Justin kom hem igår, och jag kan inte minnas den dagen då jag var så glad över att se honom, men han var inte alls lika glad. Hans ögon var röda och han började gråta när han såg mig. Jag kommer aldrig glömma händelsen i mitt rum, han satt på min säng och grät. Jag har faktiskt inte sett honom så någon gång tidigare. ”Jag måste berätta en sak.” Det är väl kanske den värsta meningen man kan säga till sin pojk/flickvän. I det här fallet höll jag på att svimma, så jag lutade mig mot väggen för att kunna stå ordentligt. Det spelade ingen roll hur många gånger han torkade bort sina tårar, det kom bara fler hela tiden. ”Selena kysste mig, och jag besvarade den.” Det är en mening jag aldrig kommer glömma, eller att jag kastade ut honom precis efter han hade sagt det. Han fick inte ens chansen att förklara, jag tycker att han har fått sina chanser, och han sumpade den sista han någonsin skulle få.

 

Min mobil har ringt oavbrutet, och har den inte gjort det så har det ramlat in SMS. Eftersom att jag inte svarade på något så kom Ryan och Alessa hem till mig, men jag har låst in mig och bäddat framför dörren. ”Slår du in dörren åker den över mig.” Jag kunde bara höra hur Ryan suckade på andra sidan, men jag brydde mig inte, jag behövde vara själv. Mobilen hade jag sedan länge stängt av och lagt i en låda, jag ville inte se den, eller något annat som gjorde att jag kunde kontakta den andra världen. Presenten jag fick av Justin när jag fyllde år, IPaden den kastade jag allt vad jag orkade i väggen. Hela displayen sprack, och bilden som jag hade på mig och Justin som bakgrund delade sig, precis som oss i verkliga livet.

 

Mamma vet fortfarande inte vad det är som har hänt, och jag har valt att hålla det så. Jag vet fortfarande inte om hon skulle strypa Justin eller inte, och det vore kanske lite synd, inte för just honom men för Jeremy och Pattie. På tal om henne, hon kom förbi lite efter att Ryan och Alessa hade gått, och jag kände att jag kunde släppa in henne.”Gumman, hur du ser ut.” Hon kramade om mig, och jag kunde inte hålla tårarna inne, jag hade gjort det så länge nu. ”Du kan ju tacka din son, att jag ser ut så här.” Fick jag tillslut fram mellan alla snyftningar. Hon höll mig hela tiden i sin famn, och precis som när man är liten och ledsen så vaggade hon mig fram och tillbaka. Jag kände mig trygg i hennes famn, även om jag tidigare sagt att jag vart trygg i Justins famn också, men det var bara en lögn.

 

För första gången på över ett dygn gick jag ut ur mitt rum. Jag och Pattie satt i köket och drack kaffe, jag vet att man inte ska dricka så mycket koffein under en graviditet, men jag har inte druckit mycket hittills. ”Jag kan inte be om ursäkt för hur min son behandlar dig, men jag vill att du ska veta att oavsett vad som händer mellan er två, så kommer jag alltid att finnas för dig.” Jag log mot henne, och försökte hålla tillbaka tårarna, och jag lyckades faktiskt. ”Jag är glad att du finns, verkligen. Men mitt och Justins förhållande är över, jag vill aldrig mer se honom.” ”Jag förstår dig gumman. Det kan vara svårt för dig att förstå hur jag kan sitta och säga så om min egen son, men just nu förtjänar han inte bättre.”

 

Jag kollade ut genom fönstret av en slump, och fick se Justins bil stå på gatan, och jag kände på mig att det var han. Så jag gick ut och blev mött av honom, han klev ur bilen och skulle precis säga något när jag gav honom en örfil. ”Förstår du inte vad jag säger? Jag vill aldrig mer se dig. Förstår du hur det känns för mig, sätt dig i min situation. Tänk dig tanken att jag skulle dra med mig ett X till dig, eller att jag skulle kyssa honom, sova bredvid honom. Eller göra allt annat du har gjort med Selena. Snälla, sätt dig i min sits. Skulle du klara av att leva med tanken att du kanske inte var tillräcklig för mig, för det är precis så jag känner. Att jag inte duger, att jag inte har allt som du vill ha, eller allt som Selena tydligen har. Jag har aldrig älskat en människa på samma sätt som jag älskade dig. Men alla mins känslor jag haft för dig har gått från kärlek till hat, på vadå? Mindre än 36 timmar. Jag hoppas du mår bra över vad du har lyckats med, för det var väl det som var tanken?” Jag lät han inte ens svara utan sprang in igen, och möttes av Pattie i hallen, hon omfamnade mig i en kram, och strök mig över ryggen.

