickade. Ibland kan han och jag ta oss en öl tillsammans, och mamma vet fortfarande inget. ”Hur känns allt nu då? Du ska bli pappa.” Han slog mig löst på axeln och log. ”Det känns.. konstigt om jag ska vara ärlig. Hur reagerade du när mamma berättade att hon väntade Adriana?” Det såg ut som att jag ställde honom mot väggen, och det var absolut inte meningen, jag ville bara veta hur han kände sig då. ”Jag blev ställd. Jag betedde mig illa mot Clar då, mitt beteende ändrade sig och jag var nästan elak mot henne. Men jag ångrar absolut inte att vi behöll henne, absolut inte.” Jag tror att det satt långt inne i honom, då han vred och vände på sig i soffan. ”Jag älskar dig pappa.” Jag bytte ämne, vilket gav honom ett leende på läpparna. ”Jag älskar dig min son.”

•

Veckor hade passerat och tiden för vår flickas födsel hade gått ut med två dagar. Edwina hade fått sammandragningar under dagen, men vattnet hade inte gått. Vilket gjorde henne frustrerad, hon hade ont och vankade fram och tillbaka runt sängen så gott hon kunde. ”Baby, ska vi gå och lägga oss, eller ska vi föda barn?” Hon tittade frustrerande på mig, och suckade. ”Du förstår inte hur ont jag har.” Klockan hade sedan länge passerat midnatt och jag började oroa mig så det räckte. ”Vi lägger oss och sover.” Hon la sig ned under täcket och jag placerade mig bakom för att sedan lägga armen om henne. Det hann inte gå mer än 5 minuter fören hon reste sig käpprätt upp i sängen. ”Jag ångrar mig, vi ska föda barn. Vattnet gick.” Allt var redan färdig packat så det var bara att klä på sig och greppa skötväskan. Jag fick hjälpa henne ut till bilen, vilket gick ganska smidigt. Bilresan till sjukhuset var inte så farligt, hon andades lugnt och stilla, och försökte hela tiden koncentrera sig på just andningen. ”Allt kommer gå bra, jag är med dig hela tiden.” Mamma har berättat om sina förlossningar, inte för Edwina, men för mig. Så jag förstår lite bättre om vad det är en kvinna går igenom. Även om jag aldrig kommer förstå det helt.

När vi kom in på BB tog barnmorskan emot oss och visade oss till vårt rum. Hon kopplade in någonting kring magen på Edwina, för att kolla hennes sammandragningar, då hon inte hade öppnat sig mer än 5 cm. Jag satt på en stol bredvid henne samtidigt som hon pustade och stönade, samt vred och vände på sig så mycket det bara gick. ”Jag klarar inte det här.” Jag strök henne över pannan och kysste henne på kinden. ”Jag finns här, kom ihåg och andas.” Jag plockade upp min mobil och skickade ett sms till pappa. ”Hej, vi befinner oss på BB, så ni kan nog räkna med att bli farmor och farfar inom en snar framtid. Hör av mig senare.” Jag vet att klockan var mitt i natten, men dem ville veta så därför skickade jag ett sms, och inte ringde så jag väckte alla. Konstigt nog fick jag ett svar strax efter. ”Gud vad roligt, hälsa Edwina från oss att allt kommer gå bra. Lycka till. Och vi kan inte vänta på att få se henne.”

Flera timmar gick, och det kändes som att inget hände, mer än att Edwina ville ge upp allt. Hon ville inte föda barnet mer, allt gjorde ont och om jag ska vara ärlig gjorde det ont att se henne. Jag ville göra så mycket, men kunde inte, jag visste inte vad. Allt jag gjorde var att sitta på stolen bredvid henne, med våra fingrar sammanflätade, samt strök hennes handrygg med min tumme. Det knackade till på dörren och in kom Emelie, vår barnmorska. ”Hur går det?” Hon strök Edwina över pannan och kollade på maskinen som stod bredvid. ”Det är jobbigt som fan, det gör ont.” Emelie kollade hur mycket hon hade öppnat sig, och sprang sedan ut därifrån, men kom tillbaka med några fler människor strax efter. ”Du har öppnat dig helt, vi ska göra dig klar för att krysta när sammandragningarna kommer.” Jag såg hur skräckslagen Edwina såg ut. Visst skrämde det mig med, men jag kunde inte sluta längta efter att jag hade lilltjejen i min famn. Emelie gav Edwina en epidralspruta, som skulle hjälpa henne under förlossningen.

