Det har gått en vecka sedan Justin åkte, och sedan vi hade vår lilla fight över telefon. Ingen hade hört av sig till den andra sedan dess, det känns konstigt. Men samtidigt ganska skönt, då behöver jag inte oroa mig över hur jag ska göra med Liam. Det är bara Liam som räknas nu. Skolan slutar om en vecka, sedan är det sommarlov som räknas, och då har jag lovat Liam att vi ska åka till Paris och gå på Disney land. Han längtar så han håller på och kryper ur skinnet. Mamma ska självklart åka med, då hon ska på massa möten med jobbet i Paris. Så då passar jag på att följa med.

Alla prov i skolan är avklarade, så jag kunde vara hemma från skolan idag, och ta med Liam till lekparken igen, passa på när alla andra är i skolan, och ingen kan se mig. Ego, jag vet. Men fan, vad ska jag göra? ”Liam är du klar?” Ropade jag så han skulle höra mig då han satt framför tv:n med högsta volymen på. ”Ja, mamma. Jag kommer.” Han slår av tv:n själv, så det behöver jag aldrig göra, han börjar bli stor nu. När vi kom fram till lekparken såg jag redan innan vi parkerat bilen att Jazmyn satt i sandlådan, och Jeremy satt på en bänk längre bort och pratade med någon. Liam sprang ifrån bilen utan att stänga dörren, så det där med att han blivit stor tar jag tillbaka.

När jag hade setat på en bänk på andra sidan mot Jeremy, såg jag hur han reste på sig och var på väg mot mig. Men när han började närma sig mig, såg man att han hade tänkt sätta sig på bänken som jag satt på. ”Hej, visst var det Clarissa du hette?” Jag tittade upp på honom och log, han var fruktansvärt lik Justin. ”Ja, det var det.” Vi satt och slö pratade lite om smått och gott. Tills Liam gav ifrån sig ett rejält skrik. Både jag och Jeremy kastade oss av bänken och sprang fram till lekborgen som fanns där. Liam stod högst upp, så jag fick klättra upp. Tur man är liten och smidig. När jag kom upp till honom stod han blixt stilla. ”Vad har hänt älskling?” han fortsatte skrika så mycket han orkade, men jag kunde inte förstå vad det var som hade hänt. ”Liam, du måste tala om vad det är som har hänt, om du vill att jag ska hjälpa dig.” han skrek ännu mer, men till slut fick han fram två ord. ”Spik, foten” jag tittade ned på Jeremy som stod med Jazmyn i famnen. ”Han har en spik i foten, vad ska jag göra?” han tittade skräckslaget på mig, ”Du måste försöka få ut den.” jag tittade skräckslaget på honom, men gjorde en ansats till att lyfta bort Liam. ”Här, ta mina nycklar. Och så tar du emot, när jag skickar ned honom. Jag tar med Jazmyn bort till bilen.” han tog emot nycklarna och ställde sig beredd. ”Vill du att jag följer med? Erin är ändå där bort med Jaxon, hon kan ta Jazmyn.” Jag nickade till svar, och tog tag i Liam och drog upp honom fort, sen skickade jag ned honom till Jeremy, själv fick jag åka rutschkana ned för annars hade jag också fastnat någon stans. Medan Jeremy sprang till bilen tog jag Jazzy under armen och sprang med henne fram till Erin. ”Jag och din karl åker upp på akuten, Liam har trampat in en spik.” Det var det enda jag sa och sprang bort till bilen.

Väl uppe på akuten, viste jag absolut ingenting. Hade jag inte haft Jeremy med mig då hade jag virrat där än. En sköterska kom och tog emot oss, så jag fick bära in Liam i ett rum och lägga honom ned på en brits. Han grät så mycket att jag började få panik, ”snälla, kan inte du ta min telefon och ringa min mamma.” han tittade på mig och gav mig min väska, så jag kunde ta upp min telefon. ”Klart jag kan, slå hennes nummer så går jag ut och ringer.” jag gjorde som han sa och han försvann ut genom dörren. Liam fortsatte skrika, och det blev bara värre och värre. Sköterskan som tog emot oss hade tagit av honom skon, och kallat på doktorn. ”Ta det lugnt, mamma är här. Jag går ingenstans.” jag försökte hela tiden lugna ned honom, men det var inte det lättaste. Dörren öppnades och in kom en ung kille i vit rock. ”hej, Dr. West” sa han och sträckte fram sin hand, och jag hälsade artigt. ”Så du har trampat på en elak spik?” Han hade lugnat ned sig lite nu, så han nickade i alla fall till svar. Skönt att han kunde kommunicera.