 

När Pattie hade lämnat mig själv hemma gick jag upp och tig mig en dusch, det var fruktansvärt skönt, men allt jag gör påminner mig hela tiden om Justin. Han har varit med mig överallt och jag kan inte sluta tänka på honom. Jag vill verkligen veta varför han gjorde det, och vad det är som jag inte har. Selena är vacker och det är något jag aldrig kommer komma ifrån, men varför var hon tvungen att ta min pojkvän ifrån mig? Och hur fan kunde han tillåta det? Tankarna snurrade, fanns det någon anledning till varför Justin inte älskade mig tillräckligt. Han ville väl bara göra mig på smällen och sedan dra. När jag kom ut duschen drog jag bara en handduk runt mig och la mig ned i sängen. Efter ett tag drog jag på mig en mjukisdress och gick in i barnrummet, det första som åkte ned från väggen var korten på mig och Justin, jag kastade det över rummet och in i väggen. Stolen som stod på sidan av dörren hamnade i mina händer och jag började svinga den över rummet, jag gav upp då allt var trasigt. Mobilen som låg i lådan åkte på och jag struntade i alla sms som ramlade in och tog ett kort på det sönderslagna rummet och skickade det till Justin med en kort text. "Hoppas du är nöjd."

 

 

När mobilen plingade till och jag såg att det var från Clarissa slog hjärtat dubbla slag, men det slutade slå när jag såg vad det var. Utan att tänka satte jag mig i bilen och åkte hem till henne, men hennes bil var borta. Även om jag visste att hon inte var hemma så gick jag upp gör att få se rummet med egna ögon. Jag stannade till utanför hennes rum och fick se att hon hade kastat IPaden i golvet, utan att gå in där gick jag vidare till det andra rummet som såg hundra gånger värre ut. På mitten av golvet låg det ett kort på mig och Clar. Jag stannade inte kvar där länge utan kände hur mitt hjärta skickade ut en obeskrivlig smärta. "Jag måste fixa detta." Sa jag för mig själv medan jag var på väg ut igen. Jag åkte mot berget jag visste att hon befann sig på.

 

Det tar nästan 2 minuter att gå från bilen ut mot klippan, och redan när jag hade slagit av bilen och klivit ur kunde jag höra hur hon grät. Det skar i mitt hjärta när jag hörde henne, jag hörde hennes rop på hjälp, och det var allt på grund av mig. Hade jag aldrig svarat på Selenas sms, hade Clar aldrig setat där. Vi hade gjort något tillsammans, eller så hade vi pratat med varandra i telefon. Jag saknar henne, och det kommer jag alltid göra när hon inte är med mig. När jag kom fram så vände hon sig om, och hon blev chockad när hon såg mig. ”Gå.” Jag tänkte inte lämna henne en gång till. ”Nej, det tänker jag inte.” Hon vände sig om igen och reste sig upp. ”Då går jag, men jag tänker inte gå förbi dig.” Hon tog ett kliv närmare klipp kanten och kollade ned. ”Du skulle bara våga. Hoppar du, hoppar jag efter dig.” Hon grät och skrek osammanhängande ord jag inte kunde tyda. Helt plötsligt vände hon sig om och kom emot mig, hon slog mig i bröstet flera gången och jag lät henne göra det. Jag lät henne ta ut sin aggression på mig, för jag vet att jag förtjänar det och att det är mitt fel. För varje slag hon rättade ut började smärtan försvinna, även om hon är liten så är hon fruktansvärt stark i armarna. Tillslut sjönk hon ihop framför mig. ”Jag älskar dig så det gör ont, men vet du vad som gör ondare? Att du inte älskar mig tillbaka.”

 

Jag visste inte vad jag skulle säga, jag hade inte ord som skulle kunna få henne att förstå att det är hon som är mitt liv. ”Jag älskar dig visst, och det värsta av allt är att jag aldrig kommer få chansen att visa dig hur mycket.”Om ni kunde se hennes ansikte just nu skulle inget öga vara torrt. Det fanns ingen som förstod hur ont det gjorde för mig att se henne så. ”Du har fått så jävla många chanser. Oavsett hur mycket jag älskar dig, kan jag inte ta tillbaka dig. Det gör ondare och ondare för varje gång som du sårar mig.” Vi satt ned mitt emot varandra och hon kastade små stenar på mig hela tiden. ”Kan jag inte få köra hem dig i alla fall?” Hon tittade upp och mötte min blick, det var först då jag såg hur hennes ögon såg ut. ”Hem? Där allt jag ser påminner om dig? Nejtack. Jag måste flytta härifrån.” Hon vände sig om och satte sig med ryggen mot mig.

 

 

 

Vad tror ni ska hända? Vill att ni ska veta att när jag skrev dessa 4 kapitel som kommer så grät jag själv. :P Jag var tvungen att sluta skriva flera gånger för att kunna hämta andan. (A)