Hon är min nu, och jag kommer aldrig att släppa taget om henne. När jag ser hennes vänstra hand, där ringer för mycket pengar sitter, vet jag att det är henne jag kommer dela mitt liv med. Lycka går inte att köpas för pengar, men jag vet innerst inne att hon hade älskat mig även om jag hade varit den där vanliga grabben som bott i Stratford. Hon är inte tillsammans med mig för att jag är den jag är idag, hon är tillsammans med mig för att hon älskar mig. Att hon är den sista jag ser innan jag somnar, och den första jag ser när jag vaknar, gör saken bättre. Att hon sen är mamma till mina barn är bara ännu bättre. Hon kommer aldrig förstå hur jag känner mig när hon ser på mig. Folk säger att dem får fjärilar i magen av personen dem tycker om, jag har inte bara fjärilar, det känns ibland som att en örn börjar flaxa i magen på mig. Hon sa ja till mitt frieri, hon vill ha fler barn med mig. Hon stiger åt sidan när mina fans kommer, hon älskar mig.

”Baby, vad tänker du på?” Hon la sig ned bredvid mig i sängen efter att ha dragit igen dragkedjan på sin väska. ”Allt. På hur du faktiskt vill gifta dig med mig.” Hon såg sådär lurig ut, som bara hon kan, och ett leende spred sig på hennes läppar innan hon kysste mig. ”Jag har väntat på att du ska fråga. Trodde aldrig du skulle göra det.” Hon kollade ned på sina händer, just för att inte möta min blick. Hon låg på mage bredvid mig, så jag fick chansen att smeka undan en hårslinga från hennes ansikte, samtidigt som jag vred hennes ansikte mot mig. ”Jag har velat göra det ett tag, men var osäker på om du verkligen skulle säga ja.” ”Tvivlar du på min kärlek?” En oro spred sig i hennes ansikte, och jag kunde nästan skymta hur hennes ögon blänkte mer än vanligt. ”Nej, nej, det var inte så jag menade. Gumman.” Jag drog in henne i min famn och kysste hennes hjässa. ”Förlåt, gumman. Jag kommer aldrig tvivla på din kärlek. Jag menade mer att du kanske inte skulle säga ja, på grund av allt dumt jag gjort.” Mycket riktigt, jag hade fått henne att gråta, ännu en gång. Fan mig. ”Oavsett vad du gör mot mig kommer jag aldrig sluta älska dig.” Hon satte sig upp och började pilla på täcket. ”Jag hoppas för Guds skull att du inte sa ja till mig för att göra mig glad.” Hon skakade lätt på huvudet. ”Nej, jag vill gifta mig med dig. Jag är bara så rädd att du ska lämna mig, för något bättre.” Jag blev chockad. Det var precis som en annan människa framför mig. ”Det finns ingen bättre än dig. När jag säger ja vid altaret är det du och jag för resten av vårt liv.” Hon la armarna om mig och borrade in sitt huvud i mitt bröst.

På morgonen vaknade jag av att Clarissa satt upp i sängen med en av mina t-shirtar på sig, och stirrade på mig. Jag blinkade till några gånger för att vänja mig vid ljuset, som konstigt nog fanns, fast klockan bara var runt 5 på morgonen. ”Vad gör du vaken nu?” Hon lyfte på täcket och kröp in i min famn. ”Jag vill prata med dig om en sak.” Hon lät osäker, rädd, eller liknande, och det gjorde inte mig speciellt säker på vad hon hade att säga mig, och absolut inte den tiden på morgonen. ”Du måste lyssna på mig, och inte avbryta mig. Okej?” Hennes spända ansikte släppte lite, och hon kollade på mig. Jag nickade mot henne, och drog bort en hårslinga från hennes vackra ansikte. ”Jag vill att vi väntar med bröllopet. Jag vill att vi fokuserar på detta först.” Sa hon och drog sig över magen. Jag kysste hennes panna och drog henne intill mig. ”Okej.” Jag visste inte vad jag skulle svara annars. ”Jag vill inte att du ska se mig smällfet i en brudklänning.” Jag skrattade till och la ned henne på rygg för att kunna lägga mig över henne. ”Du är bra rolig du va? Jag väntar så länge du vill. Vi gör allt tillsammans.” Jag trodde samtalet skulle vara allvarligare än vad det var. Så all nervositet släppte när hon började skratta och pressade samman våra läppar.

