Både Liam och Justin har betett sig konstigt mot mig. Eller inte mot mig specifikt, men överhuvudtaget, och det stör mig en aning. Dem utbyter blickar med varandra som jag inte kan tyda, jag är inte så säker på att jag vill heller. Men jag vill gärna veta vad som händer under mitt tak. Jag tror inte att det är någon annan runt oss som ser eller märker någon skillnad, men det är min son vi pratar om. ”Mamma, kan du fläta mitt hår, det är lite svårt att göra det själv.” Adriana kom in i badrummet där jag stod och plattade håret. ”Självklart gumman.” Att hon kunde växa så mycket under en natt är omöjligt, då jag inte är en dag äldre än 25. Det var ungefär så min mamma alltid sa när jag var i Adrianas ålder. Man blir inte äldre än vad man gör sig till. ”Vill du ha en eller två flätor?” Hon skakade på huvudet och satte sig på pallen. ”Jag vill ha en sån du gjorde förut. Den som var så svår.” Det kunde man ju ge sig sjutton på att hon ville. ”Ska bli.”

När jag fick reda på att jag var gravid igen, med tvillingar dessutom, blev jag rädd. Livrädd, faktiskt. Justin fanns vid min sida hela tiden, han kunde ligga på kvällarna och sjunga för mig, även om han själv var jätte trött. Han strök mig över magen så ofta han fick chansen, och han drog alltid fingrarna igenom mitt hår innan han kysste mina läppar ömt. Den graviditeten är faktiskt den lättaste jag har gått igenom, även om dem var två stycken. Jag födde på vanlig väg, och dem var friska som nötkärnor när dem kom ut. ”Gumman. Vad tänker du på?” Justin hade smugit sig upp bakom mig där jag fortfarande stod framför spegeln, men sminkade mig. ”Tillbakablickar bara.” Han drog sina fingrar genom sitt hår, på det där sexiga sättet, bara han kan. ”Vi behöver prata, med Liam. Så jag kör alla barn till pappa, förutom Adriana som ville till Ryan och Alessa.” Med dem orden kysste han mig på kinden och lämnade badrummet.

”Jag hittade dagboken för inte så längesedan, det är över 7 år sedan som jag skrev i den sist. Jag har aldrig riktigt behövt den på samma sätt som när jag var mindre, just för att jag alltid ventilerar mig med Justin, oavsett om det handlar om honom. Han är min man, och han har rätt att veta mina innersta tankar om honom. Vi har faktiskt inte bråkat en enda gång på dessa 7 år, och det finns ingen människa som kommer förstå hur sjukt jävla skönt det är. Vi är nog klara med det, för alltid, hoppas jag. Varje gång jag ser honom får jag fjärilar i magen, och dem är vilda. Så ni kan ju själva räkna ut hur lugnt det är i min mage, med tanke på att jag bor med honom.

Egentligen skulle jag inte skriva i boken, utan jag skulle läsa mitt gamla, men jag kände för att skriva några få rader. Justin drog precis igen dörren, då han ska köra dem till Jeremy. Det fanns tydligen saker vi skulle prata med Liam om, eller om det var tvärt om. Frågan är ju bara vad han har gjort nu då. Justin lät faktiskt ganska allvarlig när han sa det, även om det inte var meningen. Jag vet inte, jag ska inte säga något egentligen. För jag vet inte vad som är på gång mellan dem två, jag får snart veta det.”

”Mamma, vart är alla?” Liam stod i dörren till vårt sovrum. Jag slog med handen bredvid mig, och han förstod att han skulle sätta sig ned. ”Justin kör dina syskon till Jeremy.” Han stelnade till när jag sa Jeremys namn, vilket jag kan förstå, så säkert alla tankar kom upp om Jazzy. ”Får jag fråga dig en sak?” Han tittade på mig och nickade lite smått. ”Vad hände egentligen mellan dig och Jazzy?” Han la sig raklång bakåt i sängen med händerna för ansiktet, och suckade högt. ”Ni var ju bästa vänner, och ni pratar ni knappt med varandra.” Han svarade inte, så jag fortsatte lite smått. ”Jag trodde vi skulle bli mer än bästa vänner. Men hon slutade höra av sig, och blev tillsammans med han, Mike. Eller vad han heter.” Han lät ledsen, precis som att han önska annat. ”Du har en fin tjej du med. Jag gillar henne.” Ett leende spred sig över hans läppar, och han gav mig en kram. ”Hon gillar dig med.”

