Justin ringde senare på kvällen den dagen han kom fram, vi pratade ett bra tag och jag trodde absolut inte att jag skulle sakna han så mycket som jag faktiskt gjorde när jag hörde hans röst. Liam fick också prata med honom en stund, och man märkte på en gång hur mycket gladare han blev. Det känns skönt att han och Justin har kommit så nära varandra, det betyder mycket. Det har gått 5 dagar och visst har det varit 5 hårda dagar, men jag har tagit mig igenom dem utan en enda droppe tårar. Jag är stolt över mig själv, för detta är något vi kommer få uppleva oftare, och då är det lika bra att vänja sig när han gör kortare resor.

”Clar, lektionen är slut?” Alessa som satt bredvid mig, knuffade till mig lätt. Hon hade redan plockat ihop sina historieböcker och var på väg ut när hon insåg att jag inte följde med henne. Jag reste mig upp och plockade med mig både block, böcker och pennor ut. ”Hur mår du egentligen? Det är tredje lektionen som du inte hänger med alls.” Hon krokade i sin arm i min, och vi gick tillsammans mot våra skåp för att lämna allt och gå vidare till matsalen. ”Jag mår bra, känns lite konstigt bara att inte Justin finns hemma när jag kommer hem. Jag saknar honom, men jag klarar mig.” Hon rufsade till mitt hår och drog med mig mot kön som bildats i matsalen.

”Varför sitter du inte med Mad? Hon sitter där borta helt själv.” Alessa pekade med hela armen mot Mad, och olyckligtvis kollade hon på oss när det hände. ”För att vi har gjort slut, eller jag gjorde det.” Chaz lat helt allvarlig och det var ingen ironi i det hela, så det var antingen bara att tro honom. ”Varför, vad har hänt?” Han vred sig i stolen, han ville nog inte svara på det, så jag brydde mig inte så mycket mer. Vi åt upp vår extremt äckliga mat som låg på våra tallrikar och gick ut. Vi satte oss på en bänk utanför skolan och kollade på alla våra skolkamrater som stod uppdelade i massa klungor. ”Vi ska få en son.” Det hade varit helt tyst mellan mig och Alessa under en lång tid och så säger hon så. ”Gud vad kul, jag är så glad för eran skull. Har ni något namn?” Hon tittade stolt på sin mage och la sina händer på den. ”Vi har valt att döpa honom till Luke Butler.” Vi fortsatte på ämnet barn tills klockan ringde in och vi skulle ha matte.

Väl hemma efter en ganska tankespridd dag kom Liam springandes mot mig. ”Mormor har gjort jätte goda pannkakor, du måste smaka dem.” Jag skrattade till och kände doften av dem. Jag gick ut i köket och såg en hög med nygräddade, och dem var fortfarande varma. Min mobil plingade till av ett sms som jag inte hade tittat på, jag väntade på att få komma hem och läsa det i lugn och ro. Jag satte mig ned vid bordet och började äta, Liam hade sedan en stund tillbaka dragit vidare upp på sitt rum. Jag tog fram min mobil ur mina slitna jeans och såg direkt att det var från Justin.

”Baby, i detta sms tänker jag inte skriva hur mycket jag saknat och älskar dig (även om det är sjukt mycket.) Men däremot så tänker jag skriva att det bara är 10 dagar kvar, och jag längtar efter att få hålla dig i mina armar igen. Dina kyssar, dem är saknade kan jag lova dig. Scooter hälsar. Han ber mig hela tiden ta mig i kragen och vakna hur mitt drömmande, men jag vill inte, jag trivs med dig i mina tankar. Behöver jag säga att jag älskar dig, med tanke på bilden jag skickade med? Äh, jag gör det ändå. Jag älskar dig.”

På ett konstigt sätt fick han mig att le med varje litet ord han skrev och det var skönt att ha ett leende på läpparna igen. Jag har faktiskt saknat det själv, men tack vare Justin var det framme igen. Bilden han skickade med var en på halva hans ansikte och sina händer som han formade till ett hjärta. Mina pannkakor hade kallnat för att jag läste om det där sms:et säkert 5 gånger innan jag verkligen kunde ta in det han skrev. Jag orkade inte värma dem igen, så jag kastade maten och gick upp på mitt rum.



”Kenny, ge hit mitt godis.” Han satt bredvid mig med min godispåse i handen så långt ifrån mig det bara gick. ”Nej, du ska inte äta sådan, dina tänder kommer ramla ur munnen på dig.” Han tog själv en chokladbit och började tugga och smaska bara för att retas. Jag hoppade upp på honom och slet åt mig påsen. ”Justin, vi ska snart åka. Så borsta tänderna och klä på dig.” Scooter stod i dörren till mitt vardagsrum hemma med armarna i kors och gjorde det han gör bäst, styr och ställer. Jag gjorde som han sa och gick in på toan för att borsta tänderna, och när jag stod där inne kom jag och tänka på den där gången då Clar spottade tandkräm över hela spegeln. Det är sådana minnen som alltid kommer leva med mig, och jag tänker på dem ofta.

När mötet var slut, valde jag att åka till ett barnsjukhus i närheten. Jag gillar att göra sådana saker som inte är planerade och överraska folk. Jag har gjort det förut och jag gillar det, att få se dem barnen le, och verkligen uppskatta det man gör, det är en underbar känsla som flyter genom kroppen. Att få fotograferas tillsammans med dem barnen och sedan se hur det sitter affischer och bilder på mig över deras sängar får en verkligen att tänka en extra gång på att man ska ta vara på livet och inte ta allt för givet. Att få se en liten kille med obotlig cancer le gör så att en annan inte kan göra annat än le tillbaka. ”Jag är stolt över dig.” Scooter la en hand på min axel precis när vi passerade dörrarna för att komma ut i den friska luften, som många av barnen inte får uppleva. ”Jag är faktiskt ganska stolt över mig själv också.”

Resten av dagen hade jag ledigt, och jag hade ingen lust till att göra varken det ena eller det andra. Så vi alla åkte tillbaka hem till mig, mamma är fortfarande kvar i Kanada, jag saknar faktiskt henne då det alltid har varit jag och hon i detta hus, men nu är det bara jag då alla har åkt hem. Att ligga i soffan med tv på låg volym och höra saker och ting knarra eller liknande är inte speciellt trevligt, men jag överlever, för jag vet att om bara några dagar kommer jag vara hemma tillsammans med Clar igen, och det är bara det jag ser fram emot.

Dessa dagar som är kvar innan jag åker hem ska jag iväg på två intervjuer och en fotografering, samt på en gala. Jag vill inte gå på röda mattan om jag inte får gå med Clar, och det lär ju inte inträffa, så jag får väl göra det bästa av situationen. Min säng är väldigt stor mot den jag har hemma hos mormor och morfar, den jag är van vid. Fast egentligen har jag sovit mer hemma hos Clar än hemma hos dem, men hennes säng blir inte heller så stor eftersom att vi ät två, eller tre som sover i den. Men jag gillar det, jag gillar att ha henne nära mig. Varje gång jag ser henne blir jag glad, jag kan titta på henne länge utan att tröttna, jag hittar alltid något fantastiskt. Jag är verkligen kär i henne, och jag blir det mer och mer för varje dag som går, med eller utan henne.

Kommentarerna sjunker för varje dag som går. Så det tänker min uppdatering också göra. Från och med nu kommer ni få max 4 kapitel i veckan. Jag är trött på att göra er glada och nöjda. Jag vill också ha någonting att läsa. Thats IT!!