Dagarna i Stratford hade verkligen sprungit fram, och det var dags för mig och Pearl att återvända till LA. Hon för att förbereda sig för skolan, och jag för att ta hand om hela Mariah grejen. Jag hade verkligen skjutit fram det så långt jag kunde, men Scooter ville att jag skulle ta tag i det. Mamma skulle även hon flyga med oss, så det var pappa som körde oss till flygplatsen. Jazzy var med men Jaxon fick vara hemma hos farmor. ”Sunshine, vi är framme nu.” Pearl hade somnat mot min axel under bilresan, och jag förstod henne, då det inte hade blivit speciellt mycket sömn under natten. Hon grymtade till bredvid mig, och hennes ögonlock fladdrade till. ”Pearl, vaaakna.” Min syster har alltid vara otålig när det kommer till att vara seg, och det har Pearl fått tagit del av under tiden som vi varit med Jazzy. ”Jag är vaken gumman.” Hon pussade henne på pannan och tillsammans klev vi ur bilen.

Det var kaos utanför flygplatsen, men jag hade ingen aning om hur alla hade fått reda på att vi skulle vara där, eller att jag skulle det. Mamma och pappa gjorde allt för att skydda oss tre, men jag vet inte om dem lyckades speciellt mycket. Jag hade Jazzy i min famn och höll Pearl hårt i min hand, men ändå slet folk i mig och Pearl. ”Hur kan du vara med någon som är ute efter dina pengar?” – ”Den där slynan ska ut ur ditt liv.” – ”Justin, vi älskar dig, men varför hon?” Frågor och påståenden bara yrde runt mig, och jag kände i min hand att Pearl spände sig för varje ny sak hon hörde om sig själv. Både hon och jag visste att inget var sant, men mina fans hade väl svårt att förstå det.

Inne på flygplatsen var det ännu mer folk och jag kände hur Pearls hand tog ett krampaktigt tag om min, hon strök sig nästan efter min kropp. Säkerhetsvakterna kom en efter en och hjälpte oss igenom alla människor. Folk slutade inte skrika när vi kom in, utan skrek ännu mer, ännu taskigare saker om Pearl. ”Horan utnyttjar ju bara dig, varför ser du inte det?” – ”Vad ful hon är, det finns mycket finare tjejer du kan få.” – ”Pattie, få honom att se att tjejen bara är ute efter hans pengar, golddigger.” Jag kunde inte i mitt liv förstå hur dem kunde stå och skrika något sådant, Pearl var allt annat än ute efter mina pengar. Hon var inte en sådan person, hon skulle aldrig göra så mot mig heller. ”Varför säger alla så elaka saker om Pearl?” Jazzy tittade frågande på mig och sedan på Pearl, men hon mötte aldrig Jazzys blick, vilket skrämde mig. ”Jag vet inte, gumman.”

När vi tillslut hade hamnat på ett enskilt ställe kunde jag andas ut och släppa ned Jazzy på golvet. Hon sprang bort till Pearl som hade satt sig en bit ifrån oss andra, vilket skrämde mig en aning. Dem två tillsammans verkade i alla fall ha kul och det var det som spelade någon roll. Mamma kom fram till mig och satte sig ned bredvid. ”Vad har hänt?” Hon sneglade bort mot Jazzy och Pearl som tillsammans busade med varandra. Jag ville svara mamma, men jag hade inget bra svar, då jag själv inte visste. Jag ryckte bara på axlarna. ”Är det över vad alla sa?” Jag visste att hon inte skulle ge sig fören jag svarade. ”Jag vet inte. Om jag visste skulle jag svara.” Hon la en betryggande arm över mina axlar. En stor klump la sig över mitt bröst när Jazzy kom mot mig med ett skrämt uttryck i ansiktet. ”Hon gråter.” Mamma tog henne när jag reste mig upp och gick mot Pearl och när jag kom närmare hörde jag henne snyfta. Jag satte mig ned bredvid henne. ”Gumman, vad är det?” Hon tittade inte på mig, och ännu mindre svarade. Frustationen växte inom mig då jag inte fick någon kontakt med henne. Pappa kom tillbaka efter toabesöket och han var på väg mot oss, men vände då jag vinkade bort honom. ”Du måste prata med mig, så att jag kan hjälpa dig.” Hon kollade upp på mig och blinkade några gånger så att hon kunde se mig klart genom alla tårar. ”Ungar, kom nu. Vi ska gå ombord.”

