På morgonen när jag vaknade dunkade mitt huvud nå så fruktansvärt, och jag hade inte ett minne av kvällen efter att Chris hade bjudit mig på en grogg. Rummet jag låg i tillhörde inte mitt, men jag kände igen det och visste att jag befann mig hemma hos Ryan. Steg närmade sig dörren. "Är du vaken?" Alessa lät riktigt pigg, och hon satte sig ned i sängen. "Ja, men hämta en hink åt mig, och det är fort." Direkt jag sa hink så rusade hon ut och kom in lika fort efter. Jag kastade mitt huvud över säng kanten och spydde ur mig allt, som bara bestod av alkohol. "Ta en dusch, du blir att må bättre, gumman." Det var ingen fråga utan en order. När det kändes som att jag hade spytt klart gick jag ut och in i badrummet, och på vägen hörde jag både Justin och Ryan nere. "Snälla va med mig där inne." Alessa kom efter mig. När jag stod i duschen var det precis som att allt rann av mig. "Vad hände igår?" Jag tittade ut på henne genom duschväggen, hon satt på toastolen. "Vet inte om du vill veta." Hon tittade skeptiskt på mig. "Du och Justin hade en stor fight. Och han är där nere, ledsen över allt." Jag fick svårt att andas över det hon sa, jag är inte redo att ta mig an hans ursäkter eller vad han har tänkt sig. När jag kom ur duschen kastade hon massa kläder på mig, så det var bara att klä på sig och möta verkligheten.

Väl nere i köket blev det tyst när vi klev in, Ryan var den enda som tittade på oss. Han såg osäker ut när jag gick förbi dem och skulle ta vatten. Alessa satte sig bredvid Ryan och tittade på honom. "Ska vi gå?" Jag tittade på henne. "Nej, ska ni inte göra. Då går jag också." Justin tittade upp och mötte min blick, han såg riktigt ledsen ut. "Varför ser du så ledsen ut? Är du inte glad nu när du slipper mig?" Alessa spände ögonen i mig och suckade, precis som att jag gick över gränsen. Det var långt kvar till den var passerad. "Vad?" Hon svarade mig inte, så jag fortsatte psyka Justin. "Hallå, jag prata med dig." Jag kände irritationen komma krypandes. Han reste sig upp och ställde sig framför mig, hans tårar började rinna längs hans kinder. "Förstår inte du att jag älskar dig, det gör så jävla ont att veta att du inte är min längre." Jag log inombords, men rörde inte en min under tiden han pratade. "Synd om dig, det var du som dumpade mig. Eller har jag fel? Var det inte du som satt i mitt kök och uttalar dem få orden som lyder så här, jag vill göra slut?" Han flyttade sig närmare mig, så han stod för nära mig, enligt mig. Jag knuffade bort honom så att jag fick mitt space. "Jo, det var jag som sa det. Men jag ångrar mig." Jag började skratta, och kunde inte hejda mig. Alessa spände ögonen i mig igen och det gjorde så jag började skratta ännu mer. "Bara för att kändisen står framför mig och gråter samt säger att han ångrar sig gör mig inget. Du hade mig, men du lät mig gå, IGEN. Du har sårat mig, och det värsta är att du har sårat min Liam. Han saknar dig som fan, och han gråter, och vet du hur det känns när ens son gråter?" Alessa och Ryan hade smitit ut ur köket, och jag förstår dem. Vi var inte snälla mot varandra. Tårarna rann på mig också, det gick inte att hejda dem. Jag ville inte se honom mer, han har sårat mig så det räcker. Han sa inget utan lät bara tårarna rinna och tittade på mig. "PRATA MED MIG NU NÄR DU HAR CHANSEN, FÖR SEN FÖRSVINNER JAG." Jag skrek åt honom, för han vägrade prata med mig.

Två timmar senare satt vi fortfarande kvar i köket, fast denna gång hade jag en huvudverkstablett i mitt glas. Allt skrikande och gråtande hade gjort huvudverken ännu värre. Jag har aldrig vart så här bakis efter en fest någonsin, så jag mår nog antagligen som jag förtjänar. ”Jag klarar mig inte utan dig.” Han tittade upp på mig efter en evighet av tystnad, kändes det som. ”Men vad är det som säger att jag skulle ta tillbaka dig? Du slet bokstavligen ur mitt hjärta och trampade på det när du gjorde slut. Du måste förstå att bara för att du är Justin Bieber kan du inte behandla folk hur som helst, och sedan tro att allt är okej.” ”Det gör jag inte heller.” Jag hann knappt säga klart min mening innan han började prata. ”Är Liam arg på mig?” Han lät uppriktigt ledsen när han nämnde Liam, och visst kan jag förstå honom att han inte ville såra Liam i allt detta. ”Nej, han är mer arg på mig än på dig. Så du lyckades att vända det enda jag älskar emot mig.” Han reste på sig, precis som att han skulle gå, men han gick till diskbänken istället och tog ett glas vatten. Han mumlade för sig själv, där han stod med ryggen mot mig. ”Vad är det du säger? Jag hör dig inte.” Han vände sig om, och jag såg att han tog ett djupt andetag. ”Jag älskar dig, och jag är villig att göra vad som helst för att få dig tillbaka.” ”Du kan lika gärna dumpa mig igen då.” Jag reste mig upp och gick ut från köket, och jag hörde att han blev arg, han kastade glaset i golvet och slog i något. Jag blev lite rädd, men jag visste att han aldrig skulle röra mig.