”JUSTIN BIEBER…” Flygplatsen var full i folk, tjejer som skrek sig hesa och paparazzi som troligen hade knäppt slut på 100 rullar om dem hade haft gamla kameror. Dem ställde alla olika frågor, en del fick mig att börja skratta, och andra ville jag bara gråta över. Vart får dem allt ifrån? Några vakter hjälpte oss till vårt privatplan. Clarissa klämde åt min hand hårdare just för att inte tappa bort mig bland alla olika människor. ”Så Mr. Bieber klarar ni er härifrån tro utan att hamna i en stor klunga av tjejer?” Vakten som hade gått med oss hela vägen stannade precis vid dörren som skulle ta oss ut till flygplanet och han skrattade. ”Nu klarar vi oss. Tack så hemskt mycket.” Precis innan vi skulle gå ut stoppade han mig. ”Inte skulle jag kunna få ta en bild med dig, jag har en dotter hemma som avgudar dig. Och hon skulle bli så glad.” Jag skrattade till och ställde ifrån mig min väska. Jag tog emot kameran, och tänkte precis knäppa bilden själv när Clar tog kameran ifrån mig, och tog bilden. Jag visste att jag hade en av mina tröjor med mitt ansikte på i väskan, så jag plockade upp den. ”Vad heter er dotter sir?” Jag plockade även fram en penna så jag kunde skriva på tröjan. ”Silver.” Svarade han stolt. Så jag skrev på ryggen. ”I love u Silver.” Och gjorde sedan min autograf under. ”Ge denna till henne från mig.” Han tackade så mycket. Jag och Clar lämnade byggnaden och gick mot flygplanet. ”Jag är stolt över dig.”

Vi kurade ihop oss tillsammans i soffan på flygplanet, och väntade med spänning på att lyfta. Ingen av oss har någonsin varit speciellt flygrädda, vilket underlättar enormt, eftersom jag flyger ofta och vill ha med mig henne. Jag såg hur hon så ofta hon kunde sneglade ned på ringen hon hade, troligen för att verkligen uppfatta att den satt där. När jag kände hur planet började röra på sig drog jag Clarissa närmare mitt bröst och kysste henne på kinden. Det är inte ovanligt att hon fortfarande rodnar när jag gör det, vilket är fullkomligt otroligt. Det är ju inte direkt första gången jag gör det, och jag kommer aldrig sluta med det heller. Hon borrade in sitt ansikte i mitt bröst, så jag började till och med skratta. Hon tittade upp på mig, och log med sina ögon. Det är precis som att hon har någon onaturlig makt genom dem, hon kan hypnotisera en människa på 1 sekund genom dem, och hon håller dem fast. ”Snart hemma, så du får sova i vår säng.” Jag märkte på henne att hon var trött, vilket jag verkligen kunde förstå. Vi sov inte mycket inatt, då vi låg och pratade tills klockan var runt 2, det var kanske inte så smart, med tanke på att vi sedan skulle upp vid 6, men hon vaknade tidigare ändå.

Jag och Clarissa gick hand i hand genom folkmassan i ankomsthallen. Det var nästan värre i Atlanta än vad det var på flygplatsen i Karibien. Jag kunde skymta Ericas glada ansikte när vi kom, då hon var mycket längre än mamma, men när vi kom närmare kunde jag skymta både mamma, Liam och Adriana. När Adriana fick syn på oss sprang hon rakt igenom alla människor, så både jag och Clarissa satte oss på huk så vi kunde omfamna henne. ”Mamma, pappa. Jag har saknat er.” Den lilla prinsessan gav mig tårar i ögonen, och när vi släppte henne såg jag att jag inte var den enda. Liam kom fram och kramade oss då vi stod öga mot öga med våra mammor också. ”Liam gubben, hur har det varit utan mamma?” Clarissa kramade om honom, och man såg på honom att någonting var fel. Men det var inget jag ville fråga honom om där, folk fotograferade oss så att det räckte.

”HEM LJUVA HEM.” Clarissa släppte sin väska i hallen och gick in med skorna i köket. Kylen öppnades och hon plockade ut en vattenflaska. Jag gjorde som henne förutom just det där med att hämta vatten, jag sprang med Adriana upp på sitt rum. Jag fick en chock, så jag tvärstannade i dörren. ”Vem har gjort det här?” Jag klev ett steg in och kollade mig omkring. Hela rummet var som ett enda stort Hello Kitty rum. ”Farmor och mormor har hjälpt mig. Visst är det fint?” Jag nickade och ropade på Clar. Hon gjorde precis som jag, tvärstannade i dörren och blinkade några gånger. ”Din och min mamma har lekt inredare under tiden vi har varit borta.” Hon tittade på mig, och vi båda tänkte nog lika. ”LIAM.” Hon skrek samtidigt som hon sprang ned för trappen, hon gjorde precis som hon sagt åt Adriana att inte göra. Liam kom ut från sitt rum i tvåhundra, han trodde väl att det brann. ”Har mamma gjort om ditt rum med?” Clar slog upp dörren och vi fick oss en chock där med. Hans rum såg ut som ett riktigt pojkrum, inte ett för en 8 åring. Men ville han ha det så, tänkte jag inte vara den som stod i vägen.

Hope U like it. :)