•

”Mamma och pappa, kan ni komma?” Både jag och Justin stod i köket och höll på med kaffe när Liam ropade på oss. Av det jag såg på Justin, så visste han redan om vad det var som skulle hände. ”Kommer.” Vi tog med oss varsin kaffekopp och gick ut till både Liam och Edwina som satt i soffan. Liam tittade på Justin som nickade lite diskret åt honom. ”Kan du lova mig att inte bli arg mamma, snälla.” Liams röst lät osäker, och Edwina ville inte titta upp och möta varken min eller Justins röst. ”Beror på vad det är som har hänt.” Jag drack några klunkar av mitt kaffe, och ställde sedan ned koppen på bordet, och lutade mig tillbaka i fåtöljen jag satt i. Liam satt framåt lutade i soffan med knäppta händer i knä. ”Edwina är med barn, men lugna ned dig, vi vet inte vad vi ska göra.” Hela meningen var egentligen utan punkter, och han sa den så fort, troligen för att jag inte skulle hinna reagera innan han fick allt sagt. Hela jag stelnade till. Jag förstod inte hur Justin kunde sitta helt stilla, även om han visste om det. Nog för att jag var 15 när jag fick Liam, men ändå. Var det verkligen det här jag ville mitt 17 åriga barn? Var det på detta sätt jag hade uppfostrat honom. Utan att ens säga något reste jag mig upp och gick ut på altanen.

Jag vet inte hur länge jag satt där ute, men jag fick mig en tanke ställare när jag själv tänkte tillbaka på tiden då jag fick Liam. Jag kan faktiskt sätta mig in i Edwinas situation, jag kan förstå alla tankar som strömmar sig igenom hennes huvud, och alla obesvarade frågor som hennes hjärnspöken som bråkar med varandra om vad som är rätt och fel. Jag gick in tillbaka till dem där Liam satt med armarna om Edwina som grät. ”Förlåt att jag gick. Jag vet inte vad som flög i mig.” Liam tittade argt på mig, och det fick han göra. Jag hade gjort fel. ”Kan ni två gå ut.” Jag kollade på både Liam och Justin, och utan att fråga varför, reste dem på sig, men Liam kysste Edwina innan dem lämnade vardagsrummet. Jag satte mig ned bredvid henne, och drog in henne i min famn. Hon fortsatte gråta en skvätt, tills hon lugnade ned sig och satte sig upp. ”Mormor och morfar kan inte få veta något. Jag vet inte vad jag ska göra, eller vi.” Jag hade inget svar på det där, jag hade min mamma som stöttade mig genom allt. ”Jag kommer finnas här. Vill ni ha kvar barnet, kommer jag bli farmor, och jag kommer älska det barnet, precis som att det vore mitt eget.” Hon la sina armar om mig, och kramade mig hårt. ”Tack. Verkligen.”

Hon lämnade rummet och Justin kom tillbaka och satte sig bredvid, och drog in mig i sin famn. ”Vad sa du till henne?” Han viskade precis vid halsen på mig, innan han tryckte sina läppar mot min hud, och kysste mig i nacken. ”Att jag kommer stå bakom deras beslut. Jag har själv varit där.” Han höll om mig med båda sina armar och tryckte mig, om det ens var möjligt ännu närmare sig. ”Sa du något till Liam?” Jag kände hur han nickade bakom mig. ”Precis samma sak som du.” Vi satt länge där, och bara höll om varandra. Liam och Edwina befann sig i köket, och jag har ingen aning om vad dem pratade om. Hur dem resonerade, eller hur dem tänkte. När Liam kom tillbaka in i vardagsrummet hade han ett milt leende på läpparna, men jag vet inte varför. Om dem hade kommit fram till något, eller vad nu det där leendet kom ifrån. Han satte sig ned där jag tidigare hade suttit. ”Jag hoppas ni ställer upp på oss, för allvarligt, vi kommer inte klara oss utan er hjälp. Vi vill ha kvar barnet, men ah. Hjälper ni oss?” Det är sällan jag ser min son med tårar i ögonen, men där och då, var ett av tillfällena. Edwina kom ut till oss igen, och satte sig i knä på Liam. ”Självklart, vi hjälper er.” ”Tack, farmor och farfar.”

Nu är denna resa över. :'( Och nu helt ärligt sitter jag med tårar i ögonen, det känns jobbigt, hårt. Jag har inga barn, men jag tror det är såhär det känns att lämna bort sitt barn. =/