Skrivet:
Kategori: √ 2. HITRISA - Part 1

Chapter thirty-nine.



Jag pratade med Alessa i nästan 2 timmar, jag gjorde allt för att hon skulle lugna ned sig och berätta vad det var som hade hänt. Tillslut hade hon klarat av det, och kommit fram till att han och Justin hade varit ute och åkt skateboard och så hade det kommit en bil som inte ville väja för dem två, och hade kört rakt på Ryan, Justin hade hunnit hoppa av brädan och kastat sig åt sidan. Personen som körde bilen hade bara dragit där ifrån. Ryan ligger inte i koma, och det hade kunnat sluta värre än vad det gjorde, hans ena knä fick ta den hårda smällen, och så har han massa skrubbsår i ansiktet. Jag lovade henne att följa med till sjukhuset imorgon, och så sa jag åt henne att försöka få lite sömn.

Efter att jag hade pratat med henne låg jag vaken ett tag och funderade över varför inte Justin hade hört av sig och berättat om det som hade hänt. Det störde mig lite. Men jag fick väl stå ut med det. Under tiden jag låg där kom jag och tänka på tidningen som jag köpte i New York, som inte Justin fick se. Den låg i min väska som låg i hallen, så jag drog på mig morgonrocken och gick ut och satte mig på trappen. Rubruken på framsidan löd, ”Bieber i triangeldrama?” Jag öppnade tidningen av ren nyfikenhet, men jag ville egentligen inte utsätta mig för det här.

”Justin Bieber påträffades på Gucci i New York, igår. Han sågs komma in tillsammans med samma tjej som han hade med sig i Paris för lite mer än en månad sedan, och som vi även har fått fram ett namn på, Clarissa Jones. Men, det dök även upp en gammal flamma, på samma Gucci affär, samma tid, Jasmine Villegas. Alla vet ju att Justin och Jasmine har haft sitt förflutna tillsammans, efter att Jasmine var med i hans musikvideo till låten Baby. Så frågar är nu, vet Clarissa om det, eller kommer det som en chock när hon läser detta, och ser bilderna?”

Jag satt kvar ute på trappen och läste resten av alla ord dem hade att säga om detta, och dem hade rätt, det kom som en chock. När jag hade läst klart allt gick jag tillbaka in och lyckades somna ganska på en gång. På morgonen när jag vaknade var det alldelens tomt i huset, det låg en lapp på bordet om att mamma hade tagit med sig Liam och handlat. En smart idé då det inte fanns så mycket mat i kylskåpet. Det är inte ofta mamma hinner handla, så det är alltid jag som får göra det. Men nu tyckte hon väl att jag inte skulle behöva göra det direkt jag kommer hem.

Alessa kom och hämtade mig redan en halv timme efter att jag hade slagit upp mina ögon, så det var bara dra på dig några kläder. ”Hej gumman, hur är det med dig?” Jag kramade om henne när jag hade kommit ut i bilen, och hon kramade mig minst lika hårt tillbaka. ”Jag har mått bättre. Har inte sovit speciellt mycket inatt heller.” Jag kunde förstå henne, det kan inte vara lätt sådant där. Jag själv har aldrig påträffat det på närahåll, vist gör det ont i mig att Ryan hade kunnat dö, absolut. Men det är fortfarande hennes pojkvän. Det tog inte lång tid fören vi var på sjukhuset, och när vi kom in gick vi direkt fram till receptionen. ”Ryan Butler?” Kvinnan som satt bakom disken knappade lite på datorn, "avd. 4 sal. 23." Hon pekade åt vilket håll vi skulle gå.

När vi kom upp och stod utanför dörren såg vi att Justin och Ryans mamma och pappa satt där inne. ”Gå in du, jag väntar utanför.” Jag satte mig ned i en stol utanför rummet och tog upp en tidning. Alessa försvann in i rummet och man såg att hon kramade om både Sharon och Fredrick. Justin satt fortfarande ned på stolen och höll Ryan i handen, Alessa gick fram och la sin hand på Justins axel. Han såg helt förstörd ut då han kollade upp på henne, och jag kunde klart och tydligt se hur hon nickade med huvudet mot mitt håll. Så jag höjde upp tidningen och låssades läsa.

