En vecka gick sakta, Riktigt sakta. Clarissa vägrade prata med mig, och hon vägrade träffa Adriana, som mer och mer för varje dag ville träffa sin mamma. Jag förstår henne, men jag kan inte förstå hur Clar tänker. Hur kan man som mamma säga nej till att träffa sin 5 åriga dotter? Ingenting har förändrats när det kommer till Liam, och Clar sitter där varje dag, hon har varken ätit eller sovit speciellt mycket sedan hon hamnade där. Mamma finns med henne på sjukhuset, men Clar pratar inte med henne. Jag började bli trött på cirkusen som pågick, och jag skulle få Clarissa att förstå att man inte kan bete sig som hon gjort den senaste tiden. Vi ska gifta oss, och hon vill inte se mig mer. Hur bra tycker ni att det går ihop?

Jag spenderade stora delar av dagen tillsammans med Adriana, men hon ville inte prata med mig, för hon trodde jag hade gjort illa hennes mamma, och det var därför Clar inte ville träffa henne. Det gjorde ont att höra hennes teori, men det var väl sådant jag skulle tåla tyckte hon. ”Pappa kommer tillbaka om en stund, jag ska prata med din mamma.” Hon satt på mammas altan och målade i sin målarbok, och Kenny skulle vara barnvakt. Hon gillade det, bara hon slapp se mig. ”Bra, se till så hon vill träffa mig.” ”Jag ska.” Jag pussade henne i pannan och slog ihop min näve med Kenny. ”See u, man.”

•

Samma hemska stämning på sjukhuset som tidigare, inte konstigt folk som ligger inlagda aldrig blir friska. Allt är kalt och hemskt rent ut sagt. Hur vore det om det fanns lite färg på väggarna, eller på möblerna. Nejdå, allt ska vara vitt och kallt. Mamma satt som vanligt i väntrummet, med en tidning i handen, frågan var bara den om hon inte hade läst alla tidningar som låg där. ”Hej mamma. Hur mår alla?” Hon kollade upp på mig med en skärrad blick. ”Jodå, Liam börjar friskna till, dem planerar på att försöka väcka honom vilken dag som helst. Clarissa sitter där inne.” Jag slog mig ned bredvid mamma, men reste mig på en gång. ”Jag måste prata med henne, jag har en dotter hemma som saknar sin mamma.” Hon nickade mot mig. ”Gå in du.”

Jag skakade då jag tog i handtaget, jag visste inte hur Clar skulle reagera när jag satte min fot där inne, och jag ville absolut inte att hon skulle ställa till en scen, som sedan gjorde att läget för Liam försämrades. Med styrka och mod tryckte jag ned handtaget och klev in. Hon reagerade direkt och vände sig om, men när hon fick ögonkontakt med mig vek hon ned blicken och vände sig om igen. ”Vad gör du här?” Hennes röst lät så långt borta, men ändå så nära. ”Det finns någon som saknar dig.” Hon suckade, och torkade sig under ögonen. ”Hon är din, jag vill inte ha henne…” ”Man kan inte ge bort ett barn, hon är ditt kött och blod. Sluta nu. Hur tror du hon mår?” Jag satte mig ned på stolen bredvid även om det märkte klart och tydligt att hon inte ville ha mig där. ”Jag vet inte. Allt jag vet är att min son inte vaknar. Och allt är ditt fel.” Jag var trött på att höra henne anklaga mig, och trött på att hon sket fullständigt i Adriana. Hon har aldrig gjort något elakt mot någon, och förtjänar inte det där. Jag tog tag i hennes arm, och släpade ut henne från rummet, för att sedan gå in i ett annat rum.

”Vad är ditt jävla problem? Hur kan du skylla ett virus på mig, VA?” Hon ryggade tillbaka när jag skrek, och det kunde hon gott och väl göra. ”Du hade hand om honom, det var din jävla skyldighet att se till att han inte kom till skada.” Jag tryckte ned henne på en stol och såg till så hon inte kunde gå där ifrån genom att placera mina händer på varsitt armstöd. ”Han blev sjuk, precis som vilken annan människa som helst kan bli. Hur kan du skylla på mig? Hur kan du ge mig skulden? Jag älskar honom, precis lika mycket som jag älskar Adriana och Jamie.” Jag började gråta vilket gjorde att hon kollade på mig för första gången. Hon var som en sten i ansiktet, precis som att hon inte hade några känslor. Det var nästan så att jag blev rädd för henne, jag hade aldrig tidigare sett henne så. ”Kan du gå?” Hon var lugn, precis som att inget hade hänt runt om henne. Lugnet hon brukar ha med sig fanns i henne, hon var en annan människa. Jag frågade mig själv flera gånger om hon verkligen förstod vad det var som hade hänt. ”Jag tar Jamie med mig, han ska inte vara med dig.”