Väl på flygplanet kunde jag slappna av, och det var då jag såg på Pearl riktigt ordentligt sedan alla skrek efter henne. Hon hade totalt tappat färgen i ansiktet och stirrade bara tomt ut i luften framför henne. Det kändes som att hon gick in i sin själv igen, att allt som stod i tidningarna tog fart i hennes huvud en gång till. Mamma tittade skrämt på mig samtidigt som hennes blick föll på Pearl. Jag satte mig bara ned bredvid henne, jag vågade inte ta i henne, rädd för att hon skulle bli skrämd eller att hon skulle avvisa mig igen. ”Jag vill inte det här något mer.” Hon tittade fortfarande inte på mig då hon viskade, men jag förstod att det var mig hon pratade med. Det jag inte förstod var vad hon snackade om. ”Vad?” Hon vände blicken mot mig, och jag kunde se hur nära till tårar hon var, och jag kunde även se hur hårt hon höll dem inne. ”Du och jag, jag vill inget mer.” Innan jag hann reagera på vad hon hade sagt fick jag ett par diamantörhängen i handen och hon försvann från sin plats in på toaletten.

Om ni frågar mig var det där den längsta flygresan i hela mitt liv. Pearl blev kvar inne på toaletten i minst en timme, men det kändes som tio timmar. Jag kände mig lika liten som en legogubbe, jag kunde inte göra något. Örhängena låg i min hand under hela flygresan, och när väl Pearl kom ut satte hon sig ned längst bak i planet, där ingen annan satt. Vi reste i ett privatplan och mamma satt ganska långt fram, vilket gjorde att hon inte såg vad som hände. Hon såg inte att Pearl dumpade mig, och sedan ignorerade mig resten av flygresan. Hon såg inte hur liten jag var, och hur mycket jag behövde min tjej. Jag stirrade enbart ut i tomma intet, inte ens tårarna rann på mig då jag var så chockad över vad som hade hänt. Vad hon hade gjort med vårt förhållande, hon gav mig inte ens en anledning. Hon lämnade mig bara där, upp och ned.

Kenny stod på flygplatsen i LA med ett av dem bredaste leendena jag någonsin sett. Oftast brukar det smitta av sig, men inte den gången. Pearl gick en bit bakom mig och mamma, troligen för att hon inte ville bli förknippad tillsammans med mig, hon hade dragit på sig en keps och ett par solglasögon. ”Välkommen hem grabben.” Kenny, med sin alltid glada stämma lyfte upp mig och rufsade till mig i håret. ”Tack.” Han behövde inte höra mer än ett ord från mig för att förstå att något var fel, och han behövde inte ens fråga utan bara kolla på mig för att få mig att prata. ”Jag är singel.” Pearl hade gått förbi oss men stannade till när jag sa det. Hon vände sig dock inte om eller gjorde något som antydde att hon ville se eller prata med mig. ”VA?” Jag hyschade Kenny snabbt, men jag visste att hon redan hade hört, så jag nickade bara. Jag hade under hela flygturen hållit inne mina tårar, men det gick inte längre. Dem började rinna, och jag gjorde allt för att det inte skulle synas.

Ni kan vara lugna, novellen är inte slut. Inte vad jag vet iallafall. ^

Vad tror ni kommer hända? Kommer dem lösa detta, eller blire en novell där dem går skilda vägar?