På morgonen när jag vaknade var det tomt i sängen, allt som fanns kvar var bara värmen och lukten av Pearl. Jag hörde inget från badrummet och väskan som tidigare legat på golvet låg inte där. En obehaglig känsla uppstod i magen när jag insåg att hon var borta. Jag sparkade av mig täcket och rusade ut ur rummet, för att då inse att hon satt på huk och vek sina kläder. ”Vad gör du?” Jag hade gråten i halsen för att jag trodde att hon skulle åka, att hon bara skulle lämna mig, utan att säga något. ”Jag viker om alla mina kläder så att dem inte blir så skrynkliga.” Det var då jag kom på att hon hade vänt upp och ned på den kvällen innan. Lättnaden som kom gav tårarna fritt tillträde att rinna längs mina båda kinder. Hon tittade upp på mig och såg riktigt skärrad ut. ”Vad hände?” Hon lät svag på rösten vilket fick mig att gråta ännu mer. Istället för att fortsätta vika sina kläder reste hon sig upp och la båda armarna om mig. ”Jag trodde du skulle åka hem.” Hon skakade bara på huvudet mot min bröstkorg. ”Skulle aldrig utan att säga hejdå. Men du och jag har något att prata om idag.” Jag förstod på en gång vad hon menade, och att hon var stark nog att ta upp det gjorde mig glad även om jag inte ville prata om det.

Nere vid frukosten satt vi alla samlade igen, då pappa och mina småsyskon hade sovit kvar. Under hela tiden satt pappa och tittade mystiskt på mig, och jag kunde inte förstå varför, eller vad jag hade gjort som gjorde honom så. ”Bieber, kan inte vi gå ut och leka i snön idag?” Jazzy var den som var piggast, konstigt nog. Med tanke på att hon hade varit vaken mycket längre än många andra kvällar. Jag tittade på Pearl för att se om hon också ville följa med, men hon var den som svarade först. ”Självklart ska vi det. Ät upp din frukost så gör vi oss klara.” Jag älskade att se mina två favoriter komma så bra överens. Det är det viktigaste för mig, går inte min flickvän ihop med min lillasyster kan det bli problem och det är något jag helst inte vill. Mamma fick syn på mitt armband, och log stort. ”Vad fint.” Hon pekade så jag förstod vad hon menade. ”Vad står det?” Jag sträckte över handen åt henne, så hon kunde läsa själv, på dem mest betydelsefulla siffrorna i mitt liv. Pearl log lite hon med, men gjorde inget för att tala om att det var av henne jag fått det.

•

Jazzy byggde en snölyckta på mormors baksida medan Pearl satt på huk bredvid henne och talade om vart hon skulle lägga sina inte så runda bollar. Själv stod jag bara på sidan av och kollade på dem, samt log för mig själv. Pappa höll på att klä på Jaxon sina kläder så att han också fick komma ut och leka med oss. Jag stod tillräckligt nära för att höra vad min syster och Pearl pratade om och det fick mig att le väldigt fånigt. ”Tycker du om min bror?” Pearl tittade på Jazzy och log med hela ansiktet, samtidigt som hennes ögon sa att det fanns saker som hon ville prata om. Hon vände sig mot mig, men svarade ändå. ”Det gör jag, väldigt mycket.” Det där fåniga leendet jag hade blev nog ännu fånigare. Jazzy fortsatte att bygga lyktan då Pearl reste sig och kom mot mig. Att den tjejen ens ägde vinterkläder visste jag inte, då hon aldrig tidigare lämnat LA, som aldrig har snö. ”Kan vi prata?” Jag nickade och tog med henne till mormors altan så att vi ändå kunde hålla koll på både Jazzy och Jaxon.

”Jag vet inte vem den tjejen är, eller varför hon gör såhär mot mig. Det är bara hon som kan svara på det. Men jag kan säga att, jag har aldrig sett henne, och definitivt inte legat med henne. Hon har möjligtvis en son, men han är inte min.” Jag var tvungen att få det sagt innan hon började ställa massa konstiga frågor som jag ändå inte skulle kunna svara på, och därmed göra mig mer misstänkt än jag redan var. På twitter hade mina fans gjort ett uppror, dem var helt hysteriska på den tjejen, Mariah. Och jag förstod det, då dem skyddar mig genom allt. ”Allt jag vill veta är om det verkligen är sant.” Jag visste att jag skulle sitta på möte tillsammans med min advokat då jag återvänt till LA, och jag visste att vi alla snart skulle få svart på vitt att jag inte var far till det barnet som hon påstod. ”Det är inte det. Jag svär på allt. Jag skulle inte ljuga för dig om en sådan sak. Du är värd så mycket mer än lögner. Du betyder för mycket för mig, för att jag skulle kunna göra en sådan sak.” Allt jag sa till henne kom verkligen från hjärtat.

