Jag vet inte vad som hände, eller vad som gav mig mer självförtroende än jag någonsin tidigare haft. Jag såg till och med Justin i ögonen när jag sa att jag älskade honom. En stor sten lyftes bort från mitt bröst och en fruktansvärt underbar känsla sköljde över min kropp, men den försvann ganska fort när Justin inte rörde på sig eller sa något. Det var precis som att jag sa något som sårade honom, något som fick honom att raseras inifrån. ”Oh.” Var det enda jag sa innan jag vände mig om och var på väg att lämna honom på uppfarten till vårt hus. Dock hann jag inte mer än ta ett steg fören han tog tag i min arm och vände mig om, för att sedan pressa sina läppar mot mina. Han placerade en hand i svanken på mig och den andra flätade han in i mitt hår för att kunna pressa våra läppar ännu mer tillsammans.

Justin tog oss på något sätt in i huset och upp till mitt rum, utan att vi släppte varandra en enda sekund. Han la ned mig i sängen utan att jag ens märkte det, för att sedan lägga sig över mig. Han slutade kyssa mig och placerade sig på knä mellan mina ben. ”Älskar du mig?” Han satt som förstelnad och näst intill stirrade på mig, dock inte obehagligt utan mer av ren kärlek. Jag nickade lite smått, men ändå så att han såg det, för att sedan rodna. Jag vet inte varför då jag tidigare hade varit så självsäker. ”Även om jag älskade dig innan, så älskar jag dig ännu mer nu.” Han böjde sig ned mot mig för att sluta upp tillsammans med mig. Han och jag var verkligen som Yin och Yang, han var den som tog steg i vårt förhållande, och jag som klev in i mörkret, vi var så olika man bara kan bli, men älskade ändå varandra.

Mamma kom upp till mitt rum med varm choklad med marshmallows och grädde i. Både jag och Justin tog emot dem med glädje. ”Vad hände inne i skolan egentligen?” Justin satt med ryggen mot sänggaveln och jag satt mellan hand ben in borrad i hans famn. Jag ville egentligen inte prata om det, men jag visste att jag skulle bli galen om jag inte gjorde det. ”Aurora knackade på hos mig, gav mig en riktig knytnäve mitt i ansiktet.” Jag kunde känna hur han stelnade till, men utan att jag såg på honom kunde jag förstå att han var arg, riktigt arg. Han strök mig lugnande över armarna. ”Jag föll till golvet, och hon släpade ut mig i korridoren.” Jag var hela tiden tvungen att pausa så att jag själv kunde tänka tillbaka på vad som hände, då jag inte hade ett klart minne. Det var bara bitar som fanns med. ”Sen tände hon eld på en av plastblommorna som hängde på väggen mellan alla dörrar. Och var precis på att lämna mig där till döden.” Jag trodde inte att han kunde spänna sig mer, men han bevisade mig motsatsen. ”Men jag fick någon sorts styrka så jag sparkade henne på smalbenen, och hon föll. Sen sparkade jag henne i magen, och hon mig i bröstet. Sen minns jag inget mer.”

Jag vet inte hur länge vi satt där, tysta och lyssnade på fåglarna utanför mitt fönster. Det kändes skönt att ha berättat det för honom, men ändå inte. Jag ville bara glömma allt som hade med det att göra. ”Är du ledsen?” Han drog några fingrar över min mage, för att visa vad det var han menade. Jag tror inte någon av oss var redo att kalla det något, jag visste inte ens om det var en pojke eller flicka. Om den hade tio fingrar och två ögon. ”Klart jag är, men jag kan ändå inte sluta känna mig lättad. Vi var inte redo, men det var ändå en del av oss. Något fint vi skapat.” Jag vände mig om för att se hur han reagerade, och jag blev riktigt chockad, han grät. Jag har inte sett honom så känslig tidigare, och det skrämde mig. ”Baby?” Han blinkade några gånger innan han vände upp blicken mot mig. ”Det känns som att du känner annorlunda mot mig.” Han kysste mina läppar passionerat samtidigt som hans tårar rann efter hans kinder. ”Jag hade velat träffa den, hålla i den och älska dig precis som jag älskar dens mamma.” Med tårar i ögonen höll han bara om mig, inget mer, och det var precis så jag ville ha det.

♥

Även om jag hade fått strikta regler om att hålla mig hemma, hade Justin lyckats övertala min mamma om att han skulle få ta med mig hem till sig. Där även hans mamma skulle vara, vi hade kommit överens om att berätta för henne om det som en gång i tiden hade växt inom mig. Hon förtjänade att få veta att hon skulle ha blivit farmor om vi hade valt att behålla det. Hela vägen hem till honom satt jag och förberedde mig för vad som skulle komma, men jag kom inte på hur. Hur skulle man kunna förbereda sig för en sådan sak? En sak man inte ens visste fanns fören den var borta. Justin sneglade på mig så ofta han fick chansen för att sedan fläta samman våra fingrar och stryka mig över min handrygg, med sin tumme. Hans små gester fick mig kär på nytt hela tiden, det bubblade i min mage likt en sockerdricka.

”Mamma, är du hemma?” Tillsammans klev vi in i hallen och tog av oss skona. Allt kändes så overkligt. Jag var bara 17 år när jag, tillsammans med min pojkvän skulle berätta för hans mamma att jag varit med barn. Det gick liksom inte ihop. ”Här inne.” Rösten kom från vardagsrummet, och mycket riktigt stod hon på en stol och hängde upp nya gardiner. Rummet blev mycket ljusare än innan, och det blev snyggt. Både jag och Justin stannade i dörröppningen i väntan på att hon skulle vända sig om. Tillslut klev hon ned. ”Vad har ni på… Men, Herregud, vad har hänt?” Både jag och Justin såg nog ut som sju svåra år då vi såg på henne. Båda två med röda, ledsna ögon. Hon kom emot oss, sakta, men man såg ändå hennes avsikt, hon ville dra in oss båda i en varm Pattie-kram. En kram hon bara kan ge. ”Vi har något att berätta. Sätt dig ned.” Hon kollade skeptiskt på oss innan hon vände sig om och gick mot soffan för att sätta sig ned.

”Men lilla gumman.” Efter att ha berättat allt som hänt och om fostret tittade hon bara på oss för att slutligen komma mot mig och ge mig en kram. Jag började gråta när jag såg hur Justin satt som en staty med inga känslor i ansiktet. Jag tog hans hand men den var lika död som hans ansikte. ”Snälla baby, titta på mig.” Jag vet inte vad som hände med honom, om det var i det ögonblicket han insåg att det verkligen hade hänt. Pattie tittade på oss, och hon ville lika mycket som jag att han skulle säga något, eller i alla fall röra sig. ”Justin? Du skrämmer mig.” Nu var det inte jag som bad honom, utan Pattie. ”Jag behöver dig mer än någonsin just nu. Vi skulle göra detta tillsammans. Jag älskar dig.” Helt utan att jag var beredd drog han in mig i sin famn och höll mig hårt. ”Förlåt. Jag ska inte lämna dig. Du betyder allt för mig, och som sagt, vi gör detta tillsammans.”

Förlåt för bildlöst, men orkade inte leta. (A) Latmask. Men ah, vad tycker ni om detta då?