”Du rör inte honom. Hör du det?” Jag gick in till Liam där mamma satt och plockade med mig både Jamie och skötväskan, som Clarissa alltid hade med sig. Hon gjorde allt för att ta honom ifrån mig, men hon skulle inte få lyckas. ”Ge dig, du mår inte bra.” Jag knuffade in henne i väggen, men absolut inte hårt, hon stannade när jag visade att jag var starkare än henne. Jamie sov, så han behövde inte få några men för livet, av att vi bråkade med varandra. ”Justin, nu lugnar du ned sig.” Mamma ställde sig upp och gick emellan oss. ”Är det jag som ska lugna ned mig? Den där då?” Frågade jag och kollade på Clar. Hon visade äntligen ett mänskligt tecken, hon såg rädd ut, plus att hon var nära på att börja gråta. ”Juju, snälla. Får jag Jamie.” Hon sträckte armarna efter honom, men jag ryggade tillbaka. ”Om du tar honom, ringer jag polisen och säger du kidnappade honom.” Jag började skratta, hon gick för långt. ”Gör det, så ska vi se vem som vinner.” Hon visste att jag hade rätten på min sida.

Det kändes jobbigt att göra så mot henne, men jag hade inget annat val. Jag ville inte att han skulle vara med henne, just för att hon inte ens kunde ta hand om sig själv. Och han behöver mat, hon kan klara sig flera dagar utan. Jag hatar att jag älskar henne, det är så sjukt jobbigt. Hon förstår inte vad hon betyder för mig, utan henne hade jag aldrig haft mina två underbara barn, och jag hade absolut inte haft en bonus son. När jag kom tillbaka hem till mamma satt Kenny och Adriana i soffan och kollade på film. Eller ja, det var bara Kenny då Adriana sov. ”Hej man, hur är det?” Jag ställde ned stolen med Jamie i på golvet och började klä av honom hans ytterkläder, han vaknade till och gav mig ett leende. ”Hej pappas älskling.” Han började genast tutta på sina händer, vilket ofta är ett tecken på att små barn är hungriga. ”Det är bra med mig, fråga istället hur det är med Clar.” Han kollade chockat på mig, men lät mig fortsätta berätta. Vilket jag absolut gjorde, jag berättade för honom vad som hade hänt. ”Hon mår inte bra. Hon måste prata med någon.” Jag kunde inte hålla med mer, vilket jag absolut gjorde.

När Jamie hade fått mat somnade han om i min famn, och jag kunde inte vara mer glad. Jag älskar mina barn, jag älskar Liam, och framför allt, jag älskar Clarissa. Hon måste bara inse det först. Mobilen började vibrera och jag såg på skärmen att det var Clar som ringde. Kenny tog Jamie och jag gick ut från vardagsrummet så att Adriana inte skulle vakna och höra mitt utbrott jag troligen skulle få. ”Vad vill du?” Hon grät, hysteriskt. ”Liam har vaknat. Snälla kan du komma hit. Förlåt, för mitt utbrott. Jag älskar dig.” Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna mer när jag hörde hur hon grät. ”Nej, jag tänker inte komma dit. Du vill inte ha mig där. Du bad mig dra åt helvete, minns du?” Hon fortsatte gråta, det gjorde ont i mig, men jag ville att hon skulle förstå vad det var hon hade gjort mot mig. ”Jag vet, förlåt. Snälla. Jag ber dig. Jag saknar dig, jag saknar Adriana. Snälla Justin.” Jag kollade mig på mig själv i spegeln, torkade tårarna och tog mig i kragen. ”Nej, när du vill kan du komma till mig. Jag är hos mamma, tillsammans med VÅRA barn.”

Jag vet inte riktigt om jag hinner med något imorgon, jag ska försöka. Men förvänta er inte att jag lovar, för det kan jag tyvärr inte göra. Hoppas ni gillar detta kapitel iallafall, så ni kan sova gott. ♥ Kommentera. 

Tack för era underbara kommentarer på alla kapitel, jag blir så sjukt glad av att läsa dem. :)