Skrivet:
Kategori: √ 2. HITRISA - Part 1

Chapter one hundred-seven.

 

Att vara på sjukhus i en vecka är ingenting jag rekommenderar, men nu kan jag gå helt själv och jag får röra mig fritt mellan mitt rum och Adriana. Hon blir bättre och bättre för varje dag, och det är som att någon tar bort medelstora stenar från mitt bröst varje gång doktorn kommer med dem glada nyheterna. Snittet på min mage läker fint, så förhoppningsvis kommer det inte finnas kvar ett sådant stort ärr, och det är jag glad över. Jag har nästan inga bristningar heller, och det är jag ännu gladare för. Allt går framåt, förutom kärleken. Jag tror att jag håller på och blir tokig. Varför ska det vara så svårt när två personen älskar varandra obeskrivligt mycket? Varje dag som Justin kommer och hälsar på mig har han med sig en ros och en chokladask.

 

Bara känslan att få sätta på sig sina kläder och slippa kläderna som sjukhuset ger en är ju underbart, även om det bara är mjukiskläder jag springer omkring i så är det skönt. Liam har sovit med mig inatt så nu vet han hur det är att äta sjukhusmat till frukost och lunch, det var inget han ville uppleva igen. ”Aldrig mer att jag äter det där, kommer Justin snart så jag får riktig mat?” Jag tittade på honom där han satt och pillade i maten. ”Jag vet inte, han kanske inte ens kommer idag.” Liam spände ögonen i mig. ”Mamma, han har varit här varje dag, med blommor och choklad till dig. Så varför skulle han inte komma idag?” Min son är smart, FÖR smart. Han ska inte veta sådant, och absolut inte märka att det är varje dag han vart här. ”Det är för att han vill träffa din syster.” Jag försökte i alla fall dra en vit lögn. ”Eller hur.”

 

Dr. Cooper hade ställt in en fåtölj i Adrianas rum, jag och Justin spenderade all vår tid tillsammans där inne. Jag satt alltid i hans knä, med hans armar om mig, det får mig på något konstigt sätt att må bra. Vi fick alltid vara själva, och det var det bästa. Liam hade tröttnat på sjukhuset och speciellt maten så han ville åka hem till Jeremy, så mamma körde dit honom, och blev kvar en stund hon med. ”Kan jag få se på ditt blivande ärr på magen?” Jag reste mig upp och drog försiktigt upp min tröja, ned mina byxor en liten bit och visade honom det. Han la sina händer på mina höfter och pussade mig på magen. Jag rös till av hans lätta beröring och en fri känsla spred sig i magen. Han drog själv ned min tröja, och drog ned mig i hans knä igen. Våra blickar ville inte släppa varandra och helt omedvetet närmade vi oss varandra, hans läppar mötte försiktigt mina, och vi kysstes.

 

Känslan fanns kvar i min kropp efter den kyssen, varken jag eller Justin sa något. Vi vände bara våra blickar från varandra och tittade på Adriana, hon låg där och för första gången var det som att ett leende spred sig på hennes läppar, men hon är väl för liten för det? Det såg i alla fall ut som att hon log. Justins grepp hon min hand blev hårdare, precis som att han var livrädd att jag skulle försvinna, men mig gjorde det inget, för jag ville inte att han skulle hålla i mig på något annat sätt. Hans hand var precis där den skulle, i min. Mina tankar blev avbrutna av att det knackade på dörren. ”Kom in.” Dörren öppnades och in kom Dr. Cooper. ”Jag förstod väl att det var här jag skulle hitta dig.” Han skrattade, ett ganska härligt skratt faktiskt, som jag har börjat vänja mig med.

 

Han skulle återigen kolla till mig, så att jag fortfarande mådde bra, eller var på bättringsvägar. ”Allt ser bra ut, och det är lika för Adriana, hon får nog komma hem om en vecka skulle jag tro.” Både jag och Justin tittade på varandra och log. Det ska bli så skönt att få ta med henne hem. Jag tänker inte gå ut med henne då heller, då ska jag tillbringa min tid i sängen och bara ligga och kolla på henne. ”Gud vad skönt att höra. Kan inte jag få en säng här inne, så slipper vi ta upp två rum?” Han skrev ned något i sina papper han hade med sig. ”Jag ska höra, men det är väl inte omöjligt. Vill pappa Justin också ha en säng eller?” Han log när han sa det, så jag visste inte hur jag skulle ta det. ”Han sover med mig.” Jag märkte på en gång att Justin spände sig bakom mig.

