Min ångest växte för varje timme som gick. Det var nu tisdag och eftersom att mamma sjukanmälde mig i fredags tänker jag inte gå till skolan förrän hon kommer hem. Så jag låg kvar under täcket, och där tänkte jag ligga. Men den planen gick inte som jag ville för det ringde på dörren. Jag drog på mig min morgonrock och gick ned för att öppna, men när jag kunde se fönstret som ledde ut mot uppfarten såg jag att det var Justin, så jag vände och gick upp igen. Jag ville inget annat än förklara hela min situation för honom, men kunde inte. Jag vet inte hur jag ska kunna göra det utan att sätta honom i en konstig sits. Jag vet att han börjar gilla mig, det märks, och jag klandrar honom inte, jag börjar gilla honom också. Så att jag har ett barn, och att han är känd världen över gör det kompliserat för oss båda.

Flera timmar gick och jag låg fortfarande kvar i sängen. Min mobil hade jag stängt av för att inte bli att må dåligt mer. Men innan jag gick ned till köket plockade jag fram den, och startade den. Det pep till i den flera gånger, så jag antog att det var alla sms som jag inte fått tidigare. Det första jag la märke till var ett sms från Alessa.

"Snälla Clarissa. Du måste prata med honom, han går under snart!"

Jag ville inte börja bråka med henne över detta, men valde hon honom framför mig tänker jag stå på mig också. Fan att allt ska vara så komplicerat. Jag behöver verkligen mina vänner nu, mer än någonsin. Celia hade också skickat massa sms, men hon frågade bara om jag mådde bra och om jag ville ha sällskap, och det kunde ju inte döda mig direkt. Så hon var på väg hit nu. Så jag passade på att svara Alessa.

"Du vet att jag inte kan. Fan, kunde jag, hade jag gjort det för länge sen! Det borde du förstå, jag trodde du var min vän. Men jag hade tydligen fel. :("

Medan jag stod i köket och höll på med maten eftersom att jag inte ätit sedan igår så behövde jag det, så ringde det på dörren. Celia stod utanför iklädd mjukisar. "Hej vännen, hur mår du egentligen? Du ser inte så pigg ut." sa hon när vi hade kramats och hon hade stängt dörren bakom sig. "Har mått betydligt bättre än detta. Mitt samvete äter upp mig inifrån." Hon tittade på mig med lidande ögon under tiden som jag stekte köttbullar och kokade makaroner.

När vi hade ätit upp satte vi oss i vardagsrummet och slog på TV:n, men ingen av oss tittade på den. Vi satt mest tysta och utbytte blickar med varandra. Jag kände hela tiden hur det brände bakom ögonlocken, och jag ville bara låta tårarna bryta ut. Fanns bara ett problem, jag viste inte hur hon skulle reagera, men tillslut gick det inte. Mina tårar kom. "Men lilla gumman, du måste prata med honom. Det kan inte fortsätta så här mer. Snälla, nu drar vi hem till Ryan, så ska detta lösa sig." Precis när jag skulle protestera la hon ett finger över min mun. "Det går inte att diskutera."

Jag satt kvar i bilen när vi kom fram, jag ville egentligen inte göra detta, men det var så nödvändigt, för oss båda. Men en sak var säker, Alessa ville jag inte se för tillfället. Celia hade redan gått in, och jag vet absolut inte om hon säger något till Justin om att jag sitter utanför. Utan att jag själv hade hunnit funderat över det hade jag redan gått hela vägen fram till dörren. Det värsta jag vet är att bara gå in hos folk så jag ringde på och väntade. Ryan öppnade dörren och drog in mig i hans famn, "Du ser inte mycket bättre ut än grabben i min soffa." sa han och strök mig över ryggen, hans kram var varm och trygg.

Justin märkte inte ens att jag hade kommit, han låg som Ryan hade sagt, i soffan och rörde inte en fena. Han såg verkligen helt förstörd ut, men det sa ju alla att jag också gjorde. Han låg på mage med huvudet från mig, så jag gick fram till honom så han skulle se mig när jag började prata med honom. "Finns det plats för en till?" han ryckte till när han hörde min röst, och tittade upp på mig. Jag kunde skymta ett leende, och han flyttade åt sig, så det vart plats för mig med. Jag la mig ned bredvid honom och han la en arm om mig.

"Förlåt Justin, jag vet att jag sa att jag inte ville se dig igen. Det lät bra i mitt huvud, för det finns så mycket saker om mig som du inte vet om. Och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna förklara dom för dig heller." Han strök sin hand fram och tillbaka på min mage, "Snälla, låt mig bara få njuta av tiden jag har med dig. Jag har vetat vem du vart i vadå, 4 dagar, och jag ångrar absolut inget jag gjort med dig." Det vart tyst mellan oss efter att han hade sagt det. Men jag kunde höra hur Ryan, Alessa och Celia stod och diskuterade oss.

Jag hörde hur Justin föll in i en djup sömn, han andades tyngre och vart mer avslappnad, så jag reste på mig och gick ut till köket där dem andra stod. Alla tittade på mig precis som att jag vore ett spöke. "Vad är det?" frågade jag och himlade med ögonen. "Nej, inget. Tänkte bara höra hur det var med dig, men du ser genast mycket bättre ut än när du kom." svarade Ryan med ett leende på läpparna, och jag kände hur jag blev generad. Alessa tittade på mig med ledsna ögon, "Kan vi prata?" Jag förstod på en gång vad det var hon ville ta upp, och det var väl lika bra att rensa luften på en gång.

Vi satt på Ryan´s säng, men ingen av oss sa något. Fören Alessa bröt tystnaden. "Förlåt, jag menade inte att ta hans sida, men du vet att du inte kan hålla det hemligt mer." hon viskade, och det var jag glad över, för jag viste inte om Ryan eller Justin skulle stå utanför. "Men hur tror du han kommer reagera? Han har en hel värld med tjejer att välja mellan, varför skulle han stanna hos mig?" Hon hostade till en gång och kollade med skräck på mig. "Möjligtvis för att han har legat i den där soffan sedan han hörde att du inte ville se honom något mer. Han är ju helt förstörd. Han gillar dig. Varje gång jag eller Ryan har nämnt ditt namn har han sagt att vi ska vara tysta. Det måste ju vara ett tecken, eller?" Hennes ord åkte in i ena örat och ut i det andra, jag vill, men kan inte.

Vi löste det som vi hade mellan oss och det var huvudsaken. När vi kom ner till dem andra så hade Justin vaknat och rest på sig. Han kollade på Alessa som bara stirrade på honom. "Vad är det nu då?" frågade han, och jag fattade inget. "Ja, du har inte rest på dig på ett dygn, och du funderar varför jag är förvånad." Jag log lite åt det hon sa, och förstod att det var på grund av mig han hade rest sig upp. Han blev näst intill generad, och det glädje mig. Han svarade inte på det hon hade sagt utan gick fram till mig och gav mig en kram. "Jag vill ha dig." viskade han i mitt öra, och jag kunde inge annat än hålla andan, jag blev helt stum. Vad svarar man på något sådant? Och hur ville han ha mig, mig som sin, eller mig i sängen? Jag fattade noll, och han bara skrattade och gick ut i köket.

Minst 15 kommentarer, jag vet att ni klarar det. För ni är världens bästa läsare. :) och jag älskar er!