”Halva huvudet är ute nu, om du tar i nästa sammandragning ska det nog vara ute helt, och då är det klart.” Edwina var helt svettig och skrek över smärtan, men hon tog sig några djupa andetag för att välkomna nästa sammandragning, och krystade på för livet. Ett bäbisskrik ekade i hela rummet och jag kände hur Edwina släppte greppet om min hand. ”Vi klarade det, jag älskar dig.” Jag kysste henne i pannan och på läpparna. Emelie la den lilla tjejen på Edwinas bröst, och jag kunde se hur tårar rann ned för hennes ögon, vilket gjorde att jag också började gråta. Hon hade helt klart fått Edwinas hår, mörkt och mycket. Klockan var närmare 8 på morgonen, så det hade tagit nästan 7 timmar från det att vi kom in, till att hon kom ut.

•

Mamma, pappa och Adriana kom när klockan var runt 10, då vi hade fått sovit i en timme typ, efter att alla prover och sådant var gjort. Alla andra mina syskon var i skolan, men Adriana hade tjatat sig till att få följa med, så tillslut hade mamma gett sig. Både jag och Edwina satt upp i sängen med lillflickan i famnen. Jag har aldrig upplevt mamma och dotter kärlek på så nära håll, eller att det berörde mig så mycket. ”Jag älskar er så mycket.” Edwina kysste mig intensivt, och bara den kyssen kunde beskriva hur mycket hon älskade mig. ”Kan du ta henne, jag måste gå på toa.” Hon gav mig min egen dotter, och jag satte mig i fåtöljen bredvid sängen, för att bara kolla på henne. Det knackade på dörren och min familj kom in. ”Grattis min lilla pojke.” Mamma kramade om mig för att sedan låta pappa göra likadant. ”Tackar.” Mammas tårar är inget jag inte sett förut, men när dem kom nu såg man att det var av glädje. Adriana var snabbt framme vid mig.

”Vad ska hon heta?” Pappa var den första att fråga, och helt ärligt har ingen frågat det tidigare. Vilket har gett både mig och Edwina rum för att diskutera det själva. ”Esmeralda Adriana Bieber.” Adriana tittade på mig med ett brett leende på läpparna. ”Ska hon heta som jag?” Edwina nickade mot henne och dem kramade om varandra. ”Vilket fint namn.” Mamma satt bredvid pappa i soffan som fanns i rummet och tittade ned på Esmeralda. Jag såg hur glada dem var, och det såg nästan ut som att båda två saknade en bebis, vilket jag absolut inte hoppas, då jag inte känner för fler syskon. Adriana plockade fram en nalle, som var minst lika stor som Esmeralda, och la den bredvid henne. ”Den är till dig, ditt lilla troll.” Hon pussade henne på pannan och smekte henne över kinden. ”Faster älskar dig.” Min lillasyster är liten, men hon är så gammal i huvudet, hon vet hur man beter sig, och hon gör det.

Efter någon timme på sjukhuset fick vi äntligen lämna det och åka hem, till vår fasta boning. Det kändes så skönt att kliva in innanför dörren hemma, tillsammans med en liten flicka som så lugnt låg och sov i bilbarnstolen. ”Home sweet home.” Edwina kastade sig raklång i soffan i vardagsrummet, och jag gjorde henne sällskap strax efter. ”Vet du hur stolt jag är över dig?” Hon tittade på mig precis som att jag vore galen. ”Nej, varför?” Jag vände blicken mot Esmeralda, som fortfarande sov djupt. ”Tror du att jag hade klarat det där utan dig, tror du helt fel.” Hon kysste mina läppar och drog sina naglar löst i nacken på mig, så att håret reste sig. ”Jag älskar dig, så sjukt mycket.”

