Mamma tog Liam under armen och gick ut ur hotellrummet, hon förstod nog att jag och Justin egentligen behövde prata med varandra. Även om jag var elak. Hon gjorde mig kanske en tjänst, jag vet inte. Jag låg i alla fall kvar i sängen och brydde mig inte om han stod kvar där ute. Ville han mig något kunde han gått och väl komma in i rummet som jag befann mig i, eller så kunde han sitta där ute och sura för sig själv. För det var fan inte jag som hade gjort något. Plus att han om bara några timmar ska konsert. Jag låg fortfarande med täcket över huvudet, men jag kunde se att ljuset i rummet ändrade på sig, så jag förstod att han öppnade dörren. Sängen sjönk ned på andra sidan, och jag kunde nästan förstå att han hade lagt sig ned. Min irritation steg för varje tyst minut som gick, vad gjorde han här, om han ändå inte tänkte säga något?

”Ville du något speciellt?” Mitt tålamod var nu slut, och jag öppnade munnen, täcket hade jag tagit bort för flera minuter sedan. Han tittade på mig, och man kunde se att han hade gråtit, men jag tänkte mig inte luras av det. Jag vet vad han går för nu, och det är det enda som räknas, detta kan han inte köpa sig ur. Han ska allt få stå till svars för sina handlingar. Hoppas han tyckte det var värt att kasta ut mig, för att sedan få be på sina bara knän att jag ens tänker ändra min ton i mitt tal från arg till lugn. ”Förlåt.” Det var det enda som kom ur hans mun, och jag kunde inte förstå att han hade mage att komma hit och bara be om förlåtelse. ”Tror du att det är okej för dig att komma hit och säga ett ord på 6 bokstäver, och sen att allt ska vara lugnt?” Jag skrek inte, men jag var bra nära. ”Ja, eller nej. Men jag hade hoppats på att det var en början.” Hans röst bar honom bara dem första orden, sen hörde jag hur han började gråta. ”Du kan få gråta hur mycket du vill, men en sak ska du veta. Jag skiter i det. Vet du hur mycket du har sårat mig, på bara en dag? Först imorse, angående min frukost, sen kastade du ut mig. Fattar du hur jag känner mig? Jag släppte in dig i min sons liv, han älskar dig. Fattar du hur högt rankad du är hos honom?” För första gången tittade jag honom i ögonen, och han vek inte undan blicken en enda gång, det såg nästan ut som att han var rädd att blinka.

Jag gick ut till köket för att skölja av mitt ansikte, samt dricka lite vatten. Min hals var torr av allt gråtande, och av mina långa meningar som ändå inte vill gå in i skallen på honom. Vad mer ska jag behöva säga för att han ska förstå mig, han kan inte behandla mig som vilken skit som helst bara för att han råkar ha ett namn som hela jorden känner igen. Han kan inte vara elak och tro att jag skulle springa efter honom, bara för att alla andra tjejer skulle göra det. Men hur ska jag få honom att förstå det. Jag gick tillbaka mot sovrummet. ”Du, jag var villig att ge dig en chans. Men är det så här vårt förhållande ska se ut, så vill jag inte mer. Jag vill inte att min son ska se mig ledsen hela dagarna. För det är det jag kommer vara, om det fortsätter så här.” Han satte sig upp i sängen och lutade sig mot sänggaveln, och tittade på mig. ”Jag vet inte vad jag ska säga eller göra för att du ska förstå hur ledsen jag är över det som hänt idag. Jag kan inte få det ogjort, men jag kan visa dig att jag inte gör om det. Men det är bara du som kan bestämma det.” Han hade absolut rätt i det han sa, och det var att det var jag som fick bestämma om vi skulle fortsätta vår lilla romans som vi hade, eller om vi skulle avsluta den innan den verkligen tog fart.

”Kan du lova mig att aldrig mer bli svartsjuk, och absolut inte på dina vänner? Blir vi tillsammans, lyssna nu noga, för jag säger det bara en gång, så är det bara dig jag har ögonen för. Men har du så dåligt självförtroende att du inte kan lita på mig, för det är det, det handlar om, ditt eget självförtroende, så är det ditt bekymmer, men låt det inte gå ut över mig. Jag har haft nog med problem i mitt liv, jag behöver inget mer.” Han tittade på mig, och jag såg verkligen hur han tog in allt jag sa. Jag tror han förstod att jag menade allvar, jag var lugn när jag pratade och jag höll mina ögon på honom hela tiden för att visa min styrka.

