Skrivet:
Kategori: √ 2. HITRISA - Part 1

Chapter one hundred-four.

 

En doktor kom och bar bort henne från mig. Liam skrek och grät så mycket han orkade, och jag visste inte vad jag skulle göra. ”Liam, lugna ned dig. Schyyy.” Även om jag var livrädd att någon allvarligt hade hänt med Clar så gjorde jag allt för att Liam skulle lugna ned sig. Han är 4 år och har fått uppleva mer än man egentligen behöver i den åldern. ”Kommer mamma bli bra?” Han satt i mitt knä utanför rummet som Clar befann sig i. ”Det hoppas jag.” Det var kanske inte det smartaste man kunde säga, men jag kunde inte tänka klart. Erica var på väg hit, jag ringde henne och berättade vad det var som hade hänt. Mamma och pappa skulle också komma på en gång. ”Allt kommer gå bra.” Det sprang folk ut och in ur hennes rum, men ingen kunde tala om för mig vad det var som hade hänt.

 

”Är du hennes pojkvän?” En doktor kom ut, och tittade förskräckt på mig. ”Nej, men hon bär på mina barn.” Han satte sig ned bredvid mig, det var bara jag kvar av alla. ”Jag kan inte säga hur tillståndet är, men det jag kan berätta för dig är att det finns en stor risk till att hon dör om hon föder barnen. Så det vi kan göra nu är ett kejsarsnitt, då är det större chans att alla tre överlever.” Jag tänkte inte ens innan jag svarade. ”Gör det.” En halv timme efter att jag hade gett honom klartecken kom alla tillbaka, och Liam såg helt förstörd ut. Han kröp upp och satte sig i mitt knä. ”Har du hört något?” Jag såg på Erica att hon inte gillade att prata med mig, men hon var så illa tvungen. ”Ja, men jag vet inte om det är någonting för små öron.” Mamma reste sig upp och tog med sig Liam till leksakerna som fanns en liten bit ifrån oss. Jag berättade för Erica och pappa vad doktorn hade sagt, och vad jag hade svarat. ”Tack, med ditt kloka val kanske min dotter överlever. Även om det riskerar barnen.” Hon grät, och det fick mig ledsen. Mamma kom tillbaka och höll om mig. Jag sa nyss att Liam var för liten, men jag var inte heller så gammal för detta.

 

Dem tog Clar till en operationssal, men sa inget till oss när dem lämnade rummet hon hade vart i tidigare. När dem rullade ut sängen fick såklart Liam syn på det, och blev helt hysterisk. Han försökte springa efter dem, men jag hann stoppa honom. ”Liam, Liam. Lugna ned dig. Mamma kommer bli bra igen, dem ska hjälpa henne nu.”Efter många om och men lyckades han lugna ned sig en aning. Han satt i mitt knä och spelade på min mobil. Jag fixade en ny en vecka efter att jag hade slängt den andra över berget, men med ett nytt nummer. Ryan kom ut till oss en vända, både Alessa och Drew hade somnat. ”Hur mår hon?” Jag tittade på Erica. ”Kan du ta Liam, jag måste ha frisk luft.” Jag lyfte över Liam till hennes knä, och tog med mig Ryan ut. Självklart var det fullt med papps utanför, så vi gick runt på baksidan och dit fick dem inte komma, av någon konstig anledning, som jag är tacksam för.

 

”Så hur mår hon?” Jag och Ryan satt mot väggen. ”Jag vet inte, det enda jag vet är att föder hon barnen kan hon dö, så jag sa att dem skulle göra ett kejsarsnitt.” Han kollade på mig, säkert rädd att jag skulle bryta ihop, vilket det inte var långt ifrån att jag gjorde. ”Hey, hey, hon kommer klara sig. Hon är stark, kom ihåg det.” Han kramade om mig. Under hela tiden vi satt där höll jag mig för att börja gråta, jag vet inte varför, när det egentligen är lättare att bara släppa allt. ”Ska vi gå tillbaka in, ingenting blir bättre av att vi sitter här.” Vi reste på oss och började gå mot ingången, och återigen vart vi omringade av massa papps.

 

Lim sprang fram till mig när jag kom tillbaka till dem alla som fortfarande satt och väntade på besked från läkaren. Ryan valde att gå tillbaka till Alessa, och det kan jag förstå. ”Hört något?” Alla skakade på sina huvud och tittade på mig. ”Titta Justin, jag har slagit rekord.” Liam viftade med min mobil och det verkade för en sekund att han faktiskt inte visste vad vi gjorde på sjukhuset. ”Vad du är duktig. Börjar du bli hungrig?” Han tittade upp på mig och nickade. ”Jag tar med mig Liam ned till fiket och äter något.” Erica tittade på mig och reste sig upp. ”Kan jag få prata med dig?” Liam gick lite i förväg så att vi kom själva.

