”Har du packat klart?” Mamma kom in i mitt rum där jag satt på golvet och drog igen dragkedjan på min resväska. Dagen hade kommit då jag skulle flyga från LA till Toronto, för att sedan åka bil i någon timme tills jag tillslut hamnade i Stratford, mitt hem. ”Japp, nu är allt klart. Men jag åker till Pearl och säger hejdå till henne.” Mamma tittade lidande på mig, och det var det sista jag behövde, det räckte gott och väl med att Pearl troligen skulle bli ledsen. Minst lika ledsen som mig. ”Gör så, Kenny hämtar upp dig.” Jag ringde en taxi som hämtade upp mig hemma, och körde mig raka vägen till Pearls hus, resan tog inte mer än 20 minuter, men det var dem längsta i hela mitt liv. Väl framme gick jag med självsäkra steg mot dörren och knackade på. Debbie var den som öppnade dörren, och hon sken som en sol och var lika trevlig. ”Hej Justin. Kom in.” Jag såg direkt vem Pearl hade fått sitt underbara leende från, det var helt klart Debbie.

”Gumman?” Klockan var elva på förmiddagen men hon låg fortfarande nerbäddad i sängen, vilket faktiskt oroade mig en aning. Var det såhär hon skulle spendera sitt lov då jag hade åkt? Hon kollade på mig, och jag kunde tydligt se att hon faktiskt hade gråtit en aning, vilket skrämde mig. ”Vad har hänt?” Jag satte mig ned på sängen och drog in henne i min famn. Hon placerade sina armar runt min kropp, och pressade sig närmare mig, precis som att hon inte ville att jag skulle släppa henne, och tro mig, det ville jag inte heller. ”Jag kommer sakna dig, sjukt mycket.” Jag hörde på henne att hon var på väg att börja gråta, men hon höll det ända in i det sista. ”Gumman då. Tror du inte att jag kommer sakna dig eller?” Hon tittade upp på mig och log, ett leende som verkligen hade fastnat på min näthinna. ”Jag hoppas det i alla fall.”

Vi åt frukost tillsammans med hennes mamma, efter att Pearl hade duschat och klätt på sig. Vilket faktiskt var ganska trevligt, Debbie brydde sig inte ens om Pearls p-piller, eller hon spelade i alla fall ganska bra. ”Så hur länge blir du i Stratford, Justin?” Pearl tog en tugga av sin macka och tittade på mig, med sina söta små hundögon. Jag ville säga att jag inte skulle åka, jag ville se hennes leende på läpparna, men det var inte så det gick till. ”Jag blir borta till två dagar efter nyår, den andra januari, är jag tillbaka.” Jag tog Pearls hand i min och strök hennes handrygg, jag ville inte att hon skulle må dåligt, det var verkligen det sista jag ville. ”Jag ska bara gå och ringa ett samtal.” Debbie tog med sig sin kaffekopp och lämnade köket. Hon betedde sig konstigt, eller så var det bara jag som försökte läsa av henne för mycket.

Tillsammans satt vi ute på deras altan och bara blickade ut mot deras stora tomt. Hon satt i min famn med sin rygg lutad mot mitt bröst. Det var mysigt att sitta så tillsammans med henne, utan att säga något, vi bara satt där. Hon andades lugnt och jag kunde känna genom hennes rygg hur hennes hjärta slog hårt mot mitt bröst. Det var precis som att jag hade två, då jag kände hennes som det vore mitt. ”Vilka ska du fira jul med?” Hon vände sig om och satte sig gränsle över mina ben, för att komma så nära mig det bara gick. Hennes ögon glittrade då hon såg på mig, och ett leende nådde hennes läppar. ”Pappa, mina syskon, mamma, mormor och morfar. Det är så vår jul ser ut, och jag vill inget annat. Förutom ha med dig.” Det kändes elakt att säga det till henne, även om jag visste att hon förstod det, men jag kunde inte låta bli.

•

”Justin, Kenny är här.” Debbie stod i hallen och hade precis öppnat dörren för min trogne vän. Tiden var inne och dags att säga hejdå till Pearl. Vi båda reste på oss från soffan vi satt i och gick mot hallen hand i hand. Kenny stod och pratade med Debbie, och till och med dem två verkade komma bra överens. ”Kom nu lillskit, så ska vi åka.” Jag drog in Pearl i en varm och underbar kram. Det var där jag insåg att jag verkligen skulle sakna henne, det hade bara varit ord tidigare, men just i det ögonblicket insåg jag att det var så jag kände. Att det var mina känslor, hon betydde mycket mer för mig än jag någonsin vågade tro på. Jag kände hur hon började skaka lite smått, och jag kunde inte undgå tårarna som bildades i mina egna ögon. Debbie sa hejdå till Kenny och lämnade hallen, av ren respekt gjorde även Kenny så.

Hon tittade upp på mig, och det kändes nästan som att hon kunde se rakt igenom mig. Hon såg säkert hur mycket jag led, utan att egentligen visa det för henne. Hon pressade sina läppar mot mina i den mest betydelsefulla kyss hon och jag någonsin utformat tillsammans. Jag kände hennes tårar rinna, och dem hamnade även på mina kinder. Det gjorde ont i mig, det var nästan som att någon vred om mitt hjärta, och bokstavligen ville skada mig. Jag skulle vara borta från henne mer än en hel vecka, och det var det som gjorde ont. Även om jag när som helst på dygnet ville höra hennes röst och kunde ringa henne, så var det ändå inte samma sak. Jag kunde inte ta i henne. ”Allt kommer att gå bra. Snälla gråt inte, jag ber dig.” Jag hörde själv hur jag led, men jag var tvungen att få henne att sluta gråta.

•

Jag måste säga att det där var det jobbigaste jag någonsin gjort i hela mitt liv, att lämna henne gråtandes för att jag inte skulle missa mitt flyg till Canada. Mamma stod på flygplatsen och väntade på mig med våra väskor. När hon såg mig och mina förkrossade ögon sprang hon emot mig, och drog in mig i en varm kram samt strök mig över ryggen. Kenny kom gåendes bakom oss men stannade ändå en bit ifrån. ”Gubben. Ni kommer fixa det här.” Egentligen handlade det inte om det, jag visste att vi skulle klara det så, det var mer att jag inte ville se henne förstörd. ”Hade du sett henne när jag åkte, mamma. Hade du förstått mig nu. Det såg ut som att hon skulle bryta ihop vilken sekund som helst.” Vi släppte ämnet och gick mot incheckningen, för att sedan börja gå mot vårt plan. Kenny hade återvänt hem till sin familj, så det var bara jag och mamma.

Ja, då var vi framme vid julen. ^ Vad tror ni kan hända då? 

Kommentera nu va. Jag vet ju att ni kan.