Edwina valde att inte amma Esmeralda, så hon fick tabletter på BB som gjorde att hon inte skulle behöva pumpa ur sina bröst på all mjölk, och vi gav henne matersättning istället. Det var mycket för att båda två skulle kunna gå upp med henne på natten och inte bara Edwina. Vilket jag tror är ganska bra, just för Edwina, då hon inte hade fått sovit speciellt mycket under graviditeten. Vi flyttade in oss i sängen och la ned Esmeralda på överkastet, tillsammans satt vi tätt omslingrade och bara tittade på henne. Hon rörde sig lite i sömnen, vilket fick oss båda att le. Om jag ska vara ärlig, hade jag kunnat ligga där i timmar och kollat på henne. Hur hennes kinder var formade, precis som mina när jag var liten, eller Edwinas ögon, mörka och kärleksfulla. Hon hade även fått Edwinas läppar, precis lika i formen, och dem kommer troligen bli lika fylliga.

”Jag är så glad att du har din familj, att dem finns bakom dig.” Jag kunde höra på henne att hon var ledsen, och jag tror att det har mycket att göra med att hon inte har någon mamma eller pappa. ”Hur många gånger ska jag behöva säga att det är din familj också?” Hon tittade på mig, med glittrande ögon, och en tår som lämnade det ena och gled ned över kinden. ”Jag saknar min mamma och pappa så fruktansvärt mycket. Även om jag aldrig fick chansen att träffa min mamma. Du ska vara glad som har dina.” En lätt suck slank ur min mun och jag kysste henne på hjässan. ”Jag kommer alltid finnas här, jag lämnar dig aldrig. Titta vad vi har gjort tillsammans. Hon är vår, vi har en egen familj, och jag kommer aldrig någonsin lämna den, mot något.” Hon torkade sina tårar och pressade samman våra läppar. Esmeralda vaknade till och gnydde lite, samt började spreta med fingrarna. ”Hon är nog hungrig.”

•

”Vart är det lilla underverket någonstans?” Hela min familj stormade in genom dörren, och inte bara mamma, pappa och mina syskon, utan mormor, farmor, och pappas farmor och farfar. Hela lyan blev full i folk, och dem hade med sig en stor tårta samt massa olika paket. ”Hon sover.” Svarade jag till mormor, som var helt hyper. Edwina stod i duschen när alla kom, så hon fick en smärre chock när hon kom ut, och såg alla samlade i vardagsrummet. ”Min lilla plutt, du har blivit pappa.” Mamma kramade om mig, och jag kände mig som liten igen. Pappa hade med sig en tidning åt mig, som jag genast slog upp. Egentligen hatar jag precis lika mycket som han att vara med i tidningen, men jag kunde inte undgå att läsa vad dem hade skrivit om oss denna gång.

”Justin Bieber har gått och blivit farfar. Hans son Liam, har tillsammans med sin vackra flickvän fått en dotter, ännu oklart vad hon ska heta. Det känns lite konstigt, jag menar, det var ju typ igår Justin stod på scenen för första gången och gjorde ett framträdande till One Time. Nu är han farfar, jag tror han kommer klara det jobbet lika bra som han klarar allt annat. Men nog om honom, vi ska fokusera oss på Liam. Han är 17 år, och fick sin dotter igår. Han och Edwina såg verkligen lyckliga ut när dem tillsammans hand i hand lämnade sjukhuset, med en bilbarnstol i handen. Vi kan inget annat än gratulera dem, och jag tvivlar absolut inte på att han kommer bli en minst sagt lika bra pappa som Justin har varit åt både honom, Adriana 13, Jamie 7, Juni och Jana 5 år. Bieber familjen växer, och vi kan väl bara hoppats att någon av barnen har samma talang som Justin himself.”

Suprise, hoppas ni gillade denna lilla novell. Det var många av er som ville veta hur allt blev mellan Liam och Edwina, samt deras barn, så här har ni en liten kort novell om deras lilla liv tillsammans. :) ♥ Jag vet att jag har varit frånvarande, men har noll inspiration.

Det var ingen som var intresserad av förslaget jag kom med igår, om ni har missat det, så är det inlägget under detta. :)