”Adriana, vi är hemma.” Erica hade valt att tillbringa tiden hemma hos oss tillsammans med Adriana då vi var borta, och det kan man väl kanske förstå då hon annars hade fått varit på ett hotellrum, och det hade nog inte Adriana gillat. ”MAMMA, PAPPA.” Hon kom springandes med armarna rakt ut, hon kastade sig i famnen på mig då jag satt på huk. ”Gud vad jag har saknat dig.” Hon höll om mig så hårt att hon troligen var rädd att jag skulle försvinna om hon släppte. Erica kom ut i hallen och kramade om sin dotter, men Adriana ville inte släppa, så jag bar upp henne i min famn, och lät henne sitta på min höft. ”Har ni haft det bra?” Erica hjälpte oss in med väskorna, och när vi kom in i vardagsrummet kunde vi skymta Clarissas brudklänning. Jag drog in henne i min famn och kysste henne på kinden. ”Jag älskar dig.” Viskade hon mot mina läppar, innan hon följde efter sin mamma in i köket. ”Jodå, det har vi. Han tog mig till paradiset.” Hon tittade på mig, och log. ”Du har en fin solbränna. Man kanske skulle ta sig en vecka till solen.” Erica var lite blek mot Clar så det var lite kul att se det. ”Vill du ringa farmor?” Adriana tog min mobil, och konstigt nog kunde hon till och med min kod, för att komma in. ”Varför har du mammas födelsedag som lås?” Jag rufsade till henne i håret. ”För utan henne hade jag inte haft dig.” Hon sprang iväg och jag hörde att hon började prata med mamma.

Clarissa stod lutad över köksön med ryggen mot mig, så jag smög fram och lät mina händer smyga sig in under hennes linne, vilket fick henne att rycka till. ”Shit vad du skräms. Gör aldrig mer sådär.” Hon tog sig för hjärtat och pustade ut, men jag lät mina händer vandra upp över hennes mage. ”Ge dig, mamma är här.” Hon viskade tyst för att Erica, som stod med ryggen mot oss inte skulle höra. ”Vad? Hon vet väl själv hur det var i den här åldern.” Clar började skratta, vilket fick Erica att vända sig om. ”Undra om inte ni var borta lite för lite.. Det ser ut som att ni skulle behöva lite ensam tid.” Hon lämnade köket, vilket gav mig ett tillfälle att vända Clar om, och pressa henne mot bänken, och kyssa hennes läppar. ”Farmor kommer snart.” Adriana stod i dörren, så vi släppte varandra, och vände oss om för att kolla mot henne. Jag suckade, vilket fick Clar att le. ”Då ska jag ge igen.” Jag tvivlade absolut inte på att hon skulle göra något som fick mamma att reagera. Det är lite av vår hobby gentemot varandra, hon försöker alltid få min mamma att kasta ur sig någon spydig kommentar, då jag försöker få hennes mamma göra likadant. Jag har ingen aning varför det är så spännande, men det är väl antagligen det där förbjudna, att man inte ska visa mamma och pappa vad man gör när dem inte ser.

•

”Liam och Jazzy, det är mat.” Alla hade kommit hem, så alla musketörer var samlade plus några till. Pappa hade kommit, och tog med sig Jazzy. Erica hade stått framför spisen i stort sett hela dagen, för något stor kok. Det luktade fruktansvärt gott när vi klev innanför dörren, så jag tvivlade inte på att det skulle smaka minst lika gott. Liam och Jazzy kom springandes, och båda två roffade åt sig en tallrik var. ”Vad gott det luktar mormor.” Erica ställde fram en stor sallad på bordet och rufsade till Liam i håret. ”Tack. Hoppas det smakar likadant.” Jag satt vid bordet med Jamie i knä. Clarissa satte sig ned bredvid mig när hon hade tagit mat, och så tog hon Jamie och satte honom i son stol, bredvid min mamma och hennes mamma. Dem fick ta hand om honom under middagen. När alla hade satt sig till bords började vi under tystnad att äta, men pappa var den första att bryta den. ”Har ni haft det bra?” Både jag och Clar kollade på varandra, och pappa suckade högt. ”Tack, vill inte veta.” Liam kollade på honom med fundersam blick. ”Vad?” Jag höll på att svälja hela gaffeln, och saken blev inte bättre av att Clarissa placerade sin hand på mitt lår. ”Det är ingenting för små öron.” Liam suckade och pappa räddade mig, men han såg inte speciellt glad ut, vilket fick mig att börja skratta. Handen som hon tidigare hade haft helt stilla började röra på sig, så allt blev så mycket jobbigare för mig.