Vi satt i soffan ett tag och pratade, som två normalt vuxna människor. Jag talade om för honom att vi kunde vara vänner, men det var allt. Det var slut på kyssandet och allt som hörde till det, vi var vänner och inget mer. Han blev besviken, det såg jag på honom, men samtidigt hade han sig själv att skylla. Eftersom att mamma hade tagit med sig Liam när hon gick så vet jag inte vart dem tog vägen eller hur länge dem hade tänkt vara borta, så jag följde med Justin tillbaka till arenan. När jag hade setat i hans loge ett tag, helt själv och funderat på om jag verkligen gjorde rätt val så öppnades dörren och Jeremy stod där. Han såg lite bekymrad ut, ”Hej, hur är det med dig? Du var helt förstörd när du lämnade detta ställe sist.” Han satte sig bredvid mig i soffan. ”Jag mår bra, tror jag. Vi har pratat ut med varandra, och jag tror att han förstod min mening i det hela. Jag hoppas det i alla fall, för jag tycker verkligen om honom, och vill att vi startar något. Men jag gör det inte om han fortsätter bete sig som han gjorde tidigare idag.” Jeremy lyssnade på vad jag sa, och det kändes lite konstigt då det var hans son jag pratade om, men det var skönt att få säga det till någon som ändå kände honom bättre än vad jag gjorde. ”Jag trodde att jag hade lärt honom bete sig, men tydligen inte. Men om jag känner min egen son rätt, så kommer han att ändra på sig för din skull. Han tycker verkligen om dig, och jag tror att han är villig att kämpa för det också.” Hans ord berörde mig verkligen, och på hans svar så tror jag att han förstod mig.

Tio minuter in i konserten satt jag fortfarande i hans loge, jag visste inte om jag var redo att se honom i sitt esse. Att se honom göra det han gör för flera miljoner tjejer, att höra deras skrik. Varenda tjej i hela arenan skulle döda för att få ta min plats just nu, och det är det jag inte vet om jag är redo för. Jag satt och grubblade. När jag kollade på klockan ännu en gång såg jag att jag hade missat 20 minuter, så jag tog mig i kragen och gick ut. Justin hade visat mig var alla andra i hans familj stod så det var dit jag gick. När Pattie fick syn på mig vinkade hon mig till sig och la armen om mig. Det var tryggt att ha henne där, men jag kom bättre överens med Jeremy. Han förstod mig på ett annat sätt, även om jag inte hunnit prata så mycket med Pattie. Att få höra alla tjejers skrik, och få se den stora hysterin kring honom var magiskt. Han älskar det han gör, och han älskar absolut alla sina Belibers, hans egen familj, som han har skapat.

När han gick av scenen för klädbyte passade jag på att springa iväg på toaletten, och den enda jag viste var den var, var den i hans loge. Så jag gick dit, det var lugnt och skönt i korridoren, och lika så inne i hans loge. Jag fyllde även på min vattenflaska som jag hade med mig, och så gick jag tillbaka ut till dem andra. Han hade redan kommit upp på scenen igen och var i full gång med One Less Lonley Girl. Jag är mycket väl medveten om att han plockar upp en tjej från publiken. Det är någonting den tjejen kommer leva gott på resten av livet, och dem blommorna hon får kommer hon garanterat ha när hon gifter sig. Det var hur kul som helst att få se hur tjejen reagerade när Justin kom ned för trappen och närmade sig henne. Hon började gråta då han gav henne blommorna, och det kan jag förstå, det där är väl ett ögonblick hon har drömt om sedan länge.

Justin avslutade konserten med Baby, och det som jag trodde var omöjligt visade sig vara fullt möjligt, trycket i arenan ökade med det dubbla och han hade egentligen inte behövt sjunga låten för det gjorde alla tusen tjejer så bra själva. Det kändes som att hela arenan skulle lyfta, det var en otroligt bra känsla som sköljde över mig. Mitt leende på läpparna växte utan att jag hade någon kontroll över det själv. Innan låten var slut gick jag tillbaka till Justins loge och satte mig i soffan. Trycket för mina öron var nog inte speciellt bra, dem var ju inte vana vid detta.

Jag låg ned i soffan när Justin kom in, han såg mig nog inte från början då han började byta om, så jag harklade mig lite snyggt för att han skulle lägga märke till mig. ”Har du setat här hela tiden?” Han vände sig om och drog av sig sin tröja, och jag satte mig upp i soffan. ”Nej, jag kom bara några sekunder före dig. Jag missade dem 20 första minuterarna. Annars såg jag hela. Och jag måste säga att du var ganska bra.” Han skrattade till lite samtidigt som han tog en flaska vatten från bordet. ”Ganska?” Jag la huvudet på sned, och log lite. ”Okej, du var skit duktig.” Han fortsatte byta om. ”Så ska det låta.”