”Jag behöver verkligen dig vid min sida, jag kan inte gå igenom det här själv utan att bryta ihop.” Jag tittade inte ens på henne när jag sa det då jag var rädd att möta hennes blick. Jag ville inte att hon skulle se hur liten jag egentligen kände mig. Hon vred mitt huvud mot hennes, och hennes blick att döma kunde hon se rakt igenom mig, se alla mina brister och fel. ”Jag kommer inte lämna dig. Vi gör det här tillsammans. Okej?” Stenen från mitt hjärta flyttade sig när hon sa att hon inte skulle lämna mig, det var allt jag behövde höra för att veta att allt skulle bli bra. ”Okej, att ha dig är allt jag ber om.” Jazzy avbröt oss då hon kastade en snöboll rakt i ansiktet på mig. Hon började skratta så hon ramlade ihop, vilket fick både mig och Pearl att börja skratta. Hon var så söt i sin rosa overall som gjorde att hon nästan såg ut som en michelingubbe, fast i hennes fall en gumma. Jaxon tittade bara på oss precis som att vi inte var kloka.

•

Efter flera timmar ute i snön med massa lekar var vi alla genomfrusna och rosiga om kinderna, så valde vi att gå in. Pappa tog glatt emot sina två vilddjur, dock inte mig inräknat, då han tyckte jag var för stor för att få hjälp. Pearl klädde av sig och sprang upp på mitt rum för att byta kläder till mjukisar. När jag kom upp stod hon med mina på sig och kammade igenom sitt snöiga hår, då vi hade lekt den sista timmen och hon var väl den som hade legat ned i snön mest. Hon kramade om mig när jag kom in och kysste mig på kinden. ”Byt om nu så vi kan gå ned och äta med dem andra.” Jag ville egentligen inte lämna rummet då jag bara ville ligga och hålla om henne, men hon vann, igen. ”Jag ska.” hon log mot mig innan hon lämnade rummet, men kom tillbaka lika fort igen. Hon rotade igenom sin handväska och plockade upp den där asken som hennes mamma tidigare hade gett henne. Hon tittade på mig samtidigt som hon tog ett piller och svalde det utan vatten, det förstår jag inte hur man kan göra, även om det inte var så stort, men ändå.

Pappa kom in i rummet precis innan jag var klar och satte sig ned på sängen. Han sa inget, men jag såg på honom att han hade något på hjärtat, dock var jag inte så säker på att jag ville veta med tanke på att han såg en aning besvärad ut. ”Så, igår när jag gick och la mig..” Att han bara började så gjorde mig misstänksam mot vad han skulle ta upp, och jag fick ganska rätt då han fortsatte. ”Hade jag lite svårt att sova, med tanke på att det dunkade en aning i väggen.” Jag ville sjunka genom golvet och bara försvinna, men sådan tur skulle jag inte ha. Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag stod bara tyst, för att låta honom fortsätta. ”Jag vet att du snart är vuxen, men jag vill inte se dig göra samma misstag som jag. Och med tanke på vad som står i tidningarna..” ”STOPP.” Jag började skratta, även om jag inte visste varför. ”Ser du mig som ett misstag?” Jag spärrade upp mina ögon och kollade på honom. Han skakade hysteriskt på huvudet. ”Nej, nej. Mer att jag gärna hade väntat något år på att skaffa barn.” Jag satte bara upp handen framför honom för att få honom att sluta prata. ”Vi skyddar oss.”

Jahapp, Jeremy hade alltså lite svårt att sova på kvällen där. (A) haha 

Jag har inte ens skrivit klart Chapter 65, så jag vet inte hur det här kommer bli. Sitter lite fast. Så om ni vill vara extra snälla mot mig, så skriv vad ni vill läsa om. Annars kanske jag inte kommer på något.