När vi alla hade ätit klart och plockat undan allt, placerade vi oss i vardagsrummet. Erica kom ut från mitt spelrum med ett album i handen, ett jag aldrig sett förut. ”Vad är det där?” Clar pekade på det jag tidigare hade funderat över. ”En sen bröllopspresent till er.” Hon sträckte albumet till mig och Clar satte sig ned bredvid mig. På framsidan var det en stor bild på oss när vi stod utanför kyrkan. Vi såg så lyckliga ut, det var nästan så att våra ögon var formade till hjärtan. Clar drog sina fingrar över framsidan. Jag vek undan den sidan och fick syn på den andra, Liams födelseband tillsammans med Clarissas. Under dem hade Erica skrivit hennes känslor kring just det. ”När du Clarissa kom hem och berättade att du var gravid steg paniken i mig. Men tillsammans tog vi oss igenom det, och jag har ett underbart barnbarn.” Clar torkade sina tårar och tittade på mig. Jag kysste henne på näsan, vilket gjorde att hon fick ett litet leende på läpparna. Vi fortsatte bläddra i albumet och kom fram till banden som tillhörde Adriana och Clar. Alla känslor från den perioden kom tillbaka, hur jag behandlade Clarissa. Utan att tänka mig för slog jag ihop albumet och rusade upp till sovrummet. Jag kunde höra hur dem flesta drog efter andan och hur Adriana frågade vad som hände. Allt jag kunde känna var ånger, hade jag behandlat Clarissa rätt, hade hon inte känt sig stressad över allt, och Theo kanske hade överlevt.

Jag förstod inte vad det var som hände med Justin, men jag såg på honom att han behövde vara själv. Adriana kröp upp i mitt knä. ”Vad var det med pappa?” Både mamma och Pattie satt och tittade mot trappan där han tidigare hade sprungit. ”Jag vet inte gumman.” Hon tittade nästan argt på mig. ”Men gå efter då!” Jag gjorde som hon sa och hon kröp över till Jeremys knä istället. Jag gick upp mot sovrummet med albumet i handen. ”Baby, vad är det? Vad hände?” Han grät där han låg i sängen med ryggen mot mig. Jag kände mig så fruktansvärt hjälplös. Jag la mig ned bakom, och strök honom över ryggen, försökte trösta honom, även om jag inte visste vad felet var. ”Kan du förlåta mig?” Jag förstod inte ett smack av det han ville ha sagt, men jag hade mina aningar om att han även skulle få mig att gråta. ”Varför skulle jag det, eller, vad är det du har gjort som gör att jag måste förlåta dig?” Han snyftade till några gånger innan han vände sig mot mig. ”Vad är det jag ska förlåta?” Han kunde inte ens se mig i ögonen, och frustationen började stiga i min kropp. Jag reste mig hastigt upp från sängen och gick med bestämda steg mot badrummet. ”Gifte jag mig med dig, för att vi skulle bråka ännu mer?” Jag nästan skrek innan jag smällde igen dörren, och låste. Det händer inte ofta att vi låser längre, men nu behövde jag verkligen egen tid. Jag kunde ändå se hur hastigt han reagerade, på mina ord, hur hårt dem tog på honom.