 

När vi återigen blev ensamma satt vi och tittade på vår dotter, folk kanske tror att det var uttråkande, men inte det minsta. Hon var så vacker, så jag hade svårt och tro att hon var vår. ”Hur mår du?” Justin bröt tystnaden, och pussade mig på axeln. ”Jag mår faktiskt bra.” ”Bra.” Efter ett tag satt vi på golvet och spelade kort med varandra, och för första gången någonsin vann jag. ”Yes, det där var du inte beredd på va?” Han kollade ned på alla korten som låg på golvet och sedan på mig. ”Du måste ha fuskat, för det där har aldrig hänt förut.” Han tog upp några kort och kastade dem på mig. Jag skrattade bara åt hur rolig han såg ut, och kom och tänka på att jag troligtvis sett likadan ut alla gånger jag har kastat kort omkring mig. ”Jag har inte fuskat, jag vann Justin. Yeah, Clar is the best”

 


 

En vecka har gått och Clar ska få åka hem med Adriana. ”Har du allt med dig?” Hon kollade en sista gång i rummet och gick mot dörren för att ta bilbarnstolen. ”Det har jag.” Hon tog min hand och jag kunde inte bli gladare, även om jag inte visade det öppet. Allt kan vända på en sekund. När vi kom ut stod Kenny utanför sjukhuset och hjälpte oss förbi alla papps. Hon klämde min hand hårdare, troligtvis bara för att jag inte skulle släppa henne, och det skulle jag aldrig göra. Hon satte in stolen i bilen och satte sig bredvid, jag fram och Kenny körde. ”Kenny, jag har saknat dig.” Jag såg hur Kenny log, för jag vet att han har saknat både Clar och Liam. ”Jag har saknat dig med.”

 

När vi kom hem till Clar så plockade hon ur alla sina saker ur bilen och började gå mot huset, men hon vände sig om. ”Kommer du till mig ikväll?” Jag hade vevat ned rutan bara för att kunna säga hejdå, men hon hann före. ”Ja, men bara om du vill.” Hon tittade ned på Adriana. ”Jag vill att du ska få spendera så mycket tid med din dotter, det bara går.” Hon log mot mig. ”Då kommer jag.” Vi sa hejdå och vi åkte därifrån. ”Så, vad händer mellan er?”Kenny satt och trummade på ratten i väntan på att det skulle slå om från rött till grönt. ”Inget.” Jag kan ha varit för snabb på svaret för att han skulle tro mig. ”Ljug inte.” Jag suckade. ”Okej, vi har kyssts en gång. Det är allt.”Han slog mig på axeln och log. ”Det kommer gå bra.” Han har ofta rätt, när han säger sådana saker, så jag kan väl bara hoppas på att han har det nu med.

 

Mormor stod på trappen med öppna armar när jag kom, det kan jag förstå då hon inte har sett så mycket av mig den senaste veckan. ”Hej gubben, hur är allt?” Henne är det ingen idé man ljuger för, då får man en uppläxning om att det är fult att ljuga. ”Det är bra, jag mår faktiskt bra nu.” Morfar mötte oss i hallen och han gav mig en stor kram, och det är alltid lika härligt att vara tillbaka i deras armar, det är som när jag var liten. ”Är du hungrig?” Jag nickade och gick efter mormor ut till köket. Mamma var ute med Erica och Liam, så det var bara jag och mina morföräldrar plus Kenny hemma. Mormor stekte hamburgare åt mig. Det var gott med hennes mat för första gången på länge, kändes det som.

 

”Clarissa ringde och frågade om du kunde komma till henne.” Jag hade helt och hållet glömt bort tiden, klockan på väggen i köket visade strax efter 10, så jag kan förstå att hon var orolig. Jag menar, jag gör allt för att hon ska ta mig tillbaka, men jag dyker inte upp när hon ber mig. ”Jag åker till henne på en gång.” Kenny kom ut i köket. ”Är det okej om jag tar din säng eller? Du blir väl kvar där inatt.” Jag skrattade bara åt honom och slog han på axeln.”Ta den du, kommer jag hem lägger jag mig på soffan.” Bilresan till henne kändes som en evighet, jag vet inte varför, jag menar, jag har åkt den vägen miljoner gånger, och just denna gång var den lång.

 


 

Jag hann lägga in ett på morgonen åt er, jag skulle inte åka förev vid 9, trodde inte jag skulle vakna så tidigt. Men allt för er =) Hoppas ni gillar det (A)

 

Vad tror ni kommer hända??? =)

Trackback