Efter en timme på lasarettet fick vi äntligen åka hem, med lite medicin i fickan. Dom sa att det var tur att spiken inte var rostig, och jag är glad att inget mer allvarligt hände. Min puls gick nog i minst 500. Det finns vissa saker som mamma man inte vill att sitt barn ska uppleva, och det är att något allvarligt ska hända. Jag tycker att det är jätte jobbigt när Liam gråter, spelar ingen roll om det handlar om att han inte har fått en glass, eller om han har gjort sig riktigt illa. Ingen mamma eller pappa vill se sitt barn ledset.

Liam somnade i soffan på en gång när vi kom hem, och jag kunde äntligen pusta ut. Han tyckte att det var obehagligt att gå på foten, och det kan jag förstå. Så nu får jag bära omkring på honom, men det gör mig inget. Han blir snart bra, och det är huvudsaken. ”Mamma, jag vet inte vad jag hade gjort om inte Jeremy vart med. Hur ska jag kunna tacka honom?” Mamma tittade upp på mig, då hon satt och läste tidningen. ”Jag vet inte gumman, du kanske kan bjuda hit hans familj på middag någon dag?” Jo, eller hur. Hej, Justin jag bjuder din pappa på middag, men för dig kan jag inte berätta varför. Fan, detta var dömt från början att misslyckas, jag skulle aldrig ha påbörjat något med Justin. Allt kommer gå åt helvete.

På kvällen när jag hade burit upp Liam i min säng då han ville sova bredvid mig inatt så gick jag ned för att hämta min mobil. Jag hade ett sms från Justin, efter en vecka av tystnad. Men jag tänkte inte öppna det fören jag låg i sängen och kunde slappna av ordentligt. Jag borstade mina tänder och plockade upp lite kläder som låg över golvet. Sen kröp jag ned bredvid Liam, han sov så sött. Platt på rygg och med armar och ben åt olika håll. Jag tog fram mobilen och öppnade hans sms.

”Hej, tänkte bara tala om att jag vet att du har en son. Det var dumt av dig från början att inte berätta något för mig, för jag gillar dig verkligen. Men att börja något med att ljuga, det funkar inte. Min pappa berättade idag vad som hade hänt. Om du funderar över hur pappa kunde veta att det var du, så har jag berättat för honom om dig. Jag pratar om allt med min pappa. Jag beklagar det som hände Liam, och jag hade seriöst hoppats på att få träffa honom en dag. Men jag vet inte, tycker du att du gjorde rätt när du inte berättade det?!”

Jag visste absolut inte vad jag skulle svara. Efter att ha läst detta sms så förstår jag hur mycket jag har förstört, antingen skulle jag ha avslutat det jag och Justin hade från början, precis som jag själv hade tänkt, om inte Alessa hade lagt sig i. Eller så skulle jag ha berättat sanningen, och hoppats på att han kanske ville lära känna mig i alla fall, och det verkar han ju faktiskt, eller ja. Jag vet inte.

”Förlåt, jag vet inte vad jag ska säga, och jag kan inte få det ogjort. Jag velade hela tiden då vi var med varandra om jag skulle berätta det eller inte. Men jag visste inte hur du skulle reagera, jag var rädd att du inte skulle vilja ha mig då du skulle få reda på det. Även om jag inte känner dig, så betyder du fruktansvärt mycket för mig, bl.a. för att jag har haft sjukt kul med dig. Jag vet inte vad jag ska säga Justin, och det är första gången. Om du vill så får du jätte gärna ringa mig, men bara om du har tid, annars struntar du i det. Jag vill prata med dig istället för att skriva.”

Jag tryckte på skicka, men det tog emot. Jag viste inte hur han skulle ta det. Men det fick jag reda på bara några sekunder senare då det ringde i min mobil och det stod Biebs över displayen. ”Hej, vänta två sekunder, ska bara sätta på mig morgonrocken och gå ut ur rummet, Liam sover.” det sista sa jag ganska tyst, för jag skämdes. Men samtidigt var det skönt att kunna säga det till honom. När jag hade fått på mig den och gått ut ur rummet, för att fortsätta ned och ut på gården, så fortsatte jag. ”Nu är jag ute.” Han var tyst, men jag hörde hans andetag. Jag saknar honom verkligen. ”Varför berättade du inte?” så började han vårt samtal. Och jag fick tunghäfta, för första gången, då jag pratat med honom. ”Jag har vart egoistisk. Jag har gömt Liam för alla. Alessa och Celia fick reda på honom någon dag innan du och jag träffades första gången.” Jag hörde att han tog ett djupt andetag, och jag gjorde mig beredd på att få höra ett och annat. ”Förstår inte du att jag gillar dig för den du är, att du sen har en son gör det svårare för mig. Men hade du berättat det från början hade jag kanske kunnat göra något åt det.” Jag kände hur tårarna brände. ”Hur skulle du kunna göra något åt det? Liam finns, och försvinner inte.” Han suckade. ”Jag hade kunnat vänja mig vid tanken på ett annat sätt.”

Hur tror ni att det går för dom? Blir dom sams, eller blir dom mer osams?!

Kom igen nu, ge mig era svar :)