Jag hörde hur en dörr öppnades men jag kollade aldrig upp, fören Justin stod framför mig. ”Älskling, kom här.” Jag reste mig upp och slog armarna om honom. Det enda han behövde just då var någon som höll om honom. ”Varför kom du inte in?” Hans röst bar honom knappt men han gjorde sitt bästa. ”För att jag inte ville tränga mig på.” Han tittade ned på mig. ”Du tränger dig inte på. Tro inte det.” Jag följde med Justin in och Sharon vände sig om och gav mig en kram. ”Hur är det med honom?” Hon tittade på mig och gjorde sitt bästa för att le, det såg ansträngande ut. ”Han överlever, och det är huvudsaken. Men han kommer få träna upp sitt ben igen, så jag vet inte om han kommer kunna spela hockey igen.” Det var hemskt att höra henne säga det, jag vet hur mycket hockeyn betyder för honom. När jag var med där inne så sov han, och vi lät honom göra det. Justin hade varit med honom hela dagen, så jag föreslog att han skulle följa med mig hem, och han gick med på det. Alessa körde hem oss.

När vi kom hem till mig så var mamma och Liam redan hemma. Justin gick upp och la sig, medan jag berättade för mamma vad det var som hade hänt. ”Mamma, varför hälsade inte Justin på mig? Han brukar alltid göra det.” Liams lät rädd, precis som att Justin inte gillade honom. ”Han är trött, älskling. Du ska nog se att han är sitt rätta jag när han har sovit lite.” Jag tog med mig Liam upp på sitt rum och så satte jag mig ned mot väggen och kollade när han lekte med sina bilar. Jag skådade varje liten rörelse min son gjorde. Att han har vuxit och blivit så stor på så kort tid, för det känns verkligen inte som att det har gått mer än två år sedan jag hade en stor kula på magen. När jag hade setat där inne i en halv timme pep min mobil till.

”Baby, kom och lägg dig bredvid mig, jag kan inte sova utan dig.”

Jag började le när jag läste det. ”Mamma, vad ler du år?” Liam log mot mig samtidigt som han kröp upp i mitt knä. ”Justin skickade ett sms till mig.” Han tittade fundersamt på mig. ”Sover inte han?” Jag skakade på huvudet. Liam gick ned till mamma och jag gick in till Justin. ”Det är kallt utan dig, och så saknar jag dig.” Justin låg med ryggen mot mig i sängen när jag kom in, men han hade bäddat ned sig på riktigt. ”Slappna av, hur ska du kunna klara dig ifrån mig. Om du inte ens kan sova fast jag är i samma hus?” Han vände sig om så jag såg hans trötta ögon. Klockan var inte mer än närmare 12 så jag kunde lika gärna krypa ned med honom. Mina kläder åkte av framför ögonen på honom, och så kröp jag ned framför. Han la automatiskt sin arm runt, och drog mig så nära sig jag kunde komma. Han pussade mig på kinden, och jag kände hur han slappnade av, för hans arm var inte lika spänd som innan.

När jag 3 timmar senare vaknade och var hungrig, insåg jag att Justin låg bredvid mig, hade helt glömt bort det. Så jag fick tråckla mig ur hans grepp, och se till så att han inte vaknade, för han behövde verkligen sova. När jag kom ned till mamma och Liam så hade dem precis ätit, mamma hade gjort pankakor, och dem var fortfarande varma, så det var bara att äta. ”Hur är det med grabben där uppe?” Mamma kom in i köket där jag stod och hällde på både grädde och sylt på pankakorna. ”Jag vet inte, han sover. Och jag låter honom göra det tills han vaknar.” Hon nickade och tog en kopp kaffe.

Ytterligare en timme gick, och han hade fortfarande inte vaknat. Alessa hade messat mig och sagt att Ryan hade kryat på sig lite, men att han fortfarande hade fruktansvärt ont i kroppen, och vem hade inte haft det efter att ha blivit påkörd? Varför var det tvunget att vara Ryan av alla människor, nog för att jag är glad att det inte var Justin, men kom igen, Ryan. Har han ens trampat på en myra i sitt liv? Han har väl aldrig gjort något man inte får göra, mer än skolkat och drygat sig med lärarna i skolan. Jag blir så trött, det finns folk som förtjänar det där mer än honom i alla fall.

Jag satt i soffan i mina egna tankar så jag hörde aldrig när Justin kom ned, men jag förstod att det var han då en tidning kom flygandes. ”Har du läst allt som står i den där tidningen?” Jag tittade upp och mötte hans oroliga blick, utan att svara honom nickade jag. Han satte sig ned bredvid mig och jag la tidningen på bordet, och fattade hans hand. Jag lutade mitt huvud mot hans axel. ”Tro inte på allt dem skriver, okej?” Hans röst lät seriös, precis som att bilderna inte talade för sig själva. ”Bilderna då? Jag tror inte att dem ljuger, tyvärr.” Han strök mig över håret och pussade mig på huvudet. ”Du låter inte arg. Trodde du skulle vara rasande.” ”Jag är inte direkt glad om det där det du tror, men Ryan ligger på sjukhus. Så du kan vänta dig ett utbrott när han kommer ut därifrån och är frisk.”


 
Hoppas ni gillar det jag skriver. =)
Trackback