Hemma igen, efter en helt okej vecka i Paris. Liam fick se allt han ville och jag råkade handla en helt ny garderob, inte bara till mig själv utan till Liam också. Resväskorna står kvar i hallen och har stått där dem senaste två dagarna. Saker och ting var nog egentligen inte helt bra mellan mig och Justin när jag åkte. Vi umgicks knappt och när vi väl sågs var det bara kall prat. Vi lovade iallafall varandra att vi skulle ses när han kom hem till Stratford igen, det är typ en månad kvar. Jag saknar honom redan, och jag har bara vart hemma en dag. Liam har dessvärre feber och är ruskigt förkyld, så dem kommande dagarna ska jag spendera med honom. Men som räddare i nöden kommer Alessa hit med massa filmer och gott. Hon kunde för en gångs skull slita sig från Ryan. "Gumman, klarar du dig nu då?" Mamma ska flyga till LA och blir borta i 3 dagar. "Jag är inte liten längre." Hon tittade skeptiskt på mig men tog ändå sin väska och gick ut till taxin som väntade. Hon vinkade så länge hon såg mig, sedan gick jag in i duschen. Liam hade vaknat och ropade hysteriskt på mig. "Lilla gubben, mamma tycker inte om att du är sjuk och att du gråter." Han fick en panodil och en blöt kall handduk som jag la över hans panna. Han kan inte sova med varken kläder eller täcke, då tar det inte lång tid innan han vaknar igen.

Första filmen såg vi helt under tystnad, bara för att vi båda älskar den, och sjunger alltid med, Mamma Mia. Men när den var slut bröt Alessa tystnaden. "Saknar du honom mycket?" jag tog en näve lösgodis och valde ut den godaste för att stoppa den i munnen. "Klart jag gör. Men som han betedde sig så klarar jag mig utan honom." Hon lyssnade på vad jag sa men det kändes ändå inte helt okej att prata om det, Jeremy var den enda som verkligen förstod mig. "Hur är det mellan dig och Ryan då?" Jag bytte ämne så fort jag kunde. "Det är väl bra, men jag tror att vi gick lite för fort fram. Men jag tycker om honom." Jag kollade chockat på henne, och funderade ett tag på vad det var hon hade sagt. ”Vill du inte vara tillsammans med honom?” Hon tog en klunk av sin dricka. ”Jag vet inte, det är sommar och då vill man leva livet. Men skulle jag göra slut med honom så går han sönder totalt, och det vill inte jag vara ansvarig för.” Jag kunde inte förstå att hon sa just det där, om snälla Ryan. ”Du måste ju säga som det är till honom, du kan ju inte vara tillsammans med honom för att vara snäll.” Hon nickade instämmande.

Vi orkade aldrig slå på en till film utan satt och pratade istället. Jag berättade för henne vad det var som hade hänt i Paris, och hon kunde inte i sin vildaste fantasi förstå varför han hade betett sig som han gjorde. Det fanns väl egentligen ingen som kunde förstå det. Jag berättade även om den där natten vi spenderade tillsammans, och hur Pattie hade kommit in på morgonen. Vi satt mest och skrattade åt just den incidenten. Jag tyckte det var fruktansvärt pinsamt, men det var väl sådant man fick leva med.

När Alessa gick hem på kvällen så gick jag direkt och la mig, Liam hade sovit i stort sett hela dagen och det var nog skönt för både han och mig. Jag låg vaken ett tag och funderade lite på vad mitt liv hade att ge mig. Jag har en underbar son, som jag älskar över allt på hela jorden. Underbara vänner, som man absolut inte hittar överallt. Och framför allt en fantastisk mamma, som alltid ställer upp, i alla fall så gott hon kan, och det blir mer och mer hon hjälper mig att ta Liam. Jag vet inte hur jag ska göra för att gott göra henne. Jag ska gå klart skolan, sen ska jag försöka skaffa mig ett arbete samt flytta hemifrån.

På morgonen när jag vaknade så låg Liam bredvid och tittade på mig, han log för första gången på ett dygn, och det var så härligt att se det. ”Hur mår du idag gubben?” Han reste sig upp ur sängen och la ned handduken på golvet som han hade haft i pannan. ”Jag mår mycket bättre.” För att vara helt säker tog jag tempen på honom, och det visade sig att febern hade försvunnit. Han hostar bara fortfarande. Men inget allvarligt. ”Mamma ska bara hoppa in i duschen, kan du klara dig själv?” Han nickade ivrigt och pekade på tv:n. Så jag förstod att han ville att jag skulle starta den. Jag stapplade ut ur duschen i handduk och vidare in i min garderob, för att leta reda på nå kläder. Men blev inga märkvärdiga, då vi ändå bara ska vara inne.

