”Jag vill inte mamma. Jag vill inte tillbaka till skolan, jag har inga där.” Hon tittade medlidande på mig samtidigt som jag i ren protest kastade ur alla mina kläder ur väskan, satte mig ned på knä och grät. ”Jag är hemskt ledsen, men du måste. Jag tänker inte låta dig hoppa av en termin innan du kan bestämma vad du vill göra med ditt liv.” Återigen började jag packa ned allt och stängde den sedan så att jag inte skulle få chansen för ännu ett utbrott. ”Ta hand om dig gumman. Och kom ihåg att du ska följa ditt hjärta och inte din hjärna.” Jag förstod att mamma menade Justin, men om inte min hjärna fungerade, fungerade inte heller mitt hjärta. På något konstigt sätt hade han eller hon som skapade människan bestämt att ingen av dem två kroppsdelarna klarade sig utan varandra. ”Jag vet att du gillade Justin, men jag kan inget göra, gjort är gjort.”

Resan till skolan gick fort, för fort om ni frågar mig. Jag satt redan i min säng i mitt ganska så tomma rum. Det var jobbigt att inte dela med någon, men samtidigt fruktansvärt skönt, då jag kunde göra vad jag ville utan att någon skulle gnälla. Väskan fick ligga på golvet medan jag bäddade sängen, och ställde in allt på badrummet som skulle vara där. Jag vet inte varför jag åkte en dag tidigare än vad jag egentligen behövde, men det kändes ganska bra att komma bort från mamma igen, och hennes medlidande blickar. Pappa var bättre då han lät mig vara, förutom att han frågade hur jag mådde. När jag tillslut var klar med det tog jag mig an väskan, som var mer än full. När jag öppnade väskan fick jag se att det låg ett litet block högst upp, och jag visste att jag inte hade lagt det där. På blocket satt det fast en lapp.

”Jag städade ditt rum under tiden du var borta, och jag fick se detta. Jag tycker att du ska läsa det här när du har tid och verkligen ta dig en funderare. Jag älskar dig, det gör jag. Och jag vill ditt bästa. Jag hoppas du minns vad jag skrev i det första sms:et till dig angående Justin. Man måste våga göra misstag, och kanske få sitt hjärta krossat, annars vet man inte om man valt rätt i livet. Jag hoppas du verkligen ser över detta. Då han är hopplöst förälskad i dig.” Mitt mod jag under någon timme hade byggt upp sjönk. Det gick till botten tillsammans med alla annat jag haft i min kropp. Mamma hade rätt i så mycket, men hon förstod inte hur jag mådde när jag var runt Justin, och hans fans, eller alla paparazzi. Jag ville inte vara den tjejen som syntes runt honom, folk trodde då att jag var ute efter hans pengar, eller utnyttjade honom. Och det var verkligen inte det jag gjorde. Jag älskade honom, men var alldelens för rädd för att säga det. Jag öppnade blocket försiktigt och fick se en sida med bara massa hjärtan på, för att sedan bläddra vidare och se Justins fina handstil.

Pearl Shine.

”In my head we’re already together, I’m good alone but with you I’m better

I just wanna see you smile, you say the word and I’ll be right there

I ain’t never going nowhere

I’m just tryna see where this can take us, ‘Cause everything about you girl is so contagious

I think I finally got it done, now all that’s left to do now, it’s get out the mirror

And say it to you”

”Om du bara visste hur du får mig att känna, hur bara din existens får hela mig ur balans, hur du får mitt hjärta att slå dubbla slag genom ditt sätt att se på mig. När du ler mot mig och när du tar i mig, du anar inte vad du väcker inom mig. När du är i närheten försvinner allt runtomkring, det är som att allt annat blir suddigt och jag bara ser dig. Jag vet att det är tidigt, men jag vet även att det jag känner för dig är äkta. En dag kommer jag kunna säga det till dig, och verkligen mena det. Men till dess, ska du veta att jag tycker om dig väldigt mycket!”

Jag grät när jag hade läst klart det, men jag märkte det inte fören jag insåg att det var stora droppar på papperet. Det var väl kanske först då jag insåg att jag verkligen hade sårat honom, då jag insåg att han verkligen hade varit lika kär i mig som jag var i honom, att hans ord hade varit äkta. Han älskade verkligen mig, men det fanns inget jag kunde göra för att få allt ogjort. Allt var förstört på grund av min feghet, feghet till att inte våga ta plats i samhället, eller sticka ut. Folk skulle aldrig acceptera mig tillsammans med Justin, det skulle sticka för mycket i deras ögon att se mig lycklig. Jag skulle inte ha något emot av att gå 4 meter bakom honom, bara jag fick tillbringa mina dagar tillsammans med honom. Det var allt som räknades, men nu var allt förstört.

Jag vet inte vad som hände med mig, men blocket flög i väggen och allt annat som fanns i min närvaro. En ram på Sandy åkte nästan genom rutan som vette ut på balkongen. Jag var så arg, arg över min egen dumhet. Det slutade med att jag sjönk ihop på knä på golvet och nästan slet av mig håret. Jag grät, och det var nästan som i en tecknad film, där tårarna sprutar rakt ut. Det fanns så mycket jag ville göra, men så lite jag kunde. Hela mitt liv raserades framför mina ögon, och jag gjorde inget åt det. Allt på grund av min egen rädsla, rädd för att krossas. Om min mamma visste hur jag kände inom mig då paparazzi tryckte upp sina kameror i mitt ansikte skulle hon förstå att den känslan var som att kasta sig ut för ett stup, i alla fall för mig.

Där kom det där brevet fram. Som några av er har längtat efter. :) Hoppas att det var lite som ni hade hoppats på. Och jag tänker absolut inte ta åt mig äran över det, då det var min vän Mikaela som har skrivit det. Jag fick inte ned det jag ville ha med. =/ Så ja, hon fick skriva det. :)