Jag lät mina kläder falla till golvet, och jag drog ut min hårsnodd från håret, och lät det falla likt ett vattenfall över ryggen. Jag ställde mig direkt under duschens munstycke och struntade helt och hållet i om det var kallt eller varmt vatten som skulle forsa över mig först. Som tur var, var det inte iskallt, men heller inte lika varmt som jag brukar ha. ”Clarissa öppna.” Jag hade inte hört att någon stod utanför, eller ens försökt ta sig in, men när jag hörde frustationen i Justins röst, kunde jag förstå att han hade försökt att fånga min uppmärksamhet ett tag. ”Kan man få duscha ifred eller?” Min irritation hade inte runnit av mig, sådär som den brukade göra. ”Baby, jag vill inte bråka. Vi har precis kommit hem från vår bröllopsresa…” ”Men säg det till dig själv, jag frågade dig flera gånger vad fan du svamlade om. Skyll dig själv, nu har du gjort mig arg, OCH ledsen. Hoppas du är nöjd.” Jag älskar att vi har en stereo inne på badrummet, den är perfekt i sådana tillfällen, när någon står och är dryg utanför, då är det bara att slå på den, och låta musiken strömma ut i högtalarna som är placerade i varje hörn i badrummet.

Jag vet inte vad som hände, men när jag hade klivit ut ur duschen och fått tag i en handduk bröt jag ihop. Tårarna bara rann, och det kändes precis som att livet rann igenom mina händer. Allt jag en gång i livet haft placerat där försvann mellan fingrarna. Jag kunde höra hur Justin ryckte i handtaget, hur han i panik skrek efter hjälp. Jag satt på badrumsgolvet lutad mot väggen, och med ansiktet djupt försjunket i mina händer. Helt plötsligt rycktes dörren upp, och jag kände hur någon kastade sig ned bredvid mig och drog in mig i sin famn. Jag kände genast igen doften som omslöt mina lungor, och det är en doft jag varken kan eller är villig att leva utan. ”Gumman, vad hände?” På samma sätt som jag tidigare hade frågat honom vad som hände, frågade han mig. Och även om jag ville svara, kunde jag inte. Jag fick inte fram ett enda ord, jag bara grät. Han bar upp mig i sin famn, och ut från badrummet för att sedan lägga mig ned i sängen. Adriana och Liam ställde sig bredvid sängen med skräck i blicken. ”Mamma, vad är det?” Jag skakade bara på huvudet. ”Pattie, kan du ta med dig dem ut, jag behöver prata med Justin.” Jag blev själv rädd över allvaret som fanns i min röst, så jag kunde bara tänka mig hur Justin tog det. Hon gjorde däremot som jag sa, men Adriana stretade emot en del, då hon ville veta vad det var med mig.

Justin kom ut från vår garderob med underkläder åt mig. Han la dem bredvid mig och satte sig sedan i sängen. Det kändes som en mild panik attack, jag har fått mycket värre, men det kändes ändå som att detta var den sista, den fick till och med Justin att vakna till. ”Älskling?” Han försökte sig fram lite smått, och jag hörde att han var osäker på rösten, troligen nervös över hur jag skulle reagera gentemot honom. Jag satte mig upp försiktigt för att dra på mig trosorna som låg bredvid mig, ett par limegröna i spets. Jag vet att det är ett av dem som Justin älskar att jag har på mig, han säger att det är en vacker kontrast mot min solbrända hy. ”Ja. Vi behöver prata. Så du kan väl börja berätta vad det var som hände.” Han satte sig ned i sängen, och jag reste på mig, för att sätta på mig min bh, samt hämta kläder. När jag kom tillbaka ut i sovrummet satt han med ryggen mot sänggaveln, men han kollade intensivt på mig, och sträckte ut sina händer. Utan att tveka kröp jag in i hans famn, och lät mig omsvepas av hans underbara värme och trygghet. ”Jag fick panik när jag såg Adrianas födelseband, och insåg att Theo inte är med oss idag på grund av mina handlingar.” Jag stelnade till, det var nästan så att mina blodfyllda ådror frös till is. Att bara höra honom ta på sig skulden gjorde ont. ”Schyy, säg inte så. Det är inte ditt fel…” Han avbröt mig. ”Det är det visst. Hade jag funnits vid din sida, behandlat dig med den respekten du förtjänar, och framför allt, insett att det var dig jag älskade och ville leva mitt liv med då, hade det aldrig hänt. Du hade inte behövt känna dig stressad över att behöva ta hand om dem själv, jag hade funnits vid din sida, gett dig kärlek, lugn och ro.” Han tog allt så lugnt, hans röst var som sammets, och jag blev kär i honom på nytt.