”Vill du ha frukost?” Eftersom att han inte åt speciellt mycket igår, måste han vara vrålhungrig just nu. ”Ja, jätte hungrig.” Ha, vad var det jag sa. Vi gick tillsammans ned till köket och jag plockade fram det som fanns i kylen, det var dock inte så mycket eftersom att varken jag eller mamma hade tid att handla igår. Så det får bli ett projekt för dagen. När allt var framme pekade han på filen, som vi i alla fall köpte på vägen hem från flygplatsen för att kunna ha frukost. Som vanligt när han har ätit upp en tallrik, så är det mer fil över bordet och honom, än i hans mage, men han såg lika nöjd ut för det. Själv tog jag en smörgås och en kopp kaffe, det är fruktansvärt gott med kaffe på morgonen.

Liam skuttade vidare till vardagsrummet och slog på tv, och DVD:n som det redan satt en barn film i, och så slog han sig ned i soffan. Själv gick jag upp på mitt rum och borstade igenom håret och tog min mobil. När jag kom ned satt Liam som fast naglad framför tv:n, det såg lite roligt ut. Jag satte mig ned bredvid honom, och automatiskt lutade han sig mot mig och la sig tillrätta. Min fina lilla prins. Min mobil vibrerade till, och jag förstod att jag hade den på ljudlöst och att jag fick ett sms.

”Vill bara att du ska veta att jag verkligen ångrar mitt beteende i Paris. Jag saknar dig nå så fruktansvärt mycket.”

Ni alla kan nog gissa vem det var ifrån. Men det ni inte kan gissa är att jag struntade i det där. Jag svarade honom inte. Jag tyckte att han skulle få kämpa lite mer än ett förlåt, och sen lite sms hit och dit. Han ska allt få visa att det är mig han vill ha, och ingen annan, och visa att han är villig att kämpa för det. Vist kändes det även för mig att inte svara, men jag tänker inte sjunka ned till hans nivå. Jag saknar nog garanterat honom mer än vad han saknar mig. Men det är ingenting jag någonsin kommer erkänna för andra, och absolut inte för han.

Efter att jag och Liam hade ätit lunch så bestämde jag att vi skulle åka till affären och handla hem det vi kunde tänkas behöva. När vi kom fram till supermarket och parkerade bilen så blev Liam helt hysterisk. Han skulle minsann inte med in, så han fick två val, antingen följa med in och vara tyst, eller sitta i bilen själv och skrika. Vilket tror ni han valde? Så klart att han följde med in. Men tyst det vet jag inte om han var. ”Liam, ge dig nu. Folk tittar på dig.” Han fortsatte skrika, ”Jag vill ha den här bananen.” Det där är det värsta jag vet när man är och handlar, barn som skriker efter saker. ”Nej, du får den inte och det vet du.” Jag fräste åt honom, precis som han skrek mot mig, så folk tittade extra mycket på oss. Men just då så struntade jag i det.

När vi kom hem igen så var Liam lugn, jag vet att man inte ska ge barn det dem vill ha när dem låter sådär, men vissa stunder orkar man inte som förälder att höra på skrik hela tiden, så han fick en klubba, och då blev han nöjd. Så allt sluta i frid och fröjd, inte bara för mig, utan för alla andra kunder på affären, som slapp höra på när han skrek. Precis när jag skulle gå ut till bilen, kom det fram en flicka till mig i 8-9 årsåldern och frågade om inte jag var tjejen som hade varit med i tidningen tillsammans med Justin. Jag blev helt ställd, men svarade artigt att det var jag. Hon frågade om hon inte kunde få ta en bild med mig, och jag vart ännu mer förvirrad. Vad är det som håller på och händer? Men hon fick en bild, och sprang iväg till vad jag tror var hennes mamma och var överlycklig.

Liam somnade framför tv:n på kvällen och jag lät han ligga där tills jag gick och la mig, och precis när jag skulle resa mig upp hörde jag hur min mobil började spela i hallen, där min väska låg. Klockan var inte så mycket så det var kanske inte så konstigt att det ringde folk, min första tanke var att det var mamma som ringde för att höra hur det var. Men den tanken hade jag helt och hållet tänkt fel. Det var nämligen Justin, skärmen lyste upp Biebs. ”Clar” svarade jag, även fast jag viste att det var han. ”Varför svara du inte på mitt sms?” Han rak på sak är väl det som är mest positivt med honom. ”För att jag inte har haft tid, Liam har feber och är sjuk, så har haft mycket att göra idag.” Min lögn var nödvändig, och absolut inte så farlig. Jag vet att man inte ska ljuga, men jag vill inte börja bråka med honom över telefon, när jag sen inte kan söka upp, och slå en kudde i huvudet på honom. ”Oh, hur är det med honom? Jag saknar lillgrabben, och dig.” Jag saknar dig också Justin, men det är något jag inte tänker säga dig. ”Jodå, det är väl bättre idag än det var igår.” Han suckade högt. ”Saknar inte du mig?”

Vad kommer hon att svara?!