 

”Min dotter älskar verkligen dig, och jag vet inte vad det är du har gjort den här gången för att krossa hennes hjärta” Jag skulle precis avbryta henne, men hon stoppade mig. ”Och jag vill inte veta heller. MEN du tar hand om Liam, precis som att han vore din. Även om det låter konstigt så är jag glad att Clarissa träffade dig, du har sett till så att jag kommer få två underbara barnbarn till.” Hon kramade om mig under tiden som mina tårar rann, hennes betryggande hand som strök sig upp och ned på min rygg fick mig att må ytterst bättre. ”Jag vet inte vad jag ska säga. Jag älskar Clar, och jag älskar Liam.” Vi stod kvar där ett tag tills Liam började ropa på mig, och det var lika bra att gå, så han kunde få något i magen.

 

”Vad vill du ha att äta då?” Liam tittade på alla bilder som fanns framme vid kassan. När han hade kollat klart pekade han på hamburgaren. Jag beställde till honom, och en kaffe till mig. Hon i kassan kollade länge på mig, och jag tror att hon flera gånger ville fråga efter en autograf, men hon gjorde det aldrig. Innan jag gick därifrån skrev jag ned mitt namn på en flyers som låg där, och gav den till henne. ”Tack.” Hon log mot mig, och jag försökte ge henne ett så äkta leende jag bara kunde. ”Vad det gott?” Liam kastade i sig så mycket han bara kunde av maten, medan jag smuttade på mitt kaffe. ”Det var det.” Han hade inte ens tid att titta på mig, så hungrig var han.

 

Flera timmar gick och vi alla blev riktigt trött, men ingen ville åka hem. Liam hade sedan länge somnat i mitt knä, men det gjorde mig inget. Fortfarande hade ingen doktor kommit ut, och det började göra mig riktigt nervös. Om hon dör vet jag inte vart jag tar vägen, hon är mitt allt. Överlever hon kommer jag kämpa för mitt liv, jag tänker aldrig ge upp hoppet om att få henne tillbaka. ”Mamma och pappa, ni kan åka hem om ni vill.” Dem kollade båda på mig precis som att jag vore galen, och det kanske var det jag var. ”Aldrig, vi stannar. Du behöver oss, om inte annat så behöver Clar oss när hon vaknar och mår bra.” Mamma tog Ericas hand och höll den. ”Tack för att ni är här.” Erica höll tillbaka tårarna, precis som vi andra. Det var ingen som ville gråta inför Liam. Så vi alla satt och höll in tårarna, även om han sov, men han kunde vakna när som helst.

 

Smärtan som fanns i mitt bröst när Clar kastade ut mig ur hennes hus efter att jag hade berättat för henne att jag kysste Selena, är inget mot den smärtan som kryper under mitt skinn just nu. En smärta jag inte kan göra något åt, den enda som kan ta bort just denna smärta är Clarissa själv. Vaknar hon och mår bra, försvinner den. Det är allt jag vill, att hon ska vakna och må bra. Jag vill se henne skratta igen, jag skulle kunna göra vad som helst för att få se henne gråta också, för det är ett bevis på att hon lever. ”Erica Jones, kan du följa med mig?” Äntligen kom det en doktor och ville något. Hon följde med honom bort en bit från oss andra, och jag kunde inte spetsa mina öron mer för att höra vad dem sa.

 

Jag behövde inte ens titta på Erica för att förstå vad det var som hade hänt. Hon skrek rakt ut och föll ihop. Jag tror att mitt hjärta stannade upp, för jag kände inget, inga känslor ingenting. Doktorn som tidigare presenterade sig som Dr. Cooper försökte göra allt för att hålla henne uppe på benen. Mamma tog Liam ur mitt knä så lugnt hon kunde för att inte väcka honom, och jag gick bort till dem två. När hon fick se att jag kom försökte hon själv hålla sig upp och kastade sina armar om mig. Hon grät, och det gjorde så att mina tårar började rinna. Jag har alltid velat veta hur mycket en människa kan gråta, men det svaret kommer jag aldrig att få. ”Vad är det som har hänt?” Dr. Cooper tittade på mig, sedan på Erica. ”Det får du ta med henne när hon har lugnat ned sig. Jag får tyvärr inte berätta något.” Han vände på klacken och gick.


 
 
Gillar ni det? =)
Trackback