En vecka har gått och jag har varken sett eller hört något från Justin. Skolan skiter sig, precis som allt annat. Liam vägrar lyssna eller prata med mig. Jag vet inte längre vad jag ska göra, inget av det här är mitt fel. Men ändå är det jag som mår dåligt. Justin gick som tur var inte ut med vårt förhållande, Jen har slutat trackaserar mig och det är skönt. Jag orkar inte med mer problem. Dem växer som ogräs i mitt liv så det räcker. ”Liam, ska vi åka hem till Bruce och Diane?” Jag försökte med allt, allt för att Liam skulle förstå att jag inte har gjort något. Vi satt tillsammans framför tv:n och han nickade lite försiktigt. Troligtvis för att inte visa att jag gjorde något bra. När vi kom hem till dem var dem så välkomnande, att jag funderade om jag kommit rätt. Justin var ute med Ryan, så jag passade på att hälsa på dem då. ”Gumman, hur är det med dig egentligen?” Diane är så otroligt snäll mot mig, och jag har en axel att gråta mot om jag behöver, men jag försöker alltid visa mig så stark jag kan framför Liam. ”Jag överlever, men mer är det nog inte.” Hon tittade oroande på mig, men frågade inget mer utan gav mig en varm kram som tröst istället. Liam och Bruce busade med varandra. ”Jag går upp till Justins rum en vända, om det är okej.” Diane tittade på mig, och log lite smått. ”Självklart gumman.” När jag kom in i rummet så luktade det verkligen honom. Han hade sin resväska öppen mitt på golvet, och jag såg alla nya kläder han hade köpt. Riktigt snygga, han har en snygg stil, hela han är snygg. Han hade massa nya kort på väggen, bland annat på oss två. Jag gick fram och kollade på dem, vi var verkligen lyckliga på dem bilderna. Vi var väl allt annat än vad vi är idag. När jag lärde känna honom var han en människa jag önskade jag hade träffat för flera år sedan, han var underbar, men vad hände sedan? Allt gick fel på vägen, det är väl mitt fel allt. Jag drog mina fingrar över hans ansikte på ett kort. ”Jag älskar dig, och kommer alltid göra det.” Mina tårar började rinna, som vanligt när han befinner sig i mina tankar. ”Jag älskar dig också.” Det kom som en viskning, men inte från min mun.

Det var Justin som hade kommit, han stod i dörröppningen. Jag kunde inte hejda mig själv så jag gick mot honom och direkt in i hans famn. När hans armar hamnade på min rygg kom den där underbara känslan tillbaka, precis som att inget hade hänt. ”Fan, varför får du mig att må så här. Du sårade mig nå så fruktansvärt.” Han strök mig över ryggen och pussade mig på huvudet flera gånger. ”Om jag kunde, skulle jag ta bort din smärta.” Vi stod så där ett tag, och jag hörde att Diane ropade på Liam, hon var nära oss, det kunde jag höra. Men jag visste inte hur nära. ”Liam, kolla.” Jag förstod att hon stod i trappen, men jag ville inte släppa Justin, jag ville inte att han skulle försvinna igen. Han får inte försvinna. ”Mamma, Justin?” Liam lät skärrad. Jag släppte taget om Justin, och kollade förbi honom, för att möta min sons chockade ansikte. Han hade nog troligtvis inte hört när Justin kom hem, så han blev nog lite förvirrad när han såg oss. ”Ja, gubben. Vad är det?” Jag satt på huk så att jag skulle kunna krama om honom. ”Är ni vänner igen?” Jag ville inte släppa Liam, då kanske han inte vill prata med mig igen. Hans fråga behövde jag inte ens svara på. ”Vänner?” Justin tittade ned på oss och sträckte fram sin hand, utan att tveka tog jag den i min. ”Vänner.”

Jag och Justin satt i soffan tillsammans, Liam lekte vidare med Bruce, eller jag sa att han skulle det, så att jag och Justin kunde prata. ”Är det något mellan dig och den där grabben från Ryans fest?” Han lät osäker när han frågade, och samtidigt satt han och fingrade på tv-dosan, han sökte aldrig min blick. ”Nej, det är det inte.” Mitt svar var enkelt, den enda jag vill ha är Justin, men jag kommer inte låta det gå för fort, om det någonsin kommer bli något mellan oss. ”Varför gjorde du slut med mig? Du säger att du älskar mig, så jag måste fråga. Vad gjorde jag som inte var okej. Det måste ju vara något med mig som du inte gillar.” Han tittade hastigt upp och mötte min blick, skakade på huvudet och flyttade närmare mig då vi satt på varsin sida av soffan. ”Det finns inget jag inte tycker om hos dig. Tro inte det, felet är hos mig. Att jag trodde allt skulle bli lättare, att vi skulle slippa sakna varandra, att vi skulle kunna gå vidare och vara lyckliga utan varandra. Jag kan inte ge dig allt du behöver, jag kan inte, bara just därför att mitt namn är Justin Bieber. Du behöver mig då jag är borta, precis som jag behöver dig. Jag har gjort samma misstag för många gånger för att du ska kunna lita på mig igen, och jag förstår dig. Du har allt jag någonsin har önskat mig, och jag bara kastar iväg det.” Så där mycket har inte han sagt till mig på jag vet inte hur länge. Jag blev alldelens tagen av allt han sa, trodde han verkligen att vi skulle kunna vara ifrån varandra? Att vi skulle må bättre. Allting bara snurrade i mitt huvud, jag behövde luft för att ta in allt han hade sagt.