På morgonen vid frukost bordet satt vi alla tysta, Alfredo hade en ny hobby, den stavades 'psyka mig'. Men jag gjorde allt för att inte bry mig. Jag satt bredvid Justin i bara linne och hotpants, så precis när jag skulle ta en klunk av mitt kaffe la Justin sin hans på mitt lår. Jag hostade till och kollade upp på honom. "Förlåt." Alla tittade på oss som satt runt bordet, men ingen förstod vad han hade gjort, men han själv gjorde det. Pattie kollade konstigt på Justin, men han märkte nog inte det med tanke på att han kollade på mig. "Ni vet att jag sover i rummet bredvid va?" Han vände blicken mot sin mamma och log. "Jag sa åt henne att vara tyst, men..." "Jag vill inte höra, men låt det inte upprepas, okej?" Hon avbröt honom och jag kände hur mina kinder blev allt mer röda än dem vanligtvis brukar vara. Min blick drogs mot Alfredo som bara hånlog mot mig, ibland vill jag döda honom, men jag vet att jag inte kan. Jag förstår inte hur en och samma människa kan vara så jobbig som han är. Det är väl något jag får vänja mig vid, eller lära mig att acceptera läget. När jag hade ätit klar reste jag på mig och gick in i vårt rum, även om jag hade sovit den mesta dels av natten så var jag fortfarande trött och sängen såg inbjudande ut. Eftersom att vi inte skulle vara framme på några timmar la jag mig ned och godast in mig i täcket och alla kuddarna. Vi var på väg mot England och London, men som sagt, kanske ikväll skulle vi vara framme.

Jag vaknade några timmar senare av att jag hörde hur Justin satt och skrek, och som svar skrek Kenny. Jag förstod inte ett smack av vad dem höll på med, men något som irriterade mig var det i alla fall. Jag kravlade mig upp ur sängen och öppnade dörren, och tillmötes fick jag se Kenny stå två centimeter från tv:n och Justin satt lugnt och fint i soffan, dem spelade NBA2K mot varandra, och Alfredo satt bredvid. ”Oh, hej älskling.” Justin tittade knappt på mig. ”Hej på dig med.” Svarade jag och gick förbi dem utan att ge någon av dem en blick, när jag hade vart på toa tänkte jag borsta tänderna men blev avbruten av att det knackade på dörren. ”Vad?” Jag började borsta tänderna. ”Älskling, vad är det?” Jag låste upp dörren och Justin klev in. ”Vaknar man av att det känns som att någon skriker en i örat kan man inte bli mer hysterisk. Ni är helt galna, det är ett TV spel ni spelar, ni håller inte på och dör.” Jag lät allvarlig nog för att Justin skulle köpa det. ”Baby, det är blodigt allvar mellan oss. Men jag ber så hemskt mycket om ursäkt att vi väckte dig.” Han pussade mig på kinden och var på väg ut, men jag tog tag i hans arm och höll kvar honom medan jag borstade klart och sköljde ur munnen. Innan vi båda gick ut tryckte jag upp honom mot dörren och kysste honom.

”Får vi spela mer, eller stör vi?” Alfredo stod utanför dörren när vi kom ut, och frågan var riktad till Justin. ”Kan du sluta, seriöst. Jag har aldrig sagt att ni inte får spela. Men däremot har jag bett dig sluta hacka på mig, och hålla på.” Jag började tappa tålamodet ordentligt när det kom till Alfredo. Snart kommer taket flyga på denna buss, om han ska fortsätta. ”Oh, kissemissen börjar bli aggressiv.” Droppen som fick bägaren att rinna över. Jag sket i att svara honom, jag drog igen dörren till sovrummet och låste, plockade fram min Ipod och la mig ned i sängen med högsta volymen på. För känner jag Justin rätt hänger han på dörren, och jag har absolut ingen lust att prata med varken han eller någon annan av dem där ute. Justins mobil låg på sängen och jag såg hur den lyste till. På displayen stod det Selena, så jag lyfte upp den och kollade vad hon hade skrivit. Det enda jag såg var ”Jag saknar dig också, vi ses sn..” Jag kunde nog räkna ut att det stod snart. Jag öppnade dörren och mycket riktigt stod Justin utanför, men jag gav han bara mobilen och låste den igen.

