Skrivet:
Kategori: √ 2. HITRISA - Part 1

Chapter ninety-two.



Clarissa var faktiskt den enda som badade, hon insåg inte det fören hela hon var under vattnet. Hon höll på att frysa ihjäl när hon kom upp, så jag stod vid stranden med en handduk åt henne, sen kunde jag inte låta bli att skratta. ”Uppfriskande, måste jag säga.” Hackade hon fram mellan tänderna. Jag virrade in henne i handduken och höll om henne, allt för att hon skulle få upp värmen i kroppen igen. ”Det kan jag kanske hålla med om, men du kommer få hjärnhinningsinflammation.” Jag bar upp henne och gick mot tältet. ”Vilken prins jag har hittat.” Hon var helt blå om läpparna och fötterna för den delen, hon skakade som ett asplöv. ”Du har inte hittat något, jag hittade en prinsessa.” Hon la ned sitt ansikte mot min hals, och jag kände verkligen hur kall hon var.

”Hur kan man bada denna årstid?”
Ryan stod med ögon stora som golfbollar och hakan i marken. ”Det gick hur lätt som helst.” Clar hade fortfarande inte fått tillbaka sin normala hudfärg, så jag bar in henne i tältet och hjälpte henne av med sina underkläder, samt satte på henne torra, och bäddade ned henne under alla täcken och filtar. Precis när jag var på väg att gå ut stoppade hon mig. ”Gå inte, ligg här med mig.” Det lät som att hon höll på att börja gråta, men jag antog att det hade att göra med att hon frös. Jag la mig under täcket, bredvid och drog henne så nära mig jag bara kunde. Jag kände verkligen hennes kyliga kropp genom mina kläder.

När vi kom hem senare på eftermiddagen hade äntligen Clar blivit sitt rätta jag igen, och hon hade fått tillbaka sin hudfärg. Jag släppte av henne hemma hos henne och åkte sedan vidare hem till mormor och morfar. När jag kom in kom mamma och mötte mig i hallen. ”Hade ni trevligt?” Jag tänkte tillbaka på natten och insåg att jag stod och log för mig själv. ”Jo, det hade vi. Clar badade imorse.” Jag sa det som att det vore det mest naturliga man kunde göra denna tid på året. ”Hon gjorde vad?” Mammas röst fick mig att vakna till, hon såg rädd ut. ”Är hon inte klok, hon har ett barn i magen och det är iskallt i vattnet.” Jag förstod inte vart det var hon ville komma, så jag lät henne fortsätta utan att avbryta henne. ”Barnet kan ta skada över en sådan dum sak, det borde hon veta.” Min mobil avbröt mamma, och jag var tvungen att ta det, Scooter ringer aldrig om det inte är något viktigt.

Jag måste flyga hem till Atlanta, och jag vet inte hur Clar kommer ta det. Jag vill att hon ska kunna följa med mig vart jag än ska, men det går inte. Hon har skola och Liam, hon kan inte släppa allt bara för att följa med mig, det funkar inte så. Han ville att jag skulle komma hem för massa intervjuer och en fotografering. Jag gick upp till mitt rum för att packa allt jag skulle ta med mig, bara nödvändiga saker, allt annat lämnade jag kvar hos mormor, eftersom att jag ändå ska komma tillbaka. ”Vart ska du?” Mamma kom upp under tiden som jag packade. ”Jag ska flyga hem i morgon bitti, Scooter ringde och sa att jag har massa jobb som väntar på mig.” Hon satte sig ned på min säng och kollade på mig. ”Vad säger Clar om det?” Precis som att jag inte mådde dåligt nog över det. ”Hon vet inget än, jag ska prata med henne senare ikväll, jag kanske sover hos henne.” Hon klappade mig på axeln och gick ut, medan jag packade ned det sista.

Resväskan låg i bilen och jag svängde upp på uppfarten hemma hos Clar, jag hade fortfarande inte berättat för henne att jag skulle åka. Jag ville göra det öga mot öga. Hon öppnade dörren innan jag ens han ringa på, och kastade sig runt halsen på mig. ”Saknat mig?” Hon skrattade till och släppte in mig. ”Om jag har.” Vi satt tillsammans i hennes säng, vi sa inget, så jag tog tillfället i akt. ”Jag måste berätta en sak, men snälla bli inte arg.” Hon tittade på mig precis som att jag hade vart otrogen. ”Okej, berätta?” Hon skakade på rösten. ”Jag måste flyga hem, Scooter ringde mig för någon timme sedan och sa att jag har massa arbeten och göra.” Hennes ögon började vattnas, och jag såg att hon blev ledsen. ”Hur länge?” Hon var kortfattad och rak på sak. ”I två veckor, minst.” Jag vågade inte kolla på henne när jag sa det, så jag fingrade på mina byxor.