Jag låg i hans famn, med hans armar om min kropp. Allt jag behövde var att få känna och höra hans hjärtslag, det var det som fick mig lugn igen. Samt hur han sakta, nästan som att jag vore ömtålig, strök mig över ryggen, och kysste min hjässa då och då. ”Jag kan inte leva ett liv utan dig. Det finns inte ens på kartan, men när du började svamla om att jag skulle förlåta dig och grejer, trodde jag du hade gjort något. Du var nära på att ge mig en hjärtinfarkt. Jag trodde du i stort sett hade gett dig fan på att lämna mig, en vecka efter att jag gift mig med dig.” Han ryckte till under mig när jag sa det sista. ”Jag kommer aldrig lämna dig, aldrig. Det finns inte ens på kartan att jag går från detta liv tillsammans med dig, till ingenting.” Tillsammans låg vi där i sängen, vi sa inget till varandra. Tillslut knackade det på dörren och den sköts upp. Adriana stod i dörren med tårar i ögonen. ”Men lilla gumman, vad är det som har hänt?” Hon gick sakta mot sängen samtidigt som jag satte mig upp i famnen på Justin. Hon kröp upp mot mig och in i min famn, utan att säga något. ”Bråkar ni?” Jag såg på Justin att han inte gillade vad hon sa, hon är hans prinsessa, och allt hon gör påverkar honom på ett sätt jag aldrig kommer förstå. ”Nej gumman, det gör vi inte. Vi pratade bara.” Jag kunde känna hur hon slappnade av, och höll i mig hårdare.

•

Flera månader gick, och vintern kom, det var faktiskt nyårsafton, och vi hade inget vi skulle göra. Barnen ville bara vara hemma och ta det lugnt, så vi höll med dem. Vi ville ringa in det nya året med alla våra barn, inte ens våra föräldrar fick vara med, utan det var bara jag och Justin, tillsammans med våra tre musketörer. Adriana var ute på gården och lekte i snön, och av bara farten då jag gick förbi ena fönstret fick jag se att hon inte hade någon mössa eller vantar. ”Adriana Bieber. Du kommer genast hit och sätter på dig mössa och vantar.” Hon suckade och kollade upp på mig. ”Jaja.” Utan att säga emot tog hon på sig mössan och vantarna för att sedan springa iväg till sin påbörjade snögubbe. Hon hade sådan tur att det var kramsnö ute, min lilla trollunge. Justin befann sig inne i sin studio, han höll på att jobba på sin nya platta tillsammans med massa andra kändisar. Han gillar att göra olika samarbeten med andra människor, och inget han gör blir dåligt.

”Liam, gå och sätt på dig varma kläder nu, men du behöver inga täckbyxor, och så hjälper du Adriana.” Jag och Justin plockade undan maten och städade undan allt annat skit under tiden dem bråkade och tjafsade med varandra i hallen. Jamie låg och sov i sin stol, så han var redan klar. Justin smög upp bakom mig. ”Ska vi åka eller?” Allt var egentligen undan plockat, men jag höll på att diska, vilket började gå Justin på nerverna. Diskmaskin ni vet. ”Ja, det ska vi. Förlåt.” Han vände mig om och tittade på mig. ”Vad ber du om ursäkt för?” Jag började skratta lite. ”För att jag diskar när vi har diskmaskin.” Han kysste mina läppar och pressade sin kropp närmare min. ”Mamma, pappa, ska vi stå här och svettas ihjäl innan ni kommer?” Adriana stod i dörröppningen med armarna i kors och lutade sig på ena benet. Det såg så sjukt sött ut. ”Självklart inte, vi kommer nu.”