Jag låg och läste, jag hade plockat med mig alla Twilight böckerna, även om jag läst dem några gånger innan så är dem alltid lika bra. Ipoden hade jag sedan ett tag lagt ned och stängt av. Så jag hörde allt som hände utanför dörren, hur Pattie skällde ut Alfredo, det var ganska rogivande faktiskt. Men jag kunde ta hand om mig själv, jag behöver ingen som skyddar mig. Det knackade till på dörren, igen. ”Vem?” Var det enda jag frågade. ”Din älskling.” Hörde jag Justin säga nervöst, så jag reste mig upp och öppnade dörren, men gick och la mig lika fort igen. ”Du funderar säkert vad Selena ville?” Jag skakade bara på huvudet. ”Nej, jag bryr mig inte. Ni får väl sakna varandra hur mycket ni vill. Vad ska jag göra åt saken? Be henne komma hit också, så kan vi alla dela säng, eller jag kan sova bredvid Alfredo.” Jag fortsatte psyka boken, orkade inte se hur Justin reagerade. ”Vad sa du?” ”Du hörde mig.” Jag slog ihop boken och satte mig upp. ”Vad vill du?” Han tittade oförstående på mig, och tog mig i handen, men jag ryckte åt mig den illa kvickt. ”Vad är det jag har gjort?” Jag drog av mig mina kläder och bytte om. ”Alfredo är på mig hela dagarna, och du sms med Selena, kan det bli värre eller? Vi båda två vet att hur mycket du än förnekar det så gillar du henne. Fan, Justin. Jag såg hur du tittade på henne hemma hos Ryan. Förneka det inte, snälla. Jag vet att det är flera månader sedan, men du sms:ar med henne, och uppenbarligen skrev du till henne att du saknar henne, annars skulle hon inte svara ”också” i sitt svar till dig.”

Vi satt i hans säng i en timme och pratade med varandra, vi har aldrig pratat på detta sätt som vi gjorde då. Alla känslor kom fram, men jag var inte arg på honom, jag var bara glad att han berättar hur han känner. ”Jag har alltid gillat Selena, men jag älskar dig. Det är stor skillnad på dem två orden.” Han tittade på mig där han satt framför mig, och jag kunde inte vika ned blicken även om det var det jag ville, jag ville skrika rakt ut för det han just hade sagt. Jag ville inte sitta här med honom mer, jag vill att han bara ska titta på mig, bara vilja vara med mig, men uppenbarligen finns det en annan också. ”Okej.” Var det enda min hjärna skickade signaler till att säga. ”Okej, är det, det enda svaret man får?” Jag lutade mig mot väggen. ”Jag vet inte vad jag ska svara när min pojkvän säger att han gillar en annan.”



Jag var ärligt talat ledsen när vi satt där och pratade, jag grät inte, men det var inte långt ifrån. Jag älskar tjejen framför mig fruktansvärt mycket och jag vill inte att vi släpper taget om varandra. Att jag saknar Selena är inte längre någon hemlighet, men att Clar var tvungen att få reda på det genom ett sms, var elakt. ”Snälla lyssna på mig, jag gillar henne. Precis som jag kan gilla vilken annan tjej som helst, men jag älskar dig, och det är bara dig jag älskar.” Jag la mig ned och stirrade i taket. ”Justin, Clar. Vi ska snart stanna för att äta.” Mamma stod utanför dörren. ”Okej, vi kommer.” Jag tittade upp på Clar som skakade på huvudet. ”Jag är inte hungrig så gå med dem du.” Min mage sa att jag skulle det, men mitt hjärta sa att jag skulle stanna, och vad är det man säger. Mannens kärlek går genom magen? ”Nej, jag stannar här med dig. Jag vill vara med dig, jag vill inte att vi ska bråka eller tjafsa över något sådant.” Hon la sig ned och fingrade på kudden och jag såg att hon började gråta. ”Baby, gråt inte. Snälla, för min skull. Jag ber dig.” Jag la mig ned bakom henne och höll om henne. Hon tog min hand i sin och höll den hårt. Tillslut tror jag att hon somnade, och det finns inget värre än att se henne gråta sig själv till sömns.

Vad tycker ni?