Det var längesedan som jag och Justin spenderade tid ifrån varandra, och jag var livrädd att det skulle bli som sist, att vi glider ifrån varandra och han hittar någon ny. Mina tårar började rinna längst mina kinder, och jag ville inte att han skulle se det, så jag gick in på badrummet och låste dörren. Jag hörde hur Justin suckade, och hur han började knacka på dörren. ”Snälla baby, öppna dörren.” Jag satt lutad mot väggen med knäna tryckta mot bröstet, och försökte hela tiden ta djupa och jämna andetag, men det gick inte. Jag ville inte att han skulle åka, men någonstans inom mig visste jag att den dagen skulle komma, då han var tvungen att åka, och jag var tvungen att stanna kvar.

Två timmar gick, och jag trodde att Justin hade åkt tillbaka till sin mormor, men jag hade helt fel, han satt på andra sidan väggen precis som jag hade setat. Den enda skillnaden var att han inte grät, men det var inte långt ifrån. När jag kom ut ställde han sig upp och drog in mig i hans famn. ”Två veckor går fort, jag finns hos dig hela tiden.” Han la sin hand över mitt hjärta och kysste mig. ”Hur ska vi klara detta? Förra gången gick inte så bra.” Han hyschade mig. ”Förra gången är förflutet, jag älskar dig, och inget kommer komma emellan oss igen. INGET.” Jag litade på det han sa och log.

”Clar, det är mat.”
Mamma ropade från köket, så det var bara att traska ut och sätta sig vid bordet. Liam satt redan i sin stol, redo att hugga in på lassagnen som mamma hade gjort från grunden. Det finns ingen godare mat än mammas hemlagade. Hon är kung i köket, och jag kommer sakna det när jag flyttar hemifrån. Justin satte sig bredvid mig, och jag la på mat på hans tallrik, och Liams. Ibland kan jag vara snäll och ibland kan jag vara riktigt elak. Idag kände jag för att vara riktigt snäll. ”Du kommer inte ens vara här på din födelsedag, eller?” Justin tänkte efter ett tag. ”Nej, jag kommer hem två dagar efter den. Men det är ingenting vi behöver fira. Men jag vill fira Liam.” Jag kollade häpet på honom. ”Ha, precis som vu INTE skulle fira min. Glöm det.”

Liam somnade redan framför TV:n med mamma så hon bar upp honom till sitt rum, och gick sedan och la sig själv. Det var bara jag och Justin kvar vakna. ”Jag fryser fortfarande efter det där badet, känn på mina händer.” Jag satte mina händer på hans mage under tröjan, och han ryggade tillbaka och rös till över hela kroppen. Han lyfte upp mig och gick in på badrummet, och ställde ned mig i duschen. Han plockade ur sin mobil och la den bredvid handfatet och satte på vattnet i duschen, både han och jag stod med alla våra kläder på oss och lät vattnet rinna ned. Han vred upp värmen så att det nästan gjorde ont, men det var bara skönt att äntligen få tillbaka värmen i kroppen. När vi hade duschat klart vred vi ur kläderna och hängde upp dem.

”Lova mig att du hör av dig när du kommer fram.”
Nu var tiden inne, att säga hejdå för första gånger på flera månader. Det kändes, absolut, men det är något man får vänja sig vid. ”Jag lovar, jag kommer höra av mig varje dag, oavsett om jag bara har 10 sekunder på mig så kommer jag ringa. Jag älskar dig, och vill inte detta, men jag måste.” Vi kramades ett bra tag innan han tryckte sina fuktiga läppar mot mina. Liam harklade sig bakom oss, jag hade helt glömt bort att han stod där. Det enda som fanns i mina tankar var Justin. ”Kommer vi ses igen?” Justin böjde sig ned till Liams nivå och gav honom en kram, när jag hörde Liam säga det där kom mina tårar som jag hade lovat mig själv inte skulle komma. Att se sin son rädd att förlora en underbar människa är inte kul. ”Klart vi kommer, om två veckor. Det går fort.” Liam fick ett leende på läpparna. Både jag och Liam stod och kollade när rullade ned från uppfarten. Han gjorde en slängkyss till mig, och jag fångade den.



Minst 35 